Besök i Liberala kvinnors olika distrikt
Budgetpresentation i Norrtälje
www.kaatach.se
ICLD
EU-kandidater för Liberala Kvinnor
Djurens rätt
Mensa
Riksdagslistan
Landsmötet
Besök i Liberala kvinnors olika distrikt
En intensiv höst har inneburit många möten på riksdagen men också resor till distrikten för Liberala Kvinnor ute i landet. Jag har nu hunnit besöka 18 distrikt men tre återstår. Det är väldigt roligt att möta folkpartister ute i landet och att prata jämställdhetsfrågor. Med Maria Arnholm som jämställdhetsminister så är det en ren fröjd att kunna få berätta om jämställdhetsfrågor på riksnivå men också att informera om sätt att arbeta på kommunal nivå. Många män är intresserade – liberalismens bas är bland annat vikten av ett jämställt samhälle – och vi välkomnar detta då det är en samhällsfråga och inte en kvinnofråga.
Män skulle verkligen vinna på ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen på många olika sätt. Arbetsgivarna skulle ändra fokus från att kvinnor är borta från jobbet mer och därför obenägna att lyfta kvinnor i den utsträckning de förtjänar. Då skulle löneutvecklingen äntligen gå i rätt riktning för kvinnor också. Männen skulle inte känna så stor press på att försaka möjligheten med att kunna vara hemma med sina barn i småbarnsåren. Det skulle gynna deras fortsatta relation med sina barn och sina partners. Det är mycket olyckligt att i det uttag som statistiken nu visar där endast 24 procent av männen tar del av föräldraförsäkringen så är det endast 10 procent som nyttjar föräldraförsäkringen med sina barn innan de fyllt två år.
Budgetpresentation i Norrtälje
Jag fick äran att presentera budgeten hos mina partivänner i Norrtälje. Med på presentationen var jag som enda kvinna och resten av de tre i alliansen var män varav en var Mats Odell. Det var trevligt och intressant men synd att vi åtminstone inte hade en kvinna till med.
www.kaatach.se
Har varit på studiebesök hos ett Tyresöföretag för en tid sedan som heter Kaatach och som är ett lekland för stora och små barn. Tyresö företarna passade samtidigt på att lyssna på mig berätta om hur man arbetar i riksdagen. Lokaliteterna ligger i Petterboda i Tyresö och där finns så mycket roligt. Dessutom har man en restaurang. Företaget drivs av en man som verkligen brinner inifrån hjärtat för att det ska gå bra, det känns också när man går runt där. Förhoppningen är att fler ska hitta dit eftersom man kan ha konferenser, fester och allt möjligt kul där även för vuxna. Jag önskar all lycka till!
ICLD
Internationellt centrum för lokal demokrati är en myndighet som nu finns i Visby på Gotland. För några veckor sedan var jag på besök hos dem för att berätta om Liberala Kvinnors historia och hur vi arbetar. Där fanns kvinnor i olika politiska toppositioner från Asien, Afrika och Östeuropa. Med på plats fanns även representanter för Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det var oerhört intressant att få höra hur de såg på Sverige, de tyckte till exempel att de sett alldeles för få poliser och att det inte kändes tryggt. De är vana att kallas excellenser och man säger inte du och förnamn som sker här i Sverige. De hade varit i Sverige i tio dagar ute i olika kommuner i landet och följt svenska kvinnliga toppolitiker för att se hur vi arbetar här. Så roligt att få knyta kontakter med kvinnor i olika delar av världen som har helt andra förutsättningar än vad vi här har för att verka i politiken.
EU-kandidater för Liberala Kvinnor
För en tid sedan hade vi möte med våra EU-kandidater med utbildning om EU och kampanjande. Våra toppkandidater är Jenny Sonesson och Cecilia Wikström och bland resten av totalt sju är två män. Det är vi stolta över.
Djurens rätt
Jag var med i ett panelsamtal om pälsfarmning anordnad av Djurens rätt, en fantastisk organisation. De har samlat 8000 namnunderskrifter mot pälsfarmning/minkfarmning som förhoppningsvis ska få lämnas till Talmannen på riksdagen.
Mensa
Under flera år har jag tagit del av Mensas arbete via min man som först var viceordförande och sedan ordförande. Jag har förklarat och försvarat organisationen för det finns många som undrar och jag kan tycka att jag varit lite av en Mensa-ambassadör. Jag har alltid tyckt att barn som har behov av utmaningar och som är begåvade ska få lika mycket stöd i skolan som barn som har svårt att hänga med av olika anledningar. Därför har jag tyckt att Mensa har en stor informationsstrategisk plats som organisation i samhället.
Sedan jag tagit del av hur Mensa fungerar med märkliga stadgar – man har till exempel inte valberedningar när man ska välja styrelse – och föreningsovana styrelsemedlemmar så känns det svårt för mig att känna engagemang längre. Man har exempelvis en ombudsman som uppmanar ordförande att vara ute och svara på en facebookgrupp som är öppen för andra än Mensamedlemmar och som är totalt omodererad. Detta gör att gruppens individer kan bära sig åt hur som helst samt uttrycka grovt kränkande åsikter – utan några som helst reprimander eller revideringar. Nättroll får härja fritt. Ombudsmannen anser jag är totalt omdömeslös eftersom detta är en helt oacceptabel ståndpunkt att så får ske inom vilken organisation som helst. Inga etiska regler finns att tillgå. Mitt förtroende för Mensa är lågt.
Jag vill poängtera att det är några få individer i styrelsen som jag tycker kunde undvaras – för övrigt är en bra sammansättning. Men går man in för att vara ledamot i en arbetande styrelse med flera olika individer med olika bakgrund så ska man ha förmågan att samarbeta och se helhet. Att obstruera och bete sig omoget i en grupp är totalt kontraproduktivt för organisationen och det är därför som jag hade önskat att man hade valberedningsstruktur snarare än öppna val där ingen eller få vet något om kompetens och förmågor gällande förenings- och styrelsearbete om dem som anmäler sitt intresse att vara ledamot i Mensas styrelse. Min make Henrik har avgått i förtid som ordförande.
Riksdagslistan
Provvalet för riksdagslistan Stockholm län och stad har kommit och gått. Katastrofalt lågt valdeltagande då allt skulle ske endast på nätet. Jag hamnade ganska långt ner då vi efter alla år för första gången slagit samman båda listor. Jag blev invald för Stockholms län från Tyresö vid valet 2010. Vi tappade ett mandat i länet vilket gjorde att min åttonde plats inte var självklar förrän jag kom in som statsrådsersättare för Nyamko Sabuni. Sedan hon avgick är jag statsrådsersättare för Erik Ullenhag. Liberala Kvinnor frågade mig några gånger om vi skulle utmana högre upp på listan vilket jag sa nej till. Jag väntade in Södertörn som borde vara de som skulle vilja göra något för att bryta Stockholmsdominansen på listan.
Jag har inte varit ute i kommunerna i länet och lobbat för min egen del. Jag har heller aldrig varit ordförande för LUF, arbetat med något statsråd på departement eller talat för miljö i partiprogramsgrupp ute bland medlemmarna. Kort sagt så har jag varit ute bland medlemmar som inte kan rösta för mig och under tiden kanske förväntat mig att det arbete man lägger ner ska räcka för fortsatt förtroende.
Nu är vi dock inne i en ny verklighet. Och även om jag hade tyckt att en mandatperiod till i riksdagen hade varit bra därför att det tar ett tag att komma in i arbetsmetoder och processer där så är jag glad för att en ny och spännande lista sattes på nomineringsmötet förra veckan. Väl på plats där så initierades några omröstningar för att utmana högre upp på listan men som inte otippat föll till min nackdel. Det fanns ingen mobilisering kring mig vilket var mitt fel men som jag tar på mig helt och fullt.
Det kommer att bli en inspirerad partigrupp nästa mandatperiod – jag gillar verkligen varenda partivän jag har med något enda undantag och hyser beundran för dem alla. Hoppas nu på att få verka i Tyresös kommunalpolitik nästa mandatperiod, jag har hela tiden sagt att kommunalpolitiken är väldigt rolig, hands on och nära de människor vars liv politiken påverkar.
Landsmötet
Imorgon börjar Folkpartiet Liberalernas landsmöte och det ska bli spännande eftersom vi ska ta beslut om ett nytt partiprogram. Förutom att få träffa massor med folkpartister från hela Sverige vilket verkligen är mycket roligt så ska vi fila på olika motioner inom olika områden. Detta är kulmen på två års förberedelser med allt vad det inneburit av partiprogramsgrupper, diskussioner, motionsskrivningar (nästan 900 stycken)samt frisvar från tusentals människor varav många ickemedlemmar, enkäter med mera. Vi kommer nog vara ganska slaka på söndag kväll – men jag är säker på att vi kommer att vara otroligt nöjda!
onsdag 13 november 2013
onsdag 28 augusti 2013
Sommaren 2013
Ågrenska
Almedalen
Att flytta ihop
Att sluta röka
England
Liberala Kvinnor
Presstödskommittén
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Att hinna med måsten och nöjen
agrenska.se
Efter en frenetisk vår kom en ganska frenetisk sommar. Avslutning på riksdagen och midsommarafton gick lugnt förbi. Veckan därefter hade jag det stora nöjet att få göra ett studiebesök på Ågrenska som är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och som ligger på Amundön utanför Göteborg. Engagerad personal och ledning, fantastiskt fint situerat och vädret var strålande. Det var ett mycket minnesvärt besök.
Almedalen
Som vanligt var det massor med människor i Visby och återigen rekord på antal seminarier. Jag hade flera inbjudningar till panelsamtal som jag var tvungen att tacka nej till därför att jag redan var inbokad ungefär samma tider. Nästa år är Visby fullbokat vad gäller hotellrum – jag står på väntelista så här långt i förväg! 2014 slår nog rekord vad gäller närvaro av aktörer och olika föreningar. Flera som inte var med i år aviserar att nästa år, ja, då måste man ju vara på plats.
Att flytta ihop
Två färdiga hushåll i två hus som ska knökas in i ett hus: Rekommenderas ej. Åtminstone inte om båda hushållen har innehafts av ”hoarders”/samlare. Jag har förvisso rensat säckvis under de trettio år jag bott på samma ställe, men det är ändå väldigt mycket grejor i vartenda utrymme. Henrik fick rensa vid flytten från sitt hus eftersom det var han som flyttade in. Samtidigt tömde jag tre Billy bokhyllor samt några hyllmetrar andra vägghyllor på mina älskade böcker för att göra plats åt Henriks ena sons inredning. Alla dessa böcker står nu i kartonger som ska förpassas till vinden. Det sved lite i hjärtat att inte ha direkt tillgång till dem längre.
Samtidigt tar de en ohygglig massa plats, alla dessa böcker. Har redan skänkt bort ett helt bibliotek i antal böcker under åren som mina föräldrars och morbrors och moster ärvda böcker skulle tas om hand. Det osinnliga i att googla, istället för att långsamt leta i böcker efter information, sinnligheten med denna långsamhet, doften av boken, bilder och texter som man kan försjunka i – ja, det är något som finns i verkligheten närvarande och vinsten är tid, och det tycker vi visst är värt något.
Jag har många klänningar har jag fått höra… Roligt därför när Henrik trots detta faktum lade bud på en av Birgitta Ohlssons klänningar som hon skänkt i välgörenhetssyfte – och lyckades lägga högsta budet! En klänning till i den digra samlingen – och det var inte på grund av mig. Det är mycket svårt för mig att säga att jag inte har något att sätta på mig. I alla fall så känns det gott att vara på samma ställe varje vecka efter några år med varannan veckas boende.
Att sluta röka
När min far gav mig och min syster beskedet att han hade fått diagnosen magcancer för drygt tre år sedan så hade jag inte rökt på tio år. Det första jag gjorde var att gå och köpa ett paket cigaretter! Han gick bort efter bara tre månader. De senaste åren har jag rökt ett paket om dagen. Jag tycker att rökare har dålig självdisciplin och att det är äckligt, stinkigt och rent korkat att utsätta sig för något så hälsovådligt med vilje.
Den nionde juli slutade jag röka. Jag betraktar mig nu officiellt som nikotinist, vilket betyder att jag aldrig kan ta ett enda bloss igen utan att riskera att åter börja röka på fullt allvar. Känner mig inte piggare. Tycker att det är lite tråkigt utan rökningen, saknar själva ritualen och kontemplationen som följer, märkligt nog. Men lukten – så himla skönt att slippa lukten i håret, andedräkten och kläderna. Några år extra i livet borde man väl kunna få om man inte ständigt blossar hejdlöst? Femtio sparade kronor om dagen är ju inte heller något att fnysa åt.:-)
England
Förutom mina tre döttrar så är min syster och hennes familj den enda släkt jag har kvar i livet här i Sverige. I England har jag alla mina kusiner, en frånskild faster och en farbror med hustru. Henrik har längtat efter att få träffa dem så vi åkte till England i juli och körde runt i hela landet i nästan två veckor. Resan började snöpligt på Gatwick med att jag glömt ta med mig mitt körkort, vilken flopp! Här skulle vi vara ute på vägarna i flera veckor och jag missar att ta med mig det enda lilla bevis jag behövde för att vi skulle kunna byta av varandra på dessa långkörningar. Tur som var kunde jag be äldsta dottern om hjälp. Hemma i Sverige lyckades hon lokalisera min plånbok, ta ur körkortet, kuvertera, adressera, portera och posta det till min kusin i Bath. Där kunde vi hämta det lite senare på resan. Puh!
Sedan blev det bland annat Brighton, Eden Project, Isle of Wight, Dartmoor, Cornwall, Devon, Bath, Wales, Lake District, Skottland ända upp till nordöstligaste kusten, York och Lincoln. Inga hotell bokade i förväg. Det var en härlig vistelse.
Vi hamnade på de mest skilda boenden: I djupaste Dartmoor, där djuren inte stängslas in utan strövar fritt över och vid vägarna, främst mängder med får men också hästar, hamnade vi på ett B&B som var beläget vid en fors i en brant skogsklädd sluttning. Där fanns massor av olika djur som minihästar, getter, höns och pärlhöns och ankor. Där fanns också påfåglar som gick fritt på området. En ensam kvinna tog emot, hon verkade ganska utarbetad. Vi kom dit efter nio på kvällen och chansade på att finna logi. Hon var vänlig och fixade Ploughman’s lunch och en flaska rött vin åt oss trots den sena timmen. När jag sa att jag tyckte att hon levde ett drömliv i mina ögon så svarade hon med ett trött småleende att det var mycket arbete.
Ett annat tillfälle bodde vi på en bondgård i Cornwall med hänförande utsikt över böljande ängar och hagar och bortom dem dramatiska klippor och stup vid det skimrande havet med obruten horisont. Oändligt fridfullt med betande kor och kalvar och massor med får. Där fanns en gammal fårhund som hette Bob som var en så kallad arbetande hund.
Vi bodde på ett slott i Skottland. En natt bodde vi i ett nyöppnat B&B i ett vanligt hus på Isle of Wight. Innehavaren var en entusiastisk ung kvinna som hade fått sina rum inredda i olika färger där formligen varenda pryl var ton i ton med varandra, in till minsta detaljer på tavlorna på väggarna. En prestation i vanliga fall och än mer så i vårt rum där det handlade om den där märkliga turkosgrönblåa färgen som kallas diesel. Allt var i den färgen vad gäller detaljer som mattor, kuddar, doftljus, hårtork, potpurri, you name it, allt! Vi bodde på alla möjliga ställen.
Överallt där vi bodde luktade det mögel. Varför har engelsmännen inte kommit längre när det gäller detta med heltäckningsmattor? Kära landsmän, för ert eget bästa, för era barns bästa: Riv ut alla äckliga heltäckningsmattor! De är en styggelse! Och HUR kan man komma på tanken att ha heltäckningsmattor i sina badrum? Eeeeuuuuww!
Vi har följt en TV-serie på Netflix här hemma som heter Doc Martin. Den handlar om en jäkligt grinig man som får en tjänst som distriktsläkare i en gudsförgäten liten håla, en liten fiskeby (faaantastiskt vacker) på Cornwall-kusten. Han har noll social kompetens och är stingslig och taggarna utåt som en igelkotte samt saknar empatisk förmåga. Egentligen skulle jag tycka att det är en helt osannolik person som läkare. Men så kommer jag på att de ju faktiskt existerar, de där människorna, som mot alla odds och av orsaker jag för min vildaste fantasi inte kan förstå, de som ändå blir läkare. I vilket fall så efterforskade jag lite innan vi åkte, och fann att platsen där de hade spelat in serien i verkligheten heter Port Isaac. Dit åkte vi!
Det var så roligt att vara ”groupie” för en plats, något sådant har jag aldrig gjort förut vad jag minns. Det var verkligen precis lika vackert på riktigt, allt såg exakt ut som på TV – och det var fler än vi som vallfärdat dit! Nu kom jag på att jag hade lite känslan av den där beundran och storögdheten också när jag kom till New York för första gången, när jag stod på Fifth Avenue och glodde uppåt på skyskraporna. Det var lite samma känsla: Tänk att få seeee detta PÅ RIKTIGT! Lite som när man ser en kändis.:-)
Wales var så väldigt vackert, vi vill tillbaka dit.
I nordligaste Skottland besökte vi hamnen i Scrabster där det fanns en väldigt fin och välutrustad sjöräddningsbåt som behövde bemannas med sex man. Det fanns en informationstavla som berättade om hur många räddningsaktioner båten är med om och det är inte svårt att förstå att i de farvattnen behövs det verkligen rejäla don, det är många fiskebåtar ute för jämnan och inte precis lugna vatten, ”the mercyless sea”…. Innan vi lämnade hamnen i Scrabster så ville vi ta en fika. Vi promenerade bort till caféet som jag lagt märke till när vi åkte för att parkera i hamnen.
Väl inne möttes vi av en överraskande och malplacerad syn: Alla väggar var målade i olika kitschiga pastellfärger, där fanns en glasmonter med de sliskigaste tårtmodeller man kan tänka sig, till exempel en stor nalle. Bakom disken fanns hyllor upp till taket med allehanda sirliga koppar och annat porslin med blommönster och gulddekorer. Massor med cupcakes och andra mäktigt sirapiga kakor fanns att välja på. Ett ställe som man inte skulle kunna tro skulle finnas i en ”rugged” hamn där fiskare går i galon och storstövlar, väderbitna och regnpiskade. Vi tog in te och några mäktiga kakor och trivdes, det var en mysig atmosfär. Det kom in lite olika "gubbar" som tydligen lagt beställningar på pajer eller annat. Vi kom i samspråk med innehavaren som förstås hade blont lockigt hår och blommigt förkläde. Hon hade haft sitt ställe i ett år och det började bära sig. Hon levde sin dröm sade hon :-)
Vi besökte också drottningmoderns sommarslott Castle of May i Skottland och senare slottet Dunrobin. Om Disney har haft en förebild för sitt sagoslott som finns med i inledningarna till alla deras filmer så måtte det vara Dunrobin. Med massor av smäckra tinnar och torn och fantastiskt vacker inredning samt en park som var helt enastående. Där fick vi se på falkenering vilket var så häftigt. En berguv som hette Cedar blev kallad på massor av gånger och flög lågt över våra huvuden, där vi som publik satt på låga träbänkar. Cedar ”swoopade” ner över oss och landade därefter alltid på falkenerarens läderhandske. Han matade Cedar bland annat med små döda kycklingar som berguven svalde hela i ett gulp varje gång.
Sista natten bodde vi i den helt bedårande staden Lincoln med en mäktig domkyrka som hade mycket vackra enorma blyinfattade fönster. Det var en händelserik resa som avslutades med en minst sagt nervkittlande vistelse i stillastående köer på motorvägarna som går i ring runt London på väg till flygplatsen Gatwick. Det var fredag vilket i sig är värsta dagen i veckan vad gäller rusningstrafik. Dessutom var det skolavslutningsveckan så ALLA skulle någonstans och antagligen inte hem. Vi trodde på allvar att vi skulle missa planet.
Inombords bet jag på naglarna och slet i mitt hår. Utåt sett försökte jag behålla lugnet när Henrik blev stressad i en av de där mastodontrondellerna som finns i hela Londonområdet, ”the mother of all roundabouts” hädanefter kallad TMOAR. Det är hela städer av rondeller. Så här kunde det gå till: Bilen på väg in i TMOAR: -Höger eller vänster? frågade Henrik i normalt tonläge. – Mot Heathrow! svarade kartläserskan (moi) och pekar åt vänster. Inne i TMOAR: -Höger eller vänster?? Henriks röst lät något mer stressad och aningen högre.
-Mot Heathrow!! svarade jag med en stressad också något högre röst. Ännu längre in i TMOAR: -HÖGER ELLER VÄNSTER??? formligen dånade Henrik uppfodrande.
-VÄNSTER! gapade jag så äntligen. Bilen måste därmed gira snabbt ut ur TMOAR. Jag blev svettig. Fråga mig inte varför jag i den där stunden av allvar inte kunde ge ett svar som frågeställaren bad om. I en efteranalys verkar det som att jag tycker att det är tydligare att ge orten på skylten vid den utfart vi ska ta snarare än att ge riktningen.
Hur det nu var så använde vi GPS:en och såg att vi borde åka av tidigare från motorvägen än vägbeskrivningen gav för handen. Det visade rött på vägen i GPS:en vilket betydde tvärstopp, inte ens 10 kilometer i timmen på den föreslagna vägen. Vi smet av tidigare och krånglade oss på bakvägar fram till Gatwick, återlämnade bilen och hann köpa två nya bagar till alla vår nyinhandlade persedlar därför att vi hade övervikt, packade om allt, checkade in och tog oss igenom security med god marginal. Innan dess i bilen hade vi börjat ringa flygbolaget och kollat andra senare flighter och eventuell hemfärd nästa dag istället. Anpassning till situationen för stunden, det är vårt motto! Oh my, oh my!
Det är en fin sak att få vara med om. Den där enastående känslan av att vistas med en person som har ett kynne och perspektiv på tillvaron som överensstämmer så väl med hur jag är. Konflikterna under alla dessa dygn blev få och smärre. Det är något nytt för mig. Resorna är de stora testerna på hur väl man fungerar ihop, tycker jag. Jag tycker så väldigt mycket om att vara med Henrik. Det känns så fridfullt.
Liberala Kvinnor
I Almedalen hade vi styrelsemöte. Vi hade också med oss våra nya vykort formade som ett mynt med en tårtbit utskuren symboliserande den lön som kvinnor går miste om bara på grund av sitt kön. Dessa delade vi ut lite under själva folkpartidagen, som i år var på fredagen. Till detta hade också vårt ombud Hide Spahija bakat muffins som hon och någon till skurit ut en bit ur, för att förmedla samma symbolik. Det var väldigt populära kakor och vårt kära ombud hamnade på bild med vår partiledare och korgen med muffins i tidningen NU. Vi hade paneldebatt eller snarare ett panelsamtal som handlade om ”Män och jämställdhet” med Svend Dahl som är utredare i ämnet och mig. Den var ordnad av vår förbundssekreterare Jessica Bagge som också modererade. Allt blev mycket lyckat. Nästa år lär det bli svårt att få tag på boende men vi ska förstås vara på plats då också.
Kvinnors företagande hotas nu starkt av att hela oppositionen tagit avstånd mot vinster i välfärden. I en marknadsekonomi framstår det överhuvudtaget som befängt att vara emot vinster. När det gäller företag inom vård och omsorg så är det en stor andel företag som drivs av just kvinnor. Det är bara att konstatera att varken socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister är partier som värnar om jämställdhet. Ställningstagandet som oppositionspartierna tagit är inte bara befängt, det är ett hot mot en ökad andel kvinnliga företagare och ett hot mot tillväxten. Det här är något som vi i Liberala Kvinnor kommer att återkomma till så ofta vi kan fram till valet 2014.
Presstödskommittén
Jag har fått vara med i en statlig utredning, i detta fall om presstödet. Den har pågått i ett- och ett halvt år och det har varit en ganska märklig erfarenhet om än otroligt intressant. Gruppen har bestått av ledamöter från alla partier. Dessutom har det varit ett antal olika experter inom branschen samt sakkunnig om EU. Det har också varit med företrädare för Finansdepartementet. Betänkandet lämnas till departementet i september. Innan dess kommer förhoppningsvis snart en artikel i DN.
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Om ett tag är det dags för partiets landsmöte där ett helt nytt partiprogram ska tas fram. Det har pågått så långa förberedelser där samordningsansvarige för partiprogrammets arbete, Christer Nylander, och alla kring honom i de olika områdesgrupperna/programrådsgrupperna arbetat stenhårt. Detta har skett tillsammans med resten av folkpartisveriges engagerade medlemmar som uttryckt åsikter men dessutom har man tagit in massor med synpunkter från icke-medlemmar. Till det kommer fantastiska tjänstemän som med programrådsgrupperna tagit fram svar till cirka tusen motioner. Jag är djupt imponerad och stolt över det. Nu återstår partistyrelsens arbete med att befästa alla svaren. Jag är adjungerad dit och det är fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång. Fick vara med som adjungerad även inför förra landsmötet och det är helt otroligt med vilken disciplin partistyrelsen jobbar. Här måste jag förstås också nämna det häftiga med arbetet PÅ själva landsmötet, ett stort och ansvarsfyllt arbete. De som är ordförande och vice samt sekreterare på alla passen, det är obegripligt hur de lyckas hålla ordnig på allt! Imponerad även över det! Ett nytt liberalt partiprogram inför 2014, yyeeeeeyyy!
Att hinna med måsten och nöjen
Sommarveckorna ska inrymma så mycket. Det ska vara tid för vila, resor, umgänge med familj och vänner. Tid för att exempelvis röja ur garaget, pust, för att rensa ur källaren, stånk, och för att hinna läsa de där böckerna som inte hinns med annars. Jag har hunnit måla och fixa utomhus men rensning och röjning har inte blivit av. Jag hann istället läsa en del, något som jag uppskattar mycket. En bok jag inte hade planerat att läsa men som jag ändå tog mig an är Dan Browns senaste bok ”Inferno”. Den handlar bland annat om Dantes Inferno, om transhumanism och därmed förstås om hur jordens befolkning ökar lavinartat för varje år. Det är en intressant aspekt och relevant.
Jag har ofta funderat över fenomenet de senaste åren. Om vi lyckas bota alla sjukdomar och stoppa alla epidemier samt ha varningssystem inför alla naturkatastrofer så att fler människor hinner rädda sig, är det verkligen till väl för jorden totalt sett? Dantes Inferno läste jag när jag var i slutet på tonåren, en tid när jag var fascinerad av medeltiden, pesten, inkvisitionen, häxförföljelserna och annat som tilltalade en ung Annas något morbida böjelser. Det var den delen som åsyftas i Dan Browns bok som jag läste för trettiofem år sedan, den om helvetet. Det är en fantastisk historia och smart: Dante delade upp helvetet i olika nivåer och synderna i olika grader eller värdeskalor, ju värre synd desto hemskare straff i helvetet. Det smarta tycker jag var att han 1.Valde att skriva folkligt, på italienska istället för latin, vilket ledde till att han nådde en mycket större läsekrets. 2. Han skrev in sina meningsmotståndare på ställen i helvetet där han tyckte att de borde höra hemma. Vilken magnifik hämnd!
Dan Brown skriver ytligt som ett filmmanus, ett sätt att skriva som jag inte gillar och därför har jag bara läst DaVincikoden men skippat hans andra böcker. Jag klarar nästan inte av att läsa när det är skrivet så, oavsett hur spännande själva storyn är. Det verkar som om jag är ganska ensam om att känna så här. Folk gillar verkligen hans böcker. En annan bok som jag dock läste med stort välbehag är deckaren ”The Cucko’s calling” av J.K.Rowlings pseudonym. Jag har inte läst någon Harry Potter. Däremot har döttrarna läst alla eller fått dem höglästa av sin storasyster, oftast på originalspråket. Jag har sett filmerna men inte lockats av att läsa.
När jag läste denna nya deckare, och för J.K. Rowling nya genre, kunde jag inte låta bli att se min älskade födelsestad London i scenarios som om de vore gjorda för Harry Potter-filmerna. Vindlande mystiska smala gator och magisk musik. Hjälten i ”The Cucko’s calling” är en storvuxen, hårig före detta Afghanistan-veteran med benprotes på ena benet som nu arbetar som privatdetektiv. Sympatiskt och spännande och förvånande nog längtar jag till nästa! Det var otippat.
Nu har jag börjat på ”Lean In” av Sheryl Sandberg som arbetar på Facebook och som skriver om feminism på amerikanska villkor. Det finns många liknelser med Sverige i hur kvinnor har det och uppfattar sig själva samt vilka yrkesval som görs av just kvinnor. Samtidigt har vi tack och lov en fungerande barnomsorg här! Ja, det finns för övrigt mycket som fungerar väl i detta land. Glad att vara hemma i Sverige, glad att få verka i Riksdagen och politiken och glad att alla sammanlagt sju barn i vår nya familjekonstellation verkar må bra.
Almedalen
Att flytta ihop
Att sluta röka
England
Liberala Kvinnor
Presstödskommittén
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Att hinna med måsten och nöjen
agrenska.se
Efter en frenetisk vår kom en ganska frenetisk sommar. Avslutning på riksdagen och midsommarafton gick lugnt förbi. Veckan därefter hade jag det stora nöjet att få göra ett studiebesök på Ågrenska som är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och som ligger på Amundön utanför Göteborg. Engagerad personal och ledning, fantastiskt fint situerat och vädret var strålande. Det var ett mycket minnesvärt besök.
Almedalen
Som vanligt var det massor med människor i Visby och återigen rekord på antal seminarier. Jag hade flera inbjudningar till panelsamtal som jag var tvungen att tacka nej till därför att jag redan var inbokad ungefär samma tider. Nästa år är Visby fullbokat vad gäller hotellrum – jag står på väntelista så här långt i förväg! 2014 slår nog rekord vad gäller närvaro av aktörer och olika föreningar. Flera som inte var med i år aviserar att nästa år, ja, då måste man ju vara på plats.
Att flytta ihop
Två färdiga hushåll i två hus som ska knökas in i ett hus: Rekommenderas ej. Åtminstone inte om båda hushållen har innehafts av ”hoarders”/samlare. Jag har förvisso rensat säckvis under de trettio år jag bott på samma ställe, men det är ändå väldigt mycket grejor i vartenda utrymme. Henrik fick rensa vid flytten från sitt hus eftersom det var han som flyttade in. Samtidigt tömde jag tre Billy bokhyllor samt några hyllmetrar andra vägghyllor på mina älskade böcker för att göra plats åt Henriks ena sons inredning. Alla dessa böcker står nu i kartonger som ska förpassas till vinden. Det sved lite i hjärtat att inte ha direkt tillgång till dem längre.
Samtidigt tar de en ohygglig massa plats, alla dessa böcker. Har redan skänkt bort ett helt bibliotek i antal böcker under åren som mina föräldrars och morbrors och moster ärvda böcker skulle tas om hand. Det osinnliga i att googla, istället för att långsamt leta i böcker efter information, sinnligheten med denna långsamhet, doften av boken, bilder och texter som man kan försjunka i – ja, det är något som finns i verkligheten närvarande och vinsten är tid, och det tycker vi visst är värt något.
Jag har många klänningar har jag fått höra… Roligt därför när Henrik trots detta faktum lade bud på en av Birgitta Ohlssons klänningar som hon skänkt i välgörenhetssyfte – och lyckades lägga högsta budet! En klänning till i den digra samlingen – och det var inte på grund av mig. Det är mycket svårt för mig att säga att jag inte har något att sätta på mig. I alla fall så känns det gott att vara på samma ställe varje vecka efter några år med varannan veckas boende.
Att sluta röka
När min far gav mig och min syster beskedet att han hade fått diagnosen magcancer för drygt tre år sedan så hade jag inte rökt på tio år. Det första jag gjorde var att gå och köpa ett paket cigaretter! Han gick bort efter bara tre månader. De senaste åren har jag rökt ett paket om dagen. Jag tycker att rökare har dålig självdisciplin och att det är äckligt, stinkigt och rent korkat att utsätta sig för något så hälsovådligt med vilje.
Den nionde juli slutade jag röka. Jag betraktar mig nu officiellt som nikotinist, vilket betyder att jag aldrig kan ta ett enda bloss igen utan att riskera att åter börja röka på fullt allvar. Känner mig inte piggare. Tycker att det är lite tråkigt utan rökningen, saknar själva ritualen och kontemplationen som följer, märkligt nog. Men lukten – så himla skönt att slippa lukten i håret, andedräkten och kläderna. Några år extra i livet borde man väl kunna få om man inte ständigt blossar hejdlöst? Femtio sparade kronor om dagen är ju inte heller något att fnysa åt.:-)
England
Förutom mina tre döttrar så är min syster och hennes familj den enda släkt jag har kvar i livet här i Sverige. I England har jag alla mina kusiner, en frånskild faster och en farbror med hustru. Henrik har längtat efter att få träffa dem så vi åkte till England i juli och körde runt i hela landet i nästan två veckor. Resan började snöpligt på Gatwick med att jag glömt ta med mig mitt körkort, vilken flopp! Här skulle vi vara ute på vägarna i flera veckor och jag missar att ta med mig det enda lilla bevis jag behövde för att vi skulle kunna byta av varandra på dessa långkörningar. Tur som var kunde jag be äldsta dottern om hjälp. Hemma i Sverige lyckades hon lokalisera min plånbok, ta ur körkortet, kuvertera, adressera, portera och posta det till min kusin i Bath. Där kunde vi hämta det lite senare på resan. Puh!
Sedan blev det bland annat Brighton, Eden Project, Isle of Wight, Dartmoor, Cornwall, Devon, Bath, Wales, Lake District, Skottland ända upp till nordöstligaste kusten, York och Lincoln. Inga hotell bokade i förväg. Det var en härlig vistelse.
Vi hamnade på de mest skilda boenden: I djupaste Dartmoor, där djuren inte stängslas in utan strövar fritt över och vid vägarna, främst mängder med får men också hästar, hamnade vi på ett B&B som var beläget vid en fors i en brant skogsklädd sluttning. Där fanns massor av olika djur som minihästar, getter, höns och pärlhöns och ankor. Där fanns också påfåglar som gick fritt på området. En ensam kvinna tog emot, hon verkade ganska utarbetad. Vi kom dit efter nio på kvällen och chansade på att finna logi. Hon var vänlig och fixade Ploughman’s lunch och en flaska rött vin åt oss trots den sena timmen. När jag sa att jag tyckte att hon levde ett drömliv i mina ögon så svarade hon med ett trött småleende att det var mycket arbete.
Ett annat tillfälle bodde vi på en bondgård i Cornwall med hänförande utsikt över böljande ängar och hagar och bortom dem dramatiska klippor och stup vid det skimrande havet med obruten horisont. Oändligt fridfullt med betande kor och kalvar och massor med får. Där fanns en gammal fårhund som hette Bob som var en så kallad arbetande hund.
Vi bodde på ett slott i Skottland. En natt bodde vi i ett nyöppnat B&B i ett vanligt hus på Isle of Wight. Innehavaren var en entusiastisk ung kvinna som hade fått sina rum inredda i olika färger där formligen varenda pryl var ton i ton med varandra, in till minsta detaljer på tavlorna på väggarna. En prestation i vanliga fall och än mer så i vårt rum där det handlade om den där märkliga turkosgrönblåa färgen som kallas diesel. Allt var i den färgen vad gäller detaljer som mattor, kuddar, doftljus, hårtork, potpurri, you name it, allt! Vi bodde på alla möjliga ställen.
Överallt där vi bodde luktade det mögel. Varför har engelsmännen inte kommit längre när det gäller detta med heltäckningsmattor? Kära landsmän, för ert eget bästa, för era barns bästa: Riv ut alla äckliga heltäckningsmattor! De är en styggelse! Och HUR kan man komma på tanken att ha heltäckningsmattor i sina badrum? Eeeeuuuuww!
Vi har följt en TV-serie på Netflix här hemma som heter Doc Martin. Den handlar om en jäkligt grinig man som får en tjänst som distriktsläkare i en gudsförgäten liten håla, en liten fiskeby (faaantastiskt vacker) på Cornwall-kusten. Han har noll social kompetens och är stingslig och taggarna utåt som en igelkotte samt saknar empatisk förmåga. Egentligen skulle jag tycka att det är en helt osannolik person som läkare. Men så kommer jag på att de ju faktiskt existerar, de där människorna, som mot alla odds och av orsaker jag för min vildaste fantasi inte kan förstå, de som ändå blir läkare. I vilket fall så efterforskade jag lite innan vi åkte, och fann att platsen där de hade spelat in serien i verkligheten heter Port Isaac. Dit åkte vi!
Det var så roligt att vara ”groupie” för en plats, något sådant har jag aldrig gjort förut vad jag minns. Det var verkligen precis lika vackert på riktigt, allt såg exakt ut som på TV – och det var fler än vi som vallfärdat dit! Nu kom jag på att jag hade lite känslan av den där beundran och storögdheten också när jag kom till New York för första gången, när jag stod på Fifth Avenue och glodde uppåt på skyskraporna. Det var lite samma känsla: Tänk att få seeee detta PÅ RIKTIGT! Lite som när man ser en kändis.:-)
Wales var så väldigt vackert, vi vill tillbaka dit.
I nordligaste Skottland besökte vi hamnen i Scrabster där det fanns en väldigt fin och välutrustad sjöräddningsbåt som behövde bemannas med sex man. Det fanns en informationstavla som berättade om hur många räddningsaktioner båten är med om och det är inte svårt att förstå att i de farvattnen behövs det verkligen rejäla don, det är många fiskebåtar ute för jämnan och inte precis lugna vatten, ”the mercyless sea”…. Innan vi lämnade hamnen i Scrabster så ville vi ta en fika. Vi promenerade bort till caféet som jag lagt märke till när vi åkte för att parkera i hamnen.
Väl inne möttes vi av en överraskande och malplacerad syn: Alla väggar var målade i olika kitschiga pastellfärger, där fanns en glasmonter med de sliskigaste tårtmodeller man kan tänka sig, till exempel en stor nalle. Bakom disken fanns hyllor upp till taket med allehanda sirliga koppar och annat porslin med blommönster och gulddekorer. Massor med cupcakes och andra mäktigt sirapiga kakor fanns att välja på. Ett ställe som man inte skulle kunna tro skulle finnas i en ”rugged” hamn där fiskare går i galon och storstövlar, väderbitna och regnpiskade. Vi tog in te och några mäktiga kakor och trivdes, det var en mysig atmosfär. Det kom in lite olika "gubbar" som tydligen lagt beställningar på pajer eller annat. Vi kom i samspråk med innehavaren som förstås hade blont lockigt hår och blommigt förkläde. Hon hade haft sitt ställe i ett år och det började bära sig. Hon levde sin dröm sade hon :-)
Vi besökte också drottningmoderns sommarslott Castle of May i Skottland och senare slottet Dunrobin. Om Disney har haft en förebild för sitt sagoslott som finns med i inledningarna till alla deras filmer så måtte det vara Dunrobin. Med massor av smäckra tinnar och torn och fantastiskt vacker inredning samt en park som var helt enastående. Där fick vi se på falkenering vilket var så häftigt. En berguv som hette Cedar blev kallad på massor av gånger och flög lågt över våra huvuden, där vi som publik satt på låga träbänkar. Cedar ”swoopade” ner över oss och landade därefter alltid på falkenerarens läderhandske. Han matade Cedar bland annat med små döda kycklingar som berguven svalde hela i ett gulp varje gång.
Sista natten bodde vi i den helt bedårande staden Lincoln med en mäktig domkyrka som hade mycket vackra enorma blyinfattade fönster. Det var en händelserik resa som avslutades med en minst sagt nervkittlande vistelse i stillastående köer på motorvägarna som går i ring runt London på väg till flygplatsen Gatwick. Det var fredag vilket i sig är värsta dagen i veckan vad gäller rusningstrafik. Dessutom var det skolavslutningsveckan så ALLA skulle någonstans och antagligen inte hem. Vi trodde på allvar att vi skulle missa planet.
Inombords bet jag på naglarna och slet i mitt hår. Utåt sett försökte jag behålla lugnet när Henrik blev stressad i en av de där mastodontrondellerna som finns i hela Londonområdet, ”the mother of all roundabouts” hädanefter kallad TMOAR. Det är hela städer av rondeller. Så här kunde det gå till: Bilen på väg in i TMOAR: -Höger eller vänster? frågade Henrik i normalt tonläge. – Mot Heathrow! svarade kartläserskan (moi) och pekar åt vänster. Inne i TMOAR: -Höger eller vänster?? Henriks röst lät något mer stressad och aningen högre.
-Mot Heathrow!! svarade jag med en stressad också något högre röst. Ännu längre in i TMOAR: -HÖGER ELLER VÄNSTER??? formligen dånade Henrik uppfodrande.
-VÄNSTER! gapade jag så äntligen. Bilen måste därmed gira snabbt ut ur TMOAR. Jag blev svettig. Fråga mig inte varför jag i den där stunden av allvar inte kunde ge ett svar som frågeställaren bad om. I en efteranalys verkar det som att jag tycker att det är tydligare att ge orten på skylten vid den utfart vi ska ta snarare än att ge riktningen.
Hur det nu var så använde vi GPS:en och såg att vi borde åka av tidigare från motorvägen än vägbeskrivningen gav för handen. Det visade rött på vägen i GPS:en vilket betydde tvärstopp, inte ens 10 kilometer i timmen på den föreslagna vägen. Vi smet av tidigare och krånglade oss på bakvägar fram till Gatwick, återlämnade bilen och hann köpa två nya bagar till alla vår nyinhandlade persedlar därför att vi hade övervikt, packade om allt, checkade in och tog oss igenom security med god marginal. Innan dess i bilen hade vi börjat ringa flygbolaget och kollat andra senare flighter och eventuell hemfärd nästa dag istället. Anpassning till situationen för stunden, det är vårt motto! Oh my, oh my!
Det är en fin sak att få vara med om. Den där enastående känslan av att vistas med en person som har ett kynne och perspektiv på tillvaron som överensstämmer så väl med hur jag är. Konflikterna under alla dessa dygn blev få och smärre. Det är något nytt för mig. Resorna är de stora testerna på hur väl man fungerar ihop, tycker jag. Jag tycker så väldigt mycket om att vara med Henrik. Det känns så fridfullt.
Liberala Kvinnor
I Almedalen hade vi styrelsemöte. Vi hade också med oss våra nya vykort formade som ett mynt med en tårtbit utskuren symboliserande den lön som kvinnor går miste om bara på grund av sitt kön. Dessa delade vi ut lite under själva folkpartidagen, som i år var på fredagen. Till detta hade också vårt ombud Hide Spahija bakat muffins som hon och någon till skurit ut en bit ur, för att förmedla samma symbolik. Det var väldigt populära kakor och vårt kära ombud hamnade på bild med vår partiledare och korgen med muffins i tidningen NU. Vi hade paneldebatt eller snarare ett panelsamtal som handlade om ”Män och jämställdhet” med Svend Dahl som är utredare i ämnet och mig. Den var ordnad av vår förbundssekreterare Jessica Bagge som också modererade. Allt blev mycket lyckat. Nästa år lär det bli svårt att få tag på boende men vi ska förstås vara på plats då också.
Kvinnors företagande hotas nu starkt av att hela oppositionen tagit avstånd mot vinster i välfärden. I en marknadsekonomi framstår det överhuvudtaget som befängt att vara emot vinster. När det gäller företag inom vård och omsorg så är det en stor andel företag som drivs av just kvinnor. Det är bara att konstatera att varken socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister är partier som värnar om jämställdhet. Ställningstagandet som oppositionspartierna tagit är inte bara befängt, det är ett hot mot en ökad andel kvinnliga företagare och ett hot mot tillväxten. Det här är något som vi i Liberala Kvinnor kommer att återkomma till så ofta vi kan fram till valet 2014.
Presstödskommittén
Jag har fått vara med i en statlig utredning, i detta fall om presstödet. Den har pågått i ett- och ett halvt år och det har varit en ganska märklig erfarenhet om än otroligt intressant. Gruppen har bestått av ledamöter från alla partier. Dessutom har det varit ett antal olika experter inom branschen samt sakkunnig om EU. Det har också varit med företrädare för Finansdepartementet. Betänkandet lämnas till departementet i september. Innan dess kommer förhoppningsvis snart en artikel i DN.
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Om ett tag är det dags för partiets landsmöte där ett helt nytt partiprogram ska tas fram. Det har pågått så långa förberedelser där samordningsansvarige för partiprogrammets arbete, Christer Nylander, och alla kring honom i de olika områdesgrupperna/programrådsgrupperna arbetat stenhårt. Detta har skett tillsammans med resten av folkpartisveriges engagerade medlemmar som uttryckt åsikter men dessutom har man tagit in massor med synpunkter från icke-medlemmar. Till det kommer fantastiska tjänstemän som med programrådsgrupperna tagit fram svar till cirka tusen motioner. Jag är djupt imponerad och stolt över det. Nu återstår partistyrelsens arbete med att befästa alla svaren. Jag är adjungerad dit och det är fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång. Fick vara med som adjungerad även inför förra landsmötet och det är helt otroligt med vilken disciplin partistyrelsen jobbar. Här måste jag förstås också nämna det häftiga med arbetet PÅ själva landsmötet, ett stort och ansvarsfyllt arbete. De som är ordförande och vice samt sekreterare på alla passen, det är obegripligt hur de lyckas hålla ordnig på allt! Imponerad även över det! Ett nytt liberalt partiprogram inför 2014, yyeeeeeyyy!
Att hinna med måsten och nöjen
Sommarveckorna ska inrymma så mycket. Det ska vara tid för vila, resor, umgänge med familj och vänner. Tid för att exempelvis röja ur garaget, pust, för att rensa ur källaren, stånk, och för att hinna läsa de där böckerna som inte hinns med annars. Jag har hunnit måla och fixa utomhus men rensning och röjning har inte blivit av. Jag hann istället läsa en del, något som jag uppskattar mycket. En bok jag inte hade planerat att läsa men som jag ändå tog mig an är Dan Browns senaste bok ”Inferno”. Den handlar bland annat om Dantes Inferno, om transhumanism och därmed förstås om hur jordens befolkning ökar lavinartat för varje år. Det är en intressant aspekt och relevant.
Jag har ofta funderat över fenomenet de senaste åren. Om vi lyckas bota alla sjukdomar och stoppa alla epidemier samt ha varningssystem inför alla naturkatastrofer så att fler människor hinner rädda sig, är det verkligen till väl för jorden totalt sett? Dantes Inferno läste jag när jag var i slutet på tonåren, en tid när jag var fascinerad av medeltiden, pesten, inkvisitionen, häxförföljelserna och annat som tilltalade en ung Annas något morbida böjelser. Det var den delen som åsyftas i Dan Browns bok som jag läste för trettiofem år sedan, den om helvetet. Det är en fantastisk historia och smart: Dante delade upp helvetet i olika nivåer och synderna i olika grader eller värdeskalor, ju värre synd desto hemskare straff i helvetet. Det smarta tycker jag var att han 1.Valde att skriva folkligt, på italienska istället för latin, vilket ledde till att han nådde en mycket större läsekrets. 2. Han skrev in sina meningsmotståndare på ställen i helvetet där han tyckte att de borde höra hemma. Vilken magnifik hämnd!
Dan Brown skriver ytligt som ett filmmanus, ett sätt att skriva som jag inte gillar och därför har jag bara läst DaVincikoden men skippat hans andra böcker. Jag klarar nästan inte av att läsa när det är skrivet så, oavsett hur spännande själva storyn är. Det verkar som om jag är ganska ensam om att känna så här. Folk gillar verkligen hans böcker. En annan bok som jag dock läste med stort välbehag är deckaren ”The Cucko’s calling” av J.K.Rowlings pseudonym. Jag har inte läst någon Harry Potter. Däremot har döttrarna läst alla eller fått dem höglästa av sin storasyster, oftast på originalspråket. Jag har sett filmerna men inte lockats av att läsa.
När jag läste denna nya deckare, och för J.K. Rowling nya genre, kunde jag inte låta bli att se min älskade födelsestad London i scenarios som om de vore gjorda för Harry Potter-filmerna. Vindlande mystiska smala gator och magisk musik. Hjälten i ”The Cucko’s calling” är en storvuxen, hårig före detta Afghanistan-veteran med benprotes på ena benet som nu arbetar som privatdetektiv. Sympatiskt och spännande och förvånande nog längtar jag till nästa! Det var otippat.
Nu har jag börjat på ”Lean In” av Sheryl Sandberg som arbetar på Facebook och som skriver om feminism på amerikanska villkor. Det finns många liknelser med Sverige i hur kvinnor har det och uppfattar sig själva samt vilka yrkesval som görs av just kvinnor. Samtidigt har vi tack och lov en fungerande barnomsorg här! Ja, det finns för övrigt mycket som fungerar väl i detta land. Glad att vara hemma i Sverige, glad att få verka i Riksdagen och politiken och glad att alla sammanlagt sju barn i vår nya familjekonstellation verkar må bra.
söndag 9 juni 2013
"Kärlekens pris"
Man vet aldrig riktigt vad som ska hända i livet. Jag har tre vuxna döttrar som är utflugna. Numera är jag dessutom extramamma till fyra söner varav två bor med oss varannan vecka. Totalt otippat att jag skulle bli ”förälder med barn hemma” igen. Jag funderar över deras olika möjligheter i livet, mina döttrars respektive dessa extrasöners. Ingen har väl det här laget kunnat undgå att kvinnor under en livslön tjänar 3,6 miljoner mindre än män i genomsnitt? Eller kunnat missa det faktum att femtio procent av alla kvinnor nu lever på garantipension? Är det ett jämställt samhälle? Är det ett rättvist samhälle?
Det sägs handla om livsvalen, denna stora löneskillnad. Kvinnor väljer att arbeta deltid i stor utsträckning för att kunna arbeta obetalt med hemarbete sju veckor mer om året än vad män gör.
Tror ni på fullt allvar att kvinnor ”väljer” för att ”kunna”? Är det verkligen frivilliga livsval, detta som pågår varje dag hela tiden i vårt samhälle?
Deltidsarbete gör att det blir lättare att bland annat vara hemma när barnens skoldag är slut eller att ta hand om gamla släktingar som behöver hjälp men gärna vill bo kvar hemma men som ändå vägrar ta emot hemtjänst, bara några exempel.
Kvinnor tjänar mindre därför att det väljer att göra det – sägs det. Mannen gör karriär utanför familj och hem, kvinnan gör det möjligt för mannen att agera så. Eftersom nästan femtio procent av alla äktenskap dessutom slutar med skilsmässa så är det inte en särskilt lönsam affär för kvinnorna. Före detta ordförande för Liberala Kvinnor Bonnie Bernström kallar det för ”kärlekens pris”.
I den offentliga sektorn har konkurrensutsättningen av vård och omsorg gjort att många kvinnor trots allt har kunnat börja bestämma mer över sin ekonomi genom att de har startat eget. Engagerat och med kvalitet tar de hand om hemtjänst, äldreomsorg och sjukvård.
Miljöpartiets senaste kongressbeslut att förbjuda vinst i väldfärdsföretag är ett slag direkt mot kvinnligt företagande! Manligt företagande som också finansieras med skattemedel som exempelvis byggsektorn berördes inte på sagda kongress. Miljöpartiets påstådda företagarvänlighet var en chimär, nu sällar sig partiet än mer till vänsterblockets planekonomiska inställning.
Där inkluderas även en annan könsdiskriminerande attityd, nämligen att RUT är dåligt men ROT är bra. RUT ger skatteavdrag i en sfär där många kvinnor arbetar. Jag tycker att det är fullständigt obegripligt att man avfärdar en möjlighet att omvandla en svart marknad till en vit, som då också blir med pensionsgrundande löner. Det är OK att få fönstren målade men inte OK att få dem tvättade!
Nyhetsförmedlingen om oron i våra förorter har spritt sig ut över hela världen. Åtminstone Storbritanniens och USA:s utrikesdepartement varnade sina medborgare från att resa till Sverige.
Själv fick jag ta emot några mail i samma klass som ”beklagar sorgen”, bland annat från Indiens förre ambassadör. Så många unga arga och lättpåverkade män har förstört privat och allmän egendom för miljoner samtidigt som civilsamhället gått samman mer än någonsin för att visa att detta inte är acceptabelt.
Jag tycker att man ska stärka kvinnorna i områden där det råder en känsla av utanförskap. Jämställdhetsminister Maria Arnholm har redan satt tummen på det faktum att pojkar i hela nationen halkar efter i skolan rent allmänt och att något måste göras. Även i utanförskapsområden går det bättre för tjejerna, de har en vilja att komma vidare och pluggar med goda resultat. Det fanns väl inte en enda tjej involverad i gatstenskastning eller anläggning av bränder.
Jag tvivlar på att det varit så lätt för systrar och mödrar att göra sina stämmor hörda för att försöka stoppa när killarna via sms och annat lockats ut för att bråka.
När kvinnorna lär sig företagande, får egen utkomst och förmåga att klara sig själva så stärks hela familjer och därmed hela områden.
I det sammanhanget vill jag påpeka att vårdnadsbidraget är en styggelse och borde tas bort genast. Det åstadkommer inte bara en inlåsningseffekt för kvinnorna i det att bidraget fördröjer deras möjlighet att komma ut i arbetslivet. Det gör också att barnen vars mammor (det är nästan bara kvinnor som nyttjar vårdnadsbidraget) är hemma med dem blir avsevärt sena i sin svenska språkutveckling. Även det faktum att det är pedagogiskt positivt för barn att träffa andra barn och socialisera sig tas bort från vårdnadsbidragsfamiljer.
Att kvinnor tjänar lika för lika arbete kunde man ju tro är en självklarhet. Så är dock absolut inte fallet. En kvinnlig ekonom har efter tio år i yrket fallit efter i lönebildning med i snitt 100.000:- om året jämfört med en manlig ekonom med samma meriter och ålder. Det finns mer inom samma ämne som får vem som helst att bli uppbragt. Maria Hemström på JA-delegationen säger rakt ut när hon håller föredrag om fakta, statistik och siffror: Sanningen om världens mest jämställda land – vi är lurade! Det finns massor att göra för att vi ändå ska komma dit en dag. Börja med att gå med i Liberala Kvinnor!
Det sägs handla om livsvalen, denna stora löneskillnad. Kvinnor väljer att arbeta deltid i stor utsträckning för att kunna arbeta obetalt med hemarbete sju veckor mer om året än vad män gör.
Tror ni på fullt allvar att kvinnor ”väljer” för att ”kunna”? Är det verkligen frivilliga livsval, detta som pågår varje dag hela tiden i vårt samhälle?
Deltidsarbete gör att det blir lättare att bland annat vara hemma när barnens skoldag är slut eller att ta hand om gamla släktingar som behöver hjälp men gärna vill bo kvar hemma men som ändå vägrar ta emot hemtjänst, bara några exempel.
Kvinnor tjänar mindre därför att det väljer att göra det – sägs det. Mannen gör karriär utanför familj och hem, kvinnan gör det möjligt för mannen att agera så. Eftersom nästan femtio procent av alla äktenskap dessutom slutar med skilsmässa så är det inte en särskilt lönsam affär för kvinnorna. Före detta ordförande för Liberala Kvinnor Bonnie Bernström kallar det för ”kärlekens pris”.
I den offentliga sektorn har konkurrensutsättningen av vård och omsorg gjort att många kvinnor trots allt har kunnat börja bestämma mer över sin ekonomi genom att de har startat eget. Engagerat och med kvalitet tar de hand om hemtjänst, äldreomsorg och sjukvård.
Miljöpartiets senaste kongressbeslut att förbjuda vinst i väldfärdsföretag är ett slag direkt mot kvinnligt företagande! Manligt företagande som också finansieras med skattemedel som exempelvis byggsektorn berördes inte på sagda kongress. Miljöpartiets påstådda företagarvänlighet var en chimär, nu sällar sig partiet än mer till vänsterblockets planekonomiska inställning.
Där inkluderas även en annan könsdiskriminerande attityd, nämligen att RUT är dåligt men ROT är bra. RUT ger skatteavdrag i en sfär där många kvinnor arbetar. Jag tycker att det är fullständigt obegripligt att man avfärdar en möjlighet att omvandla en svart marknad till en vit, som då också blir med pensionsgrundande löner. Det är OK att få fönstren målade men inte OK att få dem tvättade!
Nyhetsförmedlingen om oron i våra förorter har spritt sig ut över hela världen. Åtminstone Storbritanniens och USA:s utrikesdepartement varnade sina medborgare från att resa till Sverige.
Själv fick jag ta emot några mail i samma klass som ”beklagar sorgen”, bland annat från Indiens förre ambassadör. Så många unga arga och lättpåverkade män har förstört privat och allmän egendom för miljoner samtidigt som civilsamhället gått samman mer än någonsin för att visa att detta inte är acceptabelt.
Jag tycker att man ska stärka kvinnorna i områden där det råder en känsla av utanförskap. Jämställdhetsminister Maria Arnholm har redan satt tummen på det faktum att pojkar i hela nationen halkar efter i skolan rent allmänt och att något måste göras. Även i utanförskapsområden går det bättre för tjejerna, de har en vilja att komma vidare och pluggar med goda resultat. Det fanns väl inte en enda tjej involverad i gatstenskastning eller anläggning av bränder.
Jag tvivlar på att det varit så lätt för systrar och mödrar att göra sina stämmor hörda för att försöka stoppa när killarna via sms och annat lockats ut för att bråka.
När kvinnorna lär sig företagande, får egen utkomst och förmåga att klara sig själva så stärks hela familjer och därmed hela områden.
I det sammanhanget vill jag påpeka att vårdnadsbidraget är en styggelse och borde tas bort genast. Det åstadkommer inte bara en inlåsningseffekt för kvinnorna i det att bidraget fördröjer deras möjlighet att komma ut i arbetslivet. Det gör också att barnen vars mammor (det är nästan bara kvinnor som nyttjar vårdnadsbidraget) är hemma med dem blir avsevärt sena i sin svenska språkutveckling. Även det faktum att det är pedagogiskt positivt för barn att träffa andra barn och socialisera sig tas bort från vårdnadsbidragsfamiljer.
Att kvinnor tjänar lika för lika arbete kunde man ju tro är en självklarhet. Så är dock absolut inte fallet. En kvinnlig ekonom har efter tio år i yrket fallit efter i lönebildning med i snitt 100.000:- om året jämfört med en manlig ekonom med samma meriter och ålder. Det finns mer inom samma ämne som får vem som helst att bli uppbragt. Maria Hemström på JA-delegationen säger rakt ut när hon håller föredrag om fakta, statistik och siffror: Sanningen om världens mest jämställda land – vi är lurade! Det finns massor att göra för att vi ändå ska komma dit en dag. Börja med att gå med i Liberala Kvinnor!
tisdag 21 maj 2013
Konst och signalvärden
Efter ett extremt långt uppehåll vad gäller bloggandet så griper jag ånyo tangentbordet för att försöka förmedla ”Anna i livet och politiken” igen. Denna gång med en regelbundenhet som åtminstone sker varannan vecka, hoppas jag. Livet och politiken tog tydligen över helt här ett tag…
Det finns ett starkt signalvärde i konst och kultur vilket inte är något nytt alls. Kulturutövandet ska vara fritt och ocensurerat eftersom den många gånger skapas för att provocera och väcka tanken. Däremot måste det finnas eftertanke i var man placerar konsten, åtminstone i den offentliga miljön. Här följer några tankar om en skulptur som finns mitt inne i Stockholm citys gatumiljö, precis vid ingången till en central shoppinggalleria:
Den offentliga miljön skapar en bild av hur samhället ser ut i historia och nutid. Det kan konstateras att många skulpturer och statyer runt om i landet oftast porträtterar namngivna påklädda män medan kvinnorna som regel är nakna och namnlösa. Detta kan i sig starkt ifrågasättas.
Gallerian MOOD mitt i Stockholm city har valt att ha en skulptur av en anorektiskt mager ung kvinna vid en av sina entréer, ”Pretty vacant” av Cajsa von Zeipel. Zeipel har själv ägnat sig åt pro-ana (en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil snarare än som en sjukdom) men vi hoppas att hon har tillfrisknat.
Liberala Kvinnor anser att det är en förfärlig kvinnobild som förmedlas med en sådan skulptur på den platsen. Det är många unga människor som idag kämpar med ätstörningar och förvrängda kroppsuppfattningar. Liberala Kvinnor erfar att skaparen av ”Pretty vacant” glorifierar anorexia och självsvält och i förlängning så gör även gallerian MOOD detsamma.
Gallerian beskriver sin konst bland annat som provocerande. I fallet med skulpturen ”Pretty vacant” går utsmyckningen över gränsen och blir smaklös och kränkande, på ett synnerligen påträngande sätt i den offentliga miljön. Detta på grund av placeringen.
Unga människor som redan ständigt matas av kroppsideal omöjliga att leva upp till rör sig här. Vore skulpturen inne i gallerian – så vore den en del av flera alster som förmodligen syns där och då snarare en konstupplevelse. Utan att ha synpunkter på konstnären eller hennes intentioner så är det en felplacering som vi önskar att gallerian borde åtgärda.
I helgen är det distriktsordförandekonferens med Liberala Kvinnor. Vi samlas alla för en helg med fullspäckat program som inleds av bästa Maria Arnholm. Som ordförande för Liberala Kvinnor sedan hösten förra året så har jag hunnit med att besöka fjorton distrikt. Hoppas att få boka upp flera nu när vi alla samlas. Härliga, taggade jämställdhetsivrare, underbart.
Bara en vecka kvar för inlämning av motioner till Folkpartiets landsmöte som går av stapeln i höst. Då ska partiprogrammet stötas och blötas och det ska bli väldigt roligt!
Det finns ett starkt signalvärde i konst och kultur vilket inte är något nytt alls. Kulturutövandet ska vara fritt och ocensurerat eftersom den många gånger skapas för att provocera och väcka tanken. Däremot måste det finnas eftertanke i var man placerar konsten, åtminstone i den offentliga miljön. Här följer några tankar om en skulptur som finns mitt inne i Stockholm citys gatumiljö, precis vid ingången till en central shoppinggalleria:
Den offentliga miljön skapar en bild av hur samhället ser ut i historia och nutid. Det kan konstateras att många skulpturer och statyer runt om i landet oftast porträtterar namngivna påklädda män medan kvinnorna som regel är nakna och namnlösa. Detta kan i sig starkt ifrågasättas.
Gallerian MOOD mitt i Stockholm city har valt att ha en skulptur av en anorektiskt mager ung kvinna vid en av sina entréer, ”Pretty vacant” av Cajsa von Zeipel. Zeipel har själv ägnat sig åt pro-ana (en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil snarare än som en sjukdom) men vi hoppas att hon har tillfrisknat.
Liberala Kvinnor anser att det är en förfärlig kvinnobild som förmedlas med en sådan skulptur på den platsen. Det är många unga människor som idag kämpar med ätstörningar och förvrängda kroppsuppfattningar. Liberala Kvinnor erfar att skaparen av ”Pretty vacant” glorifierar anorexia och självsvält och i förlängning så gör även gallerian MOOD detsamma.
Gallerian beskriver sin konst bland annat som provocerande. I fallet med skulpturen ”Pretty vacant” går utsmyckningen över gränsen och blir smaklös och kränkande, på ett synnerligen påträngande sätt i den offentliga miljön. Detta på grund av placeringen.
Unga människor som redan ständigt matas av kroppsideal omöjliga att leva upp till rör sig här. Vore skulpturen inne i gallerian – så vore den en del av flera alster som förmodligen syns där och då snarare en konstupplevelse. Utan att ha synpunkter på konstnären eller hennes intentioner så är det en felplacering som vi önskar att gallerian borde åtgärda.
I helgen är det distriktsordförandekonferens med Liberala Kvinnor. Vi samlas alla för en helg med fullspäckat program som inleds av bästa Maria Arnholm. Som ordförande för Liberala Kvinnor sedan hösten förra året så har jag hunnit med att besöka fjorton distrikt. Hoppas att få boka upp flera nu när vi alla samlas. Härliga, taggade jämställdhetsivrare, underbart.
Bara en vecka kvar för inlämning av motioner till Folkpartiets landsmöte som går av stapeln i höst. Då ska partiprogrammet stötas och blötas och det ska bli väldigt roligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)