Vi flyttade ut till Gamla Tyresö 1984. Vårt hus var mycket litet, byggt 1946 av en man som inte hade behov av mer än ett allrum med kök som kringgärdade en öppen spis samt en Husqvarna vedspis. Vi har kvar vedspisen, den är väldigt fin och den ger en känsla av oberoende. Blir det elavbrott så kan vi laga mat och värma vatten ändå, minsann! Det fanns en liten mulltoasits som det blev min uppgift att tömma eftersom Olle var lite kräsmagad på den tiden. Det har jag tagit ur honom. Det går ju inte att leva med en Anna som jag i tjugofem år och vara kräsmagad, det kan ju till och med en treåring räkna ut :-)
Vi har haft egen brunn hela denna tiden vilket faktiskt är ett riktigt äventyr. Vattnet har oftast funnits i tillräckliga mängder men torra somrar har det fluktuerat. Under decenniernas lopp när nya bautavillor byggts omkring oss så har de borrat brunnar och till och med skaffat swimmingpool. Det vattnet tas från vår gemensamma vattentäkt och det är klart att det märks och påverkar vattentillgången.
Mitt första politiska uppdrag var som ersättare i Miljö- och byggnadsnämnden år 2000. Det första som jag började driva som också fick genomslag var att man måste ha riktlinjer för hur man förtätade ute på halvön för att värna om vattnet. Man skulle ha en översyn av alla befintliga toatankar och tillgången till vattnet från egna brunnar vid begäran om bygglov. Det var nämligen så att det fanns en djungel av olika knep som människor använde sig av för att slippa tömma sina toatankar, bland annat och det vanligaste var väl att helt enkelt borra hål i botten på dem och låta föroreningarna rinna ut för att blanda sig med vattentäkterna. En stor hälsofara och totalt omoraliskt!
1987 skaffade vi Clivus Multrum. Det är en enorm tank som man preparerar med spån och maskar och köksavfall som tillsammans med fekalier och urin till sist bildar ren jord. Det fungerade helt perfekt de första tio åren. Men sedan blev det för mycket väta, vi var fem personer i familjen och de senare åren har vi helt enkelt tömt tanken med hjälp av slamsugarföretag. Innan dess så blev det fin jord.
De somrar när det var torrt stod korkade sommargrannar och tvättade bilen i timmar eller vattnade gräsmattan i evigheter eller fylld poolen med brunnsvatten (allt detta är förbjudet, i synnerhet när det är torka. Men bilar får ej tvättas där det är risk att smutsvattnet kan förorena brunnar, och vår brunn låg precis fem meter från den plats där bilen tvättades meddelst alla möjliga fettlösningsmedel och vaxer och annat skit, bläh! Att vattna gräs när det råder torka är dessutom att motverka gräsets överlevnad, de får kortare rötter och blir "tillvanda" att lätt få tillgång till fukt. Detta vet jag som är engelsman och har en pappa vars gräsmattor inte var av denna värld under hela min uppväxt. När det gäller pool i område där ej kommunalt vatten finns så ska man beställa tankbil för uppfyllnad av sin bassäng.) Det är klart att det märktes hos oss. Jag kunde inte köra tvättmaskinen mer än någon gång per dag utan att pumpen stannade på grund av för lite tillförsel av vatten, man kunde stå i duschen med hela huvudet fullt av shampo och det kom plötsligt bara en liten stril som knappt räckte till att skölja lilltån...
Det jobbigaste är när pumpen brakar helt. Sådana perioder gäller det att lära sig hur man gör utan dusch och vatten ur kranarna för att sköta sin hygien. Jag har lärt mig att en hink vatten räcker till att tvätta håret. Man lär sig tekniken för hur mycket som behövs för att få upp lödder och sedan att skölja ur allt. Man lär sig att blaska sig över hela kroppen i avsaknad av dusch. (Jag har inte haft ett badkar på hela denna tid. Jag saknar att ligga och tina upp i varmt vatten.) Tandborstning är alltid trevligt ute på hälleberget med strålande utsikt över havet. Tänk på att inte spotta på småkrypen, de är inte lika förtjusta i tandkräm som vi människor. Det låter ju idylliskt. Men för några jular sedan hade vi inget rinnande vatten över hela jullovet. Det blir inte lika idylliskt på vintern. Och då står jag ju inte på altanen och blaskar, då måste självständiga Anna gå till vänner och be att få låna deras dusch, hua, vad jobbigt!
Detta liv har varit otroligt miljövänligt måste man ju tillstå. Jag har enorm respekt för vårt behov av vatten och att det är en ändlig resurs som människor tar helt för given. De flesta i storstadsområdena fattar ju inte att man inte kan slösa med vattnet på det sätt som man gör. Vår tillgång till vatten är en orsak till bävan. Många delar av världen saknar vatten helt. Vattenbrist eller tillgång till rent vatten utgör risken för död eller möjligheten till liv. Människor krigar och dödar för att få vatten. I framtiden, inte alltför långt fram, så kommer inte olja och guld vara den största rikedomen att äga utan vatten och tjänlig föda.
Att leva med ett nära förhållande till en egen brunn har lärt mig så mycket. Jag är inte så bekväm. Jag klarar lite enklare förhållanden. Jag blir inte hysterisk om något oförutsett händer (som till exempel att stå med ögonen fyllda av schampo och inte en droppe vatten att skölja med, det hjälper väl inte att bryta ihop, lös problemet! Det går fler bussar, det går att byta mötestider, allt går att lösa!) Framför allt är inte tillgången till vatten en självklarhet för mig.
Föreställ dig att du måste gå kilometervis för att hämta vatten. Utan något fordon eller bärhjälp av något slag. I gassande sol. Det du får med dig tillbaka är bara det du själv förmår bära. Varje dag, flera gånger om dagen eftersom det handlar om att du och din familj ska överleva. Föreställ dig det. Ordentligt. Blunda. Känn den heta marken under dina fötter. Känn hettan mot din kropp. Du får inte snubbla och tappa ut något! För de dina dör om inte du skaffar vatten åt dem.
Gå nu till din fina förkromade kran och drick ett glas vatten ur den. Nej, skippa Ramlösan, Lokan och det andra miljöförstörande bjäfset. Vi har världens finaste vatten direkt ur våra kranar i Sverige. Drick vattnet med respekt!
fredag 31 oktober 2008
torsdag 30 oktober 2008
Tattoos
Det är lite "typigt" med tatueringar. Det verkar som om alla har dem numera. 1994 hade min tanke om att låta tatuera en delfin på överarmen mognat klart så jag gick till Doc Forest som alla sa var bäst på att tatuera. Åkte dit på förmiddagen med min delfinteckning eftersom det dåförtiden knappt fanns några delfinmotiv alls att välja på. Tyckte att det var schysst att ge honom tid att förbereda något så viktigt som en permanent bild på hud. Hade fått tid till klockan 15.00 på eftermiddagen. När jag kom dit var hela butiken tvärfull av folk och det var en kvinnlig tatuerare som tog emot för att utföra tatueringen. Man skulle kunna säga att det var som en drop-in salong. Kvinnan tatuerade uselt och stressat. Hon gjorde den på en kvart. Kan utan överdrift säga att hon arbetade totalt oseriöst. En väninna som också gick dit fick samma behandling, stressat och dåligt men hade dessutom oturen att hennes tatuering "rann" så att hennes motiv blev suddigt som en dåligt utförd akvarellmålning. Väninnan blev så besviken så att hon senare lät operera bort sin tatuering. Min vän borde ha anmält den oproffsiga haggan, men det gjorde hon inte.
I alla fall, vi hade i många år vårt företag beläget på Kocksgatan nästan nere vid Borgmästargatan. Det kunde komma in gubbar i vår butik som sa att de mindes när våra lokaler var systembolag. När vi varit där några år så etablerade sig plötsligt en tatuerarbutik på Borgmästargatan. Jag gick dit en dag och visade min seriefigursliknande delfin som definitivt inte liknade det original jag ritat och frågade om de kunde hjälpa mig att förbättra den. Absolut! svarade killen som ägde butiken. Jag bokade tid och samtidigt kom jag på att jag ville ha en fjäril på utsidan av vaden. En blåvinge. Han gjorde ett toppenjobb! Snart kom jag på att jag ville ha texten "carpe tempus" i ryggslutet, ganska smått. Istället för det som alla körde med hela tiden på smycken och överallt: carpe diem. Carpe tempus betyder fånga tiden, njut av ögonblicket. (Carpe diem betyder fånga dagen)
Det var också då som jag kom på att jag ville ha ett litet snabel-a på min hand, mellan tummen och pekfingret. Tatueraren var tveksam men sa till sist: "ja, du är ju tillräckligt gammal och etablerad och har jobb och så. Annars tatuerar jag aldrig på händer... " Det är nog ingen annan som har något liknande, åtminstone inte på handen. Den symboliserar A för Anna, den kan också ses som ett a (anna) omgärdat av ett o (olle). Sedan älskar jag ju verkligen möjligheten att kunna maila. Så den står för många olika saker, just den tatueringen.
Min mamma var måttligt road då, på nittiotalet, när jag gjorde min delfin. Hon ville helst att jag skulle dölja den. Så medelklassaktigt med den inställningen! Jag berättade för henne om överklasskvinnorna i England på nittonhundratjugotalet som lät tatuera sig. Men det övertygade inte Kerstin om att det inte var "lågt" eller bara förknippat med fängelsekunder som hon ju tyckte.
De två yngsta döttrarna har följt min trend och båda gått och tatuerat sig på sin artonårsdag. Det är också de som tagit mitt efternamn. Det är också de som är ilsknast på mig. Vad beror sådant på, tro?
I alla fall så är jag glad över mina tatueringar. De är alla diskreta, går att dölja om jag vill det utom den på handen. Den på handen är dock så liten så att man inte lägger märke till den så lätt. Många har trott att jag har en diskostämpel som inte gått att få bort efter vanlig handtvätt. Ganska kul, faktiskt. Med tanke på min ålder. DiskoAnna.
Jag blev opererad för diskbråck 2005. Jag sa till doktor Elkan som skulle utföra operationen att: Det är bara att skära i carpe tempus, det är inte så noga. Väldigt okunnigt måste jag tillstå så här i efterskott. Elkan sa ingenting, han tittade bara fundersamt på mig. På SöS låg jag flera dagar efter operationen men när det var dags att åka hem så skulle såret läggas om en sista gång. Undersköterskan som hjälpte mig sa med bredaste dalmål: "Men gu va fint han har sytt! Det är som om han har varit en riktig plastiiiikkirurg, men gu alltså!" Jag kände mig smickrad, tänk vad han var gullig och omtänksam, verkligen! Sedan dess har jag lärt mig hur otroligt negativt det är att ha en tatuering i ett operationsområde, det är totalt olämpligt att få in tatueringsfärgen i operationssåret. Elkan var extemt professionell när han gjorde sig mödan att undvika min tatuering, det var inte på grund av att jag skulle få ett vackert operationsärr med en oförstörd tatuering som han gjorde som han gjorde. Det var för att jag skulle ha större chanser att överleva!
Sofia har kvar namnet Karlström och har inte en endaste tatuering på sin alabasterfärgade hud. Olle har inte heller någonsin haft en tanke åt tattoo-hållet. Stoiskt låter han oss hållas med våra infall. Han har aldrig gjort vågen. Men han har heller aldrig fördömt eller klagat. Ibland är han en äkta liberal. :-) Och en mycket kärleksfull make.
I alla fall, vi hade i många år vårt företag beläget på Kocksgatan nästan nere vid Borgmästargatan. Det kunde komma in gubbar i vår butik som sa att de mindes när våra lokaler var systembolag. När vi varit där några år så etablerade sig plötsligt en tatuerarbutik på Borgmästargatan. Jag gick dit en dag och visade min seriefigursliknande delfin som definitivt inte liknade det original jag ritat och frågade om de kunde hjälpa mig att förbättra den. Absolut! svarade killen som ägde butiken. Jag bokade tid och samtidigt kom jag på att jag ville ha en fjäril på utsidan av vaden. En blåvinge. Han gjorde ett toppenjobb! Snart kom jag på att jag ville ha texten "carpe tempus" i ryggslutet, ganska smått. Istället för det som alla körde med hela tiden på smycken och överallt: carpe diem. Carpe tempus betyder fånga tiden, njut av ögonblicket. (Carpe diem betyder fånga dagen)
Det var också då som jag kom på att jag ville ha ett litet snabel-a på min hand, mellan tummen och pekfingret. Tatueraren var tveksam men sa till sist: "ja, du är ju tillräckligt gammal och etablerad och har jobb och så. Annars tatuerar jag aldrig på händer... " Det är nog ingen annan som har något liknande, åtminstone inte på handen. Den symboliserar A för Anna, den kan också ses som ett a (anna) omgärdat av ett o (olle). Sedan älskar jag ju verkligen möjligheten att kunna maila. Så den står för många olika saker, just den tatueringen.
Min mamma var måttligt road då, på nittiotalet, när jag gjorde min delfin. Hon ville helst att jag skulle dölja den. Så medelklassaktigt med den inställningen! Jag berättade för henne om överklasskvinnorna i England på nittonhundratjugotalet som lät tatuera sig. Men det övertygade inte Kerstin om att det inte var "lågt" eller bara förknippat med fängelsekunder som hon ju tyckte.
De två yngsta döttrarna har följt min trend och båda gått och tatuerat sig på sin artonårsdag. Det är också de som tagit mitt efternamn. Det är också de som är ilsknast på mig. Vad beror sådant på, tro?
I alla fall så är jag glad över mina tatueringar. De är alla diskreta, går att dölja om jag vill det utom den på handen. Den på handen är dock så liten så att man inte lägger märke till den så lätt. Många har trott att jag har en diskostämpel som inte gått att få bort efter vanlig handtvätt. Ganska kul, faktiskt. Med tanke på min ålder. DiskoAnna.
Jag blev opererad för diskbråck 2005. Jag sa till doktor Elkan som skulle utföra operationen att: Det är bara att skära i carpe tempus, det är inte så noga. Väldigt okunnigt måste jag tillstå så här i efterskott. Elkan sa ingenting, han tittade bara fundersamt på mig. På SöS låg jag flera dagar efter operationen men när det var dags att åka hem så skulle såret läggas om en sista gång. Undersköterskan som hjälpte mig sa med bredaste dalmål: "Men gu va fint han har sytt! Det är som om han har varit en riktig plastiiiikkirurg, men gu alltså!" Jag kände mig smickrad, tänk vad han var gullig och omtänksam, verkligen! Sedan dess har jag lärt mig hur otroligt negativt det är att ha en tatuering i ett operationsområde, det är totalt olämpligt att få in tatueringsfärgen i operationssåret. Elkan var extemt professionell när han gjorde sig mödan att undvika min tatuering, det var inte på grund av att jag skulle få ett vackert operationsärr med en oförstörd tatuering som han gjorde som han gjorde. Det var för att jag skulle ha större chanser att överleva!
Sofia har kvar namnet Karlström och har inte en endaste tatuering på sin alabasterfärgade hud. Olle har inte heller någonsin haft en tanke åt tattoo-hållet. Stoiskt låter han oss hållas med våra infall. Han har aldrig gjort vågen. Men han har heller aldrig fördömt eller klagat. Ibland är han en äkta liberal. :-) Och en mycket kärleksfull make.
Kommunalpolitiska rådet med mera
Pratade med Alexander Bard igår. Det är väldigt roligt med Liberati. De ska ha en träff på tisdag på riksdagskansliet, ska försöka hinna dit efter förbundsstyrelsen. Jag tog vaccinationer inför resan igår, stelkramp och Hepatit A. Mot kolera tar man ett vaccin genom munnen två gånger innan avresa.
Åkte sedan till kommunalpolitiska rådets möte på landstingshuset. Tanken om att kommunerna går samman och bildar eget försäkringsbolag härstammar från det faktum att det finns kommuner som inte får bli försäkrade. Trots det blir det turbulent på marknaden. Så mycket för fria marknadskrafter. Det säger sig väl självt att man måste hitta lösningar för att kunna bli försäkrade?
Birgitta Rydberg berättade hur budgetarbetet i landstingsgruppen hade gått. Slutligen hade man landat på en bra gemensam budget men inte helt utan komplikationer innan dess. Fascinerande.
Idag fick jag börja morgonen med att ringa vårdcentralen för att få en läkartid till Sara som hade feber och så ont i halsen att hon inte kunde tala. Vi fick tid till tio och sedan hämtade jag ut hennes penicillin och köpte glass till henne.
Jag har suttit och skrivit en artikel till Frisinnad Tidskrift om kommunens partiövergripande arbete mot främlingsfientlighet. Fick ett brev från tidskriftens redaktör där hon bad om cirka 5000 ord utan blanksteg. Det är så roligt att få berätta om vad vi har gjort!
Kanske bastar med Olle och Staffan senare ikväll. Det är storm ute och regnrusk. Olle håller i företagarföreningshusets torsdagspub men kommer inte hem så sent.
Panncentralens detaljplaneändring är ute på samråd. Vet inte hur man ska lyckas hålla fönstren hela när alla var sönderslagna innan den provisoriska lagningen kom till. Men arkitektens förslag ser väldigt trevligt ut.
Ledig imorgon, så skönt! Middag hos Brandts, Sebastian ska på resa i Asien i tre månader. På lördag fyller jag år men vill helst inte tänka på det. På söndag kommer syrran med familj och pappa Clive på lunch. Vi ska till mammas grav och sätta lyktor. Mamma och jag hade ju samma födelsedag och dessutom är det Allahelgonahelgen. Man kommer att fira mig även när jag är död.
Åkte sedan till kommunalpolitiska rådets möte på landstingshuset. Tanken om att kommunerna går samman och bildar eget försäkringsbolag härstammar från det faktum att det finns kommuner som inte får bli försäkrade. Trots det blir det turbulent på marknaden. Så mycket för fria marknadskrafter. Det säger sig väl självt att man måste hitta lösningar för att kunna bli försäkrade?
Birgitta Rydberg berättade hur budgetarbetet i landstingsgruppen hade gått. Slutligen hade man landat på en bra gemensam budget men inte helt utan komplikationer innan dess. Fascinerande.
Idag fick jag börja morgonen med att ringa vårdcentralen för att få en läkartid till Sara som hade feber och så ont i halsen att hon inte kunde tala. Vi fick tid till tio och sedan hämtade jag ut hennes penicillin och köpte glass till henne.
Jag har suttit och skrivit en artikel till Frisinnad Tidskrift om kommunens partiövergripande arbete mot främlingsfientlighet. Fick ett brev från tidskriftens redaktör där hon bad om cirka 5000 ord utan blanksteg. Det är så roligt att få berätta om vad vi har gjort!
Kanske bastar med Olle och Staffan senare ikväll. Det är storm ute och regnrusk. Olle håller i företagarföreningshusets torsdagspub men kommer inte hem så sent.
Panncentralens detaljplaneändring är ute på samråd. Vet inte hur man ska lyckas hålla fönstren hela när alla var sönderslagna innan den provisoriska lagningen kom till. Men arkitektens förslag ser väldigt trevligt ut.
Ledig imorgon, så skönt! Middag hos Brandts, Sebastian ska på resa i Asien i tre månader. På lördag fyller jag år men vill helst inte tänka på det. På söndag kommer syrran med familj och pappa Clive på lunch. Vi ska till mammas grav och sätta lyktor. Mamma och jag hade ju samma födelsedag och dessutom är det Allahelgonahelgen. Man kommer att fira mig även när jag är död.
onsdag 29 oktober 2008
Mode
Tänk om inte kläder funnes! Jag har alltid tyckt att jag är snyggast med kläderna på. Älskar klänningar och skor. Det där med klänningar och även kjolar kommer sig av att jag tycker att jag inte passar i långbyxor. Dessutom är det otroligt bekvämt med klänning, man får liksom luft :-)
Avskyr däremot strumpbyxor. Jag fryser in vintern och de kommer inte på förrän frosten är här (dessvärre denna morgon) och jag sliter av mig dem tidigt på våren när det knappt töat klart. Förra hösten upptäckte jag en dyr kompromiss: Stay-ups. Men som sagt, de kostar, håller inte mer än några sekunder och vid några tillfällen tålde jag inte det där gummit som gör att de ska stanna uppe på låren och det blev utslag som gjorde ont.
Nu är det alltså uppenbart att jag är road av mode och kläder. Det är även mina tre döttrar. Det är INTE min man. Han är en riktig lurv, rent modemässigt. Tillsammans utgör vi ett ganska osannolikt par. Jag gillar att klä upp mig, han skiter verkligen i vad han har på sig. Han är ju väldigt vacker och manlig i mina ögon, men kläderna... Det ironiska är att de gånger jag verkligen får komplimanger över hur jag ser ut av min man är när jag hasar omkring i jeans och skjorta, vilket händer ytterst sällan.
Hela huset är en enda stor kläd- och lump- och skohög. De trånga ytor som alltså ändå finns med extraordinär utsikt över Erstaviken är belamrade av allehanda olika sorters klädesplagg. Att ha en dotter på Beckmans modelinje är fascinerande för till alla dessa högar kommer provdockor med märkliga kreationer som är arbetsprover. Häromdagen låg det en hel hög med stickprover från stickningsmaskiner som Emilie gjort. Hon ska bo i Borås nästa vecka och skapa en hel stickkollektion baserad på hennes fotografier av hustak och torn i Stockholm. Färgerna är fantastiska med kopparblågröna toner, himmelsblått, tegelfärgat och frismönster. Det kommer säkert att bli urläckert.
Sara är över 1.80 lång. För några veckor sedan så packade Emilie upp ett par skor som var det fulaste jag sett i hela mitt liv - trodde jag. Modet nu är nämligen jätteplatå samt mycket smal skyhög klack. Det ser för jävligt ut. Nå, där satt jag och ojade mig och sa att fy fan, vad fula! En stund senare kom Sara hem med en glädjestrålande min. Hon packade upp ett par skor som var om möjligt ÄNNU jävligare. Och satte på sig dem. De var två decimeter höga. Hon blev 1.90, kändes det som, där hon tornade upp sig över mig. Jag blev ännu mer pygmé än vad jag brukar vara med Sara.
Ni ser väl framför er en animerad Anna á 1.62 som står och skäller på en blond artonårig valkyria som är två meter lång? Vem tror ni vinner?
Nej, det är dags att göra något åt min nästan sjukliga faiblesse för klänningar. Det är dags att nöja mig med det jag har. Faktum!
Avskyr däremot strumpbyxor. Jag fryser in vintern och de kommer inte på förrän frosten är här (dessvärre denna morgon) och jag sliter av mig dem tidigt på våren när det knappt töat klart. Förra hösten upptäckte jag en dyr kompromiss: Stay-ups. Men som sagt, de kostar, håller inte mer än några sekunder och vid några tillfällen tålde jag inte det där gummit som gör att de ska stanna uppe på låren och det blev utslag som gjorde ont.
Nu är det alltså uppenbart att jag är road av mode och kläder. Det är även mina tre döttrar. Det är INTE min man. Han är en riktig lurv, rent modemässigt. Tillsammans utgör vi ett ganska osannolikt par. Jag gillar att klä upp mig, han skiter verkligen i vad han har på sig. Han är ju väldigt vacker och manlig i mina ögon, men kläderna... Det ironiska är att de gånger jag verkligen får komplimanger över hur jag ser ut av min man är när jag hasar omkring i jeans och skjorta, vilket händer ytterst sällan.
Hela huset är en enda stor kläd- och lump- och skohög. De trånga ytor som alltså ändå finns med extraordinär utsikt över Erstaviken är belamrade av allehanda olika sorters klädesplagg. Att ha en dotter på Beckmans modelinje är fascinerande för till alla dessa högar kommer provdockor med märkliga kreationer som är arbetsprover. Häromdagen låg det en hel hög med stickprover från stickningsmaskiner som Emilie gjort. Hon ska bo i Borås nästa vecka och skapa en hel stickkollektion baserad på hennes fotografier av hustak och torn i Stockholm. Färgerna är fantastiska med kopparblågröna toner, himmelsblått, tegelfärgat och frismönster. Det kommer säkert att bli urläckert.
Sara är över 1.80 lång. För några veckor sedan så packade Emilie upp ett par skor som var det fulaste jag sett i hela mitt liv - trodde jag. Modet nu är nämligen jätteplatå samt mycket smal skyhög klack. Det ser för jävligt ut. Nå, där satt jag och ojade mig och sa att fy fan, vad fula! En stund senare kom Sara hem med en glädjestrålande min. Hon packade upp ett par skor som var om möjligt ÄNNU jävligare. Och satte på sig dem. De var två decimeter höga. Hon blev 1.90, kändes det som, där hon tornade upp sig över mig. Jag blev ännu mer pygmé än vad jag brukar vara med Sara.
Ni ser väl framför er en animerad Anna á 1.62 som står och skäller på en blond artonårig valkyria som är två meter lång? Vem tror ni vinner?
Nej, det är dags att göra något åt min nästan sjukliga faiblesse för klänningar. Det är dags att nöja mig med det jag har. Faktum!
Blogg och etik
På förekommen anledning måste jag bara ställa frågan: Ska man ta ansvar för sina åsikter eller inte? Finns det åsikter som det är OK att dryfta i en mindre sfär som man inte ska behöva stå för i en större?
Som politiskt aktiv känner jag att allt jag gör och allt jag säger vägs för och emot mig. Mitt sätt att vara också. Människor ser på mig på ett annat sätt än om jag inte vore politiker. Just detta är inte ett problem för mig eftersom jag har den personlighetstypen som är ganska "blaffig", typ: What you see and hear is what you get". Jag är som en öppen bok, säger vad jag tycker och är ganska chosefri och inte så väldigt rädd att göra bort mig. Been there, done that! Jag är för gammal för att slösa energi på att spara på mig. Dessutom står jag för allt jag gör och säger, även det som är skitdåligt, rent av fel. De sidorna är jag inte alls stolt över, men kan förmodligen förklara om än inte försvara.
Det som slår mig nu är att det här synsättet är totalt subjektivt. Det är verkligen "the world according to Anna". Tydligen lever många med synsättet att det finns åsikter som man nog inte borde ha för om någon får veta att man tycker på endera eller andra sättet så kan man förstöra sin karriär. Det är klart att en pedofil inte gärna skriker ut på hustaken att det är sexigt med små barn eller att en rasist anställd på en förskola i Rinkeby gärna går med en skylt med "Kasta ut alla invandrare!"
En bloggare kan faktiskt skriva ner allt som man hör och upplever och det skulle gå att lämna ut människor fullständigt.
Nu är min inställning att det verkligen finns gränser. Jag vill inte att mina nära vänner ska blogga om mina allra innersta tankar om jag inte har sagt att det är OK och jag tänker inte skriva om saker som berättats för mig i förtroende heller.
Men sedan då? Ni vet, det där dagliga mänskliga interagerandet? I kommunens korridorer, på arbetsplatsen, i matkön, på bilprovningen, på bussen, i skolan, på föreningsmötet, på inne-bandyn, på vårdcentralen, i flygplanet, på semesterorten? Allt vi gör och säger borde väl vara handlingar som vi kan stå för i efterhand? Är det så att massor av människor lever helt oärligt och hycklande nästan varje sekund av sina liv? Är det så? För om det är den krassa verkligheten så förstår jag varför människor mår dåligt, både fysiskt och psykiskt.
Hur många av oss har inte hört det här förut? "Det här får man ju inte tycka men..." Och så kommer de där för mig förhatliga åsikterna som oftast har att göra med människovärde: "Kroknäsor går inte att göra affärer med" eller "Homosexuella är ju onaturliga" eller "Kvinnor fungerar ju på ett annat sätt" eller "De håller sig ju bara för sig själva, de där invandrarna" eller "gud har skapat man och kvinna, annars skulle vi ju varit samma kön allihopa" eller "kvinnor vill ju vårda" eller "de kommer bara hit för att kunna skicka hem lönen" eller "man tog aldrig livet av alla de där judarna, det är en skröna" eller... Listan är oändlig. När jag hör dem eller liknande så känns det som nålsting i mig. Och jag måste ta till orda. Konsekvenserna kan vara förödande eftersom jag skapar konflikt, jag beter mig inte korrekt. Det korrekta är att lyssna och kanske nicka instämmande, eftersom den som uttalar dessa åsikter verkligen på fullt allvar anser att åsikterna är allmängiltiga. Men inte OK att uttala. Vilken jävla attityd!
Konstaterar att jag är en synnerligen obekväm person. Tänk om vi alla alltid var tysta, medan dumma, fördomsfulla, elaka, idiotiska och människofientliga åsikter fick fritt spelrum TROTS att de egentligen inte delas av en majoritet av befolkningen? De inskränkta individerna är ju inskränkta därför att de inte vet bättre och därför talar de som de gör, i villfarelsen att alla tycker som de. Tysta, fega och utan civilkurage sitter vi alla runtomkring och lyssnar och nickar och idiotin och fördomsfullheten segrar! Bara för att det är så himla jobbigt att ta en diskussion!
Jag är ledsen men du som i framtiden kommer i kontakt med mig riskerar att citeras och berättas om, det är ett faktum. Om jag gillar dig så kommer jag att be om lov. Om jag inte bryr mig om dig eller inte tycker att du förtjänar respekt så kommer jag inte att be om lov. Vi får alla ta konsekvenserna av vilka vi är, vad vi tycker och hur vi agerar. Varje dag, hela livet. Kanske inte när vi blivit dementa, det förbehållet måste vi få ha.
Men annars. Livet är ingen lekstuga som ska hafsas fram. Varje ord som sägs kan antingen skada eller inspirera. Tänk på det.
Kindest regards Anna
Som politiskt aktiv känner jag att allt jag gör och allt jag säger vägs för och emot mig. Mitt sätt att vara också. Människor ser på mig på ett annat sätt än om jag inte vore politiker. Just detta är inte ett problem för mig eftersom jag har den personlighetstypen som är ganska "blaffig", typ: What you see and hear is what you get". Jag är som en öppen bok, säger vad jag tycker och är ganska chosefri och inte så väldigt rädd att göra bort mig. Been there, done that! Jag är för gammal för att slösa energi på att spara på mig. Dessutom står jag för allt jag gör och säger, även det som är skitdåligt, rent av fel. De sidorna är jag inte alls stolt över, men kan förmodligen förklara om än inte försvara.
Det som slår mig nu är att det här synsättet är totalt subjektivt. Det är verkligen "the world according to Anna". Tydligen lever många med synsättet att det finns åsikter som man nog inte borde ha för om någon får veta att man tycker på endera eller andra sättet så kan man förstöra sin karriär. Det är klart att en pedofil inte gärna skriker ut på hustaken att det är sexigt med små barn eller att en rasist anställd på en förskola i Rinkeby gärna går med en skylt med "Kasta ut alla invandrare!"
En bloggare kan faktiskt skriva ner allt som man hör och upplever och det skulle gå att lämna ut människor fullständigt.
Nu är min inställning att det verkligen finns gränser. Jag vill inte att mina nära vänner ska blogga om mina allra innersta tankar om jag inte har sagt att det är OK och jag tänker inte skriva om saker som berättats för mig i förtroende heller.
Men sedan då? Ni vet, det där dagliga mänskliga interagerandet? I kommunens korridorer, på arbetsplatsen, i matkön, på bilprovningen, på bussen, i skolan, på föreningsmötet, på inne-bandyn, på vårdcentralen, i flygplanet, på semesterorten? Allt vi gör och säger borde väl vara handlingar som vi kan stå för i efterhand? Är det så att massor av människor lever helt oärligt och hycklande nästan varje sekund av sina liv? Är det så? För om det är den krassa verkligheten så förstår jag varför människor mår dåligt, både fysiskt och psykiskt.
Hur många av oss har inte hört det här förut? "Det här får man ju inte tycka men..." Och så kommer de där för mig förhatliga åsikterna som oftast har att göra med människovärde: "Kroknäsor går inte att göra affärer med" eller "Homosexuella är ju onaturliga" eller "Kvinnor fungerar ju på ett annat sätt" eller "De håller sig ju bara för sig själva, de där invandrarna" eller "gud har skapat man och kvinna, annars skulle vi ju varit samma kön allihopa" eller "kvinnor vill ju vårda" eller "de kommer bara hit för att kunna skicka hem lönen" eller "man tog aldrig livet av alla de där judarna, det är en skröna" eller... Listan är oändlig. När jag hör dem eller liknande så känns det som nålsting i mig. Och jag måste ta till orda. Konsekvenserna kan vara förödande eftersom jag skapar konflikt, jag beter mig inte korrekt. Det korrekta är att lyssna och kanske nicka instämmande, eftersom den som uttalar dessa åsikter verkligen på fullt allvar anser att åsikterna är allmängiltiga. Men inte OK att uttala. Vilken jävla attityd!
Konstaterar att jag är en synnerligen obekväm person. Tänk om vi alla alltid var tysta, medan dumma, fördomsfulla, elaka, idiotiska och människofientliga åsikter fick fritt spelrum TROTS att de egentligen inte delas av en majoritet av befolkningen? De inskränkta individerna är ju inskränkta därför att de inte vet bättre och därför talar de som de gör, i villfarelsen att alla tycker som de. Tysta, fega och utan civilkurage sitter vi alla runtomkring och lyssnar och nickar och idiotin och fördomsfullheten segrar! Bara för att det är så himla jobbigt att ta en diskussion!
Jag är ledsen men du som i framtiden kommer i kontakt med mig riskerar att citeras och berättas om, det är ett faktum. Om jag gillar dig så kommer jag att be om lov. Om jag inte bryr mig om dig eller inte tycker att du förtjänar respekt så kommer jag inte att be om lov. Vi får alla ta konsekvenserna av vilka vi är, vad vi tycker och hur vi agerar. Varje dag, hela livet. Kanske inte när vi blivit dementa, det förbehållet måste vi få ha.
Men annars. Livet är ingen lekstuga som ska hafsas fram. Varje ord som sägs kan antingen skada eller inspirera. Tänk på det.
Kindest regards Anna
tisdag 28 oktober 2008
Annas baby ungdomscaféet
Nu ska jag berätta om upphov och idéer. Olle sa till mig igår kväll när jag satt och hetsade upp mig för socialdemokraterna i Tyresös totalt oschyssta taktik att ta på sig ungdomscaféet som deras: "Vi vanliga människor bryr oss inte om varifrån idéerna kommer, bara de blir genomförda och löften hålls. Vi orkar inte med det där politiska käbblet."
Jag är en naiv och tillitsfull person. Eller har åtminstone varit. Men nu måste jag ändra ingångsläge i min kommunikation med oppositionen. Det duger inte att för tusende gången se mina idéer hamna som motion från sossarna. Jag småpratar aningslöst med "trevliga" socialdemokrater om att jag håller på att driva den eller den frågan i alliansen. Någon månad senare presenteras det som en idé från (s).
Denna gången har man dock gått långt över hederns gränser. Jag började arbeta med kommunens chefstjänstemän och med alliansen redan 2004 för att vi skulle ha någon form av ungdomscafé gärna med tillgång till internet. Problemet har hela tiden varit var man skulle lokalisera detta café. Det fick ju inte ligga alltför avsides. Detta problem löstes när vi hade ombyggnationen av Nyboda klar. Visst har det tagit tid. Men bättre sent än aldrig. Döm då om min förvåning när den socialdemokratiska tidningen hämningslöst och totalt lögnaktigt skriver "I september 2006 biföll den borgerliga majoriteten socialdemokraternas motion om att kommunen skulle ta initiativ till ett ungdomscafé för äldre ungdomar i Tyresö".
Vi biföll för att det var renhårigt att inte avslå en motion vars innehåll redan arbetades med!
OK. OK! Jag tar på mig det totalt korkade att inte marknadsföra tidigare och bättre och framför allt: Offentligt! Skadan är redan skedd. Alla Tyresöbor tycker nu att: Tänk så bra de är, de där socialdemokraterna!" Olle har rätt i att ingen "vanlig" dödlig vill ha politiskt käbbel om vem som kläckte idén. Men det har varit så viktigt för mig att caféet skulle förverkligas och när det väl gör det så är det klart att det svider lite att glädjen över dess tillkomst inte riktas åt alliansens och folkpartiets håll.
Så där, nu fick jag ur mig lite ånga. Det är bara att ta nya tag och bli bättre på att föra ut tankar om hur jag och vi vill förbättra Tyresö. I ett tidigt skede!
Jag är en naiv och tillitsfull person. Eller har åtminstone varit. Men nu måste jag ändra ingångsläge i min kommunikation med oppositionen. Det duger inte att för tusende gången se mina idéer hamna som motion från sossarna. Jag småpratar aningslöst med "trevliga" socialdemokrater om att jag håller på att driva den eller den frågan i alliansen. Någon månad senare presenteras det som en idé från (s).
Denna gången har man dock gått långt över hederns gränser. Jag började arbeta med kommunens chefstjänstemän och med alliansen redan 2004 för att vi skulle ha någon form av ungdomscafé gärna med tillgång till internet. Problemet har hela tiden varit var man skulle lokalisera detta café. Det fick ju inte ligga alltför avsides. Detta problem löstes när vi hade ombyggnationen av Nyboda klar. Visst har det tagit tid. Men bättre sent än aldrig. Döm då om min förvåning när den socialdemokratiska tidningen hämningslöst och totalt lögnaktigt skriver "I september 2006 biföll den borgerliga majoriteten socialdemokraternas motion om att kommunen skulle ta initiativ till ett ungdomscafé för äldre ungdomar i Tyresö".
Vi biföll för att det var renhårigt att inte avslå en motion vars innehåll redan arbetades med!
OK. OK! Jag tar på mig det totalt korkade att inte marknadsföra tidigare och bättre och framför allt: Offentligt! Skadan är redan skedd. Alla Tyresöbor tycker nu att: Tänk så bra de är, de där socialdemokraterna!" Olle har rätt i att ingen "vanlig" dödlig vill ha politiskt käbbel om vem som kläckte idén. Men det har varit så viktigt för mig att caféet skulle förverkligas och när det väl gör det så är det klart att det svider lite att glädjen över dess tillkomst inte riktas åt alliansens och folkpartiets håll.
Så där, nu fick jag ur mig lite ånga. Det är bara att ta nya tag och bli bättre på att föra ut tankar om hur jag och vi vill förbättra Tyresö. I ett tidigt skede!
Tyresö Närradio 91,4 och Åke Sandin i mitt hjärta
När jag började med politiken för åtta år sedan fick jag lära känna en underbar människa som har en speciell plats i mitt hjärta. Denna engagerade, belästa, beresta och väldigt roliga människa heter Åke Sandin. Han har arbetat träget och oförtrutet med Tyresö Närradio 91,4 i deccennier, han har intervjuat nästan alla Tyresöbor känns det som, han har gjort radio, radio, radio.
Han "bjöd in" mig utan prut när jag var ny i den speciella sfären som ju politiken är och intervjuade mig och lät mig intervjua honom. Jag fick förtroendet att göra egna program och äran att få vara med som bisittare flera gånger. Jag tror inte att han någonsin kommer att förstå vad det betyder och har betytt för mitt självförtroende och verkligen också för min inställning till radio som fenomen.
Jag satt med i styrelsen under några år, ganska turbulenta internt. Tror aldrig jag förut varit utsatt för ett sådant misstycke eller kanske rent av hat utan att jag visste varför från en för mig helt främmande individ. Fortfarande kan jag inte förklara varför jag framkallande sådan aversion från den dåvarande ordföranden förutom möjligen att jag var medlem i folkpartiet. Trots det så lyckades jag få fram de vägskyltar vid kommunens tre stora infartsvägar som nu står på plats som aviserar radiokanalens frekvens, med benäget bistånd från resten av styrelsen.
Jag kommer aldrig att glömma hur dåligt Åke mådde å mina vägnar, jag kommer ALDRIG att förlåta dåvarande ordföranden för att han utsatte Åke för det. För min egen del så kunde jag inte riktigt ta åt mig, jag hade ju inget otalt med honom, varför hata någon som man inte har någon som helst relation till? Men funnes det ett helvete så skulle jag önska den personen dit, bara för att han fick Åke att må så dåligt. Bad person, bad karma, you will get it back!
Kommunen borde använda vår fina radiokanal mer. Det som ska komma så snart som det går är att jag intervjuar Berit Assarsson och Peter Holck om hur vi klarar krishanteringen i kommunen. Det är av stort allmänintresse att medborgarna får höra vad som händer när allt är utslaget i kommunikationsväg till exempel. Berit är positiv, det är bara bokning av intervjutid, så kör vi!
Åke Sandin och 91,4 i mitt hjärta.
Han "bjöd in" mig utan prut när jag var ny i den speciella sfären som ju politiken är och intervjuade mig och lät mig intervjua honom. Jag fick förtroendet att göra egna program och äran att få vara med som bisittare flera gånger. Jag tror inte att han någonsin kommer att förstå vad det betyder och har betytt för mitt självförtroende och verkligen också för min inställning till radio som fenomen.
Jag satt med i styrelsen under några år, ganska turbulenta internt. Tror aldrig jag förut varit utsatt för ett sådant misstycke eller kanske rent av hat utan att jag visste varför från en för mig helt främmande individ. Fortfarande kan jag inte förklara varför jag framkallande sådan aversion från den dåvarande ordföranden förutom möjligen att jag var medlem i folkpartiet. Trots det så lyckades jag få fram de vägskyltar vid kommunens tre stora infartsvägar som nu står på plats som aviserar radiokanalens frekvens, med benäget bistånd från resten av styrelsen.
Jag kommer aldrig att glömma hur dåligt Åke mådde å mina vägnar, jag kommer ALDRIG att förlåta dåvarande ordföranden för att han utsatte Åke för det. För min egen del så kunde jag inte riktigt ta åt mig, jag hade ju inget otalt med honom, varför hata någon som man inte har någon som helst relation till? Men funnes det ett helvete så skulle jag önska den personen dit, bara för att han fick Åke att må så dåligt. Bad person, bad karma, you will get it back!
Kommunen borde använda vår fina radiokanal mer. Det som ska komma så snart som det går är att jag intervjuar Berit Assarsson och Peter Holck om hur vi klarar krishanteringen i kommunen. Det är av stort allmänintresse att medborgarna får höra vad som händer när allt är utslaget i kommunikationsväg till exempel. Berit är positiv, det är bara bokning av intervjutid, så kör vi!
Åke Sandin och 91,4 i mitt hjärta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)