Sommaren 2013

Ågrenska
Almedalen
Att flytta ihop
Att sluta röka
England
Liberala Kvinnor
Presstödskommittén
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Att hinna med måsten och nöjen


agrenska.se
Efter en frenetisk vår kom en ganska frenetisk sommar. Avslutning på riksdagen och midsommarafton gick lugnt förbi. Veckan därefter hade jag det stora nöjet att få göra ett studiebesök på Ågrenska som är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och som ligger på Amundön utanför Göteborg. Engagerad personal och ledning, fantastiskt fint situerat och vädret var strålande. Det var ett mycket minnesvärt besök.

Almedalen
Som vanligt var det massor med människor i Visby och återigen rekord på antal seminarier. Jag hade flera inbjudningar till panelsamtal som jag var tvungen att tacka nej till därför att jag redan var inbokad ungefär samma tider. Nästa år är Visby fullbokat vad gäller hotellrum – jag står på väntelista så här långt i förväg! 2014 slår nog rekord vad gäller närvaro av aktörer och olika föreningar. Flera som inte var med i år aviserar att nästa år, ja, då måste man ju vara på plats.

Att flytta ihop
Två färdiga hushåll i två hus som ska knökas in i ett hus: Rekommenderas ej. Åtminstone inte om båda hushållen har innehafts av ”hoarders”/samlare. Jag har förvisso rensat säckvis under de trettio år jag bott på samma ställe, men det är ändå väldigt mycket grejor i vartenda utrymme. Henrik fick rensa vid flytten från sitt hus eftersom det var han som flyttade in. Samtidigt tömde jag tre Billy bokhyllor samt några hyllmetrar andra vägghyllor på mina älskade böcker för att göra plats åt Henriks ena sons inredning. Alla dessa böcker står nu i kartonger som ska förpassas till vinden. Det sved lite i hjärtat att inte ha direkt tillgång till dem längre.

Samtidigt tar de en ohygglig massa plats, alla dessa böcker. Har redan skänkt bort ett helt bibliotek i antal böcker under åren som mina föräldrars och morbrors och moster ärvda böcker skulle tas om hand. Det osinnliga i att googla, istället för att långsamt leta i böcker efter information, sinnligheten med denna långsamhet, doften av boken, bilder och texter som man kan försjunka i – ja, det är något som finns i verkligheten närvarande och vinsten är tid, och det tycker vi visst är värt något.

Jag har många klänningar har jag fått höra… Roligt därför när Henrik trots detta faktum lade bud på en av Birgitta Ohlssons klänningar som hon skänkt i välgörenhetssyfte – och lyckades lägga högsta budet! En klänning till i den digra samlingen – och det var inte på grund av mig. Det är mycket svårt för mig att säga att jag inte har något att sätta på mig. I alla fall så känns det gott att vara på samma ställe varje vecka efter några år med varannan veckas boende.

Att sluta röka
När min far gav mig och min syster beskedet att han hade fått diagnosen magcancer för drygt tre år sedan så hade jag inte rökt på tio år. Det första jag gjorde var att gå och köpa ett paket cigaretter! Han gick bort efter bara tre månader. De senaste åren har jag rökt ett paket om dagen. Jag tycker att rökare har dålig självdisciplin och att det är äckligt, stinkigt och rent korkat att utsätta sig för något så hälsovådligt med vilje.

Den nionde juli slutade jag röka. Jag betraktar mig nu officiellt som nikotinist, vilket betyder att jag aldrig kan ta ett enda bloss igen utan att riskera att åter börja röka på fullt allvar. Känner mig inte piggare. Tycker att det är lite tråkigt utan rökningen, saknar själva ritualen och kontemplationen som följer, märkligt nog. Men lukten – så himla skönt att slippa lukten i håret, andedräkten och kläderna. Några år extra i livet borde man väl kunna få om man inte ständigt blossar hejdlöst? Femtio sparade kronor om dagen är ju inte heller något att fnysa åt.:-) 

England
Förutom mina tre döttrar så är min syster och hennes familj den enda släkt jag har kvar i livet här i Sverige. I England har jag alla mina kusiner, en frånskild faster och en farbror med hustru. Henrik har längtat efter att få träffa dem så vi åkte till England i juli och körde runt i hela landet i nästan två veckor. Resan började snöpligt på Gatwick med att jag glömt ta med mig mitt körkort, vilken flopp! Här skulle vi vara ute på vägarna i flera veckor och jag missar att ta med mig det enda lilla bevis jag behövde för att vi skulle kunna byta av varandra på dessa långkörningar. Tur som var kunde jag be äldsta dottern om hjälp. Hemma i Sverige lyckades hon lokalisera min plånbok, ta ur körkortet, kuvertera, adressera, portera och posta det till min kusin i Bath. Där kunde vi hämta det lite senare på resan. Puh!

Sedan blev det bland annat Brighton, Eden Project, Isle of Wight, Dartmoor, Cornwall, Devon, Bath, Wales, Lake District, Skottland ända upp till nordöstligaste kusten, York och Lincoln. Inga hotell bokade i förväg. Det var en härlig vistelse.

Vi hamnade på de mest skilda boenden: I djupaste Dartmoor, där djuren inte stängslas in utan strövar fritt över och vid vägarna, främst mängder med får men också hästar, hamnade vi på ett B&B som var beläget vid en fors i en brant skogsklädd sluttning. Där fanns massor av olika djur som minihästar, getter, höns och pärlhöns och ankor. Där fanns också påfåglar som gick fritt på området. En ensam kvinna tog emot, hon verkade ganska utarbetad. Vi kom dit efter nio på kvällen och chansade på att finna logi. Hon var vänlig och fixade Ploughman’s lunch och en flaska rött vin åt oss trots den sena timmen. När jag sa att jag tyckte att hon levde ett drömliv i mina ögon så svarade hon med ett trött småleende att det var mycket arbete.

Ett annat tillfälle bodde vi på en bondgård i Cornwall med hänförande utsikt över böljande ängar och hagar och bortom dem dramatiska klippor och stup vid det skimrande havet med obruten horisont. Oändligt fridfullt med betande kor och kalvar och massor med får. Där fanns en gammal fårhund som hette Bob som var en så kallad arbetande hund.

Vi bodde på ett slott i Skottland. En natt bodde vi i ett nyöppnat B&B i ett vanligt hus på Isle of Wight. Innehavaren var en entusiastisk ung kvinna som hade fått sina rum inredda i olika färger där formligen varenda pryl var ton i ton med varandra, in till minsta detaljer på tavlorna på väggarna. En prestation i vanliga fall och än mer så i vårt rum där det handlade om den där märkliga turkosgrönblåa färgen som kallas diesel. Allt var i den färgen vad gäller detaljer som mattor, kuddar, doftljus, hårtork, potpurri, you name it, allt! Vi bodde på alla möjliga ställen.

Överallt där vi bodde luktade det mögel. Varför har engelsmännen inte kommit längre när det gäller detta med heltäckningsmattor? Kära landsmän, för ert eget bästa, för era barns bästa: Riv ut alla äckliga heltäckningsmattor! De är en styggelse! Och HUR kan man komma på tanken att ha heltäckningsmattor i sina badrum? Eeeeuuuuww!

Vi har följt en TV-serie på Netflix här hemma som heter Doc Martin. Den handlar om en jäkligt grinig man som får en tjänst som distriktsläkare i en gudsförgäten liten håla, en liten fiskeby (faaantastiskt vacker) på Cornwall-kusten. Han har noll social kompetens och är stingslig och taggarna utåt som en igelkotte samt saknar empatisk förmåga. Egentligen skulle jag tycka att det är en helt osannolik person som läkare. Men så kommer jag på att de ju faktiskt existerar, de där människorna, som mot alla odds och av orsaker jag för min vildaste fantasi inte kan förstå, de som ändå blir läkare. I vilket fall så efterforskade jag lite innan vi åkte, och fann att platsen där de hade spelat in serien i verkligheten heter Port Isaac. Dit åkte vi!

Det var så roligt att vara ”groupie” för en plats, något sådant har jag aldrig gjort förut vad jag minns. Det var verkligen precis lika vackert på riktigt, allt såg exakt ut som på TV – och det var fler än vi som vallfärdat dit! Nu kom jag på att jag hade lite känslan av den där beundran och storögdheten också när jag kom till New York för första gången, när jag stod på Fifth Avenue och glodde uppåt på skyskraporna. Det var lite samma känsla: Tänk att få seeee detta PÅ RIKTIGT! Lite som när man ser en kändis.:-)

Wales var så väldigt vackert, vi vill tillbaka dit.

I nordligaste Skottland besökte vi hamnen i Scrabster där det fanns en väldigt fin och välutrustad sjöräddningsbåt som behövde bemannas med sex man. Det fanns en informationstavla som berättade om hur många räddningsaktioner båten är med om och det är inte svårt att förstå att i de farvattnen behövs det verkligen rejäla don, det är många fiskebåtar ute för jämnan och inte precis lugna vatten, ”the mercyless sea”…. Innan vi lämnade hamnen i Scrabster så ville vi ta en fika. Vi promenerade bort till caféet som jag lagt märke till när vi åkte för att parkera i hamnen.

Väl inne möttes vi av en överraskande och malplacerad syn: Alla väggar var målade i olika kitschiga pastellfärger, där fanns en glasmonter med de sliskigaste tårtmodeller man kan tänka sig, till exempel en stor nalle. Bakom disken fanns hyllor upp till taket med allehanda sirliga koppar och annat porslin med blommönster och gulddekorer. Massor med cupcakes och andra mäktigt sirapiga kakor fanns att välja på. Ett ställe som man inte skulle kunna tro skulle finnas i en ”rugged” hamn där fiskare går i galon och storstövlar, väderbitna och regnpiskade. Vi tog in te och några mäktiga kakor och trivdes, det var en mysig atmosfär. Det kom in lite olika "gubbar" som tydligen lagt beställningar på pajer eller annat. Vi kom i samspråk med innehavaren som förstås hade blont lockigt hår och blommigt förkläde. Hon hade haft sitt ställe i ett år och det började bära sig. Hon levde sin dröm sade hon :-)

Vi besökte också drottningmoderns sommarslott Castle of May i Skottland och senare slottet Dunrobin. Om Disney har haft en förebild för sitt sagoslott som finns med i inledningarna till alla deras filmer så måtte det vara Dunrobin. Med massor av smäckra tinnar och torn och fantastiskt vacker inredning samt en park som var helt enastående. Där fick vi se på falkenering vilket var så häftigt. En berguv som hette Cedar blev kallad på massor av gånger och flög lågt över våra huvuden, där vi som publik satt på låga träbänkar. Cedar ”swoopade” ner över oss och landade därefter alltid på falkenerarens läderhandske. Han matade Cedar bland annat med små döda kycklingar som berguven svalde hela i ett gulp varje gång.

Sista natten bodde vi i den helt bedårande staden Lincoln med en mäktig domkyrka som hade mycket vackra enorma blyinfattade fönster. Det var en händelserik resa som avslutades med en minst sagt nervkittlande vistelse i stillastående köer på motorvägarna som går i ring runt London på väg till flygplatsen Gatwick. Det var fredag vilket i sig är värsta dagen i veckan vad gäller rusningstrafik. Dessutom var det skolavslutningsveckan så ALLA skulle någonstans och antagligen inte hem. Vi trodde på allvar att vi skulle missa planet.

Inombords bet jag på naglarna och slet i mitt hår. Utåt sett försökte jag behålla lugnet när Henrik blev stressad i en av de där mastodontrondellerna som finns i hela Londonområdet, ”the mother of all roundabouts” hädanefter kallad TMOAR. Det är hela städer av rondeller. Så här kunde det gå till: Bilen på väg in i TMOAR: -Höger eller vänster? frågade Henrik i normalt tonläge. – Mot Heathrow! svarade kartläserskan (moi) och pekar åt vänster. Inne i TMOAR: -Höger eller vänster?? Henriks röst lät något mer stressad och aningen högre.
-Mot Heathrow!! svarade jag med en stressad också något högre röst. Ännu längre in i TMOAR: -HÖGER ELLER VÄNSTER??? formligen dånade Henrik uppfodrande.
-VÄNSTER! gapade jag så äntligen. Bilen måste därmed gira snabbt ut ur TMOAR. Jag blev svettig. Fråga mig inte varför jag i den där stunden av allvar inte kunde ge ett svar som frågeställaren bad om. I en efteranalys verkar det som att jag tycker att det är tydligare att ge orten på skylten vid den utfart vi ska ta snarare än att ge riktningen.

Hur det nu var så använde vi GPS:en och såg att vi borde åka av tidigare från motorvägen än vägbeskrivningen gav för handen. Det visade rött på vägen i GPS:en vilket betydde tvärstopp, inte ens 10 kilometer i timmen på den föreslagna vägen. Vi smet av tidigare och krånglade oss på bakvägar fram till Gatwick, återlämnade bilen och hann köpa två nya bagar till alla vår nyinhandlade persedlar därför att vi hade övervikt, packade om allt, checkade in och tog oss igenom security med god marginal. Innan dess i bilen hade vi börjat ringa flygbolaget och kollat andra senare flighter och eventuell hemfärd nästa dag istället. Anpassning till situationen för stunden, det är vårt motto! Oh my, oh my!

Det är en fin sak att få vara med om. Den där enastående känslan av att vistas med en person som har ett kynne och perspektiv på tillvaron som överensstämmer så väl med hur jag är. Konflikterna under alla dessa dygn blev få och smärre. Det är något nytt för mig. Resorna är de stora testerna på hur väl man fungerar ihop, tycker jag. Jag tycker så väldigt mycket om att vara med Henrik. Det känns så fridfullt.

Liberala Kvinnor
I Almedalen hade vi styrelsemöte. Vi hade också med oss våra nya vykort formade som ett mynt med en tårtbit utskuren symboliserande den lön som kvinnor går miste om bara på grund av sitt kön. Dessa delade vi ut lite under själva folkpartidagen, som i år var på fredagen. Till detta hade också vårt ombud Hide Spahija bakat muffins som hon och någon till skurit ut en bit ur, för att förmedla samma symbolik. Det var väldigt populära kakor och vårt kära ombud hamnade på bild med vår partiledare och korgen med muffins i tidningen NU. Vi hade paneldebatt eller snarare ett panelsamtal som handlade om ”Män och jämställdhet” med Svend Dahl som är utredare i ämnet och mig. Den var ordnad av vår förbundssekreterare Jessica Bagge som också modererade. Allt blev mycket lyckat. Nästa år lär det bli svårt att få tag på boende men vi ska förstås vara på plats då också.

Kvinnors företagande hotas nu starkt av att hela oppositionen tagit avstånd mot vinster i välfärden. I en marknadsekonomi framstår det överhuvudtaget som befängt att vara emot vinster. När det gäller företag inom vård och omsorg så är det en stor andel företag som drivs av just kvinnor. Det är bara att konstatera att varken socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister är partier som värnar om jämställdhet. Ställningstagandet som oppositionspartierna tagit är inte bara befängt, det är ett hot mot en ökad andel kvinnliga företagare och ett hot mot tillväxten. Det här är något som vi i Liberala Kvinnor kommer att återkomma till så ofta vi kan fram till valet 2014.

Presstödskommittén
Jag har fått vara med i en statlig utredning, i detta fall om presstödet. Den har pågått i ett- och ett halvt år och det har varit en ganska märklig erfarenhet om än otroligt intressant. Gruppen har bestått av ledamöter från alla partier. Dessutom har det varit ett antal olika experter inom branschen samt sakkunnig om EU. Det har också varit med företrädare för Finansdepartementet. Betänkandet lämnas till departementet i september. Innan dess kommer förhoppningsvis snart en artikel i DN.

Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Om ett tag är det dags för partiets landsmöte där ett helt nytt partiprogram ska tas fram. Det har pågått så långa förberedelser där samordningsansvarige för partiprogrammets arbete, Christer Nylander, och alla kring honom i de olika områdesgrupperna/programrådsgrupperna arbetat stenhårt. Detta har skett tillsammans med resten av folkpartisveriges engagerade medlemmar som uttryckt åsikter men dessutom har man tagit in massor med synpunkter från icke-medlemmar. Till det kommer fantastiska tjänstemän som med programrådsgrupperna tagit fram svar till cirka tusen motioner. Jag är djupt imponerad och stolt över det. Nu återstår partistyrelsens arbete med att befästa alla svaren. Jag är adjungerad dit och det är fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång. Fick vara med som adjungerad även inför förra landsmötet och det är helt otroligt med vilken disciplin partistyrelsen jobbar. Här måste jag förstås också nämna det häftiga med arbetet PÅ själva landsmötet, ett stort och ansvarsfyllt arbete. De som är ordförande och vice samt sekreterare på alla passen, det är obegripligt hur de lyckas hålla ordnig på allt! Imponerad även över det! Ett nytt liberalt partiprogram inför 2014, yyeeeeeyyy!

Att hinna med måsten och nöjen
Sommarveckorna ska inrymma så mycket. Det ska vara tid för vila, resor, umgänge med familj och vänner. Tid för att exempelvis röja ur garaget, pust, för att rensa ur källaren, stånk, och för att hinna läsa de där böckerna som inte hinns med annars. Jag har hunnit måla och fixa utomhus men rensning och röjning har inte blivit av. Jag hann istället läsa en del, något som jag uppskattar mycket. En bok jag inte hade planerat att läsa men som jag ändå tog mig an är Dan Browns senaste bok ”Inferno”. Den handlar bland annat om Dantes Inferno, om transhumanism och därmed förstås om hur jordens befolkning ökar lavinartat för varje år. Det är en intressant aspekt och relevant.

Jag har ofta funderat över fenomenet de senaste åren. Om vi lyckas bota alla sjukdomar och stoppa alla epidemier samt ha varningssystem inför alla naturkatastrofer så att fler människor hinner rädda sig, är det verkligen till väl för jorden totalt sett? Dantes Inferno läste jag när jag var i slutet på tonåren, en tid när jag var fascinerad av medeltiden, pesten, inkvisitionen, häxförföljelserna och annat som tilltalade en ung Annas något morbida böjelser. Det var den delen som åsyftas i Dan Browns bok som jag läste för trettiofem år sedan, den om helvetet. Det är en fantastisk historia och smart: Dante delade upp helvetet i olika nivåer och synderna i olika grader eller värdeskalor, ju värre synd desto hemskare straff i helvetet. Det smarta tycker jag var att han 1.Valde att skriva folkligt, på italienska istället för latin, vilket ledde till att han nådde en mycket större läsekrets. 2. Han skrev in sina meningsmotståndare på ställen i helvetet där han tyckte att de borde höra hemma. Vilken magnifik hämnd!

Dan Brown skriver ytligt som ett filmmanus, ett sätt att skriva som jag inte gillar och därför har jag bara läst DaVincikoden men skippat hans andra böcker. Jag klarar nästan inte av att läsa när det är skrivet så, oavsett hur spännande själva storyn är. Det verkar som om jag är ganska ensam om att känna så här. Folk gillar verkligen hans böcker. En annan bok som jag dock läste med stort välbehag är deckaren ”The Cucko’s calling” av J.K.Rowlings pseudonym. Jag har inte läst någon Harry Potter. Däremot har döttrarna läst alla eller fått dem höglästa av sin storasyster, oftast på originalspråket. Jag har sett filmerna men inte lockats av att läsa.

När jag läste denna nya deckare, och för J.K. Rowling nya genre, kunde jag inte låta bli att se min älskade födelsestad London i scenarios som om de vore gjorda för Harry Potter-filmerna. Vindlande mystiska smala gator och magisk musik. Hjälten i ”The Cucko’s calling” är en storvuxen, hårig före detta Afghanistan-veteran med benprotes på ena benet som nu arbetar som privatdetektiv. Sympatiskt och spännande och förvånande nog längtar jag till nästa! Det var otippat.

Nu har jag börjat på ”Lean In” av Sheryl Sandberg som arbetar på Facebook och som skriver om feminism på amerikanska villkor. Det finns många liknelser med Sverige i hur kvinnor har det och uppfattar sig själva samt vilka yrkesval som görs av just kvinnor. Samtidigt har vi tack och lov en fungerande barnomsorg här! Ja, det finns för övrigt mycket som fungerar väl i detta land. Glad att vara hemma i Sverige, glad att få verka i Riksdagen och politiken och glad att alla sammanlagt sju barn i vår nya familjekonstellation verkar må bra.