torsdag 1 januari 2009

Nyårsafton på Violstigen

Vädret var fint den sista dagen på året, klart och soligt och rimfrost på allt, det var vackert. Sofia har blivit förkyld också nu och jag är så ledsen för hennes skull. Hon säger att det säkert är var som helst ifrån, inte från mig. Men det är klart att det är jag som smittat henne. Själv har jag börjat få ont i bröstet och hostan är så jobbig så jag måste knipa samtidigt som jag hostar för att annars...

Började ordna för vår hummerbrunch. Olle ringde till tjejerna för att kolla när han skulle hämta dem. Jag kom på att jag skulle be Emilie ta med sig sin symaskin så att jag skulle kunna sy på spetsen på en klänning jag köpt som jag tycker är för kort. Jag gjorde slingor på utväxten i mitt hår och duschade och klädde mig och sedan dukade vi och ställde fram humrarna. Tjejerna kom och när alla tre är hemma är det fantastiskt. Och Emilie och Sara var på gott humör.

Sofia är den som räddat min sinnesstämning mången gång. I juli 2004 kom jag på att jag skulle åka med tjejerna på semester. Vi hade inga hundar för första gången på sjutton år och ingenting planerat så på kort varsel bestämde jag mig för att ta med tjejerna på en roadtrip till Mont Saint Michel som jag alltid drömt om att få se. Olle var tvungen att jobba så det skulle bara bli vi kvinnor i familjen. Sara och Enilie var inne i otroligt bitchiga humör och jag tänkte att det skulle göra dem lite gladare. Jag tog Volvon och hade inte ett enda hotellrum bokat. Körde rakt ner via bron från Malmö och ner på kontinenten. Sedan var vi på vägarna i två veckor och jag körde och körde och körde. Vi kom till St Malo och jag fick se Mont Saint Michel och det var väldigt kul. Sedan fick jag ett infall och vi tog världens dyraste färja till södra England och hälsade på min favoritkusin Debbie som bodde i Brighton. Där sov vi över en natt innan vi tog oss till andra delar av England. Debbie hade diffus smärta i magen och jag sa att hon måste gå till doktorn. När hon väl gjorde det visade det sig att hon hade magcancer. Hon dog i april 2005, jag saknar henne så.

Men tjejerna fick träffa henne hemma hos sig vilket de inte hade gjort förut, hon hade bara varit på besök hos oss i Sverige. Jag undrar ibland över de inklinationer som kommer över oss människor, vad de beror på och vad som händer när man inte följer dem. Jag är så tacksam över att jag tog med mig mina döttrar till min älskade Deborah.

Vi var med om en del äventyr under de två veckor vi gjorde vår roadtrip och vi shoppade loss ordentligt. Volvo stationsvagnen var bra packad med fri sikt bakåt när vi åkte från Violstigen. När vi åkte hem från Göteborg efter färja från Felixstowe så kunde jag inte se ut bakåt, det var bystfullt i bagageutrymmet och i vartenda skrymsle i bilen där man kunde pula in prylar. Vad jag skulle komma fram till var att Emsi och Sassa hade varit på ganska uselt humör under hela resan. Sassa kunde ta sina långa ben och trycka knäna in i framsätet när hon satt bak. Tjejerna turades om att sitta fram med mig och vara kartläsare. Det visade sig snabbt att Emilie var absolut bäst på att läsa kartan och ge vägintruktioner. Under två veckor så var de två yngsta jag fött fram ur min kropp stingsliga, tjuriga och allmänt ganska hopplösa. Jag kände mig som instängd i en liten yta med två små bomber färdiga att explodera eller kanske implodera, beroende på valt tillfälle. Men då hade jag ljuva Sofia, min lilla förstfödda svan. Hon sade kloka saker och hon tröstade mig och var en solstråle i den tunga atmosfären som skapades titt som tätt.

Väl hemkommen fick jag ryggskott efter att ha suttit och kört bil åtta timmar per dag fjorton dagar i sträck. Sofia satte ihop ett helt fantastiskt bildspel åtföljt av hennes anteckningar som hon suttit och plitat på under resans gång. Små extrakt ur dagarna som hjälper oss att minnas händelser som att Volvon blev påkörd av en kvinna bakifrån när vi stod och väntade på att ta oss in i en av alla de otaliga rondeller som finns i England. Eller att Sara hade feber när vi var i Stratford upon Avon. Och hur vi njöt av alla crepes vi tryckte i oss i St Malo... Mina fina döttrar.

Vi gav oss i kast med humrarna som inte var de bästa jag fått. Olle har skämt bort oss under flera år med färska, många gånger, svenska humrar. Nu hade vi tinade men det gick bra. Vi hade äkta champagne i lass och alla var på gott humör. Planen hade från början varit att Sofia skulle till Josefin och fira nyår och Emilie och Sara till Lucy. Men Sofia hade alltså blivit dålig och Emilie var inte kry ännu. Så Sara visade sin fantastiska klänning från Oasis för oss, hon var så snygg. Det var en svart nederdel slimmad i pennkjolsmodell och överdelen en ärmlös krämfärgad del med en stor dramatiskt vriden draperad lite rosettaktig feature. Hon är så snygg så att man inte kan fatta det. Tänk att hon är så lik mig som ung och tänk att jag kan ha sett ut något som hon... Fast inte så lång och tjusig.

Sara susade iväg och hennes äldre systrar stannade hemma och vi gjorde oss i ordning, Olle fixade middag. Bosse bus skulle komma på middag och vid 21 skulle granngänget dyka upp, var det bestämt. Stekt lammfilé och kokt potatis och sås, det smakade himmelskt. Ett gott rött vin. Mådde så bra. Sedan ordnade jag igång soppkokaren som är en mycket praktisk sak som jag köpt på Martin Ohlson som Olle fick för några födelsedagar sedan. Den rymmer 10 liter soppa som hålls varm i ett vattenbad och så är det ett lock med en slev i. Man ser dem oftast på sushibarer där misosoppan brukar vara. Bosse som är stark som en oxe fick uppdraget att öppna de enorma gulaschsoppsburkarna. Sedan flera timmar började man kunna se fyrverkier över hela regionen och smällare (dessa jävla smällare som borde förbjudas) hördes kontinuerligt.

De två nioarmade ljusstakarna med böhmiska kristaller (mycket bling bling) stod tända och allt var mysigt. Grannarna började dyka upp och alla satt och pratade och minglade och drack och livet kändes gott. Staffan hade som planerat med sig en stor fyrverkerilåda och sedan hade även Mikko med sig en. Vi samlades några minuter innan tolvslaget på altanen, jag delade ut plastchampagenglas till alla och alla korkade upp sina flaskor. Inne i stan, i hela grannskapet, över hela Värmdölandet och utåt mot havsbandet, överallt syntes och hördes fyrverkier. Emilie med otroligt snyggt målade ögon och Sofia med sin rosenhy, båda så vackra så jag kan inte fatta att jag och Olle har skapat dem, stod på vår sovrumbalkong ovanför oss alla. Kaj kunde inte låta bli, han gick upp till dem och jag vill ju inte att någon utomstående ska gå upp till vårt sovrum för det är totalt kaos med tusen klädesplagg, Olles dataprylar och miljoner böcker. Det skiter ju han i så det var väl OK då. Det ÄR en ännu mer enastående utsikt därifrån också.

Gubbarna (Mikko och Staffan) eller grabbarna (Mikko och Staffan) satte igång de två lådorna efter varandra och det var helt magnifikt, vi stod som mitt inne i fyrverkerierna, det var fantastiskt! Vi tjöt och oade och aade och stojade. Alla kramades och önskade varandra gott nytt och vi skålade och drack. Sedan drog vi oss inomhus igen och vi började äta av soppan som verkligen gjorde succé. Creme fraiche och ost, bröd och vin eller öl till. Alla var toppennöjda. Och flera ville låna soppvärmaren vid tillfälle. Vi kom i säng vid 03.00. Bosse fick inte tag i någon taxi så han sov över.

Så blev det då 2009. Ett år jag ser fram emot med stor förväntan och förundran. Happy New Year!

1 kommentar:

  1. Du har nog för alltid ändrat min syn på hur politiker är. Och Mona Salin av någon anledning, kanske för att hon under usas valvaka i en intervju sa att hon rökte gräs när hon va liten. Ja ja vet inte! Men rolig blogg kan jag säga att jag tyckte efter läst lite. Propps till Anna i livet, du e rolig.

    /Joakim, nu utan hår

    SvaraRadera