Sommaren inleddes med en lugn midsommarafton med familjen. Sedan var det Almedalsveckan som en kär återkommande företeelse. Som vanligt var det med massor av intressanta personliga möten, panelsamtal och diskussioner. Reste direkt från Visby till Dalsland och Norrbodagarna med spelemän och panel om en hållbar politik i glesbygd.
Hemma en natt och sedan vidare till Skåne med bil där jag fick vara med om en helt fantastisk fest då en nära vän fyllde fyrtio. Festen hölls på ett slott och det var magiskt, men underbart god mat, flödande viner och andra drycker, lekar, dans, fyrverkerier och en enorm discokula som vägde 70 kilo upphängd i en av slottsparkens gigantiska blodbokar. Den bestrålades med superstora strålkastare och resultatet var helt förtrollande, hela parken gnistrade av discoglitter i mörkret …
Henrik och jag åkte till Provence, främst för att träffa några nära vänner där, men också för att få en liten semesterresa. Vi åt underbart goda ostar, drack gott vin och körde vår hyrbil längs med kusten och såg fantastiska ställen. Vi körde upp i Gorges De Verdun på makalösa höjder där jag satt ynkligt jämrandes i passagerarsätet medan vi kom högre och högre. Det var spektakulär natur och hisnande vyer, enormt vackert! Vi fick en härlig resa. När vi kom hem hade Top Gear på TV (BBC) tagit bilen samma väg och sa att det var en av Europas mest utmanande körningar.
Hann bara vara hemma ett litet tag. Sedan fick jag äran att representera Sveriges riksdag och talmannens nätverk för jämställdhet i Vietnam på en tvådagars workshop. Där var jag och en före detta kvinnlig minister från Kanada de enda från väst, resten av deltagarna kom från Asiatiska länder, Vietnam inkluderat. Det var ministrar och politiker från olika nivåer och det var en fantastisk upplevelse att ta del av hur deras jämställdhetsarbete ser ut. De har så mycket emot sig, både religiöst och kulturellt. Det var UNDP, United Nations Development Programme som anordnade det hela. Väldigt kompetenta och engagerade kvinnor som arbetar i ständigt motlut. Jag var tagen. En fin sammanhållning kändes också.
Det ingen förberett mig inför var att man älskar karaoke och sång över huvud taget. På galamiddagen, som hölls av den vietnamesiska ministern och värdinnan för vår vistelse, så var alla höga dignitärer uppe och sjöng den ena mer smäktande balladen än den andra. De hade fantastiska sångröster och hade alla kunnat delta i Idol! Till slut blev jag tvungen att gå upp eftersom ingen av de andra västerländska närvarande antog inbjudan, det fanns en del tjänstemän från väst. Den före detta ministern från Kanada ville inte heller. Jag sjöng en nubbevisa som jag först förklarade varför man sjöng i Sverige, till allas munterhet. Efteråt kom jag på att ”Vem kan segla förutan vind” hade passat perfekt! Enkel sorglig melodi och jag minns till och med texten. Den hade gjort succé. Men det gick bra med ”Det var en gång en flicka” också…
På workshopens andra dag, sen kväll, så ringde Henrik och berättade att min lilla yorkshireterrier, Soleil, hade dött. Veterinären kunde inte ge någon orsak. Soleil kom från Hundstallet. Hon föddes av en av de 153 hundar som omhändertogs 2006 när polisen gick in i ett hus på Värmdö där en så kallad uppfödare vanvårdat sina djur å det grövsta. Det var fler hundar därinne men många var så illa däran att de genast fick avlivas. Några dog på vägen från Värmdöhuset till Hundstallet där de som överlevde fick all omvårdnad och undersöktes och sköttes om. De hade många dräktiga tikar. Ingen visste vilka blodsband som fanns och om det var syskon som parat sig med varandra. Risken för inavel var stor. Vi kommer aldrig få veta vad som var fel på Soleil som bara blev sex år. Hon gick aldrig att få rumsren trots massor av olika råd som jag omsatte i praktik. Hon var den mest soliga och fina i humöret av alla hundar vi haft. Det är så svårt att mista sina djurvänner och det går aldrig att vänja sig. De är så speciella, var och en.
Prideveckan var åter på Tantolunden och alla verkade lättade. HBT-liberaler ordnade och donade, för första gången på sex år var jag inte inblandad i tältets inredning eller forslande av saker, kändes konstigt. Var med i en panel på Kulturhuset om asylsökande homosexuella och deras utsatthet. Prideparaden var lika rolig som alltid.
Sommaren rullade på med flera vigslar, bland annat i slottsparken, på Dalarö skans och på Valdemarsudde. Lyckades hinna med att röja ur lillstugan och vedboden som jag inte varit inne i, förutom att ställa in fler prylar, på tio år. Det är smärtsamt att gå igenom arvegods men betydligt lättare när det gått ett tag. Där fanns lådor från fyra dödsbon, mammas, morbrors, mosters och pappas. Det tog sin tid och blev massor att skänka bort och massor att kasta och massor till grovsophämtning. Under tiden var det en kall sommar, det blev få varma kvällar att sitta ute och njuta, tyvärr.
Ett besök på en av Sveriges två hästpoloklubbar blev minnesvärt och intressant. Ska försöka vara med på ”prova på” i vår då man kan få testa att rida polo och slå efter bollen. Hästarna gör minst sjuttio procent av jobbet, tydligen. Och de tröttnar om man är dålig på att få fatt på bollen, då vill de inte ”leka” längre!
Blev uppringd av Nyamko Sabuni som frågade om jag kunde visa ryska gäster till 1,6 miljonerklubben runt på Riksdagen. Det var mycket trevligt att få göra det och vi skildes åt i största förnöjsamhet. Besöket resulterade sedermera också i en motion som jag lagt om skilda rum för kvinnor och män i vården.
Åkte till Australien med Skatteutskottet, en resa som var otroligt intressant och minnesvärd. Det tar ett dygn ena vägen, vi flög via Bankok. Hela nordöstra delen av Australiens kontinent kunde ses under oss när vi flög ner till Sydney och vi landade när solen gått ner på en brinnande himmel. Ett mycket intensivt besöks-/mötesprogram tog vid och det var så givande att träffa olika företrädare på institutioner och departement. Framför allt så fanns det en dimension under den resan som jag inte reflekterat så noga över i jämförelse med de jag gjort tidigare under året: Språket! Att ständigt kommunicera med tolkar är ett faktum som gör att det blir mer betraktande än så stor delaktighet. Det här är mycket förenklat men det finns faktiskt något väldigt positivt i att kunna samtala med människor utan tredje part, så att säga. Dimensionen med kommunikation gör att jag rankar Australien som nummer ett av resmålen detta år, förutom Frankrike med Provence och Cote d´Azur som jag gjorde med Henrik och som ju var en semesterresa.
Vi vistades några dagar i Canberra och det var en stor kontrast till det urbana, världsvana, havsnära och mysiga Sydney. Staden började byggas efter en arkitekttävling 1913. Den skulle ha sju olika stadskärnor. Resultatet blev att det inte finns någon stadskärna överhuvudtaget. Den är istället otroligt utspridd, inte särskilt mysig, med mastodontbyggnader a la Ryssland överallt. Den svenska ambassadören är en sådan fin person, han hade med sina medarbetare ordnat alla intressanta möten och var också med på ett flertal av dem, både i Sydney och i Canberra. Flera möten förlades på den svenska ambassaden. Oförglömligt. Var vi än kom så tog vi upp en önskan om förnyelse av dubbelbeskattningsavtalet, vi nämnde hela tiden koldioxidskatten som vi haft i två decennier och menar inte är några problem alls (till deras förvåning, de himlade ofta med ögonen, lite chockade) och jag frågade om jämställdhet vid olika tillfällen. Landet är fortfarande fruktansvärt ojämställt.
I Canberra fick vi besöka parlamentet där vi fick sitta på åhörarläktarna till både House of Senate och House of Representatives. Det var ett jäkla liv först inne på House of Senate där talmannen (som vi fick träffa senare) hade allt sjå i världen att få ordning på de sjuttiosex senatorerna. En man skrek idiot till en av ministrarna som försökte svara på en fråga (alltmedan både hans egna alliansvänner bakom honom och oppositionen på andra sidan gjorde oväsen) och talmannen beordrade att mannen skulle ta tillbaka, ”retract”. -I retract, sade mannen. (Jag tar tillbaka) Men skadan var ju redan skedd. Jag satt helt förstummad. Det var så respektlöst och gapigt så det var som att vara i värsta klassen på skolan. I House of Representatives var det inte mycket bättre, där är de flera som gapar, till och med en ledande minister skrek till en gång för att göra sig hörd. Men där kan i alla fall talmannen visa ut dem som är värst till korridoren. Stämningen var inte lika hätsk som jag uppfattat den bland senatorerna.
I vilket fall som helst var vi ju bara på rundvisning och kunde inte stanna och lyssna så länge på vardera delar av parlamentet. De olika talmännen hann dock presentera oss för sin församling innan vi vandrade vidare. I senaten så hade talmannen inte så svårt att få en syl i vädret och vi reste på oss och bugade. I representanthuset fick talmannen ryta till som en utmattad lärare och säga: Jag tänkte försöka presentera ärade gäster från Sveriges parlament men ni för ett sådant oväsen! Varpå cirka hundrafemtio ögonpar tittade upp mot oss, en del lite perplext. Det blev lugnare men inte så länge. Vi reste oss även där och bugade högtidligt. Efter en stund gick vi vidare på vår rundvisning. Detta ledde till att ögonblicket förevigades i tidningen Australian Financial Times där det nästa dag stod en rubrik med betydelsen att det var för mycket till och med för svenskarna ”Even too much for the Swedes. Med slutsatsen att det höga tonläget hade lett till att vi upprört troppat av. Ganska kul men helt lögnaktigt. Jag hade gärna stannat resten av dagen och lyssnat, det var helt fascinerande, i synnerhet i House of Representatives.
Vi fick träffa flera politiker från olika distrikt i Australien och de berättade om sitt arbete och vi fick ställa frågor. Detta var i en förhållandevis formell ordning. Men senare följde vi med en man som satt i House of representatives från Queensland till en restaurang som var en mötesplats för de flesta i parlamentet. Där mötte jag många politiker som pratade otvunget om allt möjligt. Det finns en stor positiv känsla för Sverige bland ”aussies”. Jag delade frikostigt ut mina visitkort och fick förstås massor av visitkort tillbaka. Det är en del av att nätverka och representera Sverige tänker jag. Jag delade ut mina visitkort på varje möte vi var samtidigt som jag bjöd in till Sverige och tackade för att de tagit emot oss Men det är inte alla som tänker så och jag blev lite retad av en av moderaterna i delegationerna. ”Ska du inte ge väktaren där ett av dina visitkort” sa han vid ett av sina retningstillfällen spefullt. Man är olika. Jag har i alla fall massor av kontaktnamn. Det tycker jag är bra.
Vi hade ett makalöst tempo med alla möten. Dagen innan vi skulle åka hem blev det en stund över och då passade jag på att träffa yngsta dottern som helt oförhappandes, veckan innan min avresa deklarerade att hon skulle åka till – Sydney. Wow, var min reaktion. Bara en sådan sak! Ska du också till Australien i år? Ja, jag kommer vara där samtidigt som en del av tiden du är där, mami! Hur stor är chansen att man befinner sig på andra sidan jorden, oberoende av varandra, samtidigt som sitt barn/sin förälder? Ett mindre mirakel. Kan dock konstatera att den relationen man har med sin dotter/mor hemma, den är exakt likadan i sin dynamik även på andra sidan jordklotet. Läs själva in vad jag menar, kan hjälpa med att vi är väldigt lika men att yngsta dottern är ännu mer envis och stursk än vad jag någonsin varit. Hon är en av mina tre ögonstenar.
Att Riksdagen ”öppnar” betyder inte att riksdagsledamöterna inte arbetar under sommaren. Vi är ju alltid i tjänst. Med vid detta års öppnande var min syster. Tyvärr var jag så jetlagad efter Australien så jag höll på att svimma på eftermiddagen och var tvungen att åka hem och lägga mig istället för att närvara på konserthuset, där min lillasyster också skulle ha varit med. Hon var nog besviken. Själv somnade jag vid halvsju på kvällen och sov till nästa morgon.
På grund av resa till Oz missade jag ett kommunbesök som gick till Tyresö där Barbro Westerholm höll ett föredrag bland andra aktiviteter som planerats. Vi har hållit en av Sveriges mest förvirrade folkomröstningar, enligt tidningen Mitt i Tyresö. Det var en omröstning som aldrig borde ha hållits men som drevs fram av oppositionen. Uselt att använda sig av folkomröstning när kommunfullmäktige beslutat i frågan. Det är inte meningen att det ska användas på det sättet eller med det syftet. Därför har jag skrivit en motion om det.
I början av sommaren blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att kandidera som ny ordförande för Liberala Kvinnor. Funderade lite men tackade sedan ja, jämställdhetsfrågor är ju frågor som omger oss ständigt och som jag också ständigt blir upprörd över. Jag fick träffa valberedningen. Knappt en vecka senare fick jag telefonsamtal där man beslutat sig för att nominera mig. Jag blev väldigt glad! Och taggad! Det dröjde inte länge förrän Fatima Svanå, nuvarande viceordförande, också kandiderade till posten. Efter ett litet tag till sällade sig även Anna Mårtensson från Jönköping till vår skara.
Vi är alltså tre som är med i upploppet varav en ska väljas fram på landsmötet. Spännande för medlemmarna och intressant. Jag är verkligen inte segerviss och önskar de andra två lycka till. Om det blir jag som blir ordförande kommer jag att kasta mig in i rollen med all min kraft. Som jag uppfattar det behöver det läggas mycket tid på uppgiften som ordförande. Min bild av vad som behöver göras med syftning på det interna jämställdhetsarbetet i partiet är också att det är bra om ordförande har goda kontakter med partiledning, partistyrelse och partigruppen.
Liberala Kvinnor behövs för att gå i bräschen för liberal feminism; liberala feminister har alltid varit i framkant och vi ska fortsätta med det. Vem som än blir ordförande har vi en organisation som gör skillnad.
Sammanfattning av sommaren: Kall, mycket resande, känslomässig turbulens i relationen (lugnt och fint nu) sorg över förlorat husdjur, stressfaktor om motioner. Kängurur är lite scary, de stora kan döda en människa genom att de sitter på sina svansar och sparkar. Nu är det höst, ny verklighet. Motionerna lagda, jag har kommit in i Näringsutskottet. Ska ”vakta fyren” på Stora Karlsö. Henrik och jag försöker planera bröllopsdatum och letar vigselförrättare. Snart är det jul. En rejält speedad blogguppdatering, jag vet!
torsdag 11 oktober 2012
lördag 30 juni 2012
Mitt i livet och politiken
Så rusar tiden fram och uppdateringar på bloggen blir färre och färre. Så som jag älskar att dela med mig av allt som händer så är det ju väldigt trist att orken och tiden tryter. Även om jag är helt säker på att jag inte har mer att göra än de flesta människor så är detta sannerligen inget nio till fem jobb! Och det är fantastiskt roligt att man arbetar både kvällar och helger och plötsligt får en dag här och var obokad. Fast då jobbar man också, med att komma ifatt i mailskörden, hinna telefonera och ta samtal, med mera. Jag gillar att det inte är fasta tider eller ens dagar. Det som dock hände när jag blev aktiv i politiken för tolv år sedan var att det inte gick att gå kurser med fasta veckodagar. Det är nästan helt omöjligt att gå på kurs på kvällstid en viss dag i veckan under en specifierad period och få behållning av det då hälften av dessa kurstimmar går förlorade genom arbetet. Kanske något för de olika studieförbunden att ta fasta på? Alternativa datum för samma tema under kursens gång? För oss "mitt i livet" som även har ett privatliv som vi värnar om men som också satsar helhjärtat och entusiastiskt på sitt arbete?
Tröttheten består nog av en blandning av för lite sömn, snabba puckar, försök till långsiktigt tänkande inför framtid som snabbt förändras till att verkligheten är här och nu och planer på att samboskapet slutligen ska ske i endast ett av två hus med de konsekvenser som kommer av ett sådant beslut. Samt för lite (nej, OBEFINTLIG) träning. :-) New life, new Anna!
Nåväl, det har varit mycket som har hänt på sistone.
I slutet på maj åkte jag till Umeå för att titta på Kreativt campus som byggs upp där. Byggnader i karaktäristiskt lärkträ som ligger vid älven med otroligt vacker utsikt. De har byggts i samklang med de redan förut befintliga huskropparna, Designhögskolan och Konsthögskolan. Jag blev visad runt och det var mycket vackra lösningar med själva utställningsdelarna som i skal där inte dagsljuset kan störa eller förstöra.Samtidigt har man tagit tillvara på läget med den mäktiga älven utanför och därför också låtit stora fönsterytor finnas med. Varje våningsplan var väldigt snygga och utställningarna fint gjorda. Umeå är en fin stad. I en av konsthallarna hade utexaminerade elever från konsthögskolan sin utställning och det var en salig blandning av keramik, videoinstallationer, fotokonst, målningar och installationer samt skulpturer.
När jag kom blev jag inbjuden att vara delaktig i en stor installation som ska rulla som en neverending film i höst på en av de enorma väggarna/fönstren som man ser i entrén. Jag fick som många andra stå stilla framför en kamera i fem minuter tror jag att det var. Filmaren/kreatören av detta verk är italienare. Vilket otrolig idé? var får de allt ifrån...
Imponerande och vackert och det formligen sjuder av kreativitet och skapande över hela området. Ett lyckat projekt! En sak bara: Inga öppningsbara fönster eller möjligheter att få upp större konstverk på utsidan av Bildmuseet! Trots fokusgrupper som fått säga sitt så verkar det som arkitekter på något sätt får vara totalt dumma i huvudet när det gäller estetik på bekostnad - STOR bekostnad - av funktionalitet. Golvet: Mycket vackert och dessutom återanvänt från förra Bildmuseet. Men - de laserades TROTS att personalen ville att de skulle såpas på grund av mycket bättre hållbarhet. De fungerade utmärkt och strapatståliga (till och med självläkande) när de såpades. Nu klarar de inte minsta hack! Tack till arkitekterna! Jag tycker extremt illa om detta fenomen och har gjort sedan jag första gången kom i kontakt med det som nittonåring på SJ Resebyrå Garnisonen i Stockholm. Allt skulle renoveras och byggas om och tänka sig: Arkitekten gav högaktningsfullt blanka fan om diskarna han designat knappt var människovänliga, typ, att vi som skulle arbeta vid dem på resebyrån skulle kunna göra det på ett ergonomiskt och bekvämt sätt!
Dagen efter mitt intressanta besök i Umeå så gick jag och min Henrik samt hans son Isak med i Tillgänglighetsmarschen. Flera andra trägna folkpartister var också med. En viktig manifestation. Samhället är otillgängligt! Det kommer att fortsätta behöva anpassas för framkomlighet på massor av ställen överallt i Sveriges städer. Ofta räcker det med enkla medel som en avfasning av trottoarkanten eller ljudanvisningar för övergångsställen eller knappar med Braille-tecken i hissen. Men en hel del gånger behövs större anpassningar även på många offentliga ställen som kommer att kosta pengar och man måste planera mycket mer i nya byggnationer. Vi får en ökande äldre population som trots rullatorer eller rörelsehinder som kräver rullstol kommer att vilja vara aktiva och ute ändå. Jag vet hur jobbigt det var bara att ta sig fram överallt bara med barnvagn efter mina tre döttrar. En liten övning till vem det än vara må som läser detta: Börja med ditt hem. Hur går det att ta sig fram? Är det breda nog dörrar för en rullstol eller liknande? Kan du bo kvar när du är äldre? Fortsätt ut genom din ytterdörr: Finns det trappor? Är det svårt underlag att gå på? Hur ser gatan ut? Är det lätt att ta sig fram om du skulle ha svårt att se? Finns det saker i vägen på trottoaren som man skulle kunna ramla över eller som blockerar för rullatorn? Och så vidare...
Vi har haft besök på riksdagen av en tjeckisk delegation politiker som var mycket intresserade av mediefrågor framförallt Public Service och hur vi arbetar med dessa i Sverige. Hur granskas SVT? Hur bestämmer man vad som ska sändas? Hur ser systemet ut? Det var intressant att höra att vi har ganska liknande diskussioner och att de olika motpolerna har ungefär samma åsikter, det vill säga, i de olika politiska lägren.
Vi har haft seminarium om Förtryck i hederns namn i förstakammarsalen. Hur ska skolan hantera hederskulturproblematik?
Jag har varit på UR på studiebesök i TV-huset och fått se hur man arbetar med dessa otroligt mångdiversifierade program och utbildningar. Vilken skatt! Och allt finns på nätet och massor är tillgängligt för vem som helst! Förutom att svenska skolor har detta stora smörgåsbord som man måste koda sig in för att använda i undervisningen så finns alltså mycket även för oss alla andra att kolla. Jag är så imponerad (igen) och hoppas bara att man lyckas marknadsföra denna enorma kunskapskälla på allra bästa sätt så att den kommer så många till del som möjligt.
Kulturutskottet åkte på en halvdags studiebesök till de olika studieförbunden och det var väldigt roligt och givande. I Botkyrka fick vi en kulturguidning hos Sensus och jag fick vara modell när man visade hur man gör en turban på Shiitiskt vis av en mycket duktig kvinna som berättade om de olika symbolerna i de olika religionerna. En av oss fick ta på sig prästskjorta och prästkrage och blev genast förvandlad till någon man fick stor tillit till, märkligt! Jag som inte är troende. Men prästerskap medför en pondus som inte går att förringa. En ledamot fick ta på sig männens judiska huvudbonad, en annan fick slöja. Sedan stod vi där, förvandlade. Vilken perception, vi blev helt nya individer som man då ska förhålla sig till på ett helt annat sätt. Lärdomen var ju att vi alla är som vi är men våra kulturella attiraljer förändrar hur vi tar emot varje människa vi möter. Bland annat. Aha-upplevelse royale!
Riksdagen stängde förra veckan för sommaren. Istället för att slappna av blev jag ännu mer stressad och tänker nu på allt jag måste hinna med som jag annars inte hinner. Ond cirkel som måste brytas, helt klart.
I Almedalen så är jag "vid sidan av" när vi har seminarium som ordnas av Talmannens nätverk för jämställdhet (där jag ingår) på måndagen. På tisdagen är det "vid sidan av" på några seminarier också, några andra nätverk på riksdagen där jag är med i som ordnar. Men på onsdagen är jag medverkande i ett seminarium om den svenska spelmarknader och i ett om kulturarvet på nätet. På torsdagen är det massor "vid sidan av" eftersom det är Folkpartiets dag. Detta vid sidan av menar jag är de seminarier som anordnas av en styrelse eller ett nätverk jag sitter i. Eftersom jag är med i styrelsen till Liberala Företagare, HBT-liberaler och Kulturliberaler så är det mycket den dagen. Är medverkande i en diskussion om kultur i Folkpartitältet. Det ska bli så roligt men hektiskt. Låt oss hoppas på sol, på Gotland och i hela Sverige, åtminstone nästa vecka!
Tröttheten består nog av en blandning av för lite sömn, snabba puckar, försök till långsiktigt tänkande inför framtid som snabbt förändras till att verkligheten är här och nu och planer på att samboskapet slutligen ska ske i endast ett av två hus med de konsekvenser som kommer av ett sådant beslut. Samt för lite (nej, OBEFINTLIG) träning. :-) New life, new Anna!
Nåväl, det har varit mycket som har hänt på sistone.
I slutet på maj åkte jag till Umeå för att titta på Kreativt campus som byggs upp där. Byggnader i karaktäristiskt lärkträ som ligger vid älven med otroligt vacker utsikt. De har byggts i samklang med de redan förut befintliga huskropparna, Designhögskolan och Konsthögskolan. Jag blev visad runt och det var mycket vackra lösningar med själva utställningsdelarna som i skal där inte dagsljuset kan störa eller förstöra.Samtidigt har man tagit tillvara på läget med den mäktiga älven utanför och därför också låtit stora fönsterytor finnas med. Varje våningsplan var väldigt snygga och utställningarna fint gjorda. Umeå är en fin stad. I en av konsthallarna hade utexaminerade elever från konsthögskolan sin utställning och det var en salig blandning av keramik, videoinstallationer, fotokonst, målningar och installationer samt skulpturer.
När jag kom blev jag inbjuden att vara delaktig i en stor installation som ska rulla som en neverending film i höst på en av de enorma väggarna/fönstren som man ser i entrén. Jag fick som många andra stå stilla framför en kamera i fem minuter tror jag att det var. Filmaren/kreatören av detta verk är italienare. Vilket otrolig idé? var får de allt ifrån...
Imponerande och vackert och det formligen sjuder av kreativitet och skapande över hela området. Ett lyckat projekt! En sak bara: Inga öppningsbara fönster eller möjligheter att få upp större konstverk på utsidan av Bildmuseet! Trots fokusgrupper som fått säga sitt så verkar det som arkitekter på något sätt får vara totalt dumma i huvudet när det gäller estetik på bekostnad - STOR bekostnad - av funktionalitet. Golvet: Mycket vackert och dessutom återanvänt från förra Bildmuseet. Men - de laserades TROTS att personalen ville att de skulle såpas på grund av mycket bättre hållbarhet. De fungerade utmärkt och strapatståliga (till och med självläkande) när de såpades. Nu klarar de inte minsta hack! Tack till arkitekterna! Jag tycker extremt illa om detta fenomen och har gjort sedan jag första gången kom i kontakt med det som nittonåring på SJ Resebyrå Garnisonen i Stockholm. Allt skulle renoveras och byggas om och tänka sig: Arkitekten gav högaktningsfullt blanka fan om diskarna han designat knappt var människovänliga, typ, att vi som skulle arbeta vid dem på resebyrån skulle kunna göra det på ett ergonomiskt och bekvämt sätt!
Dagen efter mitt intressanta besök i Umeå så gick jag och min Henrik samt hans son Isak med i Tillgänglighetsmarschen. Flera andra trägna folkpartister var också med. En viktig manifestation. Samhället är otillgängligt! Det kommer att fortsätta behöva anpassas för framkomlighet på massor av ställen överallt i Sveriges städer. Ofta räcker det med enkla medel som en avfasning av trottoarkanten eller ljudanvisningar för övergångsställen eller knappar med Braille-tecken i hissen. Men en hel del gånger behövs större anpassningar även på många offentliga ställen som kommer att kosta pengar och man måste planera mycket mer i nya byggnationer. Vi får en ökande äldre population som trots rullatorer eller rörelsehinder som kräver rullstol kommer att vilja vara aktiva och ute ändå. Jag vet hur jobbigt det var bara att ta sig fram överallt bara med barnvagn efter mina tre döttrar. En liten övning till vem det än vara må som läser detta: Börja med ditt hem. Hur går det att ta sig fram? Är det breda nog dörrar för en rullstol eller liknande? Kan du bo kvar när du är äldre? Fortsätt ut genom din ytterdörr: Finns det trappor? Är det svårt underlag att gå på? Hur ser gatan ut? Är det lätt att ta sig fram om du skulle ha svårt att se? Finns det saker i vägen på trottoaren som man skulle kunna ramla över eller som blockerar för rullatorn? Och så vidare...
Vi har haft besök på riksdagen av en tjeckisk delegation politiker som var mycket intresserade av mediefrågor framförallt Public Service och hur vi arbetar med dessa i Sverige. Hur granskas SVT? Hur bestämmer man vad som ska sändas? Hur ser systemet ut? Det var intressant att höra att vi har ganska liknande diskussioner och att de olika motpolerna har ungefär samma åsikter, det vill säga, i de olika politiska lägren.
Vi har haft seminarium om Förtryck i hederns namn i förstakammarsalen. Hur ska skolan hantera hederskulturproblematik?
Jag har varit på UR på studiebesök i TV-huset och fått se hur man arbetar med dessa otroligt mångdiversifierade program och utbildningar. Vilken skatt! Och allt finns på nätet och massor är tillgängligt för vem som helst! Förutom att svenska skolor har detta stora smörgåsbord som man måste koda sig in för att använda i undervisningen så finns alltså mycket även för oss alla andra att kolla. Jag är så imponerad (igen) och hoppas bara att man lyckas marknadsföra denna enorma kunskapskälla på allra bästa sätt så att den kommer så många till del som möjligt.
Kulturutskottet åkte på en halvdags studiebesök till de olika studieförbunden och det var väldigt roligt och givande. I Botkyrka fick vi en kulturguidning hos Sensus och jag fick vara modell när man visade hur man gör en turban på Shiitiskt vis av en mycket duktig kvinna som berättade om de olika symbolerna i de olika religionerna. En av oss fick ta på sig prästskjorta och prästkrage och blev genast förvandlad till någon man fick stor tillit till, märkligt! Jag som inte är troende. Men prästerskap medför en pondus som inte går att förringa. En ledamot fick ta på sig männens judiska huvudbonad, en annan fick slöja. Sedan stod vi där, förvandlade. Vilken perception, vi blev helt nya individer som man då ska förhålla sig till på ett helt annat sätt. Lärdomen var ju att vi alla är som vi är men våra kulturella attiraljer förändrar hur vi tar emot varje människa vi möter. Bland annat. Aha-upplevelse royale!
Riksdagen stängde förra veckan för sommaren. Istället för att slappna av blev jag ännu mer stressad och tänker nu på allt jag måste hinna med som jag annars inte hinner. Ond cirkel som måste brytas, helt klart.
I Almedalen så är jag "vid sidan av" när vi har seminarium som ordnas av Talmannens nätverk för jämställdhet (där jag ingår) på måndagen. På tisdagen är det "vid sidan av" på några seminarier också, några andra nätverk på riksdagen där jag är med i som ordnar. Men på onsdagen är jag medverkande i ett seminarium om den svenska spelmarknader och i ett om kulturarvet på nätet. På torsdagen är det massor "vid sidan av" eftersom det är Folkpartiets dag. Detta vid sidan av menar jag är de seminarier som anordnas av en styrelse eller ett nätverk jag sitter i. Eftersom jag är med i styrelsen till Liberala Företagare, HBT-liberaler och Kulturliberaler så är det mycket den dagen. Är medverkande i en diskussion om kultur i Folkpartitältet. Det ska bli så roligt men hektiskt. Låt oss hoppas på sol, på Gotland och i hela Sverige, åtminstone nästa vecka!
fredag 1 juni 2012
Japan - reseskildring. Långt.
Resa med Svensk-Japanska parlamentariska vänföreningen maj 2012
Japan har alltid framstått som väldigt långt bort för mig, ja, faktiskt så långt bort så att det verkade osannolikt att jag någonsin skulle åka dit. Men i maj detta år 2012 blev det i alla fall av. Tillsammans med andra riksdagsledamöter och medlemmar av Svenska-Japanska parlamentariska vänföreningen ordnades ett program som för mig är oförglömligt.
Dag 1 till 2, 11-12/5. Vi åkte från Sverige mitt på dagen på fredag dag ett för att landa på lördagsmorgonen dag två på Tokyos flygplats Narita. Tidzonen är sju timmar plus. CIA world factbook berättar bland annat att det finns 127 miljoner invånare i Japan varav cirka 35 miljoner bor i Tokyo med omnejd. Man har 1500 jordskalv per år vilket blir fyra om dagen. På bussresan in till city slås jag av hur rent det är överallt. Hotellet ligger nära Svenska ambassaden.
På sängen i rummet ligger en nattsärk (unisex) och i badrummet finns rakgrejor och andra hygienartiklar för engångsbruk. Jag får höra att de japanska affärsmännen reser utan bagage och endast har med sin portfölj där det på sin höjd finns med en ren skjorta.
Jag märkte snart att japaner gärna finner sätt att motverka obehagliga dofter och generande ljud som kan råka åstadkommas vid toalettbesök. Toaletten var först ett mysterium, kunde inte förstå hur man skulle spola. Det fanns märkliga små knappar märkta med bidé och dusch och annat, en hel instrumentpanel. Toasitsen var behagligt uppvärmd och för att toabesökaren och eventuella andra ”åhörare” utanför toaletten inte skulle behöva bli generade kom ett inspelat spolningsljud igång när man satte sig. Funderade mycket på hur man kunde ha värme i toasitsarna i ett land som för det första just i denna del av landet har tempererat klimat och för det andra lider av energibrist!
På skrivbordet i rummet fanns en liten skylt där det stod: ”Welcome to our hotel. Resech is a fabric refreshener with green tea to remove unpleasant odors from your room and clothes. Please feel free to use it.” Bakom skylten stod en illgrön sprayflaska! Nu var klockan mitt i natten hemma så det gällde att hålla igång för att försöka vända på dygnet snabbt. Vi blev ett gäng som promenerade genom staden bort till det kända shoppingområdet Ginza (som betyder Den gyllene stolen) Gatorna såg nyspolade ut och kantades av träd här och var. Där jorden var bar nere vid marken vid träden hade folk skapat egna små odlingar. Där fanns blommor, sallad, tomatplantor och andra grönsaker. Jag var mycket förvånad över den småstadskänsla som jag tycker var påtaglig. Höghusen fanns visserligen runt omkring men det var inte särskilt tätt bebyggt utan bröts upp av olika lägre hus och gatorna kunde varit gator i en mindre stad. Vi befann oss i en världsmetropol utan en enda skräpbit någonstans och med mycket grönska.
I Ginza började det se mer ut som det Tokyo jag sett på bilder. Alla statusmärken hade sina butiker där och de stora neonskyltarna fanns där och helt galna övergångsställen där tusentals går över samtidigt för man kan gå både rakt över och i ett kryss. Vi gick och glodde och tittade in lite i varuhusen och sedan var det dags för återsamling och middag. Den var traditionsenlig med allt från sushi till tempura, sashimi och småplock och tofu. Det är mycket vanligt att man värmer individuella grytor på gasol direkt på bordet och så får var och en sjuda eller steka sin egen mat där och då. Där fanns fräscha grönsaker, svamp och kycklingbitar som vi fick fiska upp ur den sjudande buljongen. Där fanns också rispåsar som gjorts med hjälp av ägg och inuti fanns en slags risgröt som jag tyckte såg ut som tapetklister och smakade ungefär lika gott. Det var nog det enda jag inte gillade på just den middagen. Kunde inte fatta att jag var i Tokyo!
Dag 2, söndag 13/5. Sov nästan tolv timmar! Detta trots madrass hård som en planka och kudde som en stenhård limpa. Efter lunch begav vi oss till tågstationen, beledsagade av en representant från svenska ambassaden, för att få våra Railpass utskrivna samt få våra sittplatsbiljetter till de tåg vi skulle resa med. (Man kan åka billigare på Shinkansen som turist men man måste köpa Railpass innan man kommer till Japan! De går nämligen inte att köpa på plats.) Detta tog oss närmare tre timmar! Tyvärr blev konsekvensen att vi missade ett studiebesök på ett youth centre, ett ungdomscenter. Istället stannade vi i Shibuya och tittade för här var nu verkligen det Tokyo man får se på foton och i film.
Det var massor med folk i rörelse på trottoarerna varav väldigt många unga människor. Här fanns fullt med affärer och matställen och modebutiker med ungt mode. På ett stort torg mitt bland strömmarna av människor och den flödande trafiken stod en tågvagn uppställd. Bredvid den stod en staty med hunden Hachiko. Hachiko var av Akita-ras och levde mellan 1923 och 1935. Han följde sin husse, som var professor på ett universitet i Tokyo, till stationen varje dag och mötte honom när han kom hem från arbetet. En dag kom inte husse hem för han fick en stroke och dog. Men Hachiko fortsatte att vänta på honom varje dag i nio år. Hunden är känd i hela Japan och står för en eftersträvansvärd lojalitet. Han finns som staty även vid Odate järnvägsstation, den station där allt hände då för länge sedan. Jag bloggade om den här hunden för flera år sedan. Jag tyckte att historien var så rörande när jag fick höra talas om Hachiko därför att Lasse Hallström höll på att göra film om honom med Richard Gere som ”husse”. Trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få se Hachikos staty på riktigt!
På kvällen åt vi gemensam middag med en annan representant från Svenska Ambassaden. Jag blev helt begiestrad: Restaurangen är interiör i den andra av ”Kill Bill”-filmerna, regisserade av Tarantino. Det är ett vackert enormt rum med mycket bambuträ som har trappor upp till balustrader eller gångar som omgärdar alla väggarna. Jag har alltid trott att det var en kuliss. I scenen strider Uma Thurman, som spelar huvudrollen, med massor av krigiska personer som kommer från alla håll och hon slåss, sparkas och hugger så blodet sprutar och kroppsdelar flyger. Typisk Tarantino-scen kan man säga. Väl tillbaka på hotellet vågar jag mig på att prova de olika knapparna på toaletten och tänker att det borde vara något att importera till Sverige.
Dag 3, måndag 14 maj. Efter tidig frukost promenerade vi till Svenska Ambassaden. Där fick vi en briefing om läget i Japan av ambassadören. Man har köpt upp ett gasfält i Australien för att klara en del av elkraftsbortfallet när nu alla kärnkraftverk inte är i bruk. Men det kommer inte att räcka. Klockan 15.45 den 11 Mars 2011 skedde jordbävningen. Hela landet rörde sig en halv fotbollsplan! Ingen dog just på grund av jordbävningen. Japan har en fenomenal byggnadskonst. ”Säkert byggande” är en kunskap som exporteras. Efter en halvtimme kom tsunamin. Det finns mycket säkerhetstänk även inför sådana, man har exempelvis sensorer i vattnet. Larmen gick då och då den dagen. Till sist blev det lite av ”vargen kommer” syndrom. Det har visat sig att hela fyrtio procent väntade lite med att sätta sig i säkerhet. Man har helt enkelt tappat kontakten med havet.
Tsunamin drabbade en 500 kilometer lång sträcka av kusten och 37 kommuner. Man måste ta hand om 28 miljoner kubikmeter bråte efter katastrofen. Problemet är att man inte klarar av att hantera det själva i regionen och det är många kommuner som säger sig inte kunna ta emot delar av bråten och bränna den. Det finns en ”Garbage pack”, en bråtesmassa som flutit iväg som en stor ö och den har nästan nått Kanada! Några företrädare för näringsliv och forskning både från Sverige och Japan berättade om utbyte av teknologi och innovation och om den Japanska marknaden som är ett växande affärsområde för Sverige.
Efter det åkte vi till Tokyo Metropolitan Traffic control centre. Innanför glas för att besökare skulle kunna se in fanns ett enormt rum med en vägg som var fem meter hög och tjugofem meter lång. Den bestod av 144 TV-monitorer. Vi fick se hur man hela tiden kollade trafiken via tvåtusen kameror och fordonsdetektorer som finns utplacerade med jämna mellanrum längs med alla gator. Till sin hjälp har man också helikoptrar, polisen, vägradiosystem, informationstavlor och så förlitar man sig mycket på att allmänheten ringer in tips om något hänt. Det var häftigt att se hur hela stadens vägnät sträckte ut sig på den jättelika väggen och hur systemet visade var det fanns köer genom rödmarkeringar. De vägar och gator där allt flöt på var gröna.
Sedan var det dags för möte med Japanska parlamentets motsvarighet till den svensk-japanska vänföreningen. Vi fick besöka vice talmannens hus där det bjöds på tal, utväxlingar av gåvor samt utsökt lunch med sushi av Tokyos främste sushikock. Japans järnvägsbolag besöktes när alla artigheter var överstökade och gruppfoto tagits med vänföreningen. Central Japan Railway company gav oss först muntlig information. Det går 324 tåg per dag, snitthastigheten är 270 km i timmen. 380.000 passagerare per dag, 70 tåg går i rusningstrafik och då är det 15 sekunder mellan tågen. Enligt broschyren som vi också fick så har man 515 millioner passagerare på ett år. Vi fick även där se hur man kollar att allt fungerar via en stor tavla på väggen i kontrollcentret. Senare var det mingel på ambassaden.
Dag 4, tisdag 15 maj. Nästa morgon tog vi oss till Tokyo station för att åka med Shinkansen till Fukushima prefecturet. Vid det här laget hade vi hunnit åka en del tunnelbana och ett mönster skönjdes som gjorde det betydligt enklare att åka. Som på alla tunnelbanor i olika städer så finns det ett antal olika linjer. Dessa har alla ett namn. En linje heter exempelvis Ginza line. Då har den bokstaven G. Varje station har ett namn på linjen men också ett nummer. Man kan följa linjen via nummer istället så är det lättare att veta att man åker åt rätt håll eftersom siffrorna är stigande åt ena hållet och fallande åt det andra. Smart! G8 till G5 istället för Shimbashi till Akasaka-Mitsuke. Men nu skulle vi alltså åka Shinkansen.
De har också namn och vårt tåg hette Hitari eller Ljuset som det blev översatt för mig. Dessa tåg som går med sådan precision ser ut som spårbundna ålar när de glider in på stationen. Resan gick fort och från Fukushima station åkte vi buss till en byggnad där man temporärt hade omstationerat den kommunala administrationen för byn Iitate vars borgmästare vi skulle få träffa. Borgmästaren talade ganska faktamässigt och lugnt om läget. Någon rörelse märktes inte förrän på slutet av hans berättelse. ”Samhället hade 6000 invånare. Vi hade börjat arbeta efter en slogan som kunde översättas till ”att göra saker med omsorg, helhjärtat”. Vi var trötta på slit och släng och ville leva mer vårdande om varandra och med solidaritet samt eget ansvar. Det var en tioårsplan och vi hade kommit till det sjätte året när trippelkatastrofen (jordbävningen, tsunamin och kärnkraftverksolyckan) slog till 15 mars 2011. Innan dess hade vi 1700 hushåll men efteråt blev det 2600 hushåll - splittrade familjer.
Min uppgift som borgmästare i ett litet samhälle som Iitate har blivit att återuppbygga bybornas liv. Trots att alla evakuerats så finns sex fabriker kvar samt ett äldreboende. Inomhus är strålningen mindre. För att undvika plundring så bevakar vi byn hela tiden. Vi försöker minska risker och säkra försörjningen för alla. Många pendlar och det brukar vara inom en timmes pendlingstid. Det gör att även om familjen är splittrad så kan man ändå träffas. Det är svårt att leva som evakuerad. Man kan ha mist sitt jobb och förlorat allt engagemang. Man måste vårda byborna fysiskt och psykiskt, bygga upp byn och sanera marken. Det finns ingen synlig skada på byn, bara förhöjd strålning. Vi är vana vid att hantera stora, konkreta skador som kommer efter jordbävningar, tsunamis och tyfoner. Men detta är osynligt, allt ser ut som vanligt. Andra katastrofer kan man bygga upp och börja om. Radioaktivitet är så försåtligt och kommer att finnas kvar i länge, kanske i generationer, vi vet inte. Det känns svårt att känna att man kan hjälpas åt och arbeta för framtiden när skadorna inte syns. Man blir splittrade både i det kommunala arbetet och i familjerna.
Vi försöker konfrontera staten och föreslå staten vad som kan göras. Staten bestämmer hur saneringen ska gå till. Vi vet inte hur effektiv saneringen kan bli. Man sanerar bostadsområden inom två år. Sedan ska man kolla hur det slagit ut, det kan ta tre år. Vi har delat in området i tre zoner för att kunna odla någonstans. Man tar bort ytlagret men detta material måste behållas kvar inom kommunen. Vi vet inte vad vi ska göra av det som man skrapat av men ett förslag har varit att lägga det i skogen. Man menar att lera inte släpper igenom radioaktivitet så därför kan inte grundvattnet bli påverkat. Vi odlar ris och grönsaker med hjälp av vatten som kommer från bergen. Så vitt man vet är strålningen högre utomhus och därför sanerar man utanför husen, tar bort träd, tvättar husen med mera. Eftersom områdets huvudnäring var produktion av mejerivaror så fanns tretusen kor i området som vi fick avliva. Vi försöker finna alternativa utkomster, till exempel odling i vatten.”
Detta talar borgmästaren om med liten sinnesrörelse. När vi har ställt frågor och det är dags att ta avsked märks det dock att han blir rörd. Han tackar Sverige och oss för allt stöd och ser tårögd ut. Jag känner mig tagen. Vi åker buss igen och nu ska vi in i evakuerat område, det vill säga, det område där inga människor bor utom de gamla som finns kvar på ett äldreboende. De bedömdes som för sköra att flytta på så de får vara kvar. Det stod strålningsmätare här och var. Vi såg en som mätte 1,135 millisievert per timme. På en åker gick fyra män i vita skyddsdräkter och gasmasker och stack instrument i jorden för att läsa av radioaktiviteten. I luften längre ut över fältet svävade en stor strålmätningsballong. Bussen stannade och alla gick av och fotograferade i det dystra regnet. Då kom ytterligare skyddsklädda figurer gående förbi. De glodde på oss, en av dem sa något till de andra och sedan skrattade de. Jag kunde inte låta bli att undra om de sa något om: ”Vad är det för idioter, det är ju livsfarligt att vara utomhus här…” Efter rundturen fick vi träffa vice guvernören för Fukushima som också berättade en del om saneringarna. Hela Fukushima har evakuerat 160.000 människor. Nästan 2.400 människor dog på grund av tsunamin. Det saknas 45 personer. 20 blev svårt skadade och 160 fick lättare skador. Över 20.000 hus blev helt utplånade. Över 67.000 hus skadades till hälften och över 154.000 hus fick partiella skador. Han talade mycket sakligt. På slutet tackade han oss för att vi kommit dit och så sa han att alla japaner gärna vill möblera sina hem med IKEA och klä sig i kläder från H&M.
Vi åkte Shinkansen ”Snabb som vinden” Yamabiko tillbaka till Tokyo. Några av oss fick åka med i förarhytten mellan två stationer. Ambassaden hade ordnat specialtillstånd. Tågen går mycket mjukt även i höga farter. Efter en stund kom vi in i en tunnel som vi befann oss i under flera minuter. Där inne var det beckmörkt. Det var lite obehagligt tyckte vi.En av riksdagsledamöterna som var med är lokförare till yrket på Statens Järnvägar. Han berättade att i Sverige har man belysning för att kunna upptäcka om något är på spåret. Även om man inte hinner stanna så kan man åtminstone tuta varnande. Det var spännande att få se hur det går till att köra ett Shinkansentåg. Kanske något många ”trainspotters” drömmer om? På kvällen var det middag på ambassaden med inbjudna svenska gäster som är aktiva i det japanska näringslivet.
Dag 5, onsdag 16 maj. Denna morgon checkade vi ut från hotellet för att åter ta oss till stationen och Shinkansen Hitari (Ljuset) till Kyoto. Innan en konduktör lämnar en vagn för att gå in i nästa vänder han eller hon sig om inåt vagnen och bugar sig! Över huvud taget så bugar alla hela tiden. Jag har fallit in i det väldigt snabbt. Efter tre timmars färd genom ett vackert böljande landskap med risfältens vatten som utspridda speglar är vi framme. Vid vår buss står en geishaklädd kvinna som ska guida oss vid vårt besök till Kiyomizu templet. Bredvid henne står en liten kvinna som visar sig vara vår värdinna från Ryokan (Japanska värdshus) där vi ska bo över natten. Kyoto var Japans huvudstad från 700-talet fram till senare delen av 1800-talet. Shogun som var ledare över alla samurajer lämnade tillbaka sitt ledarskap till Japans kejsare 1868 som samma år flyttade till det som då hette Edo men som bytte namn till Tokyo. Shintoism är landets största religion och därefter kommer buddhism.
I staden finns hundratals tempel. Det bor 1,7 miljoner människor i Kyoto. Staden är känd för sina kvinnliga artister, Geiko-girls, som framför traditionsenliga uppträdanden på privata banketter och fester. Vår buss parkerar på en stor turistbussparkering och vi går de myllrande gatorna upp mot templet. Här kryllar det av turistbutiker och myllrar det av skolbarn i alla åldrar. De är klädda i skoluniformer i Japan. Väl inne på tempelområdet som ligger med storslagen utsikt över staden och ett skogsklätt berg ser vi den typiska Shinto-porten, Torii, och andra olika helgedomarna med de gudar som hör till shintoismen. Olika fina byggnader avlöser varandra på området och många besökare överallt. Här och där ser vi kvinnor uppklädda till geishor med alla tillbehör. En mamma har två små döttrar med sig och alla tre är klädda som geishor. Vid lunchen får vi träffa tre svenska utbytesstudenter som berättar om hur det kom sig att de hamnade i Kyoto. Alla verkar mycket nöjda med sina val.
Sedan besöker vi Kyoto universitet och får även där träffa en utbytesstudent samt får en föredragning om universitetets historia. Det grundades 1897 och har producerat flera Nobelpristagare. Där finns 22.000 studenter. Vi går även runt i universitetsmuseet som är intressant. Efter en lång dag tar vi oss till värdshuset. Här få vi sova i dubbelrum på golven (sköna madrasser). Först badar vi varmbad i badhus för kvinnor respektive män och sedan klär vi oss alla i Yukata, bomullskimonos, för att sedan sätta oss till bords och få en fantastisk middag. Vår lilla värdinna, som såg ut att vara i samma ålder som den tjugotreåriga dotter hon hade och som hon använde som tolk, tog hand om oss på bästa sätt.
Ryokan har en del av byggnaden som är mycket gammal. Taket är flätat för några hundra år sedan och det finns ingen levande varelse som klarar denna svåra konst nu för tiden. Man hade sådana innertak för att stävja samurajerna från att slita upp sina svärd och därmed skära sönder taket och förmodligen då bli ersättningsskyldiga. Jag frågade om man kunde få köpa en yukata och strax kom en bunt olika sådana fram på tatamimattorna (stråmattor som man också använder som storleksmått på sina hus) Alla började välja och vraka och det blev fyra för min del. Packningen började sakta bli tyngre och tyngre. Dag 6, torsdag 17 maj. Vaknar utvilad och får en fin frukost. Vi drar våra väskor bort till Kyoto tågstation medan vår värdinna står och vinkar utanför sitt värdshus. Jag gör slängkyssar till henne som hon genast besvarar. Kyoto station är en otroligt spektakulär byggnad i svart sten med stora öppna ytor och svindlande högt till taket med motsvarande svindlande utsikt över staden när man åker upp med alla rulltrapporna. Jag konstaterar att det till och med finns en ”Spottkopp” liknande den på Stockholms central, ett hål i golvet där man kan se ner till underliggande våning. Denna är dock oval, inte rund. Vi åker Shinkansen näst sista gången, vi ska till Hiroshima. När vi kommit fram lassar vi av oss vår packning i receptionen på hotellet eftersom rummen inte finns tillgängliga och sedan får vi en liten stund att kolla runt lite innan vi ska återsamlas för att gå bort till Hiroshima Peace Memorial museum.
Där tas vi emot för att få en genomgång av hur det gick till när bomben föll kl.08.15 den 6 augusti 1945. 14.000 människor dog genast, i december samma år hade totalt cirka 140.000 dött. Siffrorna har fortsatt att stiga år efter år eftersom utveckling av cancer tog olika lång tid beroende på hur mycket strålning människor hade utsatts för. Efter genomgången får vi alla gå runt i museet. Här finns fotografier som täcker hela väggar som visar hur förödande bomben varit för all bebyggelse i staden som praktiskt taget jämnats med marken. Det fanns fotografier på personer med olika kroppsskador och cancer, det fanns montrar med olika vardagsting som matlådor, kläder med mera som var sargade och sönderbrända. Det kunde stå: ”Skoluniform tillhörande 12-årig pojke” eller ”Nattsärk tillhörande 17-årig flicka som hon hade sytt själv”. Det var hjärtskärande och sorgligt att gå igenom utställningen och mina ögon fylldes med tårar gång på gång.
Efter museibesöket samlades vi utanför utgången för att promenera bort i Hiroshima Peace Memorial park där Memorial Monument for Hiroshima finns i mitten. Vänföreningens ordförande och en ledamot ska nedlägga en krans där. Vi går sakta bort till monumentet och säkert har vi alla med oss känslorna från det vi bevittnat på museet. När vi kommit fram säger ordföranden några ord och lägger kransen på plats. Det blir en fin ceremoni.
Efteråt får vi sätta oss i en liten hörsal för att lyssna till en 81-årig gammal dam som ska berätta om sina upplevelser dagen när bomben föll. Hon var fjorton år gammal och arbetade på en propellerfabrik. Hon berättar och vi får det översatt. Det är en fruktansvärd berättelse i sin fulla ofattbarhet. Hon ser sin stad i rök och lågor. Människor skriker, gråter och klagar av outhärdliga smärtor. Hon vandrar genom ett inferno. Den gamla damen har fått hjälp med illustrationer till sina olika upplevelser av konststuderanden så emellanåt håller hon upp bilder.
Själv demonstrerar hon genom att ta fram en sjal. Så sträcker hon ut armarna rakt framför sig och håller sjalen hängande rätt ner från handen. Så såg människor ut som hon mötte, det såg ut som de hade tygsjok som hängde ner från händerna. Det dröjde ett tag tills hon förstod att det var köttet från deras armar som smält bort från själva benet. Hon hade svårt att ta sig fram för att det var så kladdigt och halt att gå. Det visade sig vara människokött som låg på marken överallt. Efter två dagar fann hennes far henne och de omfamnade varandra, han hade trott att hon var död. Han dog efter två år på grund av strålning. Han hade gått in till staden för att söka efter sin dotter där epicentrum var och där var ju strålningen som högst. Hon berättade och berättade och jag grät.
Under sitt liv hade hon sett de flesta hon känt dö bort av cancer. Själv hade hon opererats några år tidigare för magcancer. Precis som de föregående berättelser om mycket svåra saker som vi fått höra framfördes även denna utan större sinnesrörelse. Damen sa att det var viktigt att berätta så att det aldrig händer igen. En minnesvärd dag avslutades med middag med traditionsenlig japansk mat.
På vägen tillbaka från restaurangen är en gathörna helt uppgrävd, den hade varit intakt när vi gick till matstället, och man borrar och gräver så det ryker, flera män är upptagna med detta klockan halv elva på kvällen. Jag tar kort på det hela och en av männen, kanske arbetsledaren, flinar glatt. Nästa dag är allt färdigt och asfalterat och det märks knappt att man har gjort något med gatan. Effektivt och med minst påverkan på trafikflödet. Helt i min smak. När ska man börja arbeta så i Stockholm?
Dag 8, fredag 18 maj. Denna morgon åkte vi till Hiroshimas borgmästare för att hälsa på. Vi fick sätta oss i rad i stora fåtöljer i ett enormt rum med hans medarbetare och vänta. Efter en stund kom han in och höll ett tal. Vänföreningens ordförande höll ett tal. Sedan utväxlades gåvor. Därefter blev det gruppfotografering. Så var mötet/audiensen slut. Nästa stopp var på Hiroshima Nakajima Elementary School. Vi fick byta våra skor till plasttofflor som var one size vilket inte var så bekvämt för männen i sällskapet eftersom de var rätt så små.
Först fick vi en dragning av rektorn och skolledningen. Efter det så gick vi runt i flera olika klassrum där vi fick stå och lyssna på de pågående lektionerna. Barnen stod upp när de gav sina svar. Alla verkade väldigt glada. Sedan skulle vi ha nummer som funnits på våra platser vid dragningen och dem skulle vi visa upp i korridoren. Då kom en liten elev till var och en av oss och tog oss genom skolan till sina respektive klassrum. Jag fick en liten gosse som tog min hand och ledde mig resolut. Väl framme så visade han var jag skulle sitta. Nu var det lunchdags och den intogs av alla i varje klassrum.
Lunchen bestod av en skål kallt ris, en skål med en rökt bit fisk och någon slags surkålssallad. Till det fick alla barnen varsin liten tetra med mjölk. Jag tyckte inte det var så gott men alla barnen åt med god aptit allt som fanns i de små kärlen. Min guide sa något gutturalt. Jag förstod inte. Vvrrlvlu? Eh? En annan liten pojke gjorde rattrörelser och då äntligen förstod jag att de frågat om vilken bil jag körde. Toyota, svarade jag. I love my Toyota! Alla log. Sedan slog det mig vad min lille guide försökt säga: Vvrrlvlu var ju Volvo! Jaaaa. Någon berättade senare att Volvo - det tycker man är fina grejor i Japan. En liten flicka gick förbi mig och snuddade vid mig. Hon kom tillbaka och snuddade igen, som av en händelse. Jag kittlade henne i veka livet. Sedan hade jag en hel klase med barn efter mig när vi skulle återsamlas för avslutning av besöket. Det var en fantastisk upplevelse att få se denna skola och få träffa japanska barn, lärare och skolledning. När vi skulle gå kom alla barnen och bad oss om visitkort och kallade mig för Anna-San. Det var så rörande.
Efter detta härliga besök åkte vi till hamnen där båtarna till ön Miyajima och världsarvet Itsukushima shrine avgick. Vi färjades över bukten med en underskön vy över ön och Toriin, Shintoporten, som byggts år 593. Nu var det ebb så den stod inte i vatten. Tyvärr håller den på att renoveras och är klädd med byggställningar och byggduk så man skymtade den bara. Ön är otroligt vacker. På gatorna på väg från färjeplatsen på ön strövar små tama hjortar överallt bland människorna, eller ligger och vilar. De ville gärna tigga. Gatan som ledde bort till de olika urgamla tempelbyggnaderna var omgärdad av olika restauranger och souveniraffärer samt godis- och kakbutiker.
De gamla heliga byggnationerna är mycket fina och det pågår en religiös ceremoni i en av de öppna salarna. En mängd unga män sitter på knä vända mot en ledare och böjer sina huvuden medan han talar. På ett ställe hänger gamla sakedunkar som stora rislyktor i rader ovanför varandra. På grund av ebben så kan folk vandra till fots ut till Toriin. Vi spankulerar omkring och tittar, det är extremt rofyllt och estetiskt behagligt. Det här är vår resas sista punkt på programmet. Det har varit oförglömliga möten. Det har varit massor av intryck, bildliga, kulinariska och känslomässiga. I solnedgången tar vi färjan tillbaka och sedan tunnelbana till hotellet.
Dag 9, lördag 19 maj. Vi åker Shinkansen en sista gång från Hiroshima till Tokyo med byte på vägen. Detta tar i princip hela lördagen. Sedan flygexpressen ut till Narita där vårt hotell ligger så att vi har nära till flygplatsen när flygen går nästa morgon. Toaletten var till min besvikelse en helt vanlig toalett utan olika duschningar, jag har hunnit vänja mig. Vi är sena och det är fullt på alla matställen. Slutligen blir det McDonalds för min del.
Dag 10, söndag 20 maj. På morgonen börjar hela gruppen splittras så sakta, en del ska till Köpenhamn och hem därifrån med olika flighter. Vi är i alla fall ett gäng som ska till Arlanda via Kastrup. När jag kommit hem så räknar jag ut att jag varit igång tjugosex timmar. Hela resan känns redan overklig. Jag kommer behöva ett tag för att smälta allt. Japan är något alldeles speciellt!
Japan har alltid framstått som väldigt långt bort för mig, ja, faktiskt så långt bort så att det verkade osannolikt att jag någonsin skulle åka dit. Men i maj detta år 2012 blev det i alla fall av. Tillsammans med andra riksdagsledamöter och medlemmar av Svenska-Japanska parlamentariska vänföreningen ordnades ett program som för mig är oförglömligt.
Dag 1 till 2, 11-12/5. Vi åkte från Sverige mitt på dagen på fredag dag ett för att landa på lördagsmorgonen dag två på Tokyos flygplats Narita. Tidzonen är sju timmar plus. CIA world factbook berättar bland annat att det finns 127 miljoner invånare i Japan varav cirka 35 miljoner bor i Tokyo med omnejd. Man har 1500 jordskalv per år vilket blir fyra om dagen. På bussresan in till city slås jag av hur rent det är överallt. Hotellet ligger nära Svenska ambassaden.
På sängen i rummet ligger en nattsärk (unisex) och i badrummet finns rakgrejor och andra hygienartiklar för engångsbruk. Jag får höra att de japanska affärsmännen reser utan bagage och endast har med sin portfölj där det på sin höjd finns med en ren skjorta.
Jag märkte snart att japaner gärna finner sätt att motverka obehagliga dofter och generande ljud som kan råka åstadkommas vid toalettbesök. Toaletten var först ett mysterium, kunde inte förstå hur man skulle spola. Det fanns märkliga små knappar märkta med bidé och dusch och annat, en hel instrumentpanel. Toasitsen var behagligt uppvärmd och för att toabesökaren och eventuella andra ”åhörare” utanför toaletten inte skulle behöva bli generade kom ett inspelat spolningsljud igång när man satte sig. Funderade mycket på hur man kunde ha värme i toasitsarna i ett land som för det första just i denna del av landet har tempererat klimat och för det andra lider av energibrist!
På skrivbordet i rummet fanns en liten skylt där det stod: ”Welcome to our hotel. Resech is a fabric refreshener with green tea to remove unpleasant odors from your room and clothes. Please feel free to use it.” Bakom skylten stod en illgrön sprayflaska! Nu var klockan mitt i natten hemma så det gällde att hålla igång för att försöka vända på dygnet snabbt. Vi blev ett gäng som promenerade genom staden bort till det kända shoppingområdet Ginza (som betyder Den gyllene stolen) Gatorna såg nyspolade ut och kantades av träd här och var. Där jorden var bar nere vid marken vid träden hade folk skapat egna små odlingar. Där fanns blommor, sallad, tomatplantor och andra grönsaker. Jag var mycket förvånad över den småstadskänsla som jag tycker var påtaglig. Höghusen fanns visserligen runt omkring men det var inte särskilt tätt bebyggt utan bröts upp av olika lägre hus och gatorna kunde varit gator i en mindre stad. Vi befann oss i en världsmetropol utan en enda skräpbit någonstans och med mycket grönska.
I Ginza började det se mer ut som det Tokyo jag sett på bilder. Alla statusmärken hade sina butiker där och de stora neonskyltarna fanns där och helt galna övergångsställen där tusentals går över samtidigt för man kan gå både rakt över och i ett kryss. Vi gick och glodde och tittade in lite i varuhusen och sedan var det dags för återsamling och middag. Den var traditionsenlig med allt från sushi till tempura, sashimi och småplock och tofu. Det är mycket vanligt att man värmer individuella grytor på gasol direkt på bordet och så får var och en sjuda eller steka sin egen mat där och då. Där fanns fräscha grönsaker, svamp och kycklingbitar som vi fick fiska upp ur den sjudande buljongen. Där fanns också rispåsar som gjorts med hjälp av ägg och inuti fanns en slags risgröt som jag tyckte såg ut som tapetklister och smakade ungefär lika gott. Det var nog det enda jag inte gillade på just den middagen. Kunde inte fatta att jag var i Tokyo!
Dag 2, söndag 13/5. Sov nästan tolv timmar! Detta trots madrass hård som en planka och kudde som en stenhård limpa. Efter lunch begav vi oss till tågstationen, beledsagade av en representant från svenska ambassaden, för att få våra Railpass utskrivna samt få våra sittplatsbiljetter till de tåg vi skulle resa med. (Man kan åka billigare på Shinkansen som turist men man måste köpa Railpass innan man kommer till Japan! De går nämligen inte att köpa på plats.) Detta tog oss närmare tre timmar! Tyvärr blev konsekvensen att vi missade ett studiebesök på ett youth centre, ett ungdomscenter. Istället stannade vi i Shibuya och tittade för här var nu verkligen det Tokyo man får se på foton och i film.
Det var massor med folk i rörelse på trottoarerna varav väldigt många unga människor. Här fanns fullt med affärer och matställen och modebutiker med ungt mode. På ett stort torg mitt bland strömmarna av människor och den flödande trafiken stod en tågvagn uppställd. Bredvid den stod en staty med hunden Hachiko. Hachiko var av Akita-ras och levde mellan 1923 och 1935. Han följde sin husse, som var professor på ett universitet i Tokyo, till stationen varje dag och mötte honom när han kom hem från arbetet. En dag kom inte husse hem för han fick en stroke och dog. Men Hachiko fortsatte att vänta på honom varje dag i nio år. Hunden är känd i hela Japan och står för en eftersträvansvärd lojalitet. Han finns som staty även vid Odate järnvägsstation, den station där allt hände då för länge sedan. Jag bloggade om den här hunden för flera år sedan. Jag tyckte att historien var så rörande när jag fick höra talas om Hachiko därför att Lasse Hallström höll på att göra film om honom med Richard Gere som ”husse”. Trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få se Hachikos staty på riktigt!
På kvällen åt vi gemensam middag med en annan representant från Svenska Ambassaden. Jag blev helt begiestrad: Restaurangen är interiör i den andra av ”Kill Bill”-filmerna, regisserade av Tarantino. Det är ett vackert enormt rum med mycket bambuträ som har trappor upp till balustrader eller gångar som omgärdar alla väggarna. Jag har alltid trott att det var en kuliss. I scenen strider Uma Thurman, som spelar huvudrollen, med massor av krigiska personer som kommer från alla håll och hon slåss, sparkas och hugger så blodet sprutar och kroppsdelar flyger. Typisk Tarantino-scen kan man säga. Väl tillbaka på hotellet vågar jag mig på att prova de olika knapparna på toaletten och tänker att det borde vara något att importera till Sverige.
Dag 3, måndag 14 maj. Efter tidig frukost promenerade vi till Svenska Ambassaden. Där fick vi en briefing om läget i Japan av ambassadören. Man har köpt upp ett gasfält i Australien för att klara en del av elkraftsbortfallet när nu alla kärnkraftverk inte är i bruk. Men det kommer inte att räcka. Klockan 15.45 den 11 Mars 2011 skedde jordbävningen. Hela landet rörde sig en halv fotbollsplan! Ingen dog just på grund av jordbävningen. Japan har en fenomenal byggnadskonst. ”Säkert byggande” är en kunskap som exporteras. Efter en halvtimme kom tsunamin. Det finns mycket säkerhetstänk även inför sådana, man har exempelvis sensorer i vattnet. Larmen gick då och då den dagen. Till sist blev det lite av ”vargen kommer” syndrom. Det har visat sig att hela fyrtio procent väntade lite med att sätta sig i säkerhet. Man har helt enkelt tappat kontakten med havet.
Tsunamin drabbade en 500 kilometer lång sträcka av kusten och 37 kommuner. Man måste ta hand om 28 miljoner kubikmeter bråte efter katastrofen. Problemet är att man inte klarar av att hantera det själva i regionen och det är många kommuner som säger sig inte kunna ta emot delar av bråten och bränna den. Det finns en ”Garbage pack”, en bråtesmassa som flutit iväg som en stor ö och den har nästan nått Kanada! Några företrädare för näringsliv och forskning både från Sverige och Japan berättade om utbyte av teknologi och innovation och om den Japanska marknaden som är ett växande affärsområde för Sverige.
Efter det åkte vi till Tokyo Metropolitan Traffic control centre. Innanför glas för att besökare skulle kunna se in fanns ett enormt rum med en vägg som var fem meter hög och tjugofem meter lång. Den bestod av 144 TV-monitorer. Vi fick se hur man hela tiden kollade trafiken via tvåtusen kameror och fordonsdetektorer som finns utplacerade med jämna mellanrum längs med alla gator. Till sin hjälp har man också helikoptrar, polisen, vägradiosystem, informationstavlor och så förlitar man sig mycket på att allmänheten ringer in tips om något hänt. Det var häftigt att se hur hela stadens vägnät sträckte ut sig på den jättelika väggen och hur systemet visade var det fanns köer genom rödmarkeringar. De vägar och gator där allt flöt på var gröna.
Sedan var det dags för möte med Japanska parlamentets motsvarighet till den svensk-japanska vänföreningen. Vi fick besöka vice talmannens hus där det bjöds på tal, utväxlingar av gåvor samt utsökt lunch med sushi av Tokyos främste sushikock. Japans järnvägsbolag besöktes när alla artigheter var överstökade och gruppfoto tagits med vänföreningen. Central Japan Railway company gav oss först muntlig information. Det går 324 tåg per dag, snitthastigheten är 270 km i timmen. 380.000 passagerare per dag, 70 tåg går i rusningstrafik och då är det 15 sekunder mellan tågen. Enligt broschyren som vi också fick så har man 515 millioner passagerare på ett år. Vi fick även där se hur man kollar att allt fungerar via en stor tavla på väggen i kontrollcentret. Senare var det mingel på ambassaden.
Dag 4, tisdag 15 maj. Nästa morgon tog vi oss till Tokyo station för att åka med Shinkansen till Fukushima prefecturet. Vid det här laget hade vi hunnit åka en del tunnelbana och ett mönster skönjdes som gjorde det betydligt enklare att åka. Som på alla tunnelbanor i olika städer så finns det ett antal olika linjer. Dessa har alla ett namn. En linje heter exempelvis Ginza line. Då har den bokstaven G. Varje station har ett namn på linjen men också ett nummer. Man kan följa linjen via nummer istället så är det lättare att veta att man åker åt rätt håll eftersom siffrorna är stigande åt ena hållet och fallande åt det andra. Smart! G8 till G5 istället för Shimbashi till Akasaka-Mitsuke. Men nu skulle vi alltså åka Shinkansen.
De har också namn och vårt tåg hette Hitari eller Ljuset som det blev översatt för mig. Dessa tåg som går med sådan precision ser ut som spårbundna ålar när de glider in på stationen. Resan gick fort och från Fukushima station åkte vi buss till en byggnad där man temporärt hade omstationerat den kommunala administrationen för byn Iitate vars borgmästare vi skulle få träffa. Borgmästaren talade ganska faktamässigt och lugnt om läget. Någon rörelse märktes inte förrän på slutet av hans berättelse. ”Samhället hade 6000 invånare. Vi hade börjat arbeta efter en slogan som kunde översättas till ”att göra saker med omsorg, helhjärtat”. Vi var trötta på slit och släng och ville leva mer vårdande om varandra och med solidaritet samt eget ansvar. Det var en tioårsplan och vi hade kommit till det sjätte året när trippelkatastrofen (jordbävningen, tsunamin och kärnkraftverksolyckan) slog till 15 mars 2011. Innan dess hade vi 1700 hushåll men efteråt blev det 2600 hushåll - splittrade familjer.
Min uppgift som borgmästare i ett litet samhälle som Iitate har blivit att återuppbygga bybornas liv. Trots att alla evakuerats så finns sex fabriker kvar samt ett äldreboende. Inomhus är strålningen mindre. För att undvika plundring så bevakar vi byn hela tiden. Vi försöker minska risker och säkra försörjningen för alla. Många pendlar och det brukar vara inom en timmes pendlingstid. Det gör att även om familjen är splittrad så kan man ändå träffas. Det är svårt att leva som evakuerad. Man kan ha mist sitt jobb och förlorat allt engagemang. Man måste vårda byborna fysiskt och psykiskt, bygga upp byn och sanera marken. Det finns ingen synlig skada på byn, bara förhöjd strålning. Vi är vana vid att hantera stora, konkreta skador som kommer efter jordbävningar, tsunamis och tyfoner. Men detta är osynligt, allt ser ut som vanligt. Andra katastrofer kan man bygga upp och börja om. Radioaktivitet är så försåtligt och kommer att finnas kvar i länge, kanske i generationer, vi vet inte. Det känns svårt att känna att man kan hjälpas åt och arbeta för framtiden när skadorna inte syns. Man blir splittrade både i det kommunala arbetet och i familjerna.
Vi försöker konfrontera staten och föreslå staten vad som kan göras. Staten bestämmer hur saneringen ska gå till. Vi vet inte hur effektiv saneringen kan bli. Man sanerar bostadsområden inom två år. Sedan ska man kolla hur det slagit ut, det kan ta tre år. Vi har delat in området i tre zoner för att kunna odla någonstans. Man tar bort ytlagret men detta material måste behållas kvar inom kommunen. Vi vet inte vad vi ska göra av det som man skrapat av men ett förslag har varit att lägga det i skogen. Man menar att lera inte släpper igenom radioaktivitet så därför kan inte grundvattnet bli påverkat. Vi odlar ris och grönsaker med hjälp av vatten som kommer från bergen. Så vitt man vet är strålningen högre utomhus och därför sanerar man utanför husen, tar bort träd, tvättar husen med mera. Eftersom områdets huvudnäring var produktion av mejerivaror så fanns tretusen kor i området som vi fick avliva. Vi försöker finna alternativa utkomster, till exempel odling i vatten.”
Detta talar borgmästaren om med liten sinnesrörelse. När vi har ställt frågor och det är dags att ta avsked märks det dock att han blir rörd. Han tackar Sverige och oss för allt stöd och ser tårögd ut. Jag känner mig tagen. Vi åker buss igen och nu ska vi in i evakuerat område, det vill säga, det område där inga människor bor utom de gamla som finns kvar på ett äldreboende. De bedömdes som för sköra att flytta på så de får vara kvar. Det stod strålningsmätare här och var. Vi såg en som mätte 1,135 millisievert per timme. På en åker gick fyra män i vita skyddsdräkter och gasmasker och stack instrument i jorden för att läsa av radioaktiviteten. I luften längre ut över fältet svävade en stor strålmätningsballong. Bussen stannade och alla gick av och fotograferade i det dystra regnet. Då kom ytterligare skyddsklädda figurer gående förbi. De glodde på oss, en av dem sa något till de andra och sedan skrattade de. Jag kunde inte låta bli att undra om de sa något om: ”Vad är det för idioter, det är ju livsfarligt att vara utomhus här…” Efter rundturen fick vi träffa vice guvernören för Fukushima som också berättade en del om saneringarna. Hela Fukushima har evakuerat 160.000 människor. Nästan 2.400 människor dog på grund av tsunamin. Det saknas 45 personer. 20 blev svårt skadade och 160 fick lättare skador. Över 20.000 hus blev helt utplånade. Över 67.000 hus skadades till hälften och över 154.000 hus fick partiella skador. Han talade mycket sakligt. På slutet tackade han oss för att vi kommit dit och så sa han att alla japaner gärna vill möblera sina hem med IKEA och klä sig i kläder från H&M.
Vi åkte Shinkansen ”Snabb som vinden” Yamabiko tillbaka till Tokyo. Några av oss fick åka med i förarhytten mellan två stationer. Ambassaden hade ordnat specialtillstånd. Tågen går mycket mjukt även i höga farter. Efter en stund kom vi in i en tunnel som vi befann oss i under flera minuter. Där inne var det beckmörkt. Det var lite obehagligt tyckte vi.En av riksdagsledamöterna som var med är lokförare till yrket på Statens Järnvägar. Han berättade att i Sverige har man belysning för att kunna upptäcka om något är på spåret. Även om man inte hinner stanna så kan man åtminstone tuta varnande. Det var spännande att få se hur det går till att köra ett Shinkansentåg. Kanske något många ”trainspotters” drömmer om? På kvällen var det middag på ambassaden med inbjudna svenska gäster som är aktiva i det japanska näringslivet.
Dag 5, onsdag 16 maj. Denna morgon checkade vi ut från hotellet för att åter ta oss till stationen och Shinkansen Hitari (Ljuset) till Kyoto. Innan en konduktör lämnar en vagn för att gå in i nästa vänder han eller hon sig om inåt vagnen och bugar sig! Över huvud taget så bugar alla hela tiden. Jag har fallit in i det väldigt snabbt. Efter tre timmars färd genom ett vackert böljande landskap med risfältens vatten som utspridda speglar är vi framme. Vid vår buss står en geishaklädd kvinna som ska guida oss vid vårt besök till Kiyomizu templet. Bredvid henne står en liten kvinna som visar sig vara vår värdinna från Ryokan (Japanska värdshus) där vi ska bo över natten. Kyoto var Japans huvudstad från 700-talet fram till senare delen av 1800-talet. Shogun som var ledare över alla samurajer lämnade tillbaka sitt ledarskap till Japans kejsare 1868 som samma år flyttade till det som då hette Edo men som bytte namn till Tokyo. Shintoism är landets största religion och därefter kommer buddhism.
I staden finns hundratals tempel. Det bor 1,7 miljoner människor i Kyoto. Staden är känd för sina kvinnliga artister, Geiko-girls, som framför traditionsenliga uppträdanden på privata banketter och fester. Vår buss parkerar på en stor turistbussparkering och vi går de myllrande gatorna upp mot templet. Här kryllar det av turistbutiker och myllrar det av skolbarn i alla åldrar. De är klädda i skoluniformer i Japan. Väl inne på tempelområdet som ligger med storslagen utsikt över staden och ett skogsklätt berg ser vi den typiska Shinto-porten, Torii, och andra olika helgedomarna med de gudar som hör till shintoismen. Olika fina byggnader avlöser varandra på området och många besökare överallt. Här och där ser vi kvinnor uppklädda till geishor med alla tillbehör. En mamma har två små döttrar med sig och alla tre är klädda som geishor. Vid lunchen får vi träffa tre svenska utbytesstudenter som berättar om hur det kom sig att de hamnade i Kyoto. Alla verkar mycket nöjda med sina val.
Sedan besöker vi Kyoto universitet och får även där träffa en utbytesstudent samt får en föredragning om universitetets historia. Det grundades 1897 och har producerat flera Nobelpristagare. Där finns 22.000 studenter. Vi går även runt i universitetsmuseet som är intressant. Efter en lång dag tar vi oss till värdshuset. Här få vi sova i dubbelrum på golven (sköna madrasser). Först badar vi varmbad i badhus för kvinnor respektive män och sedan klär vi oss alla i Yukata, bomullskimonos, för att sedan sätta oss till bords och få en fantastisk middag. Vår lilla värdinna, som såg ut att vara i samma ålder som den tjugotreåriga dotter hon hade och som hon använde som tolk, tog hand om oss på bästa sätt.
Ryokan har en del av byggnaden som är mycket gammal. Taket är flätat för några hundra år sedan och det finns ingen levande varelse som klarar denna svåra konst nu för tiden. Man hade sådana innertak för att stävja samurajerna från att slita upp sina svärd och därmed skära sönder taket och förmodligen då bli ersättningsskyldiga. Jag frågade om man kunde få köpa en yukata och strax kom en bunt olika sådana fram på tatamimattorna (stråmattor som man också använder som storleksmått på sina hus) Alla började välja och vraka och det blev fyra för min del. Packningen började sakta bli tyngre och tyngre. Dag 6, torsdag 17 maj. Vaknar utvilad och får en fin frukost. Vi drar våra väskor bort till Kyoto tågstation medan vår värdinna står och vinkar utanför sitt värdshus. Jag gör slängkyssar till henne som hon genast besvarar. Kyoto station är en otroligt spektakulär byggnad i svart sten med stora öppna ytor och svindlande högt till taket med motsvarande svindlande utsikt över staden när man åker upp med alla rulltrapporna. Jag konstaterar att det till och med finns en ”Spottkopp” liknande den på Stockholms central, ett hål i golvet där man kan se ner till underliggande våning. Denna är dock oval, inte rund. Vi åker Shinkansen näst sista gången, vi ska till Hiroshima. När vi kommit fram lassar vi av oss vår packning i receptionen på hotellet eftersom rummen inte finns tillgängliga och sedan får vi en liten stund att kolla runt lite innan vi ska återsamlas för att gå bort till Hiroshima Peace Memorial museum.
Där tas vi emot för att få en genomgång av hur det gick till när bomben föll kl.08.15 den 6 augusti 1945. 14.000 människor dog genast, i december samma år hade totalt cirka 140.000 dött. Siffrorna har fortsatt att stiga år efter år eftersom utveckling av cancer tog olika lång tid beroende på hur mycket strålning människor hade utsatts för. Efter genomgången får vi alla gå runt i museet. Här finns fotografier som täcker hela väggar som visar hur förödande bomben varit för all bebyggelse i staden som praktiskt taget jämnats med marken. Det fanns fotografier på personer med olika kroppsskador och cancer, det fanns montrar med olika vardagsting som matlådor, kläder med mera som var sargade och sönderbrända. Det kunde stå: ”Skoluniform tillhörande 12-årig pojke” eller ”Nattsärk tillhörande 17-årig flicka som hon hade sytt själv”. Det var hjärtskärande och sorgligt att gå igenom utställningen och mina ögon fylldes med tårar gång på gång.
Efter museibesöket samlades vi utanför utgången för att promenera bort i Hiroshima Peace Memorial park där Memorial Monument for Hiroshima finns i mitten. Vänföreningens ordförande och en ledamot ska nedlägga en krans där. Vi går sakta bort till monumentet och säkert har vi alla med oss känslorna från det vi bevittnat på museet. När vi kommit fram säger ordföranden några ord och lägger kransen på plats. Det blir en fin ceremoni.
Efteråt får vi sätta oss i en liten hörsal för att lyssna till en 81-årig gammal dam som ska berätta om sina upplevelser dagen när bomben föll. Hon var fjorton år gammal och arbetade på en propellerfabrik. Hon berättar och vi får det översatt. Det är en fruktansvärd berättelse i sin fulla ofattbarhet. Hon ser sin stad i rök och lågor. Människor skriker, gråter och klagar av outhärdliga smärtor. Hon vandrar genom ett inferno. Den gamla damen har fått hjälp med illustrationer till sina olika upplevelser av konststuderanden så emellanåt håller hon upp bilder.
Själv demonstrerar hon genom att ta fram en sjal. Så sträcker hon ut armarna rakt framför sig och håller sjalen hängande rätt ner från handen. Så såg människor ut som hon mötte, det såg ut som de hade tygsjok som hängde ner från händerna. Det dröjde ett tag tills hon förstod att det var köttet från deras armar som smält bort från själva benet. Hon hade svårt att ta sig fram för att det var så kladdigt och halt att gå. Det visade sig vara människokött som låg på marken överallt. Efter två dagar fann hennes far henne och de omfamnade varandra, han hade trott att hon var död. Han dog efter två år på grund av strålning. Han hade gått in till staden för att söka efter sin dotter där epicentrum var och där var ju strålningen som högst. Hon berättade och berättade och jag grät.
Under sitt liv hade hon sett de flesta hon känt dö bort av cancer. Själv hade hon opererats några år tidigare för magcancer. Precis som de föregående berättelser om mycket svåra saker som vi fått höra framfördes även denna utan större sinnesrörelse. Damen sa att det var viktigt att berätta så att det aldrig händer igen. En minnesvärd dag avslutades med middag med traditionsenlig japansk mat.
På vägen tillbaka från restaurangen är en gathörna helt uppgrävd, den hade varit intakt när vi gick till matstället, och man borrar och gräver så det ryker, flera män är upptagna med detta klockan halv elva på kvällen. Jag tar kort på det hela och en av männen, kanske arbetsledaren, flinar glatt. Nästa dag är allt färdigt och asfalterat och det märks knappt att man har gjort något med gatan. Effektivt och med minst påverkan på trafikflödet. Helt i min smak. När ska man börja arbeta så i Stockholm?
Dag 8, fredag 18 maj. Denna morgon åkte vi till Hiroshimas borgmästare för att hälsa på. Vi fick sätta oss i rad i stora fåtöljer i ett enormt rum med hans medarbetare och vänta. Efter en stund kom han in och höll ett tal. Vänföreningens ordförande höll ett tal. Sedan utväxlades gåvor. Därefter blev det gruppfotografering. Så var mötet/audiensen slut. Nästa stopp var på Hiroshima Nakajima Elementary School. Vi fick byta våra skor till plasttofflor som var one size vilket inte var så bekvämt för männen i sällskapet eftersom de var rätt så små.
Först fick vi en dragning av rektorn och skolledningen. Efter det så gick vi runt i flera olika klassrum där vi fick stå och lyssna på de pågående lektionerna. Barnen stod upp när de gav sina svar. Alla verkade väldigt glada. Sedan skulle vi ha nummer som funnits på våra platser vid dragningen och dem skulle vi visa upp i korridoren. Då kom en liten elev till var och en av oss och tog oss genom skolan till sina respektive klassrum. Jag fick en liten gosse som tog min hand och ledde mig resolut. Väl framme så visade han var jag skulle sitta. Nu var det lunchdags och den intogs av alla i varje klassrum.
Lunchen bestod av en skål kallt ris, en skål med en rökt bit fisk och någon slags surkålssallad. Till det fick alla barnen varsin liten tetra med mjölk. Jag tyckte inte det var så gott men alla barnen åt med god aptit allt som fanns i de små kärlen. Min guide sa något gutturalt. Jag förstod inte. Vvrrlvlu? Eh? En annan liten pojke gjorde rattrörelser och då äntligen förstod jag att de frågat om vilken bil jag körde. Toyota, svarade jag. I love my Toyota! Alla log. Sedan slog det mig vad min lille guide försökt säga: Vvrrlvlu var ju Volvo! Jaaaa. Någon berättade senare att Volvo - det tycker man är fina grejor i Japan. En liten flicka gick förbi mig och snuddade vid mig. Hon kom tillbaka och snuddade igen, som av en händelse. Jag kittlade henne i veka livet. Sedan hade jag en hel klase med barn efter mig när vi skulle återsamlas för avslutning av besöket. Det var en fantastisk upplevelse att få se denna skola och få träffa japanska barn, lärare och skolledning. När vi skulle gå kom alla barnen och bad oss om visitkort och kallade mig för Anna-San. Det var så rörande.
Efter detta härliga besök åkte vi till hamnen där båtarna till ön Miyajima och världsarvet Itsukushima shrine avgick. Vi färjades över bukten med en underskön vy över ön och Toriin, Shintoporten, som byggts år 593. Nu var det ebb så den stod inte i vatten. Tyvärr håller den på att renoveras och är klädd med byggställningar och byggduk så man skymtade den bara. Ön är otroligt vacker. På gatorna på väg från färjeplatsen på ön strövar små tama hjortar överallt bland människorna, eller ligger och vilar. De ville gärna tigga. Gatan som ledde bort till de olika urgamla tempelbyggnaderna var omgärdad av olika restauranger och souveniraffärer samt godis- och kakbutiker.
De gamla heliga byggnationerna är mycket fina och det pågår en religiös ceremoni i en av de öppna salarna. En mängd unga män sitter på knä vända mot en ledare och böjer sina huvuden medan han talar. På ett ställe hänger gamla sakedunkar som stora rislyktor i rader ovanför varandra. På grund av ebben så kan folk vandra till fots ut till Toriin. Vi spankulerar omkring och tittar, det är extremt rofyllt och estetiskt behagligt. Det här är vår resas sista punkt på programmet. Det har varit oförglömliga möten. Det har varit massor av intryck, bildliga, kulinariska och känslomässiga. I solnedgången tar vi färjan tillbaka och sedan tunnelbana till hotellet.
Dag 9, lördag 19 maj. Vi åker Shinkansen en sista gång från Hiroshima till Tokyo med byte på vägen. Detta tar i princip hela lördagen. Sedan flygexpressen ut till Narita där vårt hotell ligger så att vi har nära till flygplatsen när flygen går nästa morgon. Toaletten var till min besvikelse en helt vanlig toalett utan olika duschningar, jag har hunnit vänja mig. Vi är sena och det är fullt på alla matställen. Slutligen blir det McDonalds för min del.
Dag 10, söndag 20 maj. På morgonen börjar hela gruppen splittras så sakta, en del ska till Köpenhamn och hem därifrån med olika flighter. Vi är i alla fall ett gäng som ska till Arlanda via Kastrup. När jag kommit hem så räknar jag ut att jag varit igång tjugosex timmar. Hela resan känns redan overklig. Jag kommer behöva ett tag för att smälta allt. Japan är något alldeles speciellt!
onsdag 4 april 2012
Jag och min integritet
Vi lever inte i en angivarstat, vi lever inte i en diktatur. I filmen ”Das leben der anderen” som utspelar sig i Östtyskland åren innan muren faller är människor ständigt övervakade och avlyssnade. Allt som sägs och görs registreras genom inspelningar och skrivna dokumentationer. Det finns inget som är för intimt eller för nära, ALLT sparas för eventuella framtida behov av bevisföringar om man skulle utgöra ett hot mot staten.
Jag är bara en människa av många som inte vill bli utsatt för olika typer av brott. Jag vill kunna röra mig fritt överallt, oavsett om jag åker taxi eller kommunala färdmedel, kör min egen bil, promenerar, joggar, tar mig hem en kväll till fots eller på dagtid med för den delen. Jag vill inte att mina nära och kära eller jag själv eller helt okända oskyldiga ska befinna sig någonstans i vårt samhälle just där en bomb briserar eller en kemisk eller biologisk attack utlöses. Jag vill inte att mina eller andras döttrar, systrar, mödrar, söner, bröder eller fäder ska kidnappas för att användas i trafficking.
Min integritet är beroende av min känsla av frihet och trygghet. Det är bara andra människor som kan hota den. Jag störs inte av att samhället gör allt i sin makt för att förebygga och motverka att jag eller andra utsätts för det som ständigt finns runt omkring oss, nämligen brottslighet och terrorhot som är gränsöverskridande i alla bemärkelser, på land, i rymden/space och i cyberspace.
Min integritet är min oavsett om man lyssnar på vartenda andetag och ljud jag ger ifrån mig, om man så vet om alla mina privata åsikter som jag inte vädrar vitt och brett, oavsett om man vet om min sjukdomshistoria och mina sexuella vanor. Om man så kollar vartenda mail jag någonsin skrivit och lyssnar av vartenda samtal som jag någonsin deltagit i, per mobil eller i stängda rum. Vi lever inte i en diktatur. Och jag är bara en människa.
Jag VILL att det ska finnas kameror på alla offentliga platser där människor ständigt rör sig och i parkeringshus och parker och tunnlar, för om det händer något så kan man kanske få tag på förövaren. Det finns många grova brott som är ouppklarade. Det finns många utsatta människor som aldrig får upprättelse och det finns många grova brottslingar som kan fortsätta sitt värv utan att man kan stoppa dem.
Jag vill att staten ska ha stor beredskap mot terrorangrepp men dessutom också mycket bättre och större beredskap för krissituationer som kan uppkomma i ett samhälle. Det har vi inte nu.
Men för att det jag kallar frihet och integritet ska kunna existera så måste det också finnas frihet från rädsla!
Vi lever inte i en angivarstat, en diktatur. Däremot lever vi numera i ett samhälle där vi kräver högre och högre service från det offentliga samtidigt som det offentligas resurser krymper.
Vi lever i ett samhälle där vi ständigt är uppkopplade och lämnar nästan outplånliga spår på internet. Integritet. Unga människor klär av sig inför datorns kameraöga, möjligen tycker de själva att de har gjort det frivilligt, och de blir bokstavligen förevigade, för alltid. Det enda och ensamma kameraögat blir många tusentals och åter tusentals människoögon ”därute”. Integritet. Det händer mycket hemskt på nätet. Det skrivs mycket ute på nätet. Människor väljer att lätta sitt hjärta för sina datorer, eller skriver med medvetenheten om att massor av läsare tar intryck av varje ord som skrivs, alla varianter finns. Ansvarstagandet inför varje budskap som pumpas ut, var finns det? Integritet. Vi finns sökbara som individer på alla möjliga sätt. Det finns ett oändligt antal olika register som varje individ införs i och sedan existerar i ökat antal i under ett livs skede. Integritet.
Unga människor, och absolut även äldre, från alla ideologier blir upprörda över beslut som staten tagit i olika frågor som handlar om att skydda oss alla i vårt land. En del säger att det inte är liberalt att fatta dessa beslut. Jag som är ateist och verkligen inte tycker att religioner tillför annat än ett fängslande av den fria själen, jag är en troende liberal! Jag vill leva i en rättsstat. Jag vill ha ett system som är rättvist och säkert och som BEFRIAR mig. Så att jag kan vara trygg och fri och få ha min integritet.
Jag anser att vi alla blir utsatta för ständiga kränkningar av integriteten när vi inte kan vandra fria från rädslan att utsättas för allehanda brott, på arbetsplatsen, i skolan, i samhället i övrigt. Det är min drivkraft i politiken.
Det är inte acceptabelt att människor ska kunna bli diskriminerade, mobbade, stalkade. Det är inte heller acceptabelt att våra myndigheter inte behandlar alla jämlikt var man bor i Sverige eller att skolan och vården inte är jämlik.
Jag är helt medveten om att min syn på min integritet, min personliga integritet, är min alldeles egna. Uppenbarligen tillhör jag kanske inte en vanlig kategori. Samtidigt undrar jag om människor verkligen funderat på vad integritet verkligen är? En del tycker att integriteten blir kränkt om man inte ringer och förvarnar innan man hälsar på hos dem…
Jag har med flit inte heller problematiserat eller resonerat om konsekvenserna av vad som kommer av en kunskap om allt det jag radade upp om mig själv gällande min innersta sfär, vad jag säger och gör per mobil eller i skrift på mail. Det är klart att allt som blir offentligt är till för allas beskådande och tyckande. Jag önskar inte att det är det som ska hända oss alla. Jag vill inte att mitt liv ska läggas ut i kvällspressen. ”Hon sa si, hon gjorde så” eller utdrag av samtal eller mail som är gjorda ”i förtroende”.
Å andra sidan: Man får väl stå för allt man är och säger?
Det jag har svårt för i alla diskussioner om integritet är när man skjuter över målet.
När det gäller de unga, de högljudda, de som nu känner sig så besvikna och kränkta. Några så till den milda grad att de är beredda att kränka riksdagsledamöters och andra opponenters integritet utan prut meddelst rena dödshot. Ja. Det är sant. Integritet?
När det gäller de unga så har jag inte en enda gång blivit approcherad av någon av dem när det gäller frågor som faktiskt handlar om ungdomarnas verklighet på basal nivå. Inte en enda har bett mig titta mer på hur vi ska komma till rätta med den ökande psykiska ohälsan bland unga, det ökande bruket av olika mediciner därför att vården systematiskt använder sig av receptutskrivning snarare än att gå till botten med problemen. Inte en enda gång har någon ung person bett mig titta på hur vi ska få bukt med nätmobbningen som ökar hela tiden.
Nu råkar det vara så att jag adresserat dessa problem i åratal och vill försöka göra något åt dem. Men jag tvivlar på att de unga som gapar om kränkningar av integriteten har kunskap om detta faktum. Jag tvivlar också på att de faktiskt bryr sig.
Jag slängde iväg en ironi på facebook om en kvinna som gallskrikande ringt polisen när samtalet brutits och de pejlade samtalet och spårade det till en hiss där hon satt fast. Jag fick veta att det var fånigt och idiotiskt. Ja, ironin syftade på lägsta nivå av vad vi kräver av samhället. Och i förlängningen önskade jag en balans i diskussionen. Jag vill vara fri. Och - vi lever inte i en angivarstat, vi lever inte i en diktatur.
Jag är bara en människa av många som inte vill bli utsatt för olika typer av brott. Jag vill kunna röra mig fritt överallt, oavsett om jag åker taxi eller kommunala färdmedel, kör min egen bil, promenerar, joggar, tar mig hem en kväll till fots eller på dagtid med för den delen. Jag vill inte att mina nära och kära eller jag själv eller helt okända oskyldiga ska befinna sig någonstans i vårt samhälle just där en bomb briserar eller en kemisk eller biologisk attack utlöses. Jag vill inte att mina eller andras döttrar, systrar, mödrar, söner, bröder eller fäder ska kidnappas för att användas i trafficking.
Min integritet är beroende av min känsla av frihet och trygghet. Det är bara andra människor som kan hota den. Jag störs inte av att samhället gör allt i sin makt för att förebygga och motverka att jag eller andra utsätts för det som ständigt finns runt omkring oss, nämligen brottslighet och terrorhot som är gränsöverskridande i alla bemärkelser, på land, i rymden/space och i cyberspace.
Min integritet är min oavsett om man lyssnar på vartenda andetag och ljud jag ger ifrån mig, om man så vet om alla mina privata åsikter som jag inte vädrar vitt och brett, oavsett om man vet om min sjukdomshistoria och mina sexuella vanor. Om man så kollar vartenda mail jag någonsin skrivit och lyssnar av vartenda samtal som jag någonsin deltagit i, per mobil eller i stängda rum. Vi lever inte i en diktatur. Och jag är bara en människa.
Jag VILL att det ska finnas kameror på alla offentliga platser där människor ständigt rör sig och i parkeringshus och parker och tunnlar, för om det händer något så kan man kanske få tag på förövaren. Det finns många grova brott som är ouppklarade. Det finns många utsatta människor som aldrig får upprättelse och det finns många grova brottslingar som kan fortsätta sitt värv utan att man kan stoppa dem.
Jag vill att staten ska ha stor beredskap mot terrorangrepp men dessutom också mycket bättre och större beredskap för krissituationer som kan uppkomma i ett samhälle. Det har vi inte nu.
Men för att det jag kallar frihet och integritet ska kunna existera så måste det också finnas frihet från rädsla!
Vi lever inte i en angivarstat, en diktatur. Däremot lever vi numera i ett samhälle där vi kräver högre och högre service från det offentliga samtidigt som det offentligas resurser krymper.
Vi lever i ett samhälle där vi ständigt är uppkopplade och lämnar nästan outplånliga spår på internet. Integritet. Unga människor klär av sig inför datorns kameraöga, möjligen tycker de själva att de har gjort det frivilligt, och de blir bokstavligen förevigade, för alltid. Det enda och ensamma kameraögat blir många tusentals och åter tusentals människoögon ”därute”. Integritet. Det händer mycket hemskt på nätet. Det skrivs mycket ute på nätet. Människor väljer att lätta sitt hjärta för sina datorer, eller skriver med medvetenheten om att massor av läsare tar intryck av varje ord som skrivs, alla varianter finns. Ansvarstagandet inför varje budskap som pumpas ut, var finns det? Integritet. Vi finns sökbara som individer på alla möjliga sätt. Det finns ett oändligt antal olika register som varje individ införs i och sedan existerar i ökat antal i under ett livs skede. Integritet.
Unga människor, och absolut även äldre, från alla ideologier blir upprörda över beslut som staten tagit i olika frågor som handlar om att skydda oss alla i vårt land. En del säger att det inte är liberalt att fatta dessa beslut. Jag som är ateist och verkligen inte tycker att religioner tillför annat än ett fängslande av den fria själen, jag är en troende liberal! Jag vill leva i en rättsstat. Jag vill ha ett system som är rättvist och säkert och som BEFRIAR mig. Så att jag kan vara trygg och fri och få ha min integritet.
Jag anser att vi alla blir utsatta för ständiga kränkningar av integriteten när vi inte kan vandra fria från rädslan att utsättas för allehanda brott, på arbetsplatsen, i skolan, i samhället i övrigt. Det är min drivkraft i politiken.
Det är inte acceptabelt att människor ska kunna bli diskriminerade, mobbade, stalkade. Det är inte heller acceptabelt att våra myndigheter inte behandlar alla jämlikt var man bor i Sverige eller att skolan och vården inte är jämlik.
Jag är helt medveten om att min syn på min integritet, min personliga integritet, är min alldeles egna. Uppenbarligen tillhör jag kanske inte en vanlig kategori. Samtidigt undrar jag om människor verkligen funderat på vad integritet verkligen är? En del tycker att integriteten blir kränkt om man inte ringer och förvarnar innan man hälsar på hos dem…
Jag har med flit inte heller problematiserat eller resonerat om konsekvenserna av vad som kommer av en kunskap om allt det jag radade upp om mig själv gällande min innersta sfär, vad jag säger och gör per mobil eller i skrift på mail. Det är klart att allt som blir offentligt är till för allas beskådande och tyckande. Jag önskar inte att det är det som ska hända oss alla. Jag vill inte att mitt liv ska läggas ut i kvällspressen. ”Hon sa si, hon gjorde så” eller utdrag av samtal eller mail som är gjorda ”i förtroende”.
Å andra sidan: Man får väl stå för allt man är och säger?
Det jag har svårt för i alla diskussioner om integritet är när man skjuter över målet.
När det gäller de unga, de högljudda, de som nu känner sig så besvikna och kränkta. Några så till den milda grad att de är beredda att kränka riksdagsledamöters och andra opponenters integritet utan prut meddelst rena dödshot. Ja. Det är sant. Integritet?
När det gäller de unga så har jag inte en enda gång blivit approcherad av någon av dem när det gäller frågor som faktiskt handlar om ungdomarnas verklighet på basal nivå. Inte en enda har bett mig titta mer på hur vi ska komma till rätta med den ökande psykiska ohälsan bland unga, det ökande bruket av olika mediciner därför att vården systematiskt använder sig av receptutskrivning snarare än att gå till botten med problemen. Inte en enda gång har någon ung person bett mig titta på hur vi ska få bukt med nätmobbningen som ökar hela tiden.
Nu råkar det vara så att jag adresserat dessa problem i åratal och vill försöka göra något åt dem. Men jag tvivlar på att de unga som gapar om kränkningar av integriteten har kunskap om detta faktum. Jag tvivlar också på att de faktiskt bryr sig.
Jag slängde iväg en ironi på facebook om en kvinna som gallskrikande ringt polisen när samtalet brutits och de pejlade samtalet och spårade det till en hiss där hon satt fast. Jag fick veta att det var fånigt och idiotiskt. Ja, ironin syftade på lägsta nivå av vad vi kräver av samhället. Och i förlängningen önskade jag en balans i diskussionen. Jag vill vara fri. Och - vi lever inte i en angivarstat, vi lever inte i en diktatur.
onsdag 29 februari 2012
Många veckor senare...
Partigruppen i London
Sedan jag började blogga så har det inte gått så här lång tid emellan föregående tillfälle och nästa som denna gång. Julledigheten gick snabbt mot sitt slut med allt vad det innebär av umgänge med familj och misslyckade försök att hinna åtgärda ”måste göras” listorna. Snart var vi igång igen och i mitten av januari åkte partigruppen på årskonferens, denna gång till London. Torsdag till lördag med ett bystfullt schema, det var mycket intressant och givande.
Förutom att vi hinner umgås och prata med varandra på ett mer avslappnat sätt än vi annars gör så hade vi också studiebesök inbokade. Det var en helt otrolig känsla att åter vara i det ståtliga parlamentshuset i ett tjusigt rum med massor av ornament och sniderier uppåt väggarna och stolar med grön skinnklädsel. Där fanns vår partigrupp samtidigt som i princip hela Liberal Democrats partigrupp i några timmar. Under tiden som vi fick se vår partiledare med Lib Dems partiledare Nick Clegg tillsammans samt ministrarna från både vårt parti och deras, så gick en del av dessa member’s of parliament ut och in eftersom de plötsligt var tvungna att gå och votera.
Vi träffade några ministrar vid enskilda tillfällen, också det var intressant. Liberal Democrats hade 24 procent vid valet och hade då vi var där sjunkit i popularitet till 7 procent… De hade inte haft en lätt tid eftersom de fått ge avkall på några stora hjärtefrågor och vi kunde få utröna hur de hanterade detta.
Som vanligt igen
Väl hemma rullade det på igen med olika överparlamentariska gruppers eller nätverks möten och möten med individer som specifikt bett om träffar. Detta förutom de vanliga utskottsmötena, voteringarna och debatterna.
Samtidigt hade Kulturutskottets kansli ett sjå att få ihop de två olika utskottsresorna som skulle göras vecka 6. Från början Kenya och Japan. När Kenyas huvudstad började utsättas för granatattacker så ändrades resmålet till Tanzania. Det pågick många kontakter med Svenska Ambassaden i Dar es Salaam och vi träffade också Tanzanias ambassadör i Sverige. Vi skulle ha viseringar, vaccinationer och ha malariaprofylax.
Låt mig få berätta en del om detta med utskottsresor. Så snart jag kom in i riksdagen och bevistade de olika utskott som jag fått mig tilldelade så talades det genast om vilka resmål man skulle välja. Varje utskott gör långresor en gång under mandatperioden. Ofta delar man upp utskotten på två olika resorter för att kunna få mer hanterbara gruppstorlekar och för att kunna få dela kunskaperna. Det verkar som att ordföringarna och vice ordföringarna har privilegiet att välja ut vart man skulle kunna tänkas åka och sedan diskuteras det i hela utskottet. Resorna ska ju vara relevanta och kunskapstillförande för respektive utskott. Resorna går till hela världen och har program som är ytterligt matade, hela dagar med möten på möten och studiebesök.
Tanzania och Zanzibar
Vi kom till ”Dar”, som lokalbefolkningen kallar sin stad, lastade av oss på hotellet och åkte sedan på första studiebesöket: In till det sanna Dar es Salaam. Vi besökte de olika kvarteren där människor lever i stor misär där det inte finns rinnande vatten, el, toaletter. Där avlöste stora marknader med massor av olika grönsaker, frukter, torkad fisk, kryddor, begagnade kläder varandra med små ”hål i väggen” butiker där den lokale medicinkunnige mannen sålde allehanda örter och dekokter och ansågs ha övernaturliga krafter. Där avlöste olika halvfärdiga bostäder och hus som snarare höll på att rasa ihop kvarter med hus som snarare var plåtskjul. Stanken var stark i en del av de områden vi besökte. Lukten av mänskliga exkrementer låg kvar i mina näsborrar även sedan jag duschat och bytt kläder. Överallt låg det skräp, har aldrig sett så mycket skräp i områden där människor lever och verkar. Jag förknippar så mycket skräp endast med soptippar.
Jag började genast tala om att man borde starta SIDA-projekt som syftade till att få ordning på sophämtning och hygienanläggningar för folk. Vi fick träffa en kvinna som man nog närmast kan jämföra med en jordemor, en kvinna som hjälpte till med förlossningar och som ärvt sin kunskap om olika helande och medicinska örter från sin mor som ärvt kunskapen av sin mor…
Vägarna vi färdades på var inget annat än gropiga sandstigar och nästan inte framkomliga ens att promenera på, åtminstone inte i våra västerländska ögon. Vi fick kaffe, det godaste jag druckit på länge, vid ett stopp. Kaffedrickande är för övrigt endast en manlig syssla i Tanzania. Inga kvinnor sitter på bänkar och smuttar kaffe tillsammans med nötfudge för att söta den starka Javan.
På ett annat stopp fick vi smaka på typiskt Tanzaniansk frukostbröd som man gräddar i stekpanna och till det dricks kryddigt gott Chai-te. Jag frågade vid några tillfällen vad man tyckte om det faktum att vi kom och tittade på hur livet tedde sig för lokalbefolkningen. Svaret jag fick var att det förvisso fanns de som inte gillade det men att de flesta tyckte att det var bra. De hade vant sig vid att västerlänningar kom och tittade och kunde det göra det lättare eller var en förutsättning för att ett projekt skulle kunna bli verklighet så må det vara hänt.
Vid ett ställe där stanken var outhärdlig gick vi över ett vattendrag på en stenbro. Vår guide berättade att om inte den stenbron byggts med bidrag så hade man fått vandra flera kilometer för nästa överkomliga ställe när vattenståndet var som högst i översvämningstider. Allt vi såg och fick oss berättat var verkligen överväldigande att ta in. Vi hade startat vår resa dagen innan och rest även över natten och bara lämpat av oss vårt bagage och snabbt bytt om. Nu befann vi oss i en helt annan verklighet och en verklighet som i mina ögon tedde sig så svår och så fylld av misär. Totalt overkligt.
På kvällen var vi hos ambassadörsparet som vänligt bjöd på middag. Innan dess berättade ambassadören om läget i Östafrika generellt och i Tanzania och Zanzibar i synnerhet. Han visade besvikelse över hur det gått med Nationalmuseum/Kulturhuset som byggts med svenska pengar. Det hade ingen verksamhet ännu, trots att det invigdes i november 2011.
Nästa morgon vaknade jag genomförkyld och det var en förkylning som höll i sig under hela resan och som ju inte blev bättre av att det var fyrtio graders värme hela tiden. Det var bara att härda ut, sprita händerna hela tiden och hoppas att mina medresenärer hade överseende med snorandet och ständiga snytningar. Tidigt nästa morgon så bar det iväg till Bagamoyo. Vi fick se stenruiner som stammade från 1300-talet. I Bagamoyo fick vi se två olika byggnader som restaurerats med svenskt bistånd. Det var en märklig upplevelse.
Den ena byggnaden som sades skulle bli kommunhus hade ett arbetsrum aktivt medan resten av det stora huset var relativt oanvänt. Vi kände oss undrande. Sedan fick vi se ett annat stort hus med massor av rum som alla var tomma utom ett där en man verkade sova på golvet och förmodligen var någon slags husvakt. Det ryktades om att man använt huset som bordell men det vara inget som bekräftades.
Jag började på allvar fundera på detta med bistånd och hur vi egentligen arbetar med det för Sveriges del. Jag som alltid försvarat vårt enprocentsmål och fortfarande gör det. Jag vill ju att pengarna ska göra allra största nytta. I detta land som har massor av tillgångar, men fyrtio procent av befolkningen har en ålder från tjugofyra och neråt, sjuttio procent av befolkningen lever hjälpligt på jordbruk och stor fattigdom råder.
Bistånd har formligen pumpats in i detta land. Tyvärr är det extremt korrumperat. Vår färd gick vidare till Bagamoyo College of Arts/TASUBA. Denna skola grundades 1980 och här utbildas elever i musik, dans och konst. Detta utbildningscenter har också byggts upp med biståndspengar, bland annat från Sverige. Vi fick träffa ledningen för skolan och sedan gå en rundvandring och slutligen träffa elever som gjorde en fantastisk dansuppvisning för oss.
Nästa morgon åkte vi till Media Council of Tanzania och det var fascinerande att höra dem berätta om hur de försöker arbeta för yttrandefrihet trots mängder av tjorviga lagar som liksom tar ut en egentlig bas av möjlighet till fritt yttrande. De arbetar också mot korruption och för utbildning av journalister och nätverkar med andra närliggande länder. Trots extrema motgångar talade de med entusiasm om sitt arbete och de var vid mycket gott mod. Vi var mycket glada över att få ha träffat dem.
Efter detta givande möte åkte vi till Nationalmuseet och Kulturhuset där vi fick se den stående utställningen som handlar om Tanzanianska urbefolkningen och deras boendevanor och redskap. Sedan fick vi se det ”tomma” huset som kostat svenska staten många miljoner. På museet finns en arkeologisk skatt, en skalle som är 1,7 miljoner år gammal. Vi fick komma in i ett speciellt rum med speciell kylning och med stolthet tog vår guide fram denna skalle så att vi fick se den på nära håll. Det var en märklig känsla att se något så gammalt i skelettväg på så nära håll och på riktigt. Denna skalle har först namngivits Zinjanthropus men kallas nu Paranthropus boisei.
Motsvarigheten till Skansen var nästa anhalt på vår tur. Här fick vi se olika hyddor där man till exempel ofta byggde till några rum i takt med att det kom till fler fruar.
Tinga-Tinga kollektivet tog sedan emot oss och vi fick höra historien om Edward Tingatinga som föddes 1932 och började måla vid nio års ålder och sedan uppfann sättet att måla tavlor med cykellackeringsfärg. Det är en målningsteknik med klara färger och med massor med typiska motiv som spritt sig till hela Östafrika. Edward startade en verksamhet där hans familj var involverade och man började ta in ungdomar som behövde komma ur svåra situationer och de målar för sitt uppehälle och kan leva på kollektivet. Edward dog i en bilolycka 1979. Vi fick åka till den del av det ”Dar” där hans grav fanns. Det visade sig svårt att komma ända fram med vår buss så vi fick promenera en stund. Det var en surrealistisk upplevelse. Vi befann oss i ett mycket fattigt område. Enda vägen in till gravplatsen gick emellan två låga hus och det var inte meningen att man skulle gå där. Jag väntade mig att sätta foten på en kanyl eller att en orm plötsligt skulle ringla fram. Det var tydligen en trång gränd dit människor gick för att uträtta sina behov. Det var som vanligt mycket skräpigt, allt avskräde som kommer från människor låg där. Väl ute i det öppna var gravplatsen också täckt av skräp och överväxt av ogräs. Här och där betade en get. Den finaste graven någonstans mitt i denna gravplats som låg mitt i ett fattigt bostadsområde var Edward Tingtingas. På den låg en stor get och solade sig. Vår guide schasade bort geten och sa med darrande och vördnadsfull stämma och med en gest mot graven: Here lies Edward, god bless him, god bless him!
På kvällen hade vi bokat ett möte med Pastoral Indigenous NGO Forum, PINGO. Vi fick äta middag med tre män från denna civilsamhällsorganisation som arbetar för nomaders rättigheter. På Tanzanias 43 miljoner invånare finns 120 olika språk och stammar. Ordförande för organisationen berättade sin fantastiska historia: Han levde med sina boskapsdrivande föräldrar och tillhörde en nomadstam. När veterinären kom för att vaccinera boskapen så visade han vid unga år ett stort intresse. Av någon anledning blev kanyler kvar. Han tvingade sina små kamrater att komma till honom och så gav han dem en spruta! Barnen var så chockade så de gjorde som han sa men det gjorde ju ont så de sprang gråtande därifrån och slutligen uppdagades vad som pågick för vuxna i närheten. När myndigheter kom på besök för att se om det fanns barn som skulle kunna passa för högre utbildning så var hans far snabb och tyckte att med en sådan inklination att vilja ge sprutor så kunde han väl bli doktor! Så skickades han till internatskola och var numera alltså läkare. Det förekommer diskriminering hela tiden i Tanzania, där finns enorma problem med allt från hur man ska kunna finna lösningen till ett utbildningssystem som ska kunna hantera alla dessa språk till att man inte släpper in alla på arbetsmarknaden. Ännu ett möte som var mycket givande och lärorikt.
Nästa dag besökte vi Femina HIP som arbetar oförtrutet med att ha sexualupplysning för prevention av HIV och deras arbete var outstanding. De åker ut i byar och skolor och informerar om allt som ungdomar behöver ha kunskap om förutom att skydda sig när de har sex, allt om att ta makten över sina liv, skaffa sig utbildningar och bli företagare. De använder sig av TV och tidningsutgivning samt radio. Därefter åkte vi till Parapanda Theatre Lab och Baba Watoto center som samarbetat med Göteborgs stadsteater. Man arbetar med att få bort ungdomarna från gatan så att de kan få en bättre framtid. Vi fick en fin uppvisning, nästan spektakulär, där man bland annat dansade och gjorde cirkuskonster. Man jobbar också med idrott och att lära ut hygienåtgärder ute i byarna, enkla vattendunkskonstruktioner lärs ut för att man ska få bort smittspridning av olika sjukdomar.
När vi kom till UNESCO och Vibeke Jensen som berättade om deras arbete i Östafrika var vi mycket trötta och lite stressade. Vi skulle hinna till hotellet för att kunna byta om för att sedan åka till residenset och mingla med olika kulturmänniskor.
Väl där så var det vackert upplyst med ljusslingor i hela trädgården och en stor grupp musiker dansade, sjöng och spelade traditionella melodier på ett häftigt sätt med trummor och klädda i blad och strå. Det var suggestivt. Jag gick runt och försökte prata med alla jag kunde, bytte visitkort och pratade mer. Bengt Berg blev ombedd att läsa en av sina dikter och då bad man mig stå bredvid och simultantolka till engelska. Vilket uppdrag! Det blev lite fel någon gång när jag till exempel tyckte att han skrivit ”ekan” men när det egentligen stod ”eken”. Men alla tog det med gott humör, det blev lite skratt och så fortsatte vi. Alla var mycket trötta när vi väl åkte till hotellet för att sova men det hade varit ytterligare en dag full av intryck.
Tidigt nästa dag tog vi oss till flygplatsen och flög med en fjortonsitsig Cessna till Zanzibar. Vi var tretton så en fick sitta med piloten som co-pilot. Zanzibar som är så mytomspunnet för min personliga del, jag har alltid förknippat denna ö med kryddor… När vi kommit av planet så doftade luften helt följaktligen rejält mycket godare än på fastlandet. Vi kom fram till hotellet i Stone Town och det var möblerat som ur Tusen och en natt! I mina ögon fanns det inte en enda ful möbel. Det var helt otroligt. Till och med receptionen var inredd med dessa unika detaljer, vackert snidat trä, mosaikinläggningar och allt kändes som förflyttat i tiden.
Hotellinnehavaren kunde stapplande svenska eftersom han hade bott i Täby en tid. Han var smärtsamt mager men mycket rar, trevlig och välkomnande.
Vi vandrade bort till en stor byggnad cirka tio minuters promenad från hotellet för att få en dragning och guidning av Stone Town Conservation and Development Authority som fått massor av svensk stöd och som samarbetar med UNESCO. Vi bänkade oss i en sal med ett långt bord kringgärdat av stolar och sedan tog väggarna vid, mycket trångt. Jag hamnade rätt framför den isande airconditioning-apparturen som blåste exakt rakt på mig och MP:s representant. Just vi två hade ju drabbats av förkylningar tidigt i veckan och det var ironiskt att det var just vi som skulle råka sätta oss just där.
Jag började frysa efter bara en liten stund och sedan satt vi båda och huttrade tills några snälla kollegor räckte oss sjalar de hade i sina handväskor så att vi kunde täcka oss hjälpligt. Vi fick höra hur svårt det var att restaurera dessa magnifika gamla stenhus eftersom det fanns tre olika ägarförhållanden och de låga hyrorna som var kutym gick inte att höja och därför fanns inte pengar att använda för underhåll. Det hela var en ond cirkel som man svårligen lyckades ta sig ur om det ens var möjligt. De visade oss några lyckade projekt och det var fantastiskt att se hur vackert det skulle kunna vara i Stonetown och vilken turistmagnet denna stad och ö skulle kunna bli om man arbetade på det. Återigen slogs vi av skräpet och smutsen överallt, det verkade inte finnas någon som helst renhållningslogistik alls precis som på fastlandet.
Senare var vi på musikfestivalen som är en av Tanzanias största: Sauti za Busara. Två scener med massor av artister i ett aldrig sinande flöde. Den påminde till sin struktur om Stockholms Jazzfestival fast större. Just det studiebesöket kan jag inte se var något som vi kan lära av. Men jag var rejält trött och hade haft en infektion i kroppen hela veckan.
Nästa dag fick vi träffa socialministern med entourage. Vi kom till det som jag uppfattade som stadshuset. Där fick ännu en gång sätta oss kring ett lååångt bord. Denna gång hade vi dock ett gäng från media med. Två kameror samt en tv-person och en journalist. En av kamerorna sköttes av en slöjklädd kvinna, det så lite häftigt ut att se henne ratta en stor tv-kamera. Vi lyssnade på socialministerns som var en äldre småväxt kvinna klädd i sedvanlig slöja och klänning i fina krämfärgade tyger. Hon höll ett välkomstanförande och vi fick sedan berättat för oss hur man arbetade med barns rättigheter på Zanzibar. Det var enastående att höra hur enträget man lagändrade och hade startat barnahus med mera. På Zanzibar är tyvärr väldigt många barn utsatta för övergrepp och misshandel.
Vi tackade socialministern och vandrade vidare till socialkontoret och de socialarbetare som var ansvariga för arbetet med barnen. Trots små resurser verkade de ha stora förväntningar på arbetet med motsvarigheten till Barnahus ”One stop service” som man startat med hjälp av SIDA, Rädda Barnen och EU-pengar. Barnahus var jag ju med och startade under min tid som ordförande i Socialnämnden i Tyresö. Det blev ett projekt mellan Tyresö, Värmdö och Nacka.
Det går ut på att istället för att de utsatta barnen ska behöva bollas mellan olika instanser och myndigheter så samlar man kompetenserna på ett ställe i ett ”hus” så att barnen får slippa mer stress och utsatthet än vad de redan fått gå igenom. Åklagare, rättsläkare, polis, socialen. Så från Socialkontoret gick vi vidare till polisen och fick se hur de ordnat det. Där var ju förutsättningarna helt annorlunda än i Sverige, men de som arbetade med detta, som polis, läkare och jurist, de visade en stor stolthet över att de lyckades hålla ihop detta projekt. Jag blev mycket tagen. Sedan avslutades den delen av studiebesöken under dagen med ett besök hos Rädda barnen och där fick vi höra om andra projekt som man också arbetade med.
Något som också gjorde mig så upprörd men glad över att de var engagerade med var att de går ut i skolorna och uppmanar lärarna att sluta slå barnen! De visade bilder på en lärare som ständigt gick och bar på en påk som han gladeligen slog misshagliga elever med. Detta är en kultur som är helt godtagen, alla, lärare, elever och föräldrar verkar vara införstådda med att det är OK. Därför går alltså Rädda barnen ut och lär ut att det är fel förhållningssätt och sätter igång projekt på olika skolor för att visa att det blir bättre kunskapsinhämtning hos barn som inte konstant blir slagna. Makalöst!
Efter lunch skulle vi få möte kulturministern. Vi tyckte att det väl inte kunde vara så långt så vi beslutade oss för att promenera bort till ministeriet. Inte en särskilt bra idé, visade det sig. Det var längre än vi trott. Det var varmare än vi beräknat så att när vi väl kom fram en kvart försenade så var vi alla svettiga och mosiga och inte alls särskilt representativa. Vi togs dock vänligt emot av ansvariga som stod och väntade på oss när vi kommit till en stor innergård, stor som en fotbollsplan. I en barack på andra sidan ”fotbollsplanen” stod ansvarig kulturperson och väntade med andra ansvariga omkring sig. Detta var alltså kulturministerns entourage.
Vi fick komma in till en mörk sal där allt var brunt i olika nyanser, gardiner, väggar och möbler. Vi satt och pustade och var törstiga. En kvinna började gå omkring och slå knut på gardinerna för att släppa in lite ljus. Vi väntade. Entouraget pratade sinsemellan. Vi väntade. Till sist kom en stilig kaftanklädd man in och det var ministern himself. Han pratade kort några välkomstrader och skickade sedan ordet vidare till sina medarbetare. De berättade var och en av dem vad de ansvarade för på Zanzibar. Efter en stund kom en kvinna och började ge oss alla varsin lite vattenflaska vilken de flesta av oss gulpade i sig. Efter ytterligare en stund kom en annan kvinna med små individuella fat med nötter som hon satte på stolskanten till dem som inte satt vid bordet och på bordet vid dem som satt med politikerna.
Det hela var lite overkligt. Ministern verkade lite avmätt och ointresserad, ja, kanske till och med oinsatt. När vi kom till avslutningen där vi skulle presentera vår medhavda gåva så verkade han piggna till och blev nästan animerad. Han presenterade sin gåva: En träskulptur som föreställde de två öarna Zanzibar och Pemba som är de öar som Zanzibar består av. Vi började promenera tillbaka till hotellet följda av förvånade och lite frågande miner på dem som vi besökt: Galna svenskar, GÅ i den här värmen? Det dröjde bara hundra meter så blev vi tvungna att ge oss, några hade ont i benen och var väldigt trötta. Gruppen delade upp sig så att några tog taxi och några promenerade tillbaka.
Nästa dag var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Några av oss hann dock med en utflykt till ett plantage där Mister Spice visade oss alla olika kryddor och hur de växer samt där vi fick se alla möjliga frukter växa på sina träd och smaka av dem mitt i djungeln, det var magiskt! Vi skulle ha en sista natt i ”Dar” innan vi skulle ta oss hem till Sverige igen.
Vi hade ”uppsamling/återkoppling” med ambassadören och alla fick säga några ord om hur man upplevt hela besöket. Jag talade om ”en doft av Afrika” och hur intressant det hade varit att få en inblick i hela bistånds-sfären. Nästa morgon vid kvart över sex åkte vi till flygplatsen och jag kom hem till Tyresö halv två på natten. Vilken resa! Fylld av intryck som det kommer att ta ett tag att smälta.
Sedan jag började blogga så har det inte gått så här lång tid emellan föregående tillfälle och nästa som denna gång. Julledigheten gick snabbt mot sitt slut med allt vad det innebär av umgänge med familj och misslyckade försök att hinna åtgärda ”måste göras” listorna. Snart var vi igång igen och i mitten av januari åkte partigruppen på årskonferens, denna gång till London. Torsdag till lördag med ett bystfullt schema, det var mycket intressant och givande.
Förutom att vi hinner umgås och prata med varandra på ett mer avslappnat sätt än vi annars gör så hade vi också studiebesök inbokade. Det var en helt otrolig känsla att åter vara i det ståtliga parlamentshuset i ett tjusigt rum med massor av ornament och sniderier uppåt väggarna och stolar med grön skinnklädsel. Där fanns vår partigrupp samtidigt som i princip hela Liberal Democrats partigrupp i några timmar. Under tiden som vi fick se vår partiledare med Lib Dems partiledare Nick Clegg tillsammans samt ministrarna från både vårt parti och deras, så gick en del av dessa member’s of parliament ut och in eftersom de plötsligt var tvungna att gå och votera.
Vi träffade några ministrar vid enskilda tillfällen, också det var intressant. Liberal Democrats hade 24 procent vid valet och hade då vi var där sjunkit i popularitet till 7 procent… De hade inte haft en lätt tid eftersom de fått ge avkall på några stora hjärtefrågor och vi kunde få utröna hur de hanterade detta.
Som vanligt igen
Väl hemma rullade det på igen med olika överparlamentariska gruppers eller nätverks möten och möten med individer som specifikt bett om träffar. Detta förutom de vanliga utskottsmötena, voteringarna och debatterna.
Samtidigt hade Kulturutskottets kansli ett sjå att få ihop de två olika utskottsresorna som skulle göras vecka 6. Från början Kenya och Japan. När Kenyas huvudstad började utsättas för granatattacker så ändrades resmålet till Tanzania. Det pågick många kontakter med Svenska Ambassaden i Dar es Salaam och vi träffade också Tanzanias ambassadör i Sverige. Vi skulle ha viseringar, vaccinationer och ha malariaprofylax.
Låt mig få berätta en del om detta med utskottsresor. Så snart jag kom in i riksdagen och bevistade de olika utskott som jag fått mig tilldelade så talades det genast om vilka resmål man skulle välja. Varje utskott gör långresor en gång under mandatperioden. Ofta delar man upp utskotten på två olika resorter för att kunna få mer hanterbara gruppstorlekar och för att kunna få dela kunskaperna. Det verkar som att ordföringarna och vice ordföringarna har privilegiet att välja ut vart man skulle kunna tänkas åka och sedan diskuteras det i hela utskottet. Resorna ska ju vara relevanta och kunskapstillförande för respektive utskott. Resorna går till hela världen och har program som är ytterligt matade, hela dagar med möten på möten och studiebesök.
Tanzania och Zanzibar
Vi kom till ”Dar”, som lokalbefolkningen kallar sin stad, lastade av oss på hotellet och åkte sedan på första studiebesöket: In till det sanna Dar es Salaam. Vi besökte de olika kvarteren där människor lever i stor misär där det inte finns rinnande vatten, el, toaletter. Där avlöste stora marknader med massor av olika grönsaker, frukter, torkad fisk, kryddor, begagnade kläder varandra med små ”hål i väggen” butiker där den lokale medicinkunnige mannen sålde allehanda örter och dekokter och ansågs ha övernaturliga krafter. Där avlöste olika halvfärdiga bostäder och hus som snarare höll på att rasa ihop kvarter med hus som snarare var plåtskjul. Stanken var stark i en del av de områden vi besökte. Lukten av mänskliga exkrementer låg kvar i mina näsborrar även sedan jag duschat och bytt kläder. Överallt låg det skräp, har aldrig sett så mycket skräp i områden där människor lever och verkar. Jag förknippar så mycket skräp endast med soptippar.
Jag började genast tala om att man borde starta SIDA-projekt som syftade till att få ordning på sophämtning och hygienanläggningar för folk. Vi fick träffa en kvinna som man nog närmast kan jämföra med en jordemor, en kvinna som hjälpte till med förlossningar och som ärvt sin kunskap om olika helande och medicinska örter från sin mor som ärvt kunskapen av sin mor…
Vägarna vi färdades på var inget annat än gropiga sandstigar och nästan inte framkomliga ens att promenera på, åtminstone inte i våra västerländska ögon. Vi fick kaffe, det godaste jag druckit på länge, vid ett stopp. Kaffedrickande är för övrigt endast en manlig syssla i Tanzania. Inga kvinnor sitter på bänkar och smuttar kaffe tillsammans med nötfudge för att söta den starka Javan.
På ett annat stopp fick vi smaka på typiskt Tanzaniansk frukostbröd som man gräddar i stekpanna och till det dricks kryddigt gott Chai-te. Jag frågade vid några tillfällen vad man tyckte om det faktum att vi kom och tittade på hur livet tedde sig för lokalbefolkningen. Svaret jag fick var att det förvisso fanns de som inte gillade det men att de flesta tyckte att det var bra. De hade vant sig vid att västerlänningar kom och tittade och kunde det göra det lättare eller var en förutsättning för att ett projekt skulle kunna bli verklighet så må det vara hänt.
Vid ett ställe där stanken var outhärdlig gick vi över ett vattendrag på en stenbro. Vår guide berättade att om inte den stenbron byggts med bidrag så hade man fått vandra flera kilometer för nästa överkomliga ställe när vattenståndet var som högst i översvämningstider. Allt vi såg och fick oss berättat var verkligen överväldigande att ta in. Vi hade startat vår resa dagen innan och rest även över natten och bara lämpat av oss vårt bagage och snabbt bytt om. Nu befann vi oss i en helt annan verklighet och en verklighet som i mina ögon tedde sig så svår och så fylld av misär. Totalt overkligt.
På kvällen var vi hos ambassadörsparet som vänligt bjöd på middag. Innan dess berättade ambassadören om läget i Östafrika generellt och i Tanzania och Zanzibar i synnerhet. Han visade besvikelse över hur det gått med Nationalmuseum/Kulturhuset som byggts med svenska pengar. Det hade ingen verksamhet ännu, trots att det invigdes i november 2011.
Nästa morgon vaknade jag genomförkyld och det var en förkylning som höll i sig under hela resan och som ju inte blev bättre av att det var fyrtio graders värme hela tiden. Det var bara att härda ut, sprita händerna hela tiden och hoppas att mina medresenärer hade överseende med snorandet och ständiga snytningar. Tidigt nästa morgon så bar det iväg till Bagamoyo. Vi fick se stenruiner som stammade från 1300-talet. I Bagamoyo fick vi se två olika byggnader som restaurerats med svenskt bistånd. Det var en märklig upplevelse.
Den ena byggnaden som sades skulle bli kommunhus hade ett arbetsrum aktivt medan resten av det stora huset var relativt oanvänt. Vi kände oss undrande. Sedan fick vi se ett annat stort hus med massor av rum som alla var tomma utom ett där en man verkade sova på golvet och förmodligen var någon slags husvakt. Det ryktades om att man använt huset som bordell men det vara inget som bekräftades.
Jag började på allvar fundera på detta med bistånd och hur vi egentligen arbetar med det för Sveriges del. Jag som alltid försvarat vårt enprocentsmål och fortfarande gör det. Jag vill ju att pengarna ska göra allra största nytta. I detta land som har massor av tillgångar, men fyrtio procent av befolkningen har en ålder från tjugofyra och neråt, sjuttio procent av befolkningen lever hjälpligt på jordbruk och stor fattigdom råder.
Bistånd har formligen pumpats in i detta land. Tyvärr är det extremt korrumperat. Vår färd gick vidare till Bagamoyo College of Arts/TASUBA. Denna skola grundades 1980 och här utbildas elever i musik, dans och konst. Detta utbildningscenter har också byggts upp med biståndspengar, bland annat från Sverige. Vi fick träffa ledningen för skolan och sedan gå en rundvandring och slutligen träffa elever som gjorde en fantastisk dansuppvisning för oss.
Nästa morgon åkte vi till Media Council of Tanzania och det var fascinerande att höra dem berätta om hur de försöker arbeta för yttrandefrihet trots mängder av tjorviga lagar som liksom tar ut en egentlig bas av möjlighet till fritt yttrande. De arbetar också mot korruption och för utbildning av journalister och nätverkar med andra närliggande länder. Trots extrema motgångar talade de med entusiasm om sitt arbete och de var vid mycket gott mod. Vi var mycket glada över att få ha träffat dem.
Efter detta givande möte åkte vi till Nationalmuseet och Kulturhuset där vi fick se den stående utställningen som handlar om Tanzanianska urbefolkningen och deras boendevanor och redskap. Sedan fick vi se det ”tomma” huset som kostat svenska staten många miljoner. På museet finns en arkeologisk skatt, en skalle som är 1,7 miljoner år gammal. Vi fick komma in i ett speciellt rum med speciell kylning och med stolthet tog vår guide fram denna skalle så att vi fick se den på nära håll. Det var en märklig känsla att se något så gammalt i skelettväg på så nära håll och på riktigt. Denna skalle har först namngivits Zinjanthropus men kallas nu Paranthropus boisei.
Motsvarigheten till Skansen var nästa anhalt på vår tur. Här fick vi se olika hyddor där man till exempel ofta byggde till några rum i takt med att det kom till fler fruar.
Tinga-Tinga kollektivet tog sedan emot oss och vi fick höra historien om Edward Tingatinga som föddes 1932 och började måla vid nio års ålder och sedan uppfann sättet att måla tavlor med cykellackeringsfärg. Det är en målningsteknik med klara färger och med massor med typiska motiv som spritt sig till hela Östafrika. Edward startade en verksamhet där hans familj var involverade och man började ta in ungdomar som behövde komma ur svåra situationer och de målar för sitt uppehälle och kan leva på kollektivet. Edward dog i en bilolycka 1979. Vi fick åka till den del av det ”Dar” där hans grav fanns. Det visade sig svårt att komma ända fram med vår buss så vi fick promenera en stund. Det var en surrealistisk upplevelse. Vi befann oss i ett mycket fattigt område. Enda vägen in till gravplatsen gick emellan två låga hus och det var inte meningen att man skulle gå där. Jag väntade mig att sätta foten på en kanyl eller att en orm plötsligt skulle ringla fram. Det var tydligen en trång gränd dit människor gick för att uträtta sina behov. Det var som vanligt mycket skräpigt, allt avskräde som kommer från människor låg där. Väl ute i det öppna var gravplatsen också täckt av skräp och överväxt av ogräs. Här och där betade en get. Den finaste graven någonstans mitt i denna gravplats som låg mitt i ett fattigt bostadsområde var Edward Tingtingas. På den låg en stor get och solade sig. Vår guide schasade bort geten och sa med darrande och vördnadsfull stämma och med en gest mot graven: Here lies Edward, god bless him, god bless him!
På kvällen hade vi bokat ett möte med Pastoral Indigenous NGO Forum, PINGO. Vi fick äta middag med tre män från denna civilsamhällsorganisation som arbetar för nomaders rättigheter. På Tanzanias 43 miljoner invånare finns 120 olika språk och stammar. Ordförande för organisationen berättade sin fantastiska historia: Han levde med sina boskapsdrivande föräldrar och tillhörde en nomadstam. När veterinären kom för att vaccinera boskapen så visade han vid unga år ett stort intresse. Av någon anledning blev kanyler kvar. Han tvingade sina små kamrater att komma till honom och så gav han dem en spruta! Barnen var så chockade så de gjorde som han sa men det gjorde ju ont så de sprang gråtande därifrån och slutligen uppdagades vad som pågick för vuxna i närheten. När myndigheter kom på besök för att se om det fanns barn som skulle kunna passa för högre utbildning så var hans far snabb och tyckte att med en sådan inklination att vilja ge sprutor så kunde han väl bli doktor! Så skickades han till internatskola och var numera alltså läkare. Det förekommer diskriminering hela tiden i Tanzania, där finns enorma problem med allt från hur man ska kunna finna lösningen till ett utbildningssystem som ska kunna hantera alla dessa språk till att man inte släpper in alla på arbetsmarknaden. Ännu ett möte som var mycket givande och lärorikt.
Nästa dag besökte vi Femina HIP som arbetar oförtrutet med att ha sexualupplysning för prevention av HIV och deras arbete var outstanding. De åker ut i byar och skolor och informerar om allt som ungdomar behöver ha kunskap om förutom att skydda sig när de har sex, allt om att ta makten över sina liv, skaffa sig utbildningar och bli företagare. De använder sig av TV och tidningsutgivning samt radio. Därefter åkte vi till Parapanda Theatre Lab och Baba Watoto center som samarbetat med Göteborgs stadsteater. Man arbetar med att få bort ungdomarna från gatan så att de kan få en bättre framtid. Vi fick en fin uppvisning, nästan spektakulär, där man bland annat dansade och gjorde cirkuskonster. Man jobbar också med idrott och att lära ut hygienåtgärder ute i byarna, enkla vattendunkskonstruktioner lärs ut för att man ska få bort smittspridning av olika sjukdomar.
När vi kom till UNESCO och Vibeke Jensen som berättade om deras arbete i Östafrika var vi mycket trötta och lite stressade. Vi skulle hinna till hotellet för att kunna byta om för att sedan åka till residenset och mingla med olika kulturmänniskor.
Väl där så var det vackert upplyst med ljusslingor i hela trädgården och en stor grupp musiker dansade, sjöng och spelade traditionella melodier på ett häftigt sätt med trummor och klädda i blad och strå. Det var suggestivt. Jag gick runt och försökte prata med alla jag kunde, bytte visitkort och pratade mer. Bengt Berg blev ombedd att läsa en av sina dikter och då bad man mig stå bredvid och simultantolka till engelska. Vilket uppdrag! Det blev lite fel någon gång när jag till exempel tyckte att han skrivit ”ekan” men när det egentligen stod ”eken”. Men alla tog det med gott humör, det blev lite skratt och så fortsatte vi. Alla var mycket trötta när vi väl åkte till hotellet för att sova men det hade varit ytterligare en dag full av intryck.
Tidigt nästa dag tog vi oss till flygplatsen och flög med en fjortonsitsig Cessna till Zanzibar. Vi var tretton så en fick sitta med piloten som co-pilot. Zanzibar som är så mytomspunnet för min personliga del, jag har alltid förknippat denna ö med kryddor… När vi kommit av planet så doftade luften helt följaktligen rejält mycket godare än på fastlandet. Vi kom fram till hotellet i Stone Town och det var möblerat som ur Tusen och en natt! I mina ögon fanns det inte en enda ful möbel. Det var helt otroligt. Till och med receptionen var inredd med dessa unika detaljer, vackert snidat trä, mosaikinläggningar och allt kändes som förflyttat i tiden.
Hotellinnehavaren kunde stapplande svenska eftersom han hade bott i Täby en tid. Han var smärtsamt mager men mycket rar, trevlig och välkomnande.
Vi vandrade bort till en stor byggnad cirka tio minuters promenad från hotellet för att få en dragning och guidning av Stone Town Conservation and Development Authority som fått massor av svensk stöd och som samarbetar med UNESCO. Vi bänkade oss i en sal med ett långt bord kringgärdat av stolar och sedan tog väggarna vid, mycket trångt. Jag hamnade rätt framför den isande airconditioning-apparturen som blåste exakt rakt på mig och MP:s representant. Just vi två hade ju drabbats av förkylningar tidigt i veckan och det var ironiskt att det var just vi som skulle råka sätta oss just där.
Jag började frysa efter bara en liten stund och sedan satt vi båda och huttrade tills några snälla kollegor räckte oss sjalar de hade i sina handväskor så att vi kunde täcka oss hjälpligt. Vi fick höra hur svårt det var att restaurera dessa magnifika gamla stenhus eftersom det fanns tre olika ägarförhållanden och de låga hyrorna som var kutym gick inte att höja och därför fanns inte pengar att använda för underhåll. Det hela var en ond cirkel som man svårligen lyckades ta sig ur om det ens var möjligt. De visade oss några lyckade projekt och det var fantastiskt att se hur vackert det skulle kunna vara i Stonetown och vilken turistmagnet denna stad och ö skulle kunna bli om man arbetade på det. Återigen slogs vi av skräpet och smutsen överallt, det verkade inte finnas någon som helst renhållningslogistik alls precis som på fastlandet.
Senare var vi på musikfestivalen som är en av Tanzanias största: Sauti za Busara. Två scener med massor av artister i ett aldrig sinande flöde. Den påminde till sin struktur om Stockholms Jazzfestival fast större. Just det studiebesöket kan jag inte se var något som vi kan lära av. Men jag var rejält trött och hade haft en infektion i kroppen hela veckan.
Nästa dag fick vi träffa socialministern med entourage. Vi kom till det som jag uppfattade som stadshuset. Där fick ännu en gång sätta oss kring ett lååångt bord. Denna gång hade vi dock ett gäng från media med. Två kameror samt en tv-person och en journalist. En av kamerorna sköttes av en slöjklädd kvinna, det så lite häftigt ut att se henne ratta en stor tv-kamera. Vi lyssnade på socialministerns som var en äldre småväxt kvinna klädd i sedvanlig slöja och klänning i fina krämfärgade tyger. Hon höll ett välkomstanförande och vi fick sedan berättat för oss hur man arbetade med barns rättigheter på Zanzibar. Det var enastående att höra hur enträget man lagändrade och hade startat barnahus med mera. På Zanzibar är tyvärr väldigt många barn utsatta för övergrepp och misshandel.
Vi tackade socialministern och vandrade vidare till socialkontoret och de socialarbetare som var ansvariga för arbetet med barnen. Trots små resurser verkade de ha stora förväntningar på arbetet med motsvarigheten till Barnahus ”One stop service” som man startat med hjälp av SIDA, Rädda Barnen och EU-pengar. Barnahus var jag ju med och startade under min tid som ordförande i Socialnämnden i Tyresö. Det blev ett projekt mellan Tyresö, Värmdö och Nacka.
Det går ut på att istället för att de utsatta barnen ska behöva bollas mellan olika instanser och myndigheter så samlar man kompetenserna på ett ställe i ett ”hus” så att barnen får slippa mer stress och utsatthet än vad de redan fått gå igenom. Åklagare, rättsläkare, polis, socialen. Så från Socialkontoret gick vi vidare till polisen och fick se hur de ordnat det. Där var ju förutsättningarna helt annorlunda än i Sverige, men de som arbetade med detta, som polis, läkare och jurist, de visade en stor stolthet över att de lyckades hålla ihop detta projekt. Jag blev mycket tagen. Sedan avslutades den delen av studiebesöken under dagen med ett besök hos Rädda barnen och där fick vi höra om andra projekt som man också arbetade med.
Något som också gjorde mig så upprörd men glad över att de var engagerade med var att de går ut i skolorna och uppmanar lärarna att sluta slå barnen! De visade bilder på en lärare som ständigt gick och bar på en påk som han gladeligen slog misshagliga elever med. Detta är en kultur som är helt godtagen, alla, lärare, elever och föräldrar verkar vara införstådda med att det är OK. Därför går alltså Rädda barnen ut och lär ut att det är fel förhållningssätt och sätter igång projekt på olika skolor för att visa att det blir bättre kunskapsinhämtning hos barn som inte konstant blir slagna. Makalöst!
Efter lunch skulle vi få möte kulturministern. Vi tyckte att det väl inte kunde vara så långt så vi beslutade oss för att promenera bort till ministeriet. Inte en särskilt bra idé, visade det sig. Det var längre än vi trott. Det var varmare än vi beräknat så att när vi väl kom fram en kvart försenade så var vi alla svettiga och mosiga och inte alls särskilt representativa. Vi togs dock vänligt emot av ansvariga som stod och väntade på oss när vi kommit till en stor innergård, stor som en fotbollsplan. I en barack på andra sidan ”fotbollsplanen” stod ansvarig kulturperson och väntade med andra ansvariga omkring sig. Detta var alltså kulturministerns entourage.
Vi fick komma in till en mörk sal där allt var brunt i olika nyanser, gardiner, väggar och möbler. Vi satt och pustade och var törstiga. En kvinna började gå omkring och slå knut på gardinerna för att släppa in lite ljus. Vi väntade. Entouraget pratade sinsemellan. Vi väntade. Till sist kom en stilig kaftanklädd man in och det var ministern himself. Han pratade kort några välkomstrader och skickade sedan ordet vidare till sina medarbetare. De berättade var och en av dem vad de ansvarade för på Zanzibar. Efter en stund kom en kvinna och började ge oss alla varsin lite vattenflaska vilken de flesta av oss gulpade i sig. Efter ytterligare en stund kom en annan kvinna med små individuella fat med nötter som hon satte på stolskanten till dem som inte satt vid bordet och på bordet vid dem som satt med politikerna.
Det hela var lite overkligt. Ministern verkade lite avmätt och ointresserad, ja, kanske till och med oinsatt. När vi kom till avslutningen där vi skulle presentera vår medhavda gåva så verkade han piggna till och blev nästan animerad. Han presenterade sin gåva: En träskulptur som föreställde de två öarna Zanzibar och Pemba som är de öar som Zanzibar består av. Vi började promenera tillbaka till hotellet följda av förvånade och lite frågande miner på dem som vi besökt: Galna svenskar, GÅ i den här värmen? Det dröjde bara hundra meter så blev vi tvungna att ge oss, några hade ont i benen och var väldigt trötta. Gruppen delade upp sig så att några tog taxi och några promenerade tillbaka.
Nästa dag var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Några av oss hann dock med en utflykt till ett plantage där Mister Spice visade oss alla olika kryddor och hur de växer samt där vi fick se alla möjliga frukter växa på sina träd och smaka av dem mitt i djungeln, det var magiskt! Vi skulle ha en sista natt i ”Dar” innan vi skulle ta oss hem till Sverige igen.
Vi hade ”uppsamling/återkoppling” med ambassadören och alla fick säga några ord om hur man upplevt hela besöket. Jag talade om ”en doft av Afrika” och hur intressant det hade varit att få en inblick i hela bistånds-sfären. Nästa morgon vid kvart över sex åkte vi till flygplatsen och jag kom hem till Tyresö halv två på natten. Vilken resa! Fylld av intryck som det kommer att ta ett tag att smälta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)