Ännu en vecka som swischat förbi. Åkte med flyg till Umeå på onsdagsmorgonen, vädret helt OK på Bromma. Jag och min medresenär registrerade oss vid gaten och skulle gå till planet som stod parkerat och följde strömmen av människor medan vi var djupt inbegripna i samtal. Plötsligt var vi på väg in till ankomsthallen! Vi hade följt fel ström av människor… Jag tvärstannade och försökte gå tillbaka genom de automatiska dörrarna ut. Då började rödljus blinka och det tjöt och dörren låstes. Folk som var på väg in stoppades och såg måttligt roade ut. Vi fick springa runt och gå igenom hela proceduren genom säkerhetskontrollen igen. Vi skrattade för det var ju ganska genant. Vi kom på sist på planet.
Landningen var hemsk, det var snöstorm i Umeå och hela planet krängde och darrade och det lät som om det skulle gå i bitar. Jag kunde dock säga att vi hade en väldigt duktig pilot, det var en gammal arbetskamrat till Olle som presenterat sig inför avfärd och jag visste att han hade utbildat sig i USA och var välrenommérad på Malmö Aviation.
Det var underbart att få träffa Sofia och Sara. Vi tillbringade en mysig dag i ett totalt snökaotiskt Umeå. Vart vi än gick var en bedrift, det blåste hårt och snön var som smågrus i ögonen. Drivor av snö överallt och bilarna slirade och kunde knappt komma iväg när de stannat för rödljus.
Det skulle ha varit fackeltåg till minnesstunden på Umeå stadskyrka men stormen gjorde detta omöjligt. Kyrkan är väldigt fin. Saras soundcheck på eftermiddagen gick bra. Vi gick runt lite och shoppade och sedan satt vi och myste på ett café nära kyrkan med gigantiska koppar choklad.
Minnesdagen för förintelsen blev värdig och lugn. Jag och en annan politiker höll våra tal varvat med Saras vackra sång och pianospel (se tidigare blogginlägg för att läsa mitt tal). Jag var mäkta stolt över henne. Sedan avslutade vi på Bishops Arms där vi åt middag och var hemma i Sofias lilla studentlya vid elvatiden. Jag och Sara var helt slut. Nästa morgon bar det av hemåt igen med flyget till Bromma. Bredvid oss satt en tjej som visade sig hålla på med något som kallas för popkollo och hon och Sara bytte kontaktuppgifter. Tjejen fick skjuts av mig till centralen efter det att jag släppt av Sara hemma hos sig i Solna.
På lördagen skulle jag ta tåget till Skövde 08.10. Det var kaos på centralstation. Partiledaren var också där för att ta samma tåg med sitt entourage och en säkerhetspolis och även Birgitta Ohlsson. Vi fikade ett helt gäng folkpartister i väntan på att tåget skulle gå. Det blev så försenat att både Jan Björklund och Birgitta fick skippa sina framträdanden på Lundsbrunn dit vi alla skulle. Det är en konferens som Folkpartiet i västra Sverige håller varje år. Jag skulle åka dit för att hålla i ett seminarium tillsammans med en partivän från Liberal Mångfald.
Jag fick sällskap av Gunnar Andrén som är riksdagsledamot för folkpartiet. Vi hade platser nära varandra på tåget men vi var mycket trötta när det väl kom iväg. Vi åt våra frukostar två och en halv timme försenade och slumrade sedan resten av färden.
Väl framme möttes vi upp av en trevlig ombudsman från Bohuslän som hämtade oss med bil. Vi blev mottagna som hjältar: ” Ja, ni gav i alla fall inte upp, vi är mycket glada att ha er här!”
Erik Ullenhag tog sig till Lundsbrunn idag, söndag, och höll ett lysande tal. Valkampanjen är igång. Fick nyss ett sms från Folkpartiet som påminner om partiledardebatten ikväll. Jag tror att det blir en spännande TV-duell. Medan vi alla stod och huttrade bland mängden personer som väntade på Stockholms central igår hade jag nyfiket frågat Jan Björklund hur man förbereder sig för en sådan debatt. Tydligen får ingen veta förrän i sista minuten vilka områden som ska tas upp, brukar vara ungefär sex, sju ämnen. Strongt att klara den pressen tycker jag.
Det har varit en behaglig helg med mycket mingel och god mat och väldigt lugnt. Jag släckte lampan vid midnatt och sov tills halvsju imorse. Nu sitter jag på stationen i Skövde och väntar på ett tåg som antagligen är mycket försenat. Det som jag hade velat åka med var fullt och är femtio minuter sent. Urspårningen i Göteborg har ställt till med stora problem i trafiken.
När jag satt på tåget visade det sig att vi skulle komma in först en och en halvtimme senare än ordinarie ankomsttid. Vid samtal med Olle fick jag höra att elledningen som tinar vattnet från brunnen gått sönder så vi har inget vatten hemma. Jag som längtat efter en varm dusch! Ska bli skönt den dagen vi blir anslutna till det kommunala VA:t. Vi har haft våra pärser under dessa tjugofem år och är luttrade. Men det blir lite tjötigt när det varje år alltid händer något med vattnet.
Nu väntar ytterligare en tung vecka med många möten. Det är roligt och lärorikt.
söndag 31 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
Tal på förintelsedagen i Umeå stadskyrka
Jag heter Anna SteeleKarlström och är kommunalråd och gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Tyresö och också ordförande för förbundet Liberal Mångfald som är en sidoorganisation till Folkpartiet. Jag har blivit bjuden hit av fantastiska Carinne Sjöberg som är ordförande för Liberal Mångfald här i Umeå.
Det är en stor ära för mig att få vara här med er ikväll.
Jag föddes i London 1959 och kom till Sverige i mitten på sextiotalet. Min pappa Clive föddes i London 1932 så han var alltså 7 år gammal när andra världskriget bröt ut och tolv när det tog slut.
Många barn evakuerades från London eftersom Englands huvudstad utgjorde ett stort mål för bombanfall under kriget. Clive och hans syskon skulle också evakueras, de skulle få åka över till Canada. Fartyget som gick före deras med evakueringsbarn blev torpederat och sänkt i Atlanten. Mina farföräldrar beslutade sig för att ha kvar sina tre barn hemma.
Min fars väg till skolan kantades av bombade hus och hus med utblåsta fönster. I klassrummet kunde ofta en skolbänk gapa tom när en klasskamrat aldrig kom tillbaka.
Han och hans vänner hittade en odetonerad bomb och lekte med den på det oskuldsfulla sätt som bara barn kan tills de vuxna uppmärksammade den livsfarliga leken. Barn och krig. Vuxna och krig. Levande varelser och krig. Inget av dessa går ihop. Det borde inte få finnas.
Andra världskriget, liksom alla krig, medförde att familjer splittrades av många olika orsaker. De flesta långt mer tragiska än evakuering för att hålla barnen borta från bombanfall.
Under tiden som min pappa upplevde kriget i Churchills land pågick fruktansvärda händelser på andra sidan Engelska kanalen. På kontinenten skapade Tyskarna och deras medlöpare läger. En enorm folkrensning höll på att ske som var och är ofattbar i sin omfattning. 6 miljoner judar, två tredjedelar av Sveriges nuvarande befolkning. Nästan ett Madrid. Utplånade. Die Vernichtung. Shoah.
Lägger man till andra som också drabbades av denna utrotning såsom romer, homosexuella, funktionshindrade och oliktänkande så ökar siffran till 13 miljoner.
Min uppväxt präglades av det min far berättade om sin barndom. Nazismen och fascismen som hotade att ta över världen, krigets fasor. Förintelsen.
Denna prägling har påverkat min världsbild och tidigt hade jag liberalismen i ryggmärgen. Individens frihet. Att aldrig acceptera förtryck, diskriminering och maktmissbruk.
Man skulle kunna tro att det obeskrivliga som die Vernichtung, Shoah eller förintelsen innebar skulle vara en lärdom för oss människor att se historien och aldrig mer upprepa den. Men vi människor som faktiskt kan älska så och skapa otrolig skönhet och lycka rymmer också en ofattbar råhet. Vi människor kan hata och vara så grymma, futtiga, barbariska och onda. Vi vet alla att historien visst kan upprepa sig så därför måste alla goda, starka krafter förenas mot den ondskan som alltid bidar sin tid.
Det finns de som förnekar att förintelsen överhuvudtaget har skett. Deras röster och deras lögner kommer aldrig att få gehör. De kan inte överrösta verkligheten.
Vi har samlats här ikväll för att minnas det ofattbara som hände för decennier sedan och för att hedra alla dem som föll offer. Det hände i vår nutid. Våra föräldrars och deras föräldrars nutid. Vi kan inte och får inte glömma. Vi måste bära med oss denna fruktansvärda tragedi och förmedla till våra barn och barnbarn. Vi ska förmedla den sanna berättelsen om alla barn, kvinnor och män som dog för att en krigsmakt tog sig rätten att döda dem.
Vi glömmer er aldrig.
Det är en stor ära för mig att få vara här med er ikväll.
Jag föddes i London 1959 och kom till Sverige i mitten på sextiotalet. Min pappa Clive föddes i London 1932 så han var alltså 7 år gammal när andra världskriget bröt ut och tolv när det tog slut.
Många barn evakuerades från London eftersom Englands huvudstad utgjorde ett stort mål för bombanfall under kriget. Clive och hans syskon skulle också evakueras, de skulle få åka över till Canada. Fartyget som gick före deras med evakueringsbarn blev torpederat och sänkt i Atlanten. Mina farföräldrar beslutade sig för att ha kvar sina tre barn hemma.
Min fars väg till skolan kantades av bombade hus och hus med utblåsta fönster. I klassrummet kunde ofta en skolbänk gapa tom när en klasskamrat aldrig kom tillbaka.
Han och hans vänner hittade en odetonerad bomb och lekte med den på det oskuldsfulla sätt som bara barn kan tills de vuxna uppmärksammade den livsfarliga leken. Barn och krig. Vuxna och krig. Levande varelser och krig. Inget av dessa går ihop. Det borde inte få finnas.
Andra världskriget, liksom alla krig, medförde att familjer splittrades av många olika orsaker. De flesta långt mer tragiska än evakuering för att hålla barnen borta från bombanfall.
Under tiden som min pappa upplevde kriget i Churchills land pågick fruktansvärda händelser på andra sidan Engelska kanalen. På kontinenten skapade Tyskarna och deras medlöpare läger. En enorm folkrensning höll på att ske som var och är ofattbar i sin omfattning. 6 miljoner judar, två tredjedelar av Sveriges nuvarande befolkning. Nästan ett Madrid. Utplånade. Die Vernichtung. Shoah.
Lägger man till andra som också drabbades av denna utrotning såsom romer, homosexuella, funktionshindrade och oliktänkande så ökar siffran till 13 miljoner.
Min uppväxt präglades av det min far berättade om sin barndom. Nazismen och fascismen som hotade att ta över världen, krigets fasor. Förintelsen.
Denna prägling har påverkat min världsbild och tidigt hade jag liberalismen i ryggmärgen. Individens frihet. Att aldrig acceptera förtryck, diskriminering och maktmissbruk.
Man skulle kunna tro att det obeskrivliga som die Vernichtung, Shoah eller förintelsen innebar skulle vara en lärdom för oss människor att se historien och aldrig mer upprepa den. Men vi människor som faktiskt kan älska så och skapa otrolig skönhet och lycka rymmer också en ofattbar råhet. Vi människor kan hata och vara så grymma, futtiga, barbariska och onda. Vi vet alla att historien visst kan upprepa sig så därför måste alla goda, starka krafter förenas mot den ondskan som alltid bidar sin tid.
Det finns de som förnekar att förintelsen överhuvudtaget har skett. Deras röster och deras lögner kommer aldrig att få gehör. De kan inte överrösta verkligheten.
Vi har samlats här ikväll för att minnas det ofattbara som hände för decennier sedan och för att hedra alla dem som föll offer. Det hände i vår nutid. Våra föräldrars och deras föräldrars nutid. Vi kan inte och får inte glömma. Vi måste bära med oss denna fruktansvärda tragedi och förmedla till våra barn och barnbarn. Vi ska förmedla den sanna berättelsen om alla barn, kvinnor och män som dog för att en krigsmakt tog sig rätten att döda dem.
Vi glömmer er aldrig.
söndag 24 januari 2010
Solen skiner
...och nu SKINER solen! Och Erstaviken är igenfrusen och det är folk ute på isen! Och jag ska på styrelsemöte...På en söndag.
Glad jag är ändå. :-)
Glad jag är ändå. :-)
Hinner inte
Hinner inte, hinner inte! Det är så mycket nu så att jag inte hinner blogga en rad! Dagarna swischar förbi och det är möten, möten och möten. Vi har i alla fall lyckats sätta en lista för landstingsvalkrets ost och nomineringsmöte blir den 16 februari.
I fredags var vi på middag med en av föreningarna där Olle är ledamot och jag tog ostron till förrätt, glatt förkunnandes att: Jag blir alltid jättesjuk av ostron! Sedan åt jag med gusto. Resten av maten var lika utsökt. Vi hade fått champagne till fördrink och sedan var det ett glas vitt och ett glas rött (detta nämner jag för att illustrera att jag inte hade druckit mig till det som hände sedan). Jag tog heller ingen avec.
Nog mådde jag illa på natten och - så kräktes jag på morgonen, eeeeeuuuuu! "Varför är hon så korkad så hon äter de jäkla ostronen då, när hon VET att hon blir sjuk? undrar ju vem som helst som läser det här." Ja, hoppet är det sista som man överger. Jag har väl hoppats att det inte berodde på just ostron. Nu kommer jag inte äta dem mer. Någon måtta får det vara.
Det finns många saker som pågår som är svåra att påverka. Åsikter som jag inte trodde kunde finnas i vissa kretsar existerar. Många händelser som jag helt enkelt inte kan relatera till här för att det är för känsligt. Det är verkligen en frustrerande men också stimulerande tid just nu.
Under dessa senaste veckor har jag fått lära känna några nya människor som det var en glädje att få bekanta mig med. Valberedarna för landstingsvalet ost innefattade mycket trevliga personer från de andra kommunerna. Igår kväll var Olle och jag hos Seved och Henrik och åt en fantastisk middag med deras otroligt trevliga vänner, två andra par som var mycket intressanta, roliga och kunniga. Trots att jag gillar att var för mig själv så skulle livet vara så väldigt trist utan möten med nya människor, I love it!
Kommande vecka innefattar ånyo möten, möten och möten samt att jag ska hålla tal på förintelsedagen och en utbildning om folkpartiets integrationsprogram. Och start av vårt kommunala provval.
Bara solen skiner lite då och då så går allt lättare. "The hiiiiiills are aliiiiiiive, with the sound of muuuuuuuusic" :-)
I fredags var vi på middag med en av föreningarna där Olle är ledamot och jag tog ostron till förrätt, glatt förkunnandes att: Jag blir alltid jättesjuk av ostron! Sedan åt jag med gusto. Resten av maten var lika utsökt. Vi hade fått champagne till fördrink och sedan var det ett glas vitt och ett glas rött (detta nämner jag för att illustrera att jag inte hade druckit mig till det som hände sedan). Jag tog heller ingen avec.
Nog mådde jag illa på natten och - så kräktes jag på morgonen, eeeeeuuuuu! "Varför är hon så korkad så hon äter de jäkla ostronen då, när hon VET att hon blir sjuk? undrar ju vem som helst som läser det här." Ja, hoppet är det sista som man överger. Jag har väl hoppats att det inte berodde på just ostron. Nu kommer jag inte äta dem mer. Någon måtta får det vara.
Det finns många saker som pågår som är svåra att påverka. Åsikter som jag inte trodde kunde finnas i vissa kretsar existerar. Många händelser som jag helt enkelt inte kan relatera till här för att det är för känsligt. Det är verkligen en frustrerande men också stimulerande tid just nu.
Under dessa senaste veckor har jag fått lära känna några nya människor som det var en glädje att få bekanta mig med. Valberedarna för landstingsvalet ost innefattade mycket trevliga personer från de andra kommunerna. Igår kväll var Olle och jag hos Seved och Henrik och åt en fantastisk middag med deras otroligt trevliga vänner, två andra par som var mycket intressanta, roliga och kunniga. Trots att jag gillar att var för mig själv så skulle livet vara så väldigt trist utan möten med nya människor, I love it!
Kommande vecka innefattar ånyo möten, möten och möten samt att jag ska hålla tal på förintelsedagen och en utbildning om folkpartiets integrationsprogram. Och start av vårt kommunala provval.
Bara solen skiner lite då och då så går allt lättare. "The hiiiiiills are aliiiiiiive, with the sound of muuuuuuuusic" :-)
söndag 17 januari 2010
SKÅJ - Stockholms kultursällskap för ånga och järnväg
Igår åkte Olle och jag förväntansfullt till Stockholms central där goda vänner sagt att vi skulle träffas en viss tid. Vår gemensamma födelsedagspresent bestod av en upplevelse som inte hade förmedlats i förväg. Vi fick veta att vi kunde ha "normal" klädsel...
Utgångsläget att ses på stationen behövde i mitt sinne inte betyda att vi skulle åka tåg. Nu visade det sig dock att så var fallet. Vi sågs och satte oss för att ta en kaffe och då fick vi varsitt kuvert. Där fanns vad vi skulle göra under dagen. Vi skulle få åka i fina gamla tågvagnar till - Örebro! På tåget skulle vi få lunch. Väl framme i Örebro väntade en buss som skulle ta oss till Nya Parkteatern. Där skulle vi få se "Hjalmar på Örebroadway". Hemresan innefattade middag med tre rätter.
Vi bordade tåget och fick sitta i fina fåtöljer i en gammal tågvagn med björkträ och fina detaljer. Vi fick en behaglig resa med god mat och gott vin. Föreställningen var otroligt bra och rolig på en väldigt fin teater. Köpte teatergodis, en stor påse M och lite chips. Tryckt i mig några M och plötsligt gjorde det ont och så tyckte jag att det fanns en sten i en av dragéerna. Det var inte en sten utan en bit av min andra undre kindtand! Jäkla elände!
Hemresan var lika trevlig, det svenska vinterlandskapet svepte förbi i en ovanligt låg fart för att vara per tåg. En urgod middag med både förrätt och efterrätt serverades tillika gott rött vin och herrarna tog en Calvados till kaffet. Vi pratade om allt möjligt. Bland annat om boken jag läst om som ska vara så bra som heter "Baka med surdeg". Våra vänner var stora fans av den boken och kunde vittna om hur goda bröd det blir. De hade skaffat allt från en baksten till speciella baguette-plåtar. Jag fick till och med se bilder som de hade inlagda på en av sina mobiler på, vad det såg ut som, helt deliciösa bröd.
Denna härliga dag avslutades med varsin Cosmopolitan för oss damer och varsin G&T för herrarna på Skybar där vi satt och såg ut över vackra Stockholm by night.
En fantastisk gåva som vi aldrig kommer att glömma. SKÅJ har resor under hela året, bland annat till Dalhalla där Trollflöjten ska framföras i augusti, det blir nog magiskt. Rekommenderas!
Utgångsläget att ses på stationen behövde i mitt sinne inte betyda att vi skulle åka tåg. Nu visade det sig dock att så var fallet. Vi sågs och satte oss för att ta en kaffe och då fick vi varsitt kuvert. Där fanns vad vi skulle göra under dagen. Vi skulle få åka i fina gamla tågvagnar till - Örebro! På tåget skulle vi få lunch. Väl framme i Örebro väntade en buss som skulle ta oss till Nya Parkteatern. Där skulle vi få se "Hjalmar på Örebroadway". Hemresan innefattade middag med tre rätter.
Vi bordade tåget och fick sitta i fina fåtöljer i en gammal tågvagn med björkträ och fina detaljer. Vi fick en behaglig resa med god mat och gott vin. Föreställningen var otroligt bra och rolig på en väldigt fin teater. Köpte teatergodis, en stor påse M och lite chips. Tryckt i mig några M och plötsligt gjorde det ont och så tyckte jag att det fanns en sten i en av dragéerna. Det var inte en sten utan en bit av min andra undre kindtand! Jäkla elände!
Hemresan var lika trevlig, det svenska vinterlandskapet svepte förbi i en ovanligt låg fart för att vara per tåg. En urgod middag med både förrätt och efterrätt serverades tillika gott rött vin och herrarna tog en Calvados till kaffet. Vi pratade om allt möjligt. Bland annat om boken jag läst om som ska vara så bra som heter "Baka med surdeg". Våra vänner var stora fans av den boken och kunde vittna om hur goda bröd det blir. De hade skaffat allt från en baksten till speciella baguette-plåtar. Jag fick till och med se bilder som de hade inlagda på en av sina mobiler på, vad det såg ut som, helt deliciösa bröd.
Denna härliga dag avslutades med varsin Cosmopolitan för oss damer och varsin G&T för herrarna på Skybar där vi satt och såg ut över vackra Stockholm by night.
En fantastisk gåva som vi aldrig kommer att glömma. SKÅJ har resor under hela året, bland annat till Dalhalla där Trollflöjten ska framföras i augusti, det blir nog magiskt. Rekommenderas!
Tragedi på Haiti
Att följa händelserna på Haiti är fruktansvärt uppslitande och hjärtskärande. Situationen är overklig och omfattningen och innebörden totalt omöjlig att ta till sig för de flesta i vår del av världen.
Att hjälparbetare inte kan verka utan att riskera livet på grund av att laglösheten börjar få grepp om Haitis raserade samhällsstruktur är vidrigt. Desperationen i dessa horribla förhållanden föder våld och laglöshet.
Omvärlden sluter upp. Dålig tajmimg att det förekommer organisationer som förlorat givmilda människors förtroende.
Att hjälparbetare inte kan verka utan att riskera livet på grund av att laglösheten börjar få grepp om Haitis raserade samhällsstruktur är vidrigt. Desperationen i dessa horribla förhållanden föder våld och laglöshet.
Omvärlden sluter upp. Dålig tajmimg att det förekommer organisationer som förlorat givmilda människors förtroende.
lördag 9 januari 2010
Mycket att göra plus underlig inriktning på forskning
Stockholms länds landstingsvalkrets ost (Tyresö, Nacka, värmdö och Lidingö) håller på att avsluta provvalet, räkning sker om någon vecka och sedan sätts en lista som tas på ett medlemsmöte i februari. Vi ska snart påbörja provvalet för listan för Tyresö kommunfullmäktige.
Liberal Mångfald ska ha årsmöte i mars, kallelser måste gå ut om en vecka.
Valprogrammet för Folkpartiet Liberalerna i Tyresö ska tas fram. Vi hoppas kunna hålla det arbetet ganska interaktivt med folk genom en hemsida där folk kan komma med synpunkter inom olika områden.
För några dagar sedan stod det i tidningen att gräsänder håller ihop för livet men att de parar sig med fler. Gräsandshonan får utstå ganska brutala våldtäkter från många olika partners. Däremot har man forskat fram att gräsandshonans underliv är så utformat att hon själv kan bestämma vem hon vill bli befruktad av. Alltså, jag vill inte tänka på hur man kommit fram till dessa, för mänskligheten viktiga, forskningsresultat. Vad jag undrar över är hur sådan forskning överhuvudtaget får medel?
Men - man har ju faktiskt kommit fram till att hönor utvecklar motmedel mot virus så att patienter som är extremt känsliga för halsinfektioner (till exempel KOL-patienter, Kronisk obstruktiv lungsjukdom) istället för att behöva antibiotika varannan månad nu kan få en shot en gång vart fjärde år...
Så det kan kanske komma något konstruktivt av forskningen på gräsänders sexliv.
Liberal Mångfald ska ha årsmöte i mars, kallelser måste gå ut om en vecka.
Valprogrammet för Folkpartiet Liberalerna i Tyresö ska tas fram. Vi hoppas kunna hålla det arbetet ganska interaktivt med folk genom en hemsida där folk kan komma med synpunkter inom olika områden.
För några dagar sedan stod det i tidningen att gräsänder håller ihop för livet men att de parar sig med fler. Gräsandshonan får utstå ganska brutala våldtäkter från många olika partners. Däremot har man forskat fram att gräsandshonans underliv är så utformat att hon själv kan bestämma vem hon vill bli befruktad av. Alltså, jag vill inte tänka på hur man kommit fram till dessa, för mänskligheten viktiga, forskningsresultat. Vad jag undrar över är hur sådan forskning överhuvudtaget får medel?
Men - man har ju faktiskt kommit fram till att hönor utvecklar motmedel mot virus så att patienter som är extremt känsliga för halsinfektioner (till exempel KOL-patienter, Kronisk obstruktiv lungsjukdom) istället för att behöva antibiotika varannan månad nu kan få en shot en gång vart fjärde år...
Så det kan kanske komma något konstruktivt av forskningen på gräsänders sexliv.
fredag 8 januari 2010
Mefisto på Stadsteatern
Igår fick jag och Olle gå på genrep på Stadsteaterns Klarascén och se Mefisto med bland andra Björn Kjellman och Lennart Jähkel. Den har premiär på lördag. Klaus Mann, son till Thomas Mann, skrev den roman som pjäsen baseras på 1936 och den utspelar sig i mellankrigstiden. Den var förbjuden i Tyskland ända tills 1981. Huvudrollen Hendrik Höfgen ansågs av Klaus svåger och före detta älskare Gustav Grundgens(Klaus homosexualitet gjorde att far Thomas tog avstånd ifrån honom) var för lik honom.
Klaus Mann gick i exil 1933 och skrev mot nazismen tills han dog genom att ta sitt liv 1949.
Pjäsen inleds med att man har öppnat upp hela scenen och ser alla skådespelare back-stage medan de håller på att klä sig för en föreställning. En annan föreställning med en av Hamburgteaterns stora stjärnor ska precis börja och man smygtittar och småpratar om henne och med varandra. Det är ett intressant sätt att använda scenen. Överallt pågår någonting. Men man skulle behöve vidvinkelseende för att hinna uppfatta allt så det känns lite lätt splittrat att försöka följa de olika individerna på scenen. Mitt i detta så sker scener i scenen, två personer pratar politik, konstaterar att "Dora är ju jude" och kommenterar "vad som håller på att ske i Tyskland". Nicoletta tycker att "vad som än händer i Tyskland så vill folk alltid se teater".
Scenen är enorm och där rör sig alltså de olika skådespelarna på stora ytor, det tar mycket tid för dem att förflytta sig och därför också mycket tid för publiken att följa pjäsen. Förmodligen vill regisssören utnyttja extrem yta för att visa känslomässiga avstånd mellan individerna på ett fysiskt sätt? Det är riktigt bra skådespelarinsatser. Men till och med min generation vill ha lite mer tempo när vi går på teater eller ser film. Det hela var för långt och förflyttningarna tog för mycket tid och det var för långa tystnader.
Mot denna min synpunkt kan man argumentera att dagens människor behöver laaanda och aaaandas och taaaa in. Men tyvärr fungerar det inte pedagogiskt att få stressade människor som tagit sig tid, kanske fixat barnvakt eller annat som måste ordnas för att man ska kunna ta sig en teaterkväll, att lära ut att vi behöver dra ner på tempot genom en enda uppsättning teater. Det behövs mer än så.
Det var i alla fall en förskräcklig tid i Tyskland. Göring hade Berlins stadsteater under sina vingar, tydligen. Det fanns ett växande och mycket påtagligt hot mot alla som inte följde dekreten ovanifrån vilket innebar risk för misshandel, hot, försvinnanden och/eller dödande. Det man har gjort i pjäsen är att kyligt betrakta och konstatera några sådana företeelser. Den känsla av skräck och vanmakt som kunda ha förmedlats till publiken infaller aldrig.
Det finns en enda scen som var direkt obehaglig och det är när Lennart Jähkels Göring (fenomenalt spelad) frågar Hendrik vad han egentligen vill när det framkommit att Hendrik inte vill att hans före detta danslärarinna som är lesbisk (och om jag förstår rätt också judinna, men jag kan ha missförstått) ska komma till skada. Då känns det obehagligt eftersom det är tydligt att Hendrik måste välja mellan sitt eget skinn och andras för att själv överleva.
Björn Kjellman har varit en typ av man som jag tycker är för "söt" och pojkaktig (Kanske låter jag sexistisk när jag säger det? För mig handlar det om skådespelares möjlighet att nå fram till mig och en del av det är utseendet. Veka utseenden "biter" inte på mig). Nu har hans utseende blivit mer manligt när han blivit lite äldre och det känns mer attraktivt i mina ögon. Han är väldigt bra. Kvinnorna är inte centrala i den här pjäsen, det är männen som har de svåraste valen, det är uppenbart.
Kanske genrepen igår och idag får regissören att tajta upp och förtäta en del. Då kommer det att vara en lysande pjäs att se och den väcker frågor om dåtidens, nutidens och framtidens karriärister: Vad är man beredd att göra för att komma till toppen?
Klaus Mann gick i exil 1933 och skrev mot nazismen tills han dog genom att ta sitt liv 1949.
Pjäsen inleds med att man har öppnat upp hela scenen och ser alla skådespelare back-stage medan de håller på att klä sig för en föreställning. En annan föreställning med en av Hamburgteaterns stora stjärnor ska precis börja och man smygtittar och småpratar om henne och med varandra. Det är ett intressant sätt att använda scenen. Överallt pågår någonting. Men man skulle behöve vidvinkelseende för att hinna uppfatta allt så det känns lite lätt splittrat att försöka följa de olika individerna på scenen. Mitt i detta så sker scener i scenen, två personer pratar politik, konstaterar att "Dora är ju jude" och kommenterar "vad som håller på att ske i Tyskland". Nicoletta tycker att "vad som än händer i Tyskland så vill folk alltid se teater".
Scenen är enorm och där rör sig alltså de olika skådespelarna på stora ytor, det tar mycket tid för dem att förflytta sig och därför också mycket tid för publiken att följa pjäsen. Förmodligen vill regisssören utnyttja extrem yta för att visa känslomässiga avstånd mellan individerna på ett fysiskt sätt? Det är riktigt bra skådespelarinsatser. Men till och med min generation vill ha lite mer tempo när vi går på teater eller ser film. Det hela var för långt och förflyttningarna tog för mycket tid och det var för långa tystnader.
Mot denna min synpunkt kan man argumentera att dagens människor behöver laaanda och aaaandas och taaaa in. Men tyvärr fungerar det inte pedagogiskt att få stressade människor som tagit sig tid, kanske fixat barnvakt eller annat som måste ordnas för att man ska kunna ta sig en teaterkväll, att lära ut att vi behöver dra ner på tempot genom en enda uppsättning teater. Det behövs mer än så.
Det var i alla fall en förskräcklig tid i Tyskland. Göring hade Berlins stadsteater under sina vingar, tydligen. Det fanns ett växande och mycket påtagligt hot mot alla som inte följde dekreten ovanifrån vilket innebar risk för misshandel, hot, försvinnanden och/eller dödande. Det man har gjort i pjäsen är att kyligt betrakta och konstatera några sådana företeelser. Den känsla av skräck och vanmakt som kunda ha förmedlats till publiken infaller aldrig.
Det finns en enda scen som var direkt obehaglig och det är när Lennart Jähkels Göring (fenomenalt spelad) frågar Hendrik vad han egentligen vill när det framkommit att Hendrik inte vill att hans före detta danslärarinna som är lesbisk (och om jag förstår rätt också judinna, men jag kan ha missförstått) ska komma till skada. Då känns det obehagligt eftersom det är tydligt att Hendrik måste välja mellan sitt eget skinn och andras för att själv överleva.
Björn Kjellman har varit en typ av man som jag tycker är för "söt" och pojkaktig (Kanske låter jag sexistisk när jag säger det? För mig handlar det om skådespelares möjlighet att nå fram till mig och en del av det är utseendet. Veka utseenden "biter" inte på mig). Nu har hans utseende blivit mer manligt när han blivit lite äldre och det känns mer attraktivt i mina ögon. Han är väldigt bra. Kvinnorna är inte centrala i den här pjäsen, det är männen som har de svåraste valen, det är uppenbart.
Kanske genrepen igår och idag får regissören att tajta upp och förtäta en del. Då kommer det att vara en lysande pjäs att se och den väcker frågor om dåtidens, nutidens och framtidens karriärister: Vad är man beredd att göra för att komma till toppen?
torsdag 7 januari 2010
Antalet förtidspensioner minskar. Vargarna decimerades rekordsnabbt.
Att konstatera att antalet förtidspenionerade har minskat och fortsätter att minska drastiskt under denna mandatperiod är inte något medierna gör just nu. Istället är det OK att en distriktssköterska i Lysekil kan förkunna att hon överväger att inte dyka upp på Arbetsförmedlingen. Hon är ju så trött. Jag känner många trötta människor...
Om man är "stadsbo" och har följt vargjakten via medierna så verkar det lite bisarrt. Jag har förstått att uppslutningen till just denna jakt har varit enorm. En fläkt av lynchstämning har anats.
Personligen tycker jag att vargar ska få finnas, de ska vara livskraftiga stammar och de ska få vara fler än de är nu. Personligen tycker jag att när det förekommer enstaka djur som får smak för anfall på gårdar och besinningslöst dödande av tamdjur så ska man få bedriva skyddsjakt.
Man "skjuter av" älgar. Vargarna anses vara konkurrenter till tillgången av antal älgar som man ska få skjuta av... Helkonstig inställning till hur naturen fungerar.
Precis som att säl är konkurrenter till yrkesfiskarna. Naturen reglerar sig själv. När varken människan eller miljöförstöringen saboterar så är naturen både en minutiöst reglerad företeelse och en slumpartad och ibland dör arter ut och ibland kommer nya till.
Vilken soppa! Åh, att ÄNTLIGEN få vara med om att döda en (eller gärna flera) varg/vargar... Jag kan absolut förstå att den bonde som konstant har fått sina tamdjur dödade vill gå ut och ta bort det förhatliga rovdjuret. Men resten av alla dessa företrädesvis manliga jägare som med så stor skjutglädje varit ute så att flera vargar blev skadskjutna (det borde finnas hederskodex bland jägare, men det finns det inte)och stora och långa (vidrigt eftersom lidandet för djuret blir lika långdraget som den tid det tar att finna det skadade djuret, om man ens finner det) eftersökningar fick göras, jag tycker att det är på gränsen till skamligt. Det har heller inte funnits någon urskillning på vilka djur man skjutit. Hela affären har skötts oprofessionellt och hafsigt. När jag tog min jägarexamen så kände jag att det fanns flera i gruppen, varav de flesta var män, som jag aldrig skulle vilja vistas nära om de hade vapen i hand. Den enda jag hade totalt förtroende för var jägarmästaren som var vår lärare.
Att se på dödandet som något som ska skötas humant och med kunskap om att minska lidandet för de djuren man ska döda kändes mycket långt borta. Skadeskjutning borde vara totalt tabu (visst kan det hända, men det är oftast omdömeslösa skjutningar). Hantering av vapen ska ske med stor försiktighet och med respekt för risk och olyckor. Själva dödandet ska ske med insikt om bästa tillfälle och avstånd med mera. Nykterhet en självklarhet. Alkohol förbjudet. Så ser det inte ut idag. Jag har flera vänner som åker på jakt varje år. I den stund att de verkar vara extremt kompetenta och respektfulla jägare så vet jag att de alltid har någon i sitt jaktlag som det kan vara lite si och så med. Nej, det borde krävas mer av dem som får vara ute i våra skogar med dödliga vapen i sina händer.
Rubrik i SvD "Fiaskon skakar Obama" för att den amerikanska underrättelsetjänsten inte verkar fungera. Eller snarare är det så att man inte tar den underrättelseinformation man får på allvar? Signalspaning och kroppsscanningar och allt annat som kan vara integritetskränkandde mot att stoppa terrorism... Då vill det till att man kan ta till sig den information man ser mitt framför ögonen!
Island ska folkomrösta om Icesave-avtalet. Konsekvenserna kan bli att Island blir isolerat och inte med i EU. Väldigt trist. Det handlar om enorma summor som islänningarna gemensamt skulle få försöka ersätta. Situationen känns faktiskt helt overklig.
Folkpartiet vill utreda bokens framtid. Jag tycker snarare man ska utreda hur tekniken kan underlätta för människor att få tag i och läsa all möjlig litteratur. Varför utreda pappersbokens framtid? Det är som att vilja utreda papperstidningens framtid. Alla ser trenderna i västvärlden vad gäller tidningar. I takt med att vi om några år har smidiga läsplattor att tillgå och lätt kan tanka ner tidningarna så kommer ytterst få att fortsätta med prenumerationer. Det är dessutom inte miljövänligt med papper. Om tio-tjugo år så kommer det vara samma sak med böcker. Samtidigt kommer vi behöva mer energi...
Det som man verkligen borde utreda är varför barn och unga mår så fruktansvärt dåligt i västvärlden och Sverige när de egentligen "har det så bra". Jag hoppas att vi i Folkpartiet ska börja ta tag i det på allvar.
Om man är "stadsbo" och har följt vargjakten via medierna så verkar det lite bisarrt. Jag har förstått att uppslutningen till just denna jakt har varit enorm. En fläkt av lynchstämning har anats.
Personligen tycker jag att vargar ska få finnas, de ska vara livskraftiga stammar och de ska få vara fler än de är nu. Personligen tycker jag att när det förekommer enstaka djur som får smak för anfall på gårdar och besinningslöst dödande av tamdjur så ska man få bedriva skyddsjakt.
Man "skjuter av" älgar. Vargarna anses vara konkurrenter till tillgången av antal älgar som man ska få skjuta av... Helkonstig inställning till hur naturen fungerar.
Precis som att säl är konkurrenter till yrkesfiskarna. Naturen reglerar sig själv. När varken människan eller miljöförstöringen saboterar så är naturen både en minutiöst reglerad företeelse och en slumpartad och ibland dör arter ut och ibland kommer nya till.
Vilken soppa! Åh, att ÄNTLIGEN få vara med om att döda en (eller gärna flera) varg/vargar... Jag kan absolut förstå att den bonde som konstant har fått sina tamdjur dödade vill gå ut och ta bort det förhatliga rovdjuret. Men resten av alla dessa företrädesvis manliga jägare som med så stor skjutglädje varit ute så att flera vargar blev skadskjutna (det borde finnas hederskodex bland jägare, men det finns det inte)och stora och långa (vidrigt eftersom lidandet för djuret blir lika långdraget som den tid det tar att finna det skadade djuret, om man ens finner det) eftersökningar fick göras, jag tycker att det är på gränsen till skamligt. Det har heller inte funnits någon urskillning på vilka djur man skjutit. Hela affären har skötts oprofessionellt och hafsigt. När jag tog min jägarexamen så kände jag att det fanns flera i gruppen, varav de flesta var män, som jag aldrig skulle vilja vistas nära om de hade vapen i hand. Den enda jag hade totalt förtroende för var jägarmästaren som var vår lärare.
Att se på dödandet som något som ska skötas humant och med kunskap om att minska lidandet för de djuren man ska döda kändes mycket långt borta. Skadeskjutning borde vara totalt tabu (visst kan det hända, men det är oftast omdömeslösa skjutningar). Hantering av vapen ska ske med stor försiktighet och med respekt för risk och olyckor. Själva dödandet ska ske med insikt om bästa tillfälle och avstånd med mera. Nykterhet en självklarhet. Alkohol förbjudet. Så ser det inte ut idag. Jag har flera vänner som åker på jakt varje år. I den stund att de verkar vara extremt kompetenta och respektfulla jägare så vet jag att de alltid har någon i sitt jaktlag som det kan vara lite si och så med. Nej, det borde krävas mer av dem som får vara ute i våra skogar med dödliga vapen i sina händer.
Rubrik i SvD "Fiaskon skakar Obama" för att den amerikanska underrättelsetjänsten inte verkar fungera. Eller snarare är det så att man inte tar den underrättelseinformation man får på allvar? Signalspaning och kroppsscanningar och allt annat som kan vara integritetskränkandde mot att stoppa terrorism... Då vill det till att man kan ta till sig den information man ser mitt framför ögonen!
Island ska folkomrösta om Icesave-avtalet. Konsekvenserna kan bli att Island blir isolerat och inte med i EU. Väldigt trist. Det handlar om enorma summor som islänningarna gemensamt skulle få försöka ersätta. Situationen känns faktiskt helt overklig.
Folkpartiet vill utreda bokens framtid. Jag tycker snarare man ska utreda hur tekniken kan underlätta för människor att få tag i och läsa all möjlig litteratur. Varför utreda pappersbokens framtid? Det är som att vilja utreda papperstidningens framtid. Alla ser trenderna i västvärlden vad gäller tidningar. I takt med att vi om några år har smidiga läsplattor att tillgå och lätt kan tanka ner tidningarna så kommer ytterst få att fortsätta med prenumerationer. Det är dessutom inte miljövänligt med papper. Om tio-tjugo år så kommer det vara samma sak med böcker. Samtidigt kommer vi behöva mer energi...
Det som man verkligen borde utreda är varför barn och unga mår så fruktansvärt dåligt i västvärlden och Sverige när de egentligen "har det så bra". Jag hoppas att vi i Folkpartiet ska börja ta tag i det på allvar.
måndag 4 januari 2010
Benskörhet och sociala medier
Hur ska man respondera till berättelsen i en av dagens morgontidningar om en kvinna som hela tiden fick olika brott på skelettet utan att läkaren kunde ge en korrekt diagnos? En lekman hade väl kunnat sätta den efter snabbt funderande? Vad ÄR det med läkare och deras brist på förmåga att se och analysera de vanligast förekommande sjukdomarna? Varför inte göra en checklista åt dem så att de kan utesluta dessa för att minska lidandet för så många patienter? Upprörande! Man får vara sin egen läkare nu för tiden och söka symptom på nätet själv för att sedan lägga fram teorier till doktorn...
Kul att folkpartisterna har så många riksdagsledamöter som är aktiva både på Facebook och Twitter! Men analytiker säger att det kommer dröja ytterligare ett decennium innan sociala medier betyder något vad gäller valen. Det tycker jag låter alltför långt fram i tiden och jag tror inte på den åsikten. Jag tror att alla politiker måste visa vilka de är på ett helt annat sätt från och med nu. Jag tror att människor är väldigt medvetna och söker information på ett helt annat sätt än vad man gjorde bara inför förra valet. Jag tror att vi alla som är politiskt aktiva måste visa tydligt var vi står i olika frågor på ett helt annat sätt än vad man har behövt göra hitinstills. Det är vad jag tror och det står jag för! :-)
Kul att folkpartisterna har så många riksdagsledamöter som är aktiva både på Facebook och Twitter! Men analytiker säger att det kommer dröja ytterligare ett decennium innan sociala medier betyder något vad gäller valen. Det tycker jag låter alltför långt fram i tiden och jag tror inte på den åsikten. Jag tror att alla politiker måste visa vilka de är på ett helt annat sätt från och med nu. Jag tror att människor är väldigt medvetna och söker information på ett helt annat sätt än vad man gjorde bara inför förra valet. Jag tror att vi alla som är politiskt aktiva måste visa tydligt var vi står i olika frågor på ett helt annat sätt än vad man har behövt göra hitinstills. Det är vad jag tror och det står jag för! :-)
lördag 2 januari 2010
Filmer baserade på verkliga händelser
Olle brukar säga att det värsta, mest avtändande vad gäller filmpresentation som man kan säga är: En erotisk thriller baserad på verkliga händelser.
Just den kombinationen brukar inte förekomma särskilt ofta, men det är alltså inte två av Olles favoritgenrer. Som den cineast jag är så kan jag kolla det mesta och ha en åsikt om det, kan även appliceras till min inställning i livet i allmänhet. Ja, jag HAR åsikter om precis allt. What to do? Well, I am happy. Även om mina närmaste inte alltid uppskattar just den sidan av mig :-)
Nå, som chicflicälskare så är ju en riktigt bra erotisk thriller aldrig fel. Och filmer baserade på verkliga händelser kan vara fruktansvärt engagerande och gripande, verkligheten överträffar i princip alltid fiktionen.
Just idag när jag hänger hemma och latar mig har jag tagit del av två verklighetsbaserade filmers synopsis. Den ena såg jag först: American crime. Den var fruktansvärd. Alltså, historien var fruktansvärd så jag mådde illa men den var väldigt bra. Googla Sylvia Likens. Jag kan inte komma över den mordhistorien som skedde 1965 där en hel familj plus andra barn och ungdomar deltog i det som slutligen blev Sylvias vidriga och fruktansvärt plågsamma död. Man frågar sig alltid hur människor kan göra det de är kapabla till... Och man får aldrig något riktigt svar.
Den andra filmen som jag bara såg lite av, där Richard Gere blev intervjuad, är filmen om hunden Hachiko som regisserats av Lasse Hallström. Från början handlar den om en hund som kom i en japansk professors ägo 1923 när den var två månader gammal. Den brukade alltid följa professorn till tågstationen och mötte honom alltid när han kom tillbaka från sin instutition på kvällen. När Hachiko som hunden hette var arton månader fick professorn en stroke på sitt arbete och dog där för att aldrig mer komma hem igen. Hachiko satt och väntade varje dag vid stationen sina resterande nio år i livet och gick alltid hem själv när inte hans kamrat dök upp, oberoende var hunden fick bo. Nu finns hunden som staty vid stationen i Japan och det har blivit en populär mötesplats, ungefär som Stockholms centralstations "spottkopp"... Jag blev helt tagen av båda dessa historier idag.
Det värsta med Sylvia Likens är att det som visades i filmen bara är en bråkdel av vad hon fick utstå de månader hennes liv sakta och plågsamt släcktes. Grymheten som kvinnan utsatte henne för där Sylvia med lillasyster var tillfälligt inneboende och det resten av barnen i familjen samt grannskapet gjorde är så vidriga så att det övergår ens förstånd att ta in. Exempelvis hade hon över hundrafemtio brännmärken från cigaretter på sin sargade kropp. Hon dog sexton år gammal. När jag sett filmens slut med tårarna rinnande började jag tänka på andra hus och andra källare och andra barn i andra stater, länder och delar av världen och den där känslan av vanmakt och smärta började komma över mig som den gör med viss regelbundenhet.
Och jag måste kämpa för att den inte ska ta över. Jag måste tro att det går att göra skillnad.
Just den kombinationen brukar inte förekomma särskilt ofta, men det är alltså inte två av Olles favoritgenrer. Som den cineast jag är så kan jag kolla det mesta och ha en åsikt om det, kan även appliceras till min inställning i livet i allmänhet. Ja, jag HAR åsikter om precis allt. What to do? Well, I am happy. Även om mina närmaste inte alltid uppskattar just den sidan av mig :-)
Nå, som chicflicälskare så är ju en riktigt bra erotisk thriller aldrig fel. Och filmer baserade på verkliga händelser kan vara fruktansvärt engagerande och gripande, verkligheten överträffar i princip alltid fiktionen.
Just idag när jag hänger hemma och latar mig har jag tagit del av två verklighetsbaserade filmers synopsis. Den ena såg jag först: American crime. Den var fruktansvärd. Alltså, historien var fruktansvärd så jag mådde illa men den var väldigt bra. Googla Sylvia Likens. Jag kan inte komma över den mordhistorien som skedde 1965 där en hel familj plus andra barn och ungdomar deltog i det som slutligen blev Sylvias vidriga och fruktansvärt plågsamma död. Man frågar sig alltid hur människor kan göra det de är kapabla till... Och man får aldrig något riktigt svar.
Den andra filmen som jag bara såg lite av, där Richard Gere blev intervjuad, är filmen om hunden Hachiko som regisserats av Lasse Hallström. Från början handlar den om en hund som kom i en japansk professors ägo 1923 när den var två månader gammal. Den brukade alltid följa professorn till tågstationen och mötte honom alltid när han kom tillbaka från sin instutition på kvällen. När Hachiko som hunden hette var arton månader fick professorn en stroke på sitt arbete och dog där för att aldrig mer komma hem igen. Hachiko satt och väntade varje dag vid stationen sina resterande nio år i livet och gick alltid hem själv när inte hans kamrat dök upp, oberoende var hunden fick bo. Nu finns hunden som staty vid stationen i Japan och det har blivit en populär mötesplats, ungefär som Stockholms centralstations "spottkopp"... Jag blev helt tagen av båda dessa historier idag.
Det värsta med Sylvia Likens är att det som visades i filmen bara är en bråkdel av vad hon fick utstå de månader hennes liv sakta och plågsamt släcktes. Grymheten som kvinnan utsatte henne för där Sylvia med lillasyster var tillfälligt inneboende och det resten av barnen i familjen samt grannskapet gjorde är så vidriga så att det övergår ens förstånd att ta in. Exempelvis hade hon över hundrafemtio brännmärken från cigaretter på sin sargade kropp. Hon dog sexton år gammal. När jag sett filmens slut med tårarna rinnande började jag tänka på andra hus och andra källare och andra barn i andra stater, länder och delar av världen och den där känslan av vanmakt och smärta började komma över mig som den gör med viss regelbundenhet.
Och jag måste kämpa för att den inte ska ta över. Jag måste tro att det går att göra skillnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)