måndag 8 februari 2016

Fornuddens park – mötesplats och oas

Fornuddsparken är en oputsad pärla i Tyresö. Det finns stor potential och fina planer för att putsa upp denna pärla rejält, inte bara för de närboende utan också för människor som bor i våra andra kommundelar, som ett fint utflyktsmål för allehanda friluftsaktiviteter.

Vi i Liberalerna ser alltid möjligheter för våra invånare att få vistas nära vattnet, varhelst kommunen har planer gällande egen mark just vid vatten. Därför är vi glada att vår vision om strandpromenad längs med vattnet vid Fornuddsparken kommer att förverkligas, där det nu bara finns vassruggar och är nästintill omöjligt att ta sig fram.

Det finns ett ökat behov av äldreboenden i vår kommun. Det behövs skolplatser och barnomsorgsplatser. Ängsgården ersätts med ett nytt äldreboende på nuvarande Fornuddsskolans mark. Fornuddsskolan ersätts av en skola F-9 och förskola.

Skolan placeras i den absolut yttersta kanten av parken och det är en fantastisk miljö för alla åldrar. Vi kommer uppfylla flera mål som vi strävar efter i kommunplanen där attraktiv arbetsgivare är ett exempel.

Rimligt stora skolor ger god arbetsmiljö där helt nödvändiga villkor för möjligheter att bilda arbetslag skapas. Detta är något som facken önskar och det gör vi med. Enparallelliga skolor kan förvisso framstå som små och fina, lite romantiskt gammeldags, men är i själva verket svåra vad gäller arbetsmiljö och arbetslag.

På sådana skolor saknas förmågan att ens kunna bilda arbetslag i den bemärkelsen som menas med arbetslag. Är du ensam lärare i en årskurs är det hela tiden ett tungt ansvar att bära själv, det finns inte utbyte, stöttning eller samarbete på olika sätt som kommer naturligt när arbetslag bildas med flera lärare i samma årskurs.

Det här blir en väldigt tilldragande arbetsplats.

Hela projektet bygger på en logistik så att inte barnen ska behöva flytta under tiden som skolbygget pågår.

Mer i kommunplanen är att vi ska ha bra skolor och äldreboenden i alla kommundelar. Har vi verksamheter av olika slag i byggnader som är i dåligt skick måste vi hantera det. Det gör vi helt klart med detta projekt.

Kommunplanen innehåller också att vi är en kommun där mötesplatser skapas och med ett rikt frilufts- och kulturliv. Den här kommundelen som redan är fin kommer att bli ett fantastiskt rekreationsområde till gagn för gamla och unga och boende i området där husens värde baseras också på närheten till skola och förskola, och för hela Tyresös invånare. En mötesplats och oas.



Tyresö är mycket duktiga på integration

Sedan 1999 har Tyresö kommun arbetat med det som kallas ”heltidsintroduktion” för våra nyanlända. Det innebär att man läser sfi halva dagen och är i arbete eller praktik halva dagen. Det har visat sig vara ett mycket framgångsrikt koncept som uppmärkssammats i länet därför att Tyresös arbetslöshetsstatistik för nyanlända är extremt låg i jämförelse.

Framgångarna beror på fantastiska personer som arbetar i verksamheten för att förverkliga heltidsintroduktionen. Det behövs gott samarbete med kommunens företagare som också är del av dessa goda resultat. All ära åt de samlade insatserna. Alliansen kan dock vara stolta över den gemensamma övertygelsen om att det är rätt väg att gå – sedan vi oavbrutet började styra kommunen 1998.

lördag 28 februari 2015

Stora händelser och förändrade livsbetingelser


• Från riksdagen till kommunen
• Liberala Kvinnor
• Partiledarbyte
• Auktioner
• Livmodern
• Gatukatterna i Rumänien
• Borgias och House of Cards

Som politiker förväntas man ha åsikter om allt hela tiden. Under åren i Riksdagen och fram tills nu har mitt bloggande minskat mer och mer, att jämföra med tider då jag skrev varje vecka. Denna gång skriver jag för att försöka komma ikapp en del och det blir mest på det personliga planet ”i livet”. Det faktum att jag inte nämner allt omvälvande och hemskt som sker i världen just nu betyder inte att jag inte förfäras eller inte har åsikter om det. För övrigt finns det länder på vår jord där delar av det jag skrivit här skulle vara förbjudet att ens andas.
Länge leve yttrandefriheten!


Från Riksdagen till kommunen
Så skedde valet och Folkpartiet Liberalerna fick sitt närapå sämsta resultat någonsin. Alliansen i stort förlorade och Sverige fick en ny regering med Löfven i (S)petsen. SD blev dubbelt så stora, något som jag varnat för redan för tre år sedan. Det är tumult i riksdagen. Folks inställning till SD som legitimt parti att rösta på har förändrats starkt och nu verkar man inte skämmas över att berätta att man röstar rasistiskt, diskriminerande och antidemokratiskt, tvärtom är man snarare stolt eller trotsigt utmanande: ”Jag röstar på Sverigedemokraterna!” Underförstått: Vad tänker du göra åt det?

De två sista av de fyra åren i Riksdagen satt jag i Näringsutskottet som jag tänkte skulle vara ett utskott där jag kunde använda mina kunskaper efter dryga tjugofem år som företagare. Med en partivän som körde sitt eget race och väldigt mycket energipolitik i utskottet där partivännen och jag krockade totalt gällande kärnkraften så blev det inte som jag förväntat mig. De roligaste utskotten var Kulturutskottet och Skatteutskottet, det var bra dynamik i de två alliansgrupperna.

Jag funderade ett tag på att det kanske behövdes en mandatperiod till för att jag skulle kunna börja trivas, men efter provvalet med dåligt deltagande och för första gången gemensam lista för Stockholm stad och län med många Stockholmare i toppen så förverkligades inte det. När våren 2014 gått och jag var mitt uppe i att jobba stenhårt med att lyfta kvinnors positioner i EU-valet via mitt ordförandeskap i Liberala Kvinnor började en enorm trötthet ta ut sin rätt. Något stod inte rätt till. Slutligen var jag tvungen att gå till riksdagsläkaren som remitterade mig till ett antal provtagningar. Det visade sig att jag hade järnbrist och jag började ta tillskott.
Samtidigt började det kännas som en lättnad att veta att jag inte skulle vara en mandatperiod till i riksdagen. Det var en upplevelse att få vara med om det, och är något som verkar vara det högsta målet för de flesta politiker. Jag kom in som statsrådsersättare, inte på eget mandat, och det var kanske egentligen aldrig meningen att jag skulle bli riksdagsledamot.

Jag arbetade stenhårt där, träffade hundratals och åter hundratals människor i massor av olika sammanhang av massor av anledningar som berodde på allt från att människor ville besöka mig och prata om specifika frågor till stora seminarier, resor i Sverige och utomlands, paneler, utfrågningar och representantskap för partiet med besök från andra parlament i världen.

Jag skrev massor av motioner varav en del fick konsekvenser som till exempel utredningar eller beslut på de olika departementen. Det berodde säkert inte bara på att innehållet i just mina motioner var så extra tilltalande eller begåvade, säkert fanns det fler än jag som skrivit liknande, men det finns absolut motioner som jag varit ensam om att lämna in. Det som är roligt är att de faktiskt kommer att finnas kvar efter min död.

På hösten efter valet stod det klart att jag skulle kunna komma tillbaka till kommunen igen. Det var några veckor när jag seriöst tänkte sluta helt med politiken men jag ändrade mig. Jag har verkligen saknat kommunsfären och kommunhuset i Tyresö. Det är så roligt att få tillhöra ett sammanhang där inte alla tänker bara på sig och sitt, det är så roligt att vara i team igen. Det betyder inte nödvändigtvis team formerade av partivänner, också team med alliansvänner eller över partigränserna är mycket stimulerande. Till team räknar jag även alla möjliga konstellationer av individer bestående av både politiker och tjänstemän och som sagt även över blockgränserna. Alla vill det bästa för kommun på många kloka sätt. Det är en härlig känsla.

Den känslan fick jag inte i riksdagen så påtagligt, tvärtom, emellanåt kändes det som att man inte ville vårt land väl, ett evigt tjat om massinvandring, massarbetslöshet och barnfattigdom. En återkommande litania om hur dåligt landet sköttes av alliansen, stora oförtjänta lögner.

Där fanns personer (även partiledare och språkrör) ur vänsterblocket som inte hälsade om man sa hej (allas lika värde är inte så lika när det kommer till kritan). Det är lika mycket hyckleri som när religiösa människor är elaka och otrevliga, tycker jag, om man tror på gud så ska man väl vara god och snäll… Eller?

Det finns några enskilda unika individer som jag aldrig kommer glömma, bland annat Amineh Kakabaveh. Hon är vänsterpartist, men jag älskar henne för hennes aldrig sinande engagemang i frågor som vi båda enades i: Mänskliga rättigheter på alla plan, arbete mot förtryck i alla former, fritt från religion i offentliga och politiska sammanhang. Vi satt i flera riksdagsgrupper över partigränserna tillsammans. Hon initierade oräkneliga seminarier där jag fick vara med som inbjudare, oförtröttligt! Hon är vacker men liten och tunn och jag vet inte hur många gånger jag frågade henne: ”Har du ätit ordentligt?” Våra politiska ideologier krockar fundamentalt men i vår syn på det vi båda brinner för samarbetade vi mycket bra.

Tiden på riksdagen kommer jag aldrig att glömma men jag är så lycklig över att vara tillbaka i mitt älskade Tyresö!

Liberala Kvinnor
När jag blev nominerad till ordförande Liberala Kvinnor för två-och ett halvt år sedan så hade jag ett antal frågor med i min presentation som jag ville adressera vilka var bland andra: Ojämställdheten i det egna partiet som man måste arbeta med runt om i hela landet, unga kvinnors psykiska ohälsa med till exempel självskadebeteende och ätstörningar och arbetet mot våld och förtryck i hederns namn. Jag skrev att Liberala Kvinnor skulle bli blåslampa för jämställdhet och synas och höras och sättas på kartan. Jag lovade att besöka alla distrikt och att det skulle skapas en ny hemsida då den befintliga var totalt hopplös.

Jag har aldrig sett Liberala Kvinnor som en personlig plattform eller som karriärstege utan istället vurmat för att lyfta partiets kvinnor i alla sammanhang oavsett var i landet de befunnit sig. Tillsammans med formidabla medarbetare som jag var lyckosam nog att rekrytera och fick äran att jobba med så skapades fantastiska kampanjer inför Europaparlamentsvalet och inför Riksdags, kommun- och landstingsval. Det var en glädje att få vara med och bidra till den geist, det engagemang, den uthålligheten och den kämpaglöden som kvinnorna i alla distrikten runt om i hela Sverige drevs av. De och vi gjorde skillnad!

Om man ska ta det från början så kastades jag in i hetluften genast som ny ordförande då jag var med i studio 1 i en intervju med Hanne Kjöller om att kunna lagföra svenska män som köper sex utomlands. Ett knepigt förslag som ursprungligen kom från Centerkvinnorna, närmast omöjligt juridiskt att genomföra men som skulle kunna ha ett stort signalvärde. Hanne hade lyckats nå ett lågvattenmärke i sin journalistiska gärning genom att skriva en vidrig ledare i DN som i princip försvarade rätten att sälja sex och att det väl inte gick någon större nöd på dem som gör det samt att det ju kan vara den enda utkomsten vissa singelmammor utomlands kan tillförskansa sig.
Lite senare skrev jag att jag tyckte att Mood-gallerians anorektiska skulptur borde tas bort då den offentliga miljön i city tillhör alla. Unga kvinnor (och män) som utgör en stor del av klientelet i gallerian har rätt att slippa se en skulptur som så tydligt avbildar en undernärd ung kvinna dessutom skapad av en konstnär som åtminstone tidigare bevisligen via sitt bloggande idealiserat anorexia. Synnerligen olyckligt, nu finns den där i hjärtat av vår huvudstad, en symbol för – ett tidsfenomen? Ett normalt beteende? Åtminstone inte ett normalt utseende… Jag hoppas att den inte förblir där för all framtid.

Sedan skrev jag om allas vår huvudstads siluett och skyline vilket inte har så mycket med jämställdhet att göra förutom att fler, både kvinnor och män, borde kunna få tillgång till bostäder. Skrev i egenskap av kommunpolitiker, men allt man skriver när man har ett ordförandeskap i en organisation även om man bara skriver under med sitt namn, verkar förknippas med organisationen.

Jag kritiserade mina partivänner i staden som inte vill tillåta några högre hus för att man ska bevara bilden där endast kyrktornen ska få sticka upp. Kyrkor är förvisso vackra byggnader men de står också för många negativa saker som jag förknippar med religion, att just de ska ha förtur att ständigt synas – nej, det känns inte bekvämt. Jag skrev att jag rent ut sagt skämdes för deras åsikter. Jag älskar London, min födelsestad, och det dynamiska med en stadsbild med hus som är höga på olika sätt är fantastiskt. Vi behöver fler bostäder, det är klart att vi måste kunna bygga i staden och inte bara utanför tullarna. Självklart med känsla för stil och arkitektur.

Moderpartiet har gång på gång gjorts varse av mig och Liberala Kvinnor om att vi måste sopa framför egen dörr innan vi börjar kräva kvoteringar i privata bolag. Tyvärr blev vi smärtsamt medvetna om allvaret i dessa uppmaningar när resultatet av fördelningen av män respektive kvinnor som kommit in i riksdagen blev klart efter valet.

Under min tid som ordförande hade vi ett antal seminarier om olika jämställdhetsfrågor på riksdagen och i Almedalen, vid många tillfällen handlade det om våld i hederns namn.

Flera gånger gjorde alliansens kvinnoorganisationer gemensam sak på riksdagen men under valåret avstod Liberala Kvinnor. Det fanns frågor där vi helt enkelt stod för långt från varandra, exempelvis vårdnadsbidraget och till viss del aborträtten (KD), föräldraförsäkringen (KD) och (M).

Ett stort lyft för Liberala Kvinnor kom med det riksmöte där Maria Arnholm blivit ny jämställdhetsminister och uttalade högt och tydligt att hon är feminist. Trevligt men inte lika trovärdigt kändes det när även Jan Björklund kallade sig för samma sak. Överhuvudtaget så tog intresset för Liberala Kvinnor mer och mer fart och ett gediget och enormt arbete med hemsidan började ge utdelning. Vi har fått en medlemsökning på trettio procent, de flesta via hemsidan. Även män. Tyvärr har Liberala Kvinnor setts på med en viss skepsis av en del partivänner genom åren och varför det har varit så kan jag inte säga.

En insats för Liberala Kvinnor var när partistyrelsen hade mötet efter valet där Jan Björklund uppmanade alla att tala öppet om hur man såg på hans framtid i partiet. Han ville gärna fortsätta fram till valet 2018. Jag var som Liberala Kvinnors ordförande bara adjungerad och hade ingen rösträtt. Ordet var fritt laget runt. Jag sa att jag gärna såg en kvinnlig partiledare inför valet 2018.

Jag tyckte att det var schysst att vara ärlig innanför de fyra väggarna och även att jag hade ett ansvar som företrädare för partiets kvinnoorganisation. Liberala Kvinnors styrelse var införstådda med detta. Jan gick sedan ut och sa till media att en helt enig partistyrelse hade givit sitt stöd till honom, vilket ju var sant, för, som sagt, jag saknade rösträtt.

Jag är förvånad över det faktum att nya ordföranden Avci inte tar ställning och förordar en kvinnlig partiledare. Det framstår nästan lite opportunt, något som man verkligen inte ska vara i en kvinnoorganisation.

Att få vara med om att vara ordförande i en sådan viktig organisation med en sådan stolt historia är så roligt och lyfte mina två sista år i riksdagen, men det var precis lagom att lämna till nya och yngre krafter i höstas. Ett oavlönat uppdrag som är så pass tidskrävande bör man inte ha för länge. (Slutade röka tvärt dagen före landsmötet efter ett paket om dagen, kändes helt rätt.)

På landsmötet då jag blev vald 2012 sa jag att Liberala Kvinnor skulle vara blåslampa för jämställdhetsfrågor både utåt och i partiet – och så blev det! Ett avtryck i mitt älskade partis berättelse. Proud!

Partiledarbyte
Novus senaste mätning visar att partiet nu har 4 procent. Vi ligger under KD. Alla i partiet önskar förändring och förnyelse. Arbetet kan sägas vara igång sedan valet men det blir ett drygt arbete.

Om vi skulle jämföra oss med ett rikstäckande företag som hade en reklampelare som alla eller de flesta inom företaget tyckte var bra och signifikativ men som alla eller de flesta konsumenter inte gillade och därför så ökade inte heller försäljningssiffrorna, vad skulle företaget behöva göra? Jo, byta reklampelare, bild och budskap. Spelar ju ingen roll vad man tycker internt. Därför tycker jag att vår reklampelare måste bytas ut.

Om jag var en nära bundsförvant med Jan Björklund, en partner, ett syskon eller en kompis, så skulle jag sätta mig ner och fråga vänligt: Hur tänker du göra det här? Ska du inte sluta nu? Ska du inte göra det värdigt och snyggt? Jag skulle tala om för honom hur fantastisk han är som politiker och vad mycket bra han har gjort och att han är för alltid historisk med genomdrivandet av ny skollag och läroplaner.
Sedan skulle jag bara säga: Snälla du, öppna upp för potentiella kandidater att träda fram!

Det finns många bra. Av någon anledning kommer jag dock inte på så många män utom Erik Ullenhag. Sedan finns det Cecilia Malmström, Cecilia Wikström, Maria Arnholm och – Birgitta Olsson!
I min värld är Birgitta den självklara efterträdaren och bäraren av de budskap och den ideologi som jag vill att mitt parti ska stå för och vara.

Auktioner
För några månader sedan såg jag en annons om auktion på nätet. Jag kollade och skapade ett konto. Sedan hittade jag ytterliga en sajt där jag också registrerade mig. De är lite olika. Men det är lika spännande. Den ena hemsidan har bilder och bud på alla möjliga saker och klockslag och datum när den enskilda varans auktion är slut. Den andra har varorna med budgivningsmöjlighet men sedan kommer ett tillfälle när auktionen börjar i realtid på nätet, superstressigt och spännande. Man måste ha koll på vilka varor man vill bjuda på och när de kommer upp i ordning för det går skitsnabbt. Jag har ropat in skarfs, smycken, väskor, kappor och en Hermés-slips till Henrik. Kul, men nu är jag nöjd ett tag, det är ju inte precis gratis.

Livmodern
För tre år sedan när jag var i Japan frågade en moderatkvinna ”är du gravid Anna?”. Det var ju smickrande med tanke på att jag var 52 år vid tillfället men lite förolämpande också. Samtidigt förstår jag henne. Det var helt klart något som inte stod rätt till med min buk. Den var svullen och det kändes som att något fanns därinne som inte borde vara där! Jag blev tröttare och tröttare (det visade sig vara blodbrist och berodde säkert på att menstruationerna var otroligt jobbiga med forsande blödningar).

Åkte slutligen in med svåra magsmärtor till akuten två gånger med cirka ett års mellanrum. Varje gång var det smärtor som jag inte kände igen men det visade sig vara myom i livmodern. Celldöd i myomen förorsakar svår värk och inflammation. Myomen hade vuxit sig dubbelt så stora sedan förra besöket. Jag har gått med feber en längre tid.

Det måste bli operation! Det kallas hysterektomi och är ett förhållandevis vanligt ingrepp på kvinnor. Man tar helt enkelt bort livmodern. Jag började leta efter fakta på nätet och litteratur om ämnet. Det finns inte särskilt mycket, och ganska lite forskning i förhållande till hur ofta ingreppet utförs världen över. Till sist hittade jag en bok skriven av en amerikansk läkare som beskrev det mesta jag undrade över, om än med det amerikanska sjukvårdssystemet i åtanke. Det fanns med ett historiskt perspektiv som förstås är fascinerande och skrämmande. Man började försöka operera bort livmödrar för några hundra år sedan men kvinnorna dog som flugor förstås.

Under mitt sökande och innan jag fann den amerikanska boken började jag fundera på om jag själv borde skriva en bok om detta. Jag hade redan börjat formulera innehållet. Det där om hysterektomier i historien skulle vara med men också intervjuer med kvinnor om hur de upplever denna operation och det medicinska med läkare som berättar om allt man behöver veta, samt beskrivande bilder med kvinnokroppen i genomskärning om var allt sitter.

Jag skulle också dröja en del vid det sexuella och vad man kan förvänta sig efter en hysterektomi. Det är tydligen superkänsligt och inget som någon lagt ner tid på att fördjupa sig i. Det tycker jag är väldigt konstigt. Det handlar ju om den intimaste delen av kroppen som inbegrips om ett samlag genomförs. Kanske borde jag skriva en bok som bara handlar om den biten?

Snart blir operationen av och även om jag är väldigt rädd för att sövas, och även om det tar en till två månader att läka, så längtar jag! Min mage är så stor att det trycker på urinblåsa och lungor.

Gatukatterna från Rumänien
Jag tog mig an en yorkshireterrier från ett ställe som tar hand om övergivna hundar, som heter Hundstallet, för nio år sedan, det var en valp från en av de 153 hundar som omhändertogs under dramatiska former av polisen. En kvinna som bodde i ett hus på Värmdö hade gravt misskött alla sina hundar. Många fick avlivas på plats. En del började valpa under transporten till Hundstallet. Det var inavel och ingrodd misär och hemskt!

Vår hund fick namnet Soleil för att hon hade det mest underbara kynne jag någonsin varit med om av hundarna jag haft, så mjuk och alltid glad. Lilla Soleil blev bara sex år gammal, hon bara dog och veterinären kunde inte förklara varför. Kanske ett medfött hjärtfel…

I alla fall så följer jag Hundhjälpen i Rumänien och får deras Facebook-utskick och tweets. Det är grymma villkor som gäller för hundar där, många lever på gatan under fruktansvärda förhållanden och attityden till djur är rätt hårdför överlag.

Förra året såg jag plötsligt att man även börjat ta sig an gatukatter. Vi hade nyligen mist vår femton år gamla katt Esmeralda, hon blev halvt ihjälbiten av räven och fick avlivas. Jag saknade att ha en katt. Hundhjälpen lägger ut bilder på de hundar och katter som behöver nya hem. Ofta är det djur som kommer in halvdöda med skador och utmärglade. Ofta är det traumatiserade djur som kan ha blivit övergivna eller misshandlade, ofta är det vuxna djur.

Där var bild på Cate som såg mycket ledsen ut, hon stirrade utan ett leende in i kameran. Jag ville gärna att vi skulle ta hand om henne. Så jag pratade med Henrik och vi kom överens om att vi skulle boka Cate. Eftersom vi inte kommer få barn ihop blir det här lite ”surrogatbarn”. Jag pratade med en trevlig kvinna från Hundhjälpen och det visade sig att vi skulle bli de första att ta emot en katt till Sverige. Hon frågade om vi kunde tänka oss att ta emot två. Hm. Ok, det fick bli två. Den andra katten som vi bokade såg också ledsen ut och hette Raisa.

Cate är sköldpaddsfärgad med stora tydliga sjok av vitt, rödbrunt och svart. Hon haltar svårt efter ett lårbensbrott som ser ut att ha läkt fel men det hindrar henne inte från att vara snabb och springa fort. Hon estimeras vara ungefär drygt ett år. Hon hittades halvt ihjälfrusen. Hon är extremt kärvänlig, lekfull, nyfiken och kelen. Aldrig några klor ute.

Raisa är svart sköldpaddsfärgad med några få ljusa fläckar. Hon har synfel på ena ögat och några skadade tänder. Hon estimeras vara drygt tre år men kan nog vara äldre och har nog fått en del kullar kattungar. Hon är lekfull men ganska reserverad och ibland kommer klorna ut. Spinner dock högljutt nära ens huvud på morgnarna så att man ska vakna och ge henne mat.

Katterna kom med ledsagare till Arlanda och vi tog emot dem en dag efter varandra. De trivs bra tillsammans och med vår lilla pudel Shi-Mi. De är del av familjen nu.

Varför ta hit katter från Rumänien när det finns behov av hem för katter som redan finns i Sverige? Problemet är att förhållandena där är så svåra att utsikterna för hemlösa djur där är bedövande små. Djuren som kommer hit avmaskas, veterinärbesiktigas efter alla konstens regler, de får alla erforderliga vaccinationer och EU-pass.

Borgias och House of Cards
Genom alla olika möjligheter till streaming numera så kan man fullkomligt frossa i serier och kolla dem som oändliga långfilmer, precisely my cup of tea! Förutom flitigt läsande så är detta mitt val av verklighetsflykt och avslappning. Borgias är bara en av massor med serier, men det är intressant att googla lite om de olika individerna som förekommer i Borgias som är verklighetsbaserad, en händelserik tid på 1400-1500-talet med många intriger och ond bråd död. Emellanåt när jag kollat avsnitten så har det kommit en känsla av att det är lite likt dagens bakom kulisserna i politiken givetvis utan mördande och tortyr men ändå…

Överhuvudtaget är jag helt såld på möjligheten att kunna titta på serier helt i egen takt utan att behöva vänta på nästa avsnitt, oavsett tid på dygnet och det faktum att man kan kolla allt i ett sträck om man har mage och inklination. Passar mig som hand i handsken! Och nu släpptes tredje säsongen av House of Cards. Huvudpersonen Francis Underwood, spelad av en magnifik Kevin Spacey, är så formidabelt slug och inviger oss tittare i sina intriger med arroganta kommentarer då han tittar rätt in i och talar till kameran/oss.


söndag 6 april 2014

Women in Parliaments Global Forum study trip to Island

Den 2 april åkte jag till Island för att vara med på WIP:s studieresa där 3-4 april. Flighterna går sällan så jag var tvungen att åka dagen innan vilket de flesta fick göra för att kunna vara med från början. Island har rankats nummer 1 fem år i rad av the World economic forum’s global gender gap report. Detta för att man anses ha samma möjligheter för både kvinnor och män inom utbildning, företagande och politik. Nu samlades kvinnor och några män från Afghanistan, Albanien, Cypern, Tjeckoslovakien, Italien, Jordanien, Kenya, Lettland, Liberia, Malawi, Malaysia, Marocko, Mexico, Moldavien, Pakistan, Peru, Slovakien, Spanien, Sverige, Schweiz, Frankrike, USA, Bangladesh och Tyskland. WIP grundades av bland andra Silvana Koch-Mehrin som är europaparlamentariker från Tyskland.

Landning på Keflavijk flygplats i grått och disigt men milt väder. Vi samlades ihop från olika flighter för att färdas till hotellet. Jag stod utanför och väntade för att kolla landskapet och få frisk luft. Där kom en parant kvinna med bagagevagn och kramade om en äldre lika parant kvinna. När jag log emot dem sa de något på isländska till mig. Jag svarade på engelska att jag inte förstod utan var från Sverige. Jaha, min dotter är halvsvensk sade den äldre kvinnan och pekade på den andra. Ja, jag bor i Sverige sade denna. Vi samtalade lite och jag frågade om hon inte saknar Island ”det verkar så speciellt” sade jag. ”Ja, jag saknar alltid Island, sade hon. Det är härligt här. Efter två dagars nyttjande av duschen så har man inte en plita kvar på kroppen, luften är ren och naturen är inte som någon annanstans.” Mamman flikade in: Det är bara Icelandair av alla flygbolag i världen som önskar välkommen hem!

(På Island kommer varmvattnet i ledningarna från de olika varma källorna som har svavelhaltigt vatten vilket ska vara mycket sunt för människor. Därav kommentaren om att man inte har en plita kvar)

Färden till hotellet gick genom ett trädlöst och kargt landskap. Här och där fanns märkliga skulpturer som såg ut som människor. Väl framme så gick jag en promenad runt hotellområdet som verkade ligga i ett industriområde en god bit bort från Reykjavik centrum. Efter en middag på en fantastisk fisksoppa gick jag till rummet, läste en stund och somnade. Två timmars tidsskillnad gjorde att klockan 22 på kvällen där så var klockan 24 i Sverige och därför var jag väldigt trött.

Nästa dag började vi med att samlas på Althingi som för första gången upplåtits för utomstående så att vi skulle få ha konferensen där dessa två dagar. Althingi är världens äldsta parlament och grundades 930 e K. Man har 63 ledamöter från 6 olika valkretsar. Vi satte oss till rätta i denna fina sal som kändes närmast som en tingssal i en gammal herrgård med gamla trästolar på trähjul och väggarna målade i blågrönt och duvblått omgärdat av vitt.

Innan vi gått in i själva parlamentssalen hade vi fått ta titta på två videotal, ett från Vigdis Finnbogadottir och ett från Atifete Jahjaga, Kosovos kvinnliga president.

Talmannen inledde med att välkomna och därefter talade Silvana som berättade att WIP kommit till på grund av ett stort möte med kvinnor i Bryssel där man kommit fram till att man borde göra gemensam sak av kvinnofrågor världen över och genom utbyte försöka överbrygga de olika utmaningar som finns på alla håll på jorden gällande jämställdhet.

Därefter tog två extremt intensiva dagar vid med massor av föredragningar utan egentliga avbrott. Shopping var bara att glömma, inte mig emot, jag måste åka tillbaka någon gång för att göra allt det som jag längtat efter under decennier som jag hört så mycket om: Bad i varma källor, bo på lantgård och äta lokala maträtter, rida på islandshästar på deras ”turf”, köra omkring med fyrhjulsdriven bil och bara ta in landskapet. Shoppa isländsk choklad, hudvårdande produkter som är gjorda på isländska örter och naturliga råvaror och förstås något stickat därifrån.

Under lunchen satt vi i blandade slumpartade konstellationer och pratade om hur det såg ut i våra respektive länder. En spanjorska blev tillfrågad hur det gått till med abortfrågan i Spanien och hon berättade att det var hennes parti som initierat lagändringarna som var så intensivt ogillade av stora grupper i Spanien. Hon berättade till sist av remissomgången nog visade att det inte skulle kunna bli som hennes parti föresatt sig. Personligen hade hon egna synpunkter och hon verkade hoppas att det skulle läggas fram ett urvattnat förslag mot det som varit uppe i första omgången.

Jag hamnade för mig själv med en ung kvinna från Kenya vid kaffet. Hon sa att det var ett himla liv hemma i Kenya: Det är rubriker om mig ”Ledamot stjäl make”. Jag började fråga ut henne och det kom fram en historia som skulle vara helt otänkbar i Sverige. ”Ja, alltså min pojkvän är gift sedan förut. Hans fru har gått till tidningarna och sagt att jag stjäl hennes make. Detta för att vi ska gifta oss.” Jag såg ut som en fågelholk. Kenyanskan gapskrattade: ”You should see your face!” Jag berättade för henne att polygami är olagligt i Sverige. För henne var det helt naturligt. Hennes problem nu var dock att första frun svartmålade henne i media. Kan du gifta dig med flera män också? frågade jag. Ännu en gång gapskrattade hon. Nej, det kunde hon inte.

Hon tyckte att det var jätteroligt att jag var så chockad över det hon berättade. Hon hade ett barn på fyra år också. Är det hans barn? frågade jag. Nej, sa hon lite väl snabbt och såg generad ut. ”Are you sure it isn’t his child?” frågade jag då. Då skrattade hon lite bekräftande och sa sedan: ”To be continued…”

Vi besökte Rio Tinto Alcan Iceland Ltd aluminium smelter. Där fick vi lyssna på VD Rannveig Rist som är en formidabel kvinna som varit chef där sedan 1997. Hennes historia är fantastisk. Hon följde sin far som var geolog på hans olika ”field trips” vilket ledde till att hon utbildade sig till ingenjör. Hon tog också betyg i mekanik. När hon ville arbeta en sommar på någon av de otaliga trålare som ju opererar runt Island så blev det tvärstopp. Alla hennes licenser och betyg hjälpte inte – man ville inte ha en kvinnlig mekaniker! En del gånger hade de trott att hon skämtade och redan tillsatt en manlig mekaniker som inte var meriterad när hon dök upp, andra gånger var det tvärt nej, de tog helt enkelt hellre en icke licensierad man än en bättre meriterad kvinna.

Det fanns en ökänd trålare som var i riktigt dåligt skick. Det var inte så lätt att få tag på en mekaniker till den. Rannveig fick jobb där. På den trålaren, som alltså var ökänd för att vara en riktig skorv, fanns en väldigt bra besättning och kapten. Rannveig arbetade hela sommaren där och fick rykte om sig att klara skorven. Sedan hade hon inga större problem med att få jobb där hon ville.

När hon blev vd för Rio Tinto hade man möten på kvällar och helger. Rannveig utverkade att hennes egna arbetsdagar var från 08-16, inga helger. Hon utverkade också att alarmsystemet för företaget startade kl.18.00 och ville man arbeta senare var det en hel del krångel med att larma av.

När en av hennes döttrar skulle välja väg kom det fram så här: Rannveig och hennes familj satt och åt middag. ”Det är snart tid för dig att söka utbildningsväg” sa Rannveig till sin dotter. Dottern svarade: ”Jag vill göra som du gjort, mamma!” vilket föranledde Rannveig att bli så överraskad att hon tappade sina bestick. ”Men hur kommer det sig?” ”Du har alltid haft så roligt med arbetet, mamma, det vill jag också”
I Rannveigs stab finns många kvinnliga chefer. Företaget går lysande.

Vi besökte Actavis Pharmaceutical Company där Gudbjörg Edda Eggertsdottir är VD. Hon hade också gått den långa vägen i företaget som bara växer och växer. Även här precis som på Rio Tinto finns en lång rad kvinnliga chefer. De vittnade om att föräldraförsäkringens utformning, där män måste ta tre månader annars fryser de tre månaderna inne och kan inte överlåtas, har en stor betydelse för hur arbetsgivarna ser på män och kvinnor. Nu är det lika stor chans/risk att män är borta när det kommer barn i familjen. Bilden av en riktig man på Island är nu: Han ska vara lång, han ska ha skägg – och han ska vara en bra pappa!

Därefter for vi till det mycket speciella presidentska residenset, Bessastadir. Mitt ute på vindpinad isländsk slätt vid havet, utan stängsel eller staket eller några skalskydd står en kyrka och en liten byggnad. Vi kom med vår buss och klev in. Vacker inredning på det nordiska viset med smakfull- och måttfullhet. Äkta mattor och fina målningar. En stor isbjörnsfäll på trappavsatsen till nästa våning visade närheten till Grönland. De Kenyanska ledamöterna var chockade. ”Det här är så simpelt, hemma är allt mycket mer grandiost! Vi har vakter och livvakter omkring oss hela tiden!” De menade inte att det var fult eller dåligt, mer att det var så annorlunda mot vad de var vana vid. Medan vi smuttade på vinet som serverades från brickor och tilltuggen så pratade vi om skillnaden mellan det nordiska sättet att sköta politiken och det afrikanska.

President Olafur Ragnar Grimsson är en fin och lågmäld person. Han talade om öppenheten på Island och inkluderade andra nordiska länder. Vi skulle inte kunna ha det på något annat sätt, sa han. Då skulle vi inte ha någon demokrati längre! Därför finns inga stängsel, därför är grinden där vi åkte in med bussen bara symbolisk eftersom den står med bara grindstolpar, inga staket tar vid. Därför är dörren till Bessastadir residens olåst.

Presidenten berättade om kvinnornas historia på Island där kvinnor i alla århundraden alltid behållit sina flicknamn även som gifta. Kan ställa till det en del när man reser med sin fru och ska bo på hotell i andra länder, sade han lite ironiskt. Byggnaden vi befann oss i var Islands första skola och länge den enda.

Dagen avslutades på Harpa konserthus, där premiärministern höll tal. Sigmundur David Gunnlaugsson berättade om när han var liten den dagen i oktober år 1975, när alla kvinnor på Island strejkade, eller som de ville kalla det: tog en dag ledigt från hemarbetet eller jobbet. Det var en banbrytande händelse på Island vilket säkerligen ledde till att Vigdis Finnbogadottir fem år senare blev vald till president. Massor av före detta kvinnliga ledamöter hade också bjudits in och det var otroligt glatt och pratigt.

Harpa konserthus stod halvklart 2009 när den stora ekonomiska krisen drabbade Island. Det är ett projekt i storvulenhet likt det Köpenhamnska operahuset eller operahuset i Oslo. Skimrande glasrektanglar är hopsatta till en oregelbunden hög byggnad i spektakulärt läge vid vattnet i hamnen i Reykjavik. Inuti är det lite samma känsla som Köpenhamnsoperan, med stora höga tomma ytor, olika våningsplan där man hela tiden har visuell kontakt med marknivån. Detta vackra räddades alltså och blev färdigbyggt men ingen av ministrarna kunde egentligen svara på hur stora driftskostnaderna är. De kunde bara bekräfta att 1 Det var mycket dyrt att färdigställa men att alla är glada att det blev gjort 2 Att driftskostnaderna är höga, förmodligen alldeles för höga.

Eyglo Haradsdottir som är social- och bostadsminister på Island hade tidigare berättat mycket intressant om hur man beslutat sig för att ha kvar välfärdsinstitutionen när krisen slog till och att det hade varit ett mycket bra beslut. Man hade också inrättat räddningsplaner för alla familjer som riskerade att förlora sina hus och hem och plötsligt skulle stå på gatan. Detta skedde med hjälp av olika avbetalningsplaner, hyresplaner med mera. Därför så skedde inte den sociala katastrof som kunde blivit konsekvensen när allas boenden skulle bli utmätta.

Nästa dag åkte vi till Lysi fish oil company. Katrin Petursdottir som är VD, stod vid företagets grundares porträtt och berättade: Här är min farfar som blev drygt hundra år gammal. Han sa alltid att han inte visste om det berodde på fiskleveroljan han drack på förmiddagen eller drinken han drack på eftermiddagen! Här fanns också ett flertal kvinnliga chefer och Lysi är en enorm leverantör av olika fiskoljor. Man har också export av torkade torskhuvuden till ett enda land i världen – Nigeria! På grund av kolonialiseringen har man där utvecklat en smak för torskhuvudsgryta, britterna har mycket att stå för efter sin imperialism.

Därefter åkte vi till Steinunn Fashion Label. Där berättade Steinunn Sigurdardottir om sin väg i modevärlden där hon bland annat arbetat för Calvin Klein. Hon utgår alltid från sitt hemlands natur och historia. Hon visade oss lavornas formationer och färger, mossor och blommor, ljuset och norrsken, strukturer från naturen och kopplade det med fotografier på sina klädskapelser. Det var poetiskt och vackert. Hon har gjort otaliga utställningar med både kläder och smycken och folkdräkter. Dessutom har hon startat en världsomfattande stickningsskola som finns på Youtube. Hon samlar stora salar med folk där alla stickar med fingrarna. Hon säger att man sticka allt!

Vi gick omkring i hennes butik/studio och det var otroligt vackra kläder och fina material. Men så dyrt att det blev oöverstigligt till och med för mig. En mössa, låt vara i fantastisk kvalitet, för tvåtusen, en liten liten dekoration till mössan för tusen. Jag VILLE verkligen köpa något om inte annat så för ett memento. Men det var bara för mycket. Alla alster ska ju kosta, jag vet vad det innebär att låta sy upp saker eller att sy och sticka själv, det kostar tid, kraft och material. Min Emilie är ju i den världen. Så det var inte avsaknad av respekt för det skapade som höll mig tillbaka.

Därefter fick vi lyssna på ett tiotal olika föredrag från olika intressanta talare. Väl tillbaka på hotellet samlades vi i en stor sal i konferensavdelningen. Där skulle bjudas dryck, snacks och ost, den avslutande och sista punkten på programmet. Efter en stund kom hon gåendes, denna fina dam, Vigdis! Hon är en älskvärd och generös person som tog emot allas samtal, frågor, fotograferingsönskemål med mera på ett vänligt sätt. Hon fick ta emot WIP award for lifetime achivement in female political environment. Vigdis Finnbogadottir är den första kvinnan I världen som blivit vald till statschef. Hon var president för Island 1980-1996. Hon var teaterchef innan och hon berättade att det inte ansågs om så passande i kulturen att arbeta politiskt. Hon hade precis blivit vald när hon kom nerför trappan på teatern då någon frågade henne hur det kom sig att detta hade hänt. Hon minns att hon vända bort huvudet och rodnade, det var med blandade känslor för henne.

Sedan berättade hon att hon varit ytterligt noga med sin klädsel. Hon menade att det inte dög att klä sig hur som helst för en statschef: Världen måste ha förtroende för en person i den ställningen, måste tas på allvar. ”Det duger inte att klä sig i Isländsk folkdräkt!” Jag tror hon syftade på Steinunn som bjudits in till detta event, som utgått från den isländska folkdräkten i en av sina kollektioner. ”Vad synd”, sa jag i sufflöston. ”Nej, sorry, Sverige, det duger inte att vara klädd i folkdräkt” fortsatte Vigdis med lite sträng lärarinneröst men småleende.

Island har gått och går i bräschen för jämställdhet och kulturer nära som de nordiska kan komma fortare framåt genom att lära och ta efter. Andra kulturer behöver mer tid men vi kan alla lära av varandra.

Slutligen fick vi samlas kring det faktum att alla ska försöka samla in flickor till sina respektive parlament till hösten för att göra flickors röster hörda och visa hur viktiga de är för framtiden.
Överväldigad av dessa dagars intensiva fokusering på hur det ser ut i olika delar av världen vad gäller kvinnors villkor och möjligheter, och hur mycket som behöver göras, packade jag och somnade fort.

Tidigt nästa morgon tog vi alla olika flighter hemåt, förutom de som stannar över helgen för att turista. Själv ska jag åka tillbaka igen så snart jag kan.

onsdag 13 november 2013

Från september till november

Besök i Liberala kvinnors olika distrikt
Budgetpresentation i Norrtälje
www.kaatach.se
ICLD
EU-kandidater för Liberala Kvinnor
Djurens rätt
Mensa
Riksdagslistan
Landsmötet


Besök i Liberala kvinnors olika distrikt
En intensiv höst har inneburit många möten på riksdagen men också resor till distrikten för Liberala Kvinnor ute i landet. Jag har nu hunnit besöka 18 distrikt men tre återstår. Det är väldigt roligt att möta folkpartister ute i landet och att prata jämställdhetsfrågor. Med Maria Arnholm som jämställdhetsminister så är det en ren fröjd att kunna få berätta om jämställdhetsfrågor på riksnivå men också att informera om sätt att arbeta på kommunal nivå. Många män är intresserade – liberalismens bas är bland annat vikten av ett jämställt samhälle – och vi välkomnar detta då det är en samhällsfråga och inte en kvinnofråga.

Män skulle verkligen vinna på ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen på många olika sätt. Arbetsgivarna skulle ändra fokus från att kvinnor är borta från jobbet mer och därför obenägna att lyfta kvinnor i den utsträckning de förtjänar. Då skulle löneutvecklingen äntligen gå i rätt riktning för kvinnor också. Männen skulle inte känna så stor press på att försaka möjligheten med att kunna vara hemma med sina barn i småbarnsåren. Det skulle gynna deras fortsatta relation med sina barn och sina partners. Det är mycket olyckligt att i det uttag som statistiken nu visar där endast 24 procent av männen tar del av föräldraförsäkringen så är det endast 10 procent som nyttjar föräldraförsäkringen med sina barn innan de fyllt två år.

Budgetpresentation i Norrtälje
Jag fick äran att presentera budgeten hos mina partivänner i Norrtälje. Med på presentationen var jag som enda kvinna och resten av de tre i alliansen var män varav en var Mats Odell. Det var trevligt och intressant men synd att vi åtminstone inte hade en kvinna till med.

www.kaatach.se
Har varit på studiebesök hos ett Tyresöföretag för en tid sedan som heter Kaatach och som är ett lekland för stora och små barn. Tyresö företarna passade samtidigt på att lyssna på mig berätta om hur man arbetar i riksdagen. Lokaliteterna ligger i Petterboda i Tyresö och där finns så mycket roligt. Dessutom har man en restaurang. Företaget drivs av en man som verkligen brinner inifrån hjärtat för att det ska gå bra, det känns också när man går runt där. Förhoppningen är att fler ska hitta dit eftersom man kan ha konferenser, fester och allt möjligt kul där även för vuxna. Jag önskar all lycka till!

ICLD

Internationellt centrum för lokal demokrati är en myndighet som nu finns i Visby på Gotland. För några veckor sedan var jag på besök hos dem för att berätta om Liberala Kvinnors historia och hur vi arbetar. Där fanns kvinnor i olika politiska toppositioner från Asien, Afrika och Östeuropa. Med på plats fanns även representanter för Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det var oerhört intressant att få höra hur de såg på Sverige, de tyckte till exempel att de sett alldeles för få poliser och att det inte kändes tryggt. De är vana att kallas excellenser och man säger inte du och förnamn som sker här i Sverige. De hade varit i Sverige i tio dagar ute i olika kommuner i landet och följt svenska kvinnliga toppolitiker för att se hur vi arbetar här. Så roligt att få knyta kontakter med kvinnor i olika delar av världen som har helt andra förutsättningar än vad vi här har för att verka i politiken.

EU-kandidater för Liberala Kvinnor
För en tid sedan hade vi möte med våra EU-kandidater med utbildning om EU och kampanjande. Våra toppkandidater är Jenny Sonesson och Cecilia Wikström och bland resten av totalt sju är två män. Det är vi stolta över.

Djurens rätt
Jag var med i ett panelsamtal om pälsfarmning anordnad av Djurens rätt, en fantastisk organisation. De har samlat 8000 namnunderskrifter mot pälsfarmning/minkfarmning som förhoppningsvis ska få lämnas till Talmannen på riksdagen.

Mensa

Under flera år har jag tagit del av Mensas arbete via min man som först var viceordförande och sedan ordförande. Jag har förklarat och försvarat organisationen för det finns många som undrar och jag kan tycka att jag varit lite av en Mensa-ambassadör. Jag har alltid tyckt att barn som har behov av utmaningar och som är begåvade ska få lika mycket stöd i skolan som barn som har svårt att hänga med av olika anledningar. Därför har jag tyckt att Mensa har en stor informationsstrategisk plats som organisation i samhället.

Sedan jag tagit del av hur Mensa fungerar med märkliga stadgar – man har till exempel inte valberedningar när man ska välja styrelse – och föreningsovana styrelsemedlemmar så känns det svårt för mig att känna engagemang längre. Man har exempelvis en ombudsman som uppmanar ordförande att vara ute och svara på en facebookgrupp som är öppen för andra än Mensamedlemmar och som är totalt omodererad. Detta gör att gruppens individer kan bära sig åt hur som helst samt uttrycka grovt kränkande åsikter – utan några som helst reprimander eller revideringar. Nättroll får härja fritt. Ombudsmannen anser jag är totalt omdömeslös eftersom detta är en helt oacceptabel ståndpunkt att så får ske inom vilken organisation som helst. Inga etiska regler finns att tillgå. Mitt förtroende för Mensa är lågt.

Jag vill poängtera att det är några få individer i styrelsen som jag tycker kunde undvaras – för övrigt är en bra sammansättning. Men går man in för att vara ledamot i en arbetande styrelse med flera olika individer med olika bakgrund så ska man ha förmågan att samarbeta och se helhet. Att obstruera och bete sig omoget i en grupp är totalt kontraproduktivt för organisationen och det är därför som jag hade önskat att man hade valberedningsstruktur snarare än öppna val där ingen eller få vet något om kompetens och förmågor gällande förenings- och styrelsearbete om dem som anmäler sitt intresse att vara ledamot i Mensas styrelse. Min make Henrik har avgått i förtid som ordförande.

Riksdagslistan
Provvalet för riksdagslistan Stockholm län och stad har kommit och gått. Katastrofalt lågt valdeltagande då allt skulle ske endast på nätet. Jag hamnade ganska långt ner då vi efter alla år för första gången slagit samman båda listor. Jag blev invald för Stockholms län från Tyresö vid valet 2010. Vi tappade ett mandat i länet vilket gjorde att min åttonde plats inte var självklar förrän jag kom in som statsrådsersättare för Nyamko Sabuni. Sedan hon avgick är jag statsrådsersättare för Erik Ullenhag. Liberala Kvinnor frågade mig några gånger om vi skulle utmana högre upp på listan vilket jag sa nej till. Jag väntade in Södertörn som borde vara de som skulle vilja göra något för att bryta Stockholmsdominansen på listan.

Jag har inte varit ute i kommunerna i länet och lobbat för min egen del. Jag har heller aldrig varit ordförande för LUF, arbetat med något statsråd på departement eller talat för miljö i partiprogramsgrupp ute bland medlemmarna. Kort sagt så har jag varit ute bland medlemmar som inte kan rösta för mig och under tiden kanske förväntat mig att det arbete man lägger ner ska räcka för fortsatt förtroende.

Nu är vi dock inne i en ny verklighet. Och även om jag hade tyckt att en mandatperiod till i riksdagen hade varit bra därför att det tar ett tag att komma in i arbetsmetoder och processer där så är jag glad för att en ny och spännande lista sattes på nomineringsmötet förra veckan. Väl på plats där så initierades några omröstningar för att utmana högre upp på listan men som inte otippat föll till min nackdel. Det fanns ingen mobilisering kring mig vilket var mitt fel men som jag tar på mig helt och fullt.

Det kommer att bli en inspirerad partigrupp nästa mandatperiod – jag gillar verkligen varenda partivän jag har med något enda undantag och hyser beundran för dem alla. Hoppas nu på att få verka i Tyresös kommunalpolitik nästa mandatperiod, jag har hela tiden sagt att kommunalpolitiken är väldigt rolig, hands on och nära de människor vars liv politiken påverkar.

Landsmötet
Imorgon börjar Folkpartiet Liberalernas landsmöte och det ska bli spännande eftersom vi ska ta beslut om ett nytt partiprogram. Förutom att få träffa massor med folkpartister från hela Sverige vilket verkligen är mycket roligt så ska vi fila på olika motioner inom olika områden. Detta är kulmen på två års förberedelser med allt vad det inneburit av partiprogramsgrupper, diskussioner, motionsskrivningar (nästan 900 stycken)samt frisvar från tusentals människor varav många ickemedlemmar, enkäter med mera. Vi kommer nog vara ganska slaka på söndag kväll – men jag är säker på att vi kommer att vara otroligt nöjda!

onsdag 28 augusti 2013

Sommaren 2013

Ågrenska
Almedalen
Att flytta ihop
Att sluta röka
England
Liberala Kvinnor
Presstödskommittén
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Att hinna med måsten och nöjen



agrenska.se
Efter en frenetisk vår kom en ganska frenetisk sommar. Avslutning på riksdagen och midsommarafton gick lugnt förbi. Veckan därefter hade jag det stora nöjet att få göra ett studiebesök på Ågrenska som är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och som ligger på Amundön utanför Göteborg. Engagerad personal och ledning, fantastiskt fint situerat och vädret var strålande. Det var ett mycket minnesvärt besök.

Almedalen
Som vanligt var det massor med människor i Visby och återigen rekord på antal seminarier. Jag hade flera inbjudningar till panelsamtal som jag var tvungen att tacka nej till därför att jag redan var inbokad ungefär samma tider. Nästa år är Visby fullbokat vad gäller hotellrum – jag står på väntelista så här långt i förväg! 2014 slår nog rekord vad gäller närvaro av aktörer och olika föreningar. Flera som inte var med i år aviserar att nästa år, ja, då måste man ju vara på plats.

Att flytta ihop
Två färdiga hushåll i två hus som ska knökas in i ett hus: Rekommenderas ej. Åtminstone inte om båda hushållen har innehafts av ”hoarders”/samlare. Jag har förvisso rensat säckvis under de trettio år jag bott på samma ställe, men det är ändå väldigt mycket grejor i vartenda utrymme. Henrik fick rensa vid flytten från sitt hus eftersom det var han som flyttade in. Samtidigt tömde jag tre Billy bokhyllor samt några hyllmetrar andra vägghyllor på mina älskade böcker för att göra plats åt Henriks ena sons inredning. Alla dessa böcker står nu i kartonger som ska förpassas till vinden. Det sved lite i hjärtat att inte ha direkt tillgång till dem längre.

Samtidigt tar de en ohygglig massa plats, alla dessa böcker. Har redan skänkt bort ett helt bibliotek i antal böcker under åren som mina föräldrars och morbrors och moster ärvda böcker skulle tas om hand. Det osinnliga i att googla, istället för att långsamt leta i böcker efter information, sinnligheten med denna långsamhet, doften av boken, bilder och texter som man kan försjunka i – ja, det är något som finns i verkligheten närvarande och vinsten är tid, och det tycker vi visst är värt något.

Jag har många klänningar har jag fått höra… Roligt därför när Henrik trots detta faktum lade bud på en av Birgitta Ohlssons klänningar som hon skänkt i välgörenhetssyfte – och lyckades lägga högsta budet! En klänning till i den digra samlingen – och det var inte på grund av mig. Det är mycket svårt för mig att säga att jag inte har något att sätta på mig. I alla fall så känns det gott att vara på samma ställe varje vecka efter några år med varannan veckas boende.

Att sluta röka

När min far gav mig och min syster beskedet att han hade fått diagnosen magcancer för drygt tre år sedan så hade jag inte rökt på tio år. Det första jag gjorde var att gå och köpa ett paket cigaretter! Han gick bort efter bara tre månader. De senaste åren har jag rökt ett paket om dagen. Jag tycker att rökare har dålig självdisciplin och att det är äckligt, stinkigt och rent korkat att utsätta sig för något så hälsovådligt med vilje.

Den nionde juli slutade jag röka. Jag betraktar mig nu officiellt som nikotinist, vilket betyder att jag aldrig kan ta ett enda bloss igen utan att riskera att åter börja röka på fullt allvar. Känner mig inte piggare. Tycker att det är lite tråkigt utan rökningen, saknar själva ritualen och kontemplationen som följer, märkligt nog. Men lukten – så himla skönt att slippa lukten i håret, andedräkten och kläderna. Några år extra i livet borde man väl kunna få om man inte ständigt blossar hejdlöst? Femtio sparade kronor om dagen är ju inte heller något att fnysa åt.:-) 

England
Förutom mina tre döttrar så är min syster och hennes familj den enda släkt jag har kvar i livet här i Sverige. I England har jag alla mina kusiner, en frånskild faster och en farbror med hustru. Henrik har längtat efter att få träffa dem så vi åkte till England i juli och körde runt i hela landet i nästan två veckor. Resan började snöpligt på Gatwick med att jag glömt ta med mig mitt körkort, vilken flopp! Här skulle vi vara ute på vägarna i flera veckor och jag missar att ta med mig det enda lilla bevis jag behövde för att vi skulle kunna byta av varandra på dessa långkörningar. Tur som var kunde jag be äldsta dottern om hjälp. Hemma i Sverige lyckades hon lokalisera min plånbok, ta ur körkortet, kuvertera, adressera, portera och posta det till min kusin i Bath. Där kunde vi hämta det lite senare på resan. Puh!

Sedan blev det bland annat Brighton, Eden Project, Isle of Wight, Dartmoor, Cornwall, Devon, Bath, Wales, Lake District, Skottland ända upp till nordöstligaste kusten, York och Lincoln. Inga hotell bokade i förväg. Det var en härlig vistelse.

Vi hamnade på de mest skilda boenden: I djupaste Dartmoor, där djuren inte stängslas in utan strövar fritt över och vid vägarna, främst mängder med får men också hästar, hamnade vi på ett B&B som var beläget vid en fors i en brant skogsklädd sluttning. Där fanns massor av olika djur som minihästar, getter, höns och pärlhöns och ankor. Där fanns också påfåglar som gick fritt på området. En ensam kvinna tog emot, hon verkade ganska utarbetad. Vi kom dit efter nio på kvällen och chansade på att finna logi. Hon var vänlig och fixade Ploughman’s lunch och en flaska rött vin åt oss trots den sena timmen. När jag sa att jag tyckte att hon levde ett drömliv i mina ögon så svarade hon med ett trött småleende att det var mycket arbete.

Ett annat tillfälle bodde vi på en bondgård i Cornwall med hänförande utsikt över böljande ängar och hagar och bortom dem dramatiska klippor och stup vid det skimrande havet med obruten horisont. Oändligt fridfullt med betande kor och kalvar och massor med får. Där fanns en gammal fårhund som hette Bob som var en så kallad arbetande hund.

Vi bodde på ett slott i Skottland. En natt bodde vi i ett nyöppnat B&B i ett vanligt hus på Isle of Wight. Innehavaren var en entusiastisk ung kvinna som hade fått sina rum inredda i olika färger där formligen varenda pryl var ton i ton med varandra, in till minsta detaljer på tavlorna på väggarna. En prestation i vanliga fall och än mer så i vårt rum där det handlade om den där märkliga turkosgrönblåa färgen som kallas diesel. Allt var i den färgen vad gäller detaljer som mattor, kuddar, doftljus, hårtork, potpurri, you name it, allt! Vi bodde på alla möjliga ställen.

Överallt där vi bodde luktade det mögel. Varför har engelsmännen inte kommit längre när det gäller detta med heltäckningsmattor? Kära landsmän, för ert eget bästa, för era barns bästa: Riv ut alla äckliga heltäckningsmattor! De är en styggelse! Och HUR kan man komma på tanken att ha heltäckningsmattor i sina badrum? Eeeeuuuuww!

Vi har följt en TV-serie på Netflix här hemma som heter Doc Martin. Den handlar om en jäkligt grinig man som får en tjänst som distriktsläkare i en gudsförgäten liten håla, en liten fiskeby (faaantastiskt vacker) på Cornwall-kusten. Han har noll social kompetens och är stingslig och taggarna utåt som en igelkotte samt saknar empatisk förmåga. Egentligen skulle jag tycka att det är en helt osannolik person som läkare. Men så kommer jag på att de ju faktiskt existerar, de där människorna, som mot alla odds och av orsaker jag för min vildaste fantasi inte kan förstå, de som ändå blir läkare. I vilket fall så efterforskade jag lite innan vi åkte, och fann att platsen där de hade spelat in serien i verkligheten heter Port Isaac. Dit åkte vi!

Det var så roligt att vara ”groupie” för en plats, något sådant har jag aldrig gjort förut vad jag minns. Det var verkligen precis lika vackert på riktigt, allt såg exakt ut som på TV – och det var fler än vi som vallfärdat dit! Nu kom jag på att jag hade lite känslan av den där beundran och storögdheten också när jag kom till New York för första gången, när jag stod på Fifth Avenue och glodde uppåt på skyskraporna. Det var lite samma känsla: Tänk att få seeee detta PÅ RIKTIGT! Lite som när man ser en kändis.:-)

Wales var så väldigt vackert, vi vill tillbaka dit.

I nordligaste Skottland besökte vi hamnen i Scrabster där det fanns en väldigt fin och välutrustad sjöräddningsbåt som behövde bemannas med sex man. Det fanns en informationstavla som berättade om hur många räddningsaktioner båten är med om och det är inte svårt att förstå att i de farvattnen behövs det verkligen rejäla don, det är många fiskebåtar ute för jämnan och inte precis lugna vatten, ”the mercyless sea”…. Innan vi lämnade hamnen i Scrabster så ville vi ta en fika. Vi promenerade bort till caféet som jag lagt märke till när vi åkte för att parkera i hamnen.

Väl inne möttes vi av en överraskande och malplacerad syn: Alla väggar var målade i olika kitschiga pastellfärger, där fanns en glasmonter med de sliskigaste tårtmodeller man kan tänka sig, till exempel en stor nalle. Bakom disken fanns hyllor upp till taket med allehanda sirliga koppar och annat porslin med blommönster och gulddekorer. Massor med cupcakes och andra mäktigt sirapiga kakor fanns att välja på. Ett ställe som man inte skulle kunna tro skulle finnas i en ”rugged” hamn där fiskare går i galon och storstövlar, väderbitna och regnpiskade. Vi tog in te och några mäktiga kakor och trivdes, det var en mysig atmosfär. Det kom in lite olika "gubbar" som tydligen lagt beställningar på pajer eller annat. Vi kom i samspråk med innehavaren som förstås hade blont lockigt hår och blommigt förkläde. Hon hade haft sitt ställe i ett år och det började bära sig. Hon levde sin dröm sade hon :-)

Vi besökte också drottningmoderns sommarslott Castle of May i Skottland och senare slottet Dunrobin. Om Disney har haft en förebild för sitt sagoslott som finns med i inledningarna till alla deras filmer så måtte det vara Dunrobin. Med massor av smäckra tinnar och torn och fantastiskt vacker inredning samt en park som var helt enastående. Där fick vi se på falkenering vilket var så häftigt. En berguv som hette Cedar blev kallad på massor av gånger och flög lågt över våra huvuden, där vi som publik satt på låga träbänkar. Cedar ”swoopade” ner över oss och landade därefter alltid på falkenerarens läderhandske. Han matade Cedar bland annat med små döda kycklingar som berguven svalde hela i ett gulp varje gång.

Sista natten bodde vi i den helt bedårande staden Lincoln med en mäktig domkyrka som hade mycket vackra enorma blyinfattade fönster. Det var en händelserik resa som avslutades med en minst sagt nervkittlande vistelse i stillastående köer på motorvägarna som går i ring runt London på väg till flygplatsen Gatwick. Det var fredag vilket i sig är värsta dagen i veckan vad gäller rusningstrafik. Dessutom var det skolavslutningsveckan så ALLA skulle någonstans och antagligen inte hem. Vi trodde på allvar att vi skulle missa planet.

Inombords bet jag på naglarna och slet i mitt hår. Utåt sett försökte jag behålla lugnet när Henrik blev stressad i en av de där mastodontrondellerna som finns i hela Londonområdet, ”the mother of all roundabouts” hädanefter kallad TMOAR. Det är hela städer av rondeller. Så här kunde det gå till: Bilen på väg in i TMOAR: -Höger eller vänster? frågade Henrik i normalt tonläge. – Mot Heathrow! svarade kartläserskan (moi) och pekar åt vänster. Inne i TMOAR: -Höger eller vänster?? Henriks röst lät något mer stressad och aningen högre.
-Mot Heathrow!! svarade jag med en stressad också något högre röst. Ännu längre in i TMOAR: -HÖGER ELLER VÄNSTER??? formligen dånade Henrik uppfodrande.
-VÄNSTER! gapade jag så äntligen. Bilen måste därmed gira snabbt ut ur TMOAR. Jag blev svettig. Fråga mig inte varför jag i den där stunden av allvar inte kunde ge ett svar som frågeställaren bad om. I en efteranalys verkar det som att jag tycker att det är tydligare att ge orten på skylten vid den utfart vi ska ta snarare än att ge riktningen.

Hur det nu var så använde vi GPS:en och såg att vi borde åka av tidigare från motorvägen än vägbeskrivningen gav för handen. Det visade rött på vägen i GPS:en vilket betydde tvärstopp, inte ens 10 kilometer i timmen på den föreslagna vägen. Vi smet av tidigare och krånglade oss på bakvägar fram till Gatwick, återlämnade bilen och hann köpa två nya bagar till alla vår nyinhandlade persedlar därför att vi hade övervikt, packade om allt, checkade in och tog oss igenom security med god marginal. Innan dess i bilen hade vi börjat ringa flygbolaget och kollat andra senare flighter och eventuell hemfärd nästa dag istället. Anpassning till situationen för stunden, det är vårt motto! Oh my, oh my!

Det är en fin sak att få vara med om. Den där enastående känslan av att vistas med en person som har ett kynne och perspektiv på tillvaron som överensstämmer så väl med hur jag är. Konflikterna under alla dessa dygn blev få och smärre. Det är något nytt för mig. Resorna är de stora testerna på hur väl man fungerar ihop, tycker jag. Jag tycker så väldigt mycket om att vara med Henrik. Det känns så fridfullt.

Liberala Kvinnor
I Almedalen hade vi styrelsemöte. Vi hade också med oss våra nya vykort formade som ett mynt med en tårtbit utskuren symboliserande den lön som kvinnor går miste om bara på grund av sitt kön. Dessa delade vi ut lite under själva folkpartidagen, som i år var på fredagen. Till detta hade också vårt ombud Hide Spahija bakat muffins som hon och någon till skurit ut en bit ur, för att förmedla samma symbolik. Det var väldigt populära kakor och vårt kära ombud hamnade på bild med vår partiledare och korgen med muffins i tidningen NU. Vi hade paneldebatt eller snarare ett panelsamtal som handlade om ”Män och jämställdhet” med Svend Dahl som är utredare i ämnet och mig. Den var ordnad av vår förbundssekreterare Jessica Bagge som också modererade. Allt blev mycket lyckat. Nästa år lär det bli svårt att få tag på boende men vi ska förstås vara på plats då också.

Kvinnors företagande hotas nu starkt av att hela oppositionen tagit avstånd mot vinster i välfärden. I en marknadsekonomi framstår det överhuvudtaget som befängt att vara emot vinster. När det gäller företag inom vård och omsorg så är det en stor andel företag som drivs av just kvinnor. Det är bara att konstatera att varken socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister är partier som värnar om jämställdhet. Ställningstagandet som oppositionspartierna tagit är inte bara befängt, det är ett hot mot en ökad andel kvinnliga företagare och ett hot mot tillväxten. Det här är något som vi i Liberala Kvinnor kommer att återkomma till så ofta vi kan fram till valet 2014.

Presstödskommittén
Jag har fått vara med i en statlig utredning, i detta fall om presstödet. Den har pågått i ett- och ett halvt år och det har varit en ganska märklig erfarenhet om än otroligt intressant. Gruppen har bestått av ledamöter från alla partier. Dessutom har det varit ett antal olika experter inom branschen samt sakkunnig om EU. Det har också varit med företrädare för Finansdepartementet. Betänkandet lämnas till departementet i september. Innan dess kommer förhoppningsvis snart en artikel i DN.

Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Om ett tag är det dags för partiets landsmöte där ett helt nytt partiprogram ska tas fram. Det har pågått så långa förberedelser där samordningsansvarige för partiprogrammets arbete, Christer Nylander, och alla kring honom i de olika områdesgrupperna/programrådsgrupperna arbetat stenhårt. Detta har skett tillsammans med resten av folkpartisveriges engagerade medlemmar som uttryckt åsikter men dessutom har man tagit in massor med synpunkter från icke-medlemmar. Till det kommer fantastiska tjänstemän som med programrådsgrupperna tagit fram svar till cirka tusen motioner. Jag är djupt imponerad och stolt över det. Nu återstår partistyrelsens arbete med att befästa alla svaren. Jag är adjungerad dit och det är fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång. Fick vara med som adjungerad även inför förra landsmötet och det är helt otroligt med vilken disciplin partistyrelsen jobbar. Här måste jag förstås också nämna det häftiga med arbetet PÅ själva landsmötet, ett stort och ansvarsfyllt arbete. De som är ordförande och vice samt sekreterare på alla passen, det är obegripligt hur de lyckas hålla ordnig på allt! Imponerad även över det! Ett nytt liberalt partiprogram inför 2014, yyeeeeeyyy!

Att hinna med måsten och nöjen
Sommarveckorna ska inrymma så mycket. Det ska vara tid för vila, resor, umgänge med familj och vänner. Tid för att exempelvis röja ur garaget, pust, för att rensa ur källaren, stånk, och för att hinna läsa de där böckerna som inte hinns med annars. Jag har hunnit måla och fixa utomhus men rensning och röjning har inte blivit av. Jag hann istället läsa en del, något som jag uppskattar mycket. En bok jag inte hade planerat att läsa men som jag ändå tog mig an är Dan Browns senaste bok ”Inferno”. Den handlar bland annat om Dantes Inferno, om transhumanism och därmed förstås om hur jordens befolkning ökar lavinartat för varje år. Det är en intressant aspekt och relevant.

Jag har ofta funderat över fenomenet de senaste åren. Om vi lyckas bota alla sjukdomar och stoppa alla epidemier samt ha varningssystem inför alla naturkatastrofer så att fler människor hinner rädda sig, är det verkligen till väl för jorden totalt sett? Dantes Inferno läste jag när jag var i slutet på tonåren, en tid när jag var fascinerad av medeltiden, pesten, inkvisitionen, häxförföljelserna och annat som tilltalade en ung Annas något morbida böjelser. Det var den delen som åsyftas i Dan Browns bok som jag läste för trettiofem år sedan, den om helvetet. Det är en fantastisk historia och smart: Dante delade upp helvetet i olika nivåer och synderna i olika grader eller värdeskalor, ju värre synd desto hemskare straff i helvetet. Det smarta tycker jag var att han 1.Valde att skriva folkligt, på italienska istället för latin, vilket ledde till att han nådde en mycket större läsekrets. 2. Han skrev in sina meningsmotståndare på ställen i helvetet där han tyckte att de borde höra hemma. Vilken magnifik hämnd!

Dan Brown skriver ytligt som ett filmmanus, ett sätt att skriva som jag inte gillar och därför har jag bara läst DaVincikoden men skippat hans andra böcker. Jag klarar nästan inte av att läsa när det är skrivet så, oavsett hur spännande själva storyn är. Det verkar som om jag är ganska ensam om att känna så här. Folk gillar verkligen hans böcker. En annan bok som jag dock läste med stort välbehag är deckaren ”The Cucko’s calling” av J.K.Rowlings pseudonym. Jag har inte läst någon Harry Potter. Däremot har döttrarna läst alla eller fått dem höglästa av sin storasyster, oftast på originalspråket. Jag har sett filmerna men inte lockats av att läsa.

När jag läste denna nya deckare, och för J.K. Rowling nya genre, kunde jag inte låta bli att se min älskade födelsestad London i scenarios som om de vore gjorda för Harry Potter-filmerna. Vindlande mystiska smala gator och magisk musik. Hjälten i ”The Cucko’s calling” är en storvuxen, hårig före detta Afghanistan-veteran med benprotes på ena benet som nu arbetar som privatdetektiv. Sympatiskt och spännande och förvånande nog längtar jag till nästa! Det var otippat.

Nu har jag börjat på ”Lean In” av Sheryl Sandberg som arbetar på Facebook och som skriver om feminism på amerikanska villkor. Det finns många liknelser med Sverige i hur kvinnor har det och uppfattar sig själva samt vilka yrkesval som görs av just kvinnor. Samtidigt har vi tack och lov en fungerande barnomsorg här! Ja, det finns för övrigt mycket som fungerar väl i detta land. Glad att vara hemma i Sverige, glad att få verka i Riksdagen och politiken och glad att alla sammanlagt sju barn i vår nya familjekonstellation verkar må bra.






söndag 9 juni 2013

"Kärlekens pris"

Man vet aldrig riktigt vad som ska hända i livet. Jag har tre vuxna döttrar som är utflugna. Numera är jag dessutom extramamma till fyra söner varav två bor med oss varannan vecka. Totalt otippat att jag skulle bli ”förälder med barn hemma” igen. Jag funderar över deras olika möjligheter i livet, mina döttrars respektive dessa extrasöners. Ingen har väl det här laget kunnat undgå att kvinnor under en livslön tjänar 3,6 miljoner mindre än män i genomsnitt? Eller kunnat missa det faktum att femtio procent av alla kvinnor nu lever på garantipension? Är det ett jämställt samhälle? Är det ett rättvist samhälle?

Det sägs handla om livsvalen, denna stora löneskillnad. Kvinnor väljer att arbeta deltid i stor utsträckning för att kunna arbeta obetalt med hemarbete sju veckor mer om året än vad män gör.
Tror ni på fullt allvar att kvinnor ”väljer” för att ”kunna”? Är det verkligen frivilliga livsval, detta som pågår varje dag hela tiden i vårt samhälle?

Deltidsarbete gör att det blir lättare att bland annat vara hemma när barnens skoldag är slut eller att ta hand om gamla släktingar som behöver hjälp men gärna vill bo kvar hemma men som ändå vägrar ta emot hemtjänst, bara några exempel.

Kvinnor tjänar mindre därför att det väljer att göra det – sägs det. Mannen gör karriär utanför familj och hem, kvinnan gör det möjligt för mannen att agera så. Eftersom nästan femtio procent av alla äktenskap dessutom slutar med skilsmässa så är det inte en särskilt lönsam affär för kvinnorna. Före detta ordförande för Liberala Kvinnor Bonnie Bernström kallar det för ”kärlekens pris”.

I den offentliga sektorn har konkurrensutsättningen av vård och omsorg gjort att många kvinnor trots allt har kunnat börja bestämma mer över sin ekonomi genom att de har startat eget. Engagerat och med kvalitet tar de hand om hemtjänst, äldreomsorg och sjukvård.

Miljöpartiets senaste kongressbeslut att förbjuda vinst i väldfärdsföretag är ett slag direkt mot kvinnligt företagande! Manligt företagande som också finansieras med skattemedel som exempelvis byggsektorn berördes inte på sagda kongress. Miljöpartiets påstådda företagarvänlighet var en chimär, nu sällar sig partiet än mer till vänsterblockets planekonomiska inställning.

Där inkluderas även en annan könsdiskriminerande attityd, nämligen att RUT är dåligt men ROT är bra. RUT ger skatteavdrag i en sfär där många kvinnor arbetar. Jag tycker att det är fullständigt obegripligt att man avfärdar en möjlighet att omvandla en svart marknad till en vit, som då också blir med pensionsgrundande löner. Det är OK att få fönstren målade men inte OK att få dem tvättade!

Nyhetsförmedlingen om oron i våra förorter har spritt sig ut över hela världen. Åtminstone Storbritanniens och USA:s utrikesdepartement varnade sina medborgare från att resa till Sverige.

Själv fick jag ta emot några mail i samma klass som ”beklagar sorgen”, bland annat från Indiens förre ambassadör. Så många unga arga och lättpåverkade män har förstört privat och allmän egendom för miljoner samtidigt som civilsamhället gått samman mer än någonsin för att visa att detta inte är acceptabelt.

Jag tycker att man ska stärka kvinnorna i områden där det råder en känsla av utanförskap. Jämställdhetsminister Maria Arnholm har redan satt tummen på det faktum att pojkar i hela nationen halkar efter i skolan rent allmänt och att något måste göras. Även i utanförskapsområden går det bättre för tjejerna, de har en vilja att komma vidare och pluggar med goda resultat. Det fanns väl inte en enda tjej involverad i gatstenskastning eller anläggning av bränder.

Jag tvivlar på att det varit så lätt för systrar och mödrar att göra sina stämmor hörda för att försöka stoppa när killarna via sms och annat lockats ut för att bråka.

När kvinnorna lär sig företagande, får egen utkomst och förmåga att klara sig själva så stärks hela familjer och därmed hela områden.

I det sammanhanget vill jag påpeka att vårdnadsbidraget är en styggelse och borde tas bort genast. Det åstadkommer inte bara en inlåsningseffekt för kvinnorna i det att bidraget fördröjer deras möjlighet att komma ut i arbetslivet. Det gör också att barnen vars mammor (det är nästan bara kvinnor som nyttjar vårdnadsbidraget) är hemma med dem blir avsevärt sena i sin svenska språkutveckling. Även det faktum att det är pedagogiskt positivt för barn att träffa andra barn och socialisera sig tas bort från vårdnadsbidragsfamiljer.

Att kvinnor tjänar lika för lika arbete kunde man ju tro är en självklarhet. Så är dock absolut inte fallet. En kvinnlig ekonom har efter tio år i yrket fallit efter i lönebildning med i snitt 100.000:- om året jämfört med en manlig ekonom med samma meriter och ålder. Det finns mer inom samma ämne som får vem som helst att bli uppbragt. Maria Hemström på JA-delegationen säger rakt ut när hon håller föredrag om fakta, statistik och siffror: Sanningen om världens mest jämställda land – vi är lurade! Det finns massor att göra för att vi ändå ska komma dit en dag. Börja med att gå med i Liberala Kvinnor! 

tisdag 21 maj 2013

Konst och signalvärden

Efter ett extremt långt uppehåll vad gäller bloggandet så griper jag ånyo tangentbordet för att försöka förmedla ”Anna i livet och politiken” igen. Denna gång med en regelbundenhet som åtminstone sker varannan vecka, hoppas jag. Livet och politiken tog tydligen över helt här ett tag…

Det finns ett starkt signalvärde i konst och kultur vilket inte är något nytt alls. Kulturutövandet ska vara fritt och ocensurerat eftersom den många gånger skapas för att provocera och väcka tanken. Däremot måste det finnas eftertanke i var man placerar konsten, åtminstone i den offentliga miljön. Här följer några tankar om en skulptur som finns mitt inne i Stockholm citys gatumiljö, precis vid ingången till en central shoppinggalleria:

Den offentliga miljön skapar en bild av hur samhället ser ut i historia och nutid. Det kan konstateras att många skulpturer och statyer runt om i landet oftast porträtterar namngivna påklädda män medan kvinnorna som regel är nakna och namnlösa. Detta kan i sig starkt ifrågasättas.

Gallerian MOOD mitt i Stockholm city har valt att ha en skulptur av en anorektiskt mager ung kvinna vid en av sina entréer, ”Pretty vacant” av Cajsa von Zeipel. Zeipel har själv ägnat sig åt pro-ana (en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil snarare än som en sjukdom) men vi hoppas att hon har tillfrisknat.

Liberala Kvinnor anser att det är en förfärlig kvinnobild som förmedlas med en sådan skulptur på den platsen. Det är många unga människor som idag kämpar med ätstörningar och förvrängda kroppsuppfattningar. Liberala Kvinnor erfar att skaparen av ”Pretty vacant” glorifierar anorexia och självsvält och i förlängning så gör även gallerian MOOD detsamma.

Gallerian beskriver sin konst bland annat som provocerande. I fallet med skulpturen ”Pretty vacant” går utsmyckningen över gränsen och blir smaklös och kränkande, på ett synnerligen påträngande sätt i den offentliga miljön. Detta på grund av placeringen.

Unga människor som redan ständigt matas av kroppsideal omöjliga att leva upp till rör sig här. Vore skulpturen inne i gallerian – så vore den en del av flera alster som förmodligen syns där och då snarare en konstupplevelse. Utan att ha synpunkter på konstnären eller hennes intentioner så är det en felplacering som vi önskar att gallerian borde åtgärda.

I helgen är det distriktsordförandekonferens med Liberala Kvinnor. Vi samlas alla för en helg med fullspäckat program som inleds av bästa Maria Arnholm. Som ordförande för Liberala Kvinnor sedan hösten förra året så har jag hunnit med att besöka fjorton distrikt. Hoppas att få boka upp flera nu när vi alla samlas. Härliga, taggade jämställdhetsivrare, underbart.

Bara en vecka kvar för inlämning av motioner till Folkpartiets landsmöte som går av stapeln i höst. Då ska partiprogrammet stötas och blötas och det ska bli väldigt roligt!