Stora händelser och förändrade livsbetingelser

• Från riksdagen till kommunen
• Liberala Kvinnor
• Partiledarbyte
• Auktioner
• Livmodern
• Gatukatterna i Rumänien
• Borgias och House of Cards

Som politiker förväntas man ha åsikter om allt hela tiden. Under åren i Riksdagen och fram tills nu har mitt bloggande minskat mer och mer, att jämföra med tider då jag skrev varje vecka. Denna gång skriver jag för att försöka komma ikapp en del och det blir mest på det personliga planet ”i livet”. Det faktum att jag inte nämner allt omvälvande och hemskt som sker i världen just nu betyder inte att jag inte förfäras eller inte har åsikter om det. För övrigt finns det länder på vår jord där delar av det jag skrivit här skulle vara förbjudet att ens andas.
Länge leve yttrandefriheten!

Från Riksdagen till kommunen
Så skedde valet och Folkpartiet Liberalerna fick sitt närapå sämsta resultat någonsin. Alliansen i stort förlorade och Sverige fick en ny regering med Löfven i (S)petsen. SD blev dubbelt så stora, något som jag varnat för redan för tre år sedan. Det är tumult i riksdagen. Folks inställning till SD som legitimt parti att rösta på har förändrats starkt och nu verkar man inte skämmas över att berätta att man röstar rasistiskt, diskriminerande och antidemokratiskt, tvärtom är man snarare stolt eller trotsigt utmanande: ”Jag röstar på Sverigedemokraterna!” Underförstått: Vad tänker du göra åt det?

De två sista av de fyra åren i Riksdagen satt jag i Näringsutskottet som jag tänkte skulle vara ett utskott där jag kunde använda mina kunskaper efter dryga tjugofem år som företagare. Med en partivän som körde sitt eget race och väldigt mycket energipolitik i utskottet där partivännen och jag krockade totalt gällande kärnkraften så blev det inte som jag förväntat mig. De roligaste utskotten var Kulturutskottet och Skatteutskottet, det var bra dynamik i de två alliansgrupperna.

Jag funderade ett tag på att det kanske behövdes en mandatperiod till för att jag skulle kunna börja trivas, men efter provvalet med dåligt deltagande och för första gången gemensam lista för Stockholm stad och län med många Stockholmare i toppen så förverkligades inte det. När våren 2014 gått och jag var mitt uppe i att jobba stenhårt med att lyfta kvinnors positioner i EU-valet via mitt ordförandeskap i Liberala Kvinnor började en enorm trötthet ta ut sin rätt. Något stod inte rätt till. Slutligen var jag tvungen att gå till riksdagsläkaren som remitterade mig till ett antal provtagningar. Det visade sig att jag hade järnbrist och jag började ta tillskott.
Samtidigt började det kännas som en lättnad att veta att jag inte skulle vara en mandatperiod till i riksdagen. Det var en upplevelse att få vara med om det, och är något som verkar vara det högsta målet för de flesta politiker. Jag kom in som statsrådsersättare, inte på eget mandat, och det var kanske egentligen aldrig meningen att jag skulle bli riksdagsledamot.

Jag arbetade stenhårt där, träffade hundratals och åter hundratals människor i massor av olika sammanhang av massor av anledningar som berodde på allt från att människor ville besöka mig och prata om specifika frågor till stora seminarier, resor i Sverige och utomlands, paneler, utfrågningar och representantskap för partiet med besök från andra parlament i världen.

Jag skrev massor av motioner varav en del fick konsekvenser som till exempel utredningar eller beslut på de olika departementen. Det berodde säkert inte bara på att innehållet i just mina motioner var så extra tilltalande eller begåvade, säkert fanns det fler än jag som skrivit liknande, men det finns absolut motioner som jag varit ensam om att lämna in. Det som är roligt är att de faktiskt kommer att finnas kvar efter min död.

På hösten efter valet stod det klart att jag skulle kunna komma tillbaka till kommunen igen. Det var några veckor när jag seriöst tänkte sluta helt med politiken men jag ändrade mig. Jag har verkligen saknat kommunsfären och kommunhuset i Tyresö. Det är så roligt att få tillhöra ett sammanhang där inte alla tänker bara på sig och sitt, det är så roligt att vara i team igen. Det betyder inte nödvändigtvis team formerade av partivänner, också team med alliansvänner eller över partigränserna är mycket stimulerande. Till team räknar jag även alla möjliga konstellationer av individer bestående av både politiker och tjänstemän och som sagt även över blockgränserna. Alla vill det bästa för kommun på många kloka sätt. Det är en härlig känsla.

Den känslan fick jag inte i riksdagen så påtagligt, tvärtom, emellanåt kändes det som att man inte ville vårt land väl, ett evigt tjat om massinvandring, massarbetslöshet och barnfattigdom. En återkommande litania om hur dåligt landet sköttes av alliansen, stora oförtjänta lögner.

Där fanns personer (även partiledare och språkrör) ur vänsterblocket som inte hälsade om man sa hej (allas lika värde är inte så lika när det kommer till kritan). Det är lika mycket hyckleri som när religiösa människor är elaka och otrevliga, tycker jag, om man tror på gud så ska man väl vara god och snäll… Eller?

Det finns några enskilda unika individer som jag aldrig kommer glömma, bland annat Amineh Kakabaveh. Hon är vänsterpartist, men jag älskar henne för hennes aldrig sinande engagemang i frågor som vi båda enades i: Mänskliga rättigheter på alla plan, arbete mot förtryck i alla former, fritt från religion i offentliga och politiska sammanhang. Vi satt i flera riksdagsgrupper över partigränserna tillsammans. Hon initierade oräkneliga seminarier där jag fick vara med som inbjudare, oförtröttligt! Hon är vacker men liten och tunn och jag vet inte hur många gånger jag frågade henne: ”Har du ätit ordentligt?” Våra politiska ideologier krockar fundamentalt men i vår syn på det vi båda brinner för samarbetade vi mycket bra.

Tiden på riksdagen kommer jag aldrig att glömma men jag är så lycklig över att vara tillbaka i mitt älskade Tyresö!

Liberala Kvinnor
När jag blev nominerad till ordförande Liberala Kvinnor för två-och ett halvt år sedan så hade jag ett antal frågor med i min presentation som jag ville adressera vilka var bland andra: Ojämställdheten i det egna partiet som man måste arbeta med runt om i hela landet, unga kvinnors psykiska ohälsa med till exempel självskadebeteende och ätstörningar och arbetet mot våld och förtryck i hederns namn. Jag skrev att Liberala Kvinnor skulle bli blåslampa för jämställdhet och synas och höras och sättas på kartan. Jag lovade att besöka alla distrikt och att det skulle skapas en ny hemsida då den befintliga var totalt hopplös.

Jag har aldrig sett Liberala Kvinnor som en personlig plattform eller som karriärstege utan istället vurmat för att lyfta partiets kvinnor i alla sammanhang oavsett var i landet de befunnit sig. Tillsammans med formidabla medarbetare som jag var lyckosam nog att rekrytera och fick äran att jobba med så skapades fantastiska kampanjer inför Europaparlamentsvalet och inför Riksdags, kommun- och landstingsval. Det var en glädje att få vara med och bidra till den geist, det engagemang, den uthålligheten och den kämpaglöden som kvinnorna i alla distrikten runt om i hela Sverige drevs av. De och vi gjorde skillnad!

Om man ska ta det från början så kastades jag in i hetluften genast som ny ordförande då jag var med i studio 1 i en intervju med Hanne Kjöller om att kunna lagföra svenska män som köper sex utomlands. Ett knepigt förslag som ursprungligen kom från Centerkvinnorna, närmast omöjligt juridiskt att genomföra men som skulle kunna ha ett stort signalvärde. Hanne hade lyckats nå ett lågvattenmärke i sin journalistiska gärning genom att skriva en vidrig ledare i DN som i princip försvarade rätten att sälja sex och att det väl inte gick någon större nöd på dem som gör det samt att det ju kan vara den enda utkomsten vissa singelmammor utomlands kan tillförskansa sig.
Lite senare skrev jag att jag tyckte att Mood-gallerians anorektiska skulptur borde tas bort då den offentliga miljön i city tillhör alla. Unga kvinnor (och män) som utgör en stor del av klientelet i gallerian har rätt att slippa se en skulptur som så tydligt avbildar en undernärd ung kvinna dessutom skapad av en konstnär som åtminstone tidigare bevisligen via sitt bloggande idealiserat anorexia. Synnerligen olyckligt, nu finns den där i hjärtat av vår huvudstad, en symbol för – ett tidsfenomen? Ett normalt beteende? Åtminstone inte ett normalt utseende… Jag hoppas att den inte förblir där för all framtid.

Sedan skrev jag om allas vår huvudstads siluett och skyline vilket inte har så mycket med jämställdhet att göra förutom att fler, både kvinnor och män, borde kunna få tillgång till bostäder. Skrev i egenskap av kommunpolitiker, men allt man skriver när man har ett ordförandeskap i en organisation även om man bara skriver under med sitt namn, verkar förknippas med organisationen.

Jag kritiserade mina partivänner i staden som inte vill tillåta några högre hus för att man ska bevara bilden där endast kyrktornen ska få sticka upp. Kyrkor är förvisso vackra byggnader men de står också för många negativa saker som jag förknippar med religion, att just de ska ha förtur att ständigt synas – nej, det känns inte bekvämt. Jag skrev att jag rent ut sagt skämdes för deras åsikter. Jag älskar London, min födelsestad, och det dynamiska med en stadsbild med hus som är höga på olika sätt är fantastiskt. Vi behöver fler bostäder, det är klart att vi måste kunna bygga i staden och inte bara utanför tullarna. Självklart med känsla för stil och arkitektur.

Moderpartiet har gång på gång gjorts varse av mig och Liberala Kvinnor om att vi måste sopa framför egen dörr innan vi börjar kräva kvoteringar i privata bolag. Tyvärr blev vi smärtsamt medvetna om allvaret i dessa uppmaningar när resultatet av fördelningen av män respektive kvinnor som kommit in i riksdagen blev klart efter valet.

Under min tid som ordförande hade vi ett antal seminarier om olika jämställdhetsfrågor på riksdagen och i Almedalen, vid många tillfällen handlade det om våld i hederns namn.

Flera gånger gjorde alliansens kvinnoorganisationer gemensam sak på riksdagen men under valåret avstod Liberala Kvinnor. Det fanns frågor där vi helt enkelt stod för långt från varandra, exempelvis vårdnadsbidraget och till viss del aborträtten (KD), föräldraförsäkringen (KD) och (M).

Ett stort lyft för Liberala Kvinnor kom med det riksmöte där Maria Arnholm blivit ny jämställdhetsminister och uttalade högt och tydligt att hon är feminist. Trevligt men inte lika trovärdigt kändes det när även Jan Björklund kallade sig för samma sak. Överhuvudtaget så tog intresset för Liberala Kvinnor mer och mer fart och ett gediget och enormt arbete med hemsidan började ge utdelning. Vi har fått en medlemsökning på trettio procent, de flesta via hemsidan. Även män. Tyvärr har Liberala Kvinnor setts på med en viss skepsis av en del partivänner genom åren och varför det har varit så kan jag inte säga.

En insats för Liberala Kvinnor var när partistyrelsen hade mötet efter valet där Jan Björklund uppmanade alla att tala öppet om hur man såg på hans framtid i partiet. Han ville gärna fortsätta fram till valet 2018. Jag var som Liberala Kvinnors ordförande bara adjungerad och hade ingen rösträtt. Ordet var fritt laget runt. Jag sa att jag gärna såg en kvinnlig partiledare inför valet 2018.

Jag tyckte att det var schysst att vara ärlig innanför de fyra väggarna och även att jag hade ett ansvar som företrädare för partiets kvinnoorganisation. Liberala Kvinnors styrelse var införstådda med detta. Jan gick sedan ut och sa till media att en helt enig partistyrelse hade givit sitt stöd till honom, vilket ju var sant, för, som sagt, jag saknade rösträtt.

Jag är förvånad över det faktum att nya ordföranden Avci inte tar ställning och förordar en kvinnlig partiledare. Det framstår nästan lite opportunt, något som man verkligen inte ska vara i en kvinnoorganisation.

Att få vara med om att vara ordförande i en sådan viktig organisation med en sådan stolt historia är så roligt och lyfte mina två sista år i riksdagen, men det var precis lagom att lämna till nya och yngre krafter i höstas. Ett oavlönat uppdrag som är så pass tidskrävande bör man inte ha för länge. (Slutade röka tvärt dagen före landsmötet efter ett paket om dagen, kändes helt rätt.)

På landsmötet då jag blev vald 2012 sa jag att Liberala Kvinnor skulle vara blåslampa för jämställdhetsfrågor både utåt och i partiet – och så blev det! Ett avtryck i mitt älskade partis berättelse. Proud!

Partiledarbyte
Novus senaste mätning visar att partiet nu har 4 procent. Vi ligger under KD. Alla i partiet önskar förändring och förnyelse. Arbetet kan sägas vara igång sedan valet men det blir ett drygt arbete.

Om vi skulle jämföra oss med ett rikstäckande företag som hade en reklampelare som alla eller de flesta inom företaget tyckte var bra och signifikativ men som alla eller de flesta konsumenter inte gillade och därför så ökade inte heller försäljningssiffrorna, vad skulle företaget behöva göra? Jo, byta reklampelare, bild och budskap. Spelar ju ingen roll vad man tycker internt. Därför tycker jag att vår reklampelare måste bytas ut.

Om jag var en nära bundsförvant med Jan Björklund, en partner, ett syskon eller en kompis, så skulle jag sätta mig ner och fråga vänligt: Hur tänker du göra det här? Ska du inte sluta nu? Ska du inte göra det värdigt och snyggt? Jag skulle tala om för honom hur fantastisk han är som politiker och vad mycket bra han har gjort och att han är för alltid historisk med genomdrivandet av ny skollag och läroplaner.
Sedan skulle jag bara säga: Snälla du, öppna upp för potentiella kandidater att träda fram!

Det finns många bra. Av någon anledning kommer jag dock inte på så många män utom Erik Ullenhag. Sedan finns det Cecilia Malmström, Cecilia Wikström, Maria Arnholm och – Birgitta Olsson!
I min värld är Birgitta den självklara efterträdaren och bäraren av de budskap och den ideologi som jag vill att mitt parti ska stå för och vara.

Auktioner
För några månader sedan såg jag en annons om auktion på nätet. Jag kollade och skapade ett konto. Sedan hittade jag ytterliga en sajt där jag också registrerade mig. De är lite olika. Men det är lika spännande. Den ena hemsidan har bilder och bud på alla möjliga saker och klockslag och datum när den enskilda varans auktion är slut. Den andra har varorna med budgivningsmöjlighet men sedan kommer ett tillfälle när auktionen börjar i realtid på nätet, superstressigt och spännande. Man måste ha koll på vilka varor man vill bjuda på och när de kommer upp i ordning för det går skitsnabbt. Jag har ropat in skarfs, smycken, väskor, kappor och en Hermés-slips till Henrik. Kul, men nu är jag nöjd ett tag, det är ju inte precis gratis.

Livmodern
För tre år sedan när jag var i Japan frågade en moderatkvinna ”är du gravid Anna?”. Det var ju smickrande med tanke på att jag var 52 år vid tillfället men lite förolämpande också. Samtidigt förstår jag henne. Det var helt klart något som inte stod rätt till med min buk. Den var svullen och det kändes som att något fanns därinne som inte borde vara där! Jag blev tröttare och tröttare (det visade sig vara blodbrist och berodde säkert på att menstruationerna var otroligt jobbiga med forsande blödningar).

Åkte slutligen in med svåra magsmärtor till akuten två gånger med cirka ett års mellanrum. Varje gång var det smärtor som jag inte kände igen men det visade sig vara myom i livmodern. Celldöd i myomen förorsakar svår värk och inflammation. Myomen hade vuxit sig dubbelt så stora sedan förra besöket. Jag har gått med feber en längre tid.

Det måste bli operation! Det kallas hysterektomi och är ett förhållandevis vanligt ingrepp på kvinnor. Man tar helt enkelt bort livmodern. Jag började leta efter fakta på nätet och litteratur om ämnet. Det finns inte särskilt mycket, och ganska lite forskning i förhållande till hur ofta ingreppet utförs världen över. Till sist hittade jag en bok skriven av en amerikansk läkare som beskrev det mesta jag undrade över, om än med det amerikanska sjukvårdssystemet i åtanke. Det fanns med ett historiskt perspektiv som förstås är fascinerande och skrämmande. Man började försöka operera bort livmödrar för några hundra år sedan men kvinnorna dog som flugor förstås.

Under mitt sökande och innan jag fann den amerikanska boken började jag fundera på om jag själv borde skriva en bok om detta. Jag hade redan börjat formulera innehållet. Det där om hysterektomier i historien skulle vara med men också intervjuer med kvinnor om hur de upplever denna operation och det medicinska med läkare som berättar om allt man behöver veta, samt beskrivande bilder med kvinnokroppen i genomskärning om var allt sitter.

Jag skulle också dröja en del vid det sexuella och vad man kan förvänta sig efter en hysterektomi. Det är tydligen superkänsligt och inget som någon lagt ner tid på att fördjupa sig i. Det tycker jag är väldigt konstigt. Det handlar ju om den intimaste delen av kroppen som inbegrips om ett samlag genomförs. Kanske borde jag skriva en bok som bara handlar om den biten?

Snart blir operationen av och även om jag är väldigt rädd för att sövas, och även om det tar en till två månader att läka, så längtar jag! Min mage är så stor att det trycker på urinblåsa och lungor.

Gatukatterna från Rumänien
Jag tog mig an en yorkshireterrier från ett ställe som tar hand om övergivna hundar, som heter Hundstallet, för nio år sedan, det var en valp från en av de 153 hundar som omhändertogs under dramatiska former av polisen. En kvinna som bodde i ett hus på Värmdö hade gravt misskött alla sina hundar. Många fick avlivas på plats. En del började valpa under transporten till Hundstallet. Det var inavel och ingrodd misär och hemskt!

Vår hund fick namnet Soleil för att hon hade det mest underbara kynne jag någonsin varit med om av hundarna jag haft, så mjuk och alltid glad. Lilla Soleil blev bara sex år gammal, hon bara dog och veterinären kunde inte förklara varför. Kanske ett medfött hjärtfel…

I alla fall så följer jag Hundhjälpen i Rumänien och får deras Facebook-utskick och tweets. Det är grymma villkor som gäller för hundar där, många lever på gatan under fruktansvärda förhållanden och attityden till djur är rätt hårdför överlag.

Förra året såg jag plötsligt att man även börjat ta sig an gatukatter. Vi hade nyligen mist vår femton år gamla katt Esmeralda, hon blev halvt ihjälbiten av räven och fick avlivas. Jag saknade att ha en katt. Hundhjälpen lägger ut bilder på de hundar och katter som behöver nya hem. Ofta är det djur som kommer in halvdöda med skador och utmärglade. Ofta är det traumatiserade djur som kan ha blivit övergivna eller misshandlade, ofta är det vuxna djur.

Där var bild på Cate som såg mycket ledsen ut, hon stirrade utan ett leende in i kameran. Jag ville gärna att vi skulle ta hand om henne. Så jag pratade med Henrik och vi kom överens om att vi skulle boka Cate. Eftersom vi inte kommer få barn ihop blir det här lite ”surrogatbarn”. Jag pratade med en trevlig kvinna från Hundhjälpen och det visade sig att vi skulle bli de första att ta emot en katt till Sverige. Hon frågade om vi kunde tänka oss att ta emot två. Hm. Ok, det fick bli två. Den andra katten som vi bokade såg också ledsen ut och hette Raisa.

Cate är sköldpaddsfärgad med stora tydliga sjok av vitt, rödbrunt och svart. Hon haltar svårt efter ett lårbensbrott som ser ut att ha läkt fel men det hindrar henne inte från att vara snabb och springa fort. Hon estimeras vara ungefär drygt ett år. Hon hittades halvt ihjälfrusen. Hon är extremt kärvänlig, lekfull, nyfiken och kelen. Aldrig några klor ute.

Raisa är svart sköldpaddsfärgad med några få ljusa fläckar. Hon har synfel på ena ögat och några skadade tänder. Hon estimeras vara drygt tre år men kan nog vara äldre och har nog fått en del kullar kattungar. Hon är lekfull men ganska reserverad och ibland kommer klorna ut. Spinner dock högljutt nära ens huvud på morgnarna så att man ska vakna och ge henne mat.

Katterna kom med ledsagare till Arlanda och vi tog emot dem en dag efter varandra. De trivs bra tillsammans och med vår lilla pudel Shi-Mi. De är del av familjen nu.

Varför ta hit katter från Rumänien när det finns behov av hem för katter som redan finns i Sverige? Problemet är att förhållandena där är så svåra att utsikterna för hemlösa djur där är bedövande små. Djuren som kommer hit avmaskas, veterinärbesiktigas efter alla konstens regler, de får alla erforderliga vaccinationer och EU-pass.

Borgias och House of Cards
Genom alla olika möjligheter till streaming numera så kan man fullkomligt frossa i serier och kolla dem som oändliga långfilmer, precisely my cup of tea! Förutom flitigt läsande så är detta mitt val av verklighetsflykt och avslappning. Borgias är bara en av massor med serier, men det är intressant att googla lite om de olika individerna som förekommer i Borgias som är verklighetsbaserad, en händelserik tid på 1400-1500-talet med många intriger och ond bråd död. Emellanåt när jag kollat avsnitten så har det kommit en känsla av att det är lite likt dagens bakom kulisserna i politiken givetvis utan mördande och tortyr men ändå…

Överhuvudtaget är jag helt såld på möjligheten att kunna titta på serier helt i egen takt utan att behöva vänta på nästa avsnitt, oavsett tid på dygnet och det faktum att man kan kolla allt i ett sträck om man har mage och inklination. Passar mig som hand i handsken! Och nu släpptes tredje säsongen av House of Cards. Huvudpersonen Francis Underwood, spelad av en magnifik Kevin Spacey, är så formidabelt slug och inviger oss tittare i sina intriger med arroganta kommentarer då han tittar rätt in i och talar till kameran/oss.