Från september till november

Besök i Liberala kvinnors olika distrikt
Budgetpresentation i Norrtälje
www.kaatach.se
ICLD
EU-kandidater för Liberala Kvinnor
Djurens rätt
Mensa
Riksdagslistan
Landsmötet

Besök i Liberala kvinnors olika distrikt
En intensiv höst har inneburit många möten på riksdagen men också resor till distrikten för Liberala Kvinnor ute i landet. Jag har nu hunnit besöka 18 distrikt men tre återstår. Det är väldigt roligt att möta folkpartister ute i landet och att prata jämställdhetsfrågor. Med Maria Arnholm som jämställdhetsminister så är det en ren fröjd att kunna få berätta om jämställdhetsfrågor på riksnivå men också att informera om sätt att arbeta på kommunal nivå. Många män är intresserade – liberalismens bas är bland annat vikten av ett jämställt samhälle – och vi välkomnar detta då det är en samhällsfråga och inte en kvinnofråga.

Män skulle verkligen vinna på ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen på många olika sätt. Arbetsgivarna skulle ändra fokus från att kvinnor är borta från jobbet mer och därför obenägna att lyfta kvinnor i den utsträckning de förtjänar. Då skulle löneutvecklingen äntligen gå i rätt riktning för kvinnor också. Männen skulle inte känna så stor press på att försaka möjligheten med att kunna vara hemma med sina barn i småbarnsåren. Det skulle gynna deras fortsatta relation med sina barn och sina partners. Det är mycket olyckligt att i det uttag som statistiken nu visar där endast 24 procent av männen tar del av föräldraförsäkringen så är det endast 10 procent som nyttjar föräldraförsäkringen med sina barn innan de fyllt två år.

Budgetpresentation i Norrtälje
Jag fick äran att presentera budgeten hos mina partivänner i Norrtälje. Med på presentationen var jag som enda kvinna och resten av de tre i alliansen var män varav en var Mats Odell. Det var trevligt och intressant men synd att vi åtminstone inte hade en kvinna till med.

www.kaatach.se
Har varit på studiebesök hos ett Tyresöföretag för en tid sedan som heter Kaatach och som är ett lekland för stora och små barn. Tyresö företarna passade samtidigt på att lyssna på mig berätta om hur man arbetar i riksdagen. Lokaliteterna ligger i Petterboda i Tyresö och där finns så mycket roligt. Dessutom har man en restaurang. Företaget drivs av en man som verkligen brinner inifrån hjärtat för att det ska gå bra, det känns också när man går runt där. Förhoppningen är att fler ska hitta dit eftersom man kan ha konferenser, fester och allt möjligt kul där även för vuxna. Jag önskar all lycka till!

ICLD
Internationellt centrum för lokal demokrati är en myndighet som nu finns i Visby på Gotland. För några veckor sedan var jag på besök hos dem för att berätta om Liberala Kvinnors historia och hur vi arbetar. Där fanns kvinnor i olika politiska toppositioner från Asien, Afrika och Östeuropa. Med på plats fanns även representanter för Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det var oerhört intressant att få höra hur de såg på Sverige, de tyckte till exempel att de sett alldeles för få poliser och att det inte kändes tryggt. De är vana att kallas excellenser och man säger inte du och förnamn som sker här i Sverige. De hade varit i Sverige i tio dagar ute i olika kommuner i landet och följt svenska kvinnliga toppolitiker för att se hur vi arbetar här. Så roligt att få knyta kontakter med kvinnor i olika delar av världen som har helt andra förutsättningar än vad vi här har för att verka i politiken.

EU-kandidater för Liberala Kvinnor
För en tid sedan hade vi möte med våra EU-kandidater med utbildning om EU och kampanjande. Våra toppkandidater är Jenny Sonesson och Cecilia Wikström och bland resten av totalt sju är två män. Det är vi stolta över.

Djurens rätt
Jag var med i ett panelsamtal om pälsfarmning anordnad av Djurens rätt, en fantastisk organisation. De har samlat 8000 namnunderskrifter mot pälsfarmning/minkfarmning som förhoppningsvis ska få lämnas till Talmannen på riksdagen.

Mensa
Under flera år har jag tagit del av Mensas arbete via min man som först var viceordförande och sedan ordförande. Jag har förklarat och försvarat organisationen för det finns många som undrar och jag kan tycka att jag varit lite av en Mensa-ambassadör. Jag har alltid tyckt att barn som har behov av utmaningar och som är begåvade ska få lika mycket stöd i skolan som barn som har svårt att hänga med av olika anledningar. Därför har jag tyckt att Mensa har en stor informationsstrategisk plats som organisation i samhället.

Sedan jag tagit del av hur Mensa fungerar med märkliga stadgar – man har till exempel inte valberedningar när man ska välja styrelse – och föreningsovana styrelsemedlemmar så känns det svårt för mig att känna engagemang längre. Man har exempelvis en ombudsman som uppmanar ordförande att vara ute och svara på en facebookgrupp som är öppen för andra än Mensamedlemmar och som är totalt omodererad. Detta gör att gruppens individer kan bära sig åt hur som helst samt uttrycka grovt kränkande åsikter – utan några som helst reprimander eller revideringar. Nättroll får härja fritt. Ombudsmannen anser jag är totalt omdömeslös eftersom detta är en helt oacceptabel ståndpunkt att så får ske inom vilken organisation som helst. Inga etiska regler finns att tillgå. Mitt förtroende för Mensa är lågt.

Jag vill poängtera att det är några få individer i styrelsen som jag tycker kunde undvaras – för övrigt är en bra sammansättning. Men går man in för att vara ledamot i en arbetande styrelse med flera olika individer med olika bakgrund så ska man ha förmågan att samarbeta och se helhet. Att obstruera och bete sig omoget i en grupp är totalt kontraproduktivt för organisationen och det är därför som jag hade önskat att man hade valberedningsstruktur snarare än öppna val där ingen eller få vet något om kompetens och förmågor gällande förenings- och styrelsearbete om dem som anmäler sitt intresse att vara ledamot i Mensas styrelse. Min make Henrik har avgått i förtid som ordförande.

Riksdagslistan
Provvalet för riksdagslistan Stockholm län och stad har kommit och gått. Katastrofalt lågt valdeltagande då allt skulle ske endast på nätet. Jag hamnade ganska långt ner då vi efter alla år för första gången slagit samman båda listor. Jag blev invald för Stockholms län från Tyresö vid valet 2010. Vi tappade ett mandat i länet vilket gjorde att min åttonde plats inte var självklar förrän jag kom in som statsrådsersättare för Nyamko Sabuni. Sedan hon avgick är jag statsrådsersättare för Erik Ullenhag. Liberala Kvinnor frågade mig några gånger om vi skulle utmana högre upp på listan vilket jag sa nej till. Jag väntade in Södertörn som borde vara de som skulle vilja göra något för att bryta Stockholmsdominansen på listan.

Jag har inte varit ute i kommunerna i länet och lobbat för min egen del. Jag har heller aldrig varit ordförande för LUF, arbetat med något statsråd på departement eller talat för miljö i partiprogramsgrupp ute bland medlemmarna. Kort sagt så har jag varit ute bland medlemmar som inte kan rösta för mig och under tiden kanske förväntat mig att det arbete man lägger ner ska räcka för fortsatt förtroende.

Nu är vi dock inne i en ny verklighet. Och även om jag hade tyckt att en mandatperiod till i riksdagen hade varit bra därför att det tar ett tag att komma in i arbetsmetoder och processer där så är jag glad för att en ny och spännande lista sattes på nomineringsmötet förra veckan. Väl på plats där så initierades några omröstningar för att utmana högre upp på listan men som inte otippat föll till min nackdel. Det fanns ingen mobilisering kring mig vilket var mitt fel men som jag tar på mig helt och fullt.

Det kommer att bli en inspirerad partigrupp nästa mandatperiod – jag gillar verkligen varenda partivän jag har med något enda undantag och hyser beundran för dem alla. Hoppas nu på att få verka i Tyresös kommunalpolitik nästa mandatperiod, jag har hela tiden sagt att kommunalpolitiken är väldigt rolig, hands on och nära de människor vars liv politiken påverkar.

Landsmötet
Imorgon börjar Folkpartiet Liberalernas landsmöte och det ska bli spännande eftersom vi ska ta beslut om ett nytt partiprogram. Förutom att få träffa massor med folkpartister från hela Sverige vilket verkligen är mycket roligt så ska vi fila på olika motioner inom olika områden. Detta är kulmen på två års förberedelser med allt vad det inneburit av partiprogramsgrupper, diskussioner, motionsskrivningar (nästan 900 stycken)samt frisvar från tusentals människor varav många ickemedlemmar, enkäter med mera. Vi kommer nog vara ganska slaka på söndag kväll – men jag är säker på att vi kommer att vara otroligt nöjda!

Sommaren 2013

Ågrenska
Almedalen
Att flytta ihop
Att sluta röka
England
Liberala Kvinnor
Presstödskommittén
Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Att hinna med måsten och nöjen


agrenska.se
Efter en frenetisk vår kom en ganska frenetisk sommar. Avslutning på riksdagen och midsommarafton gick lugnt förbi. Veckan därefter hade jag det stora nöjet att få göra ett studiebesök på Ågrenska som är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och som ligger på Amundön utanför Göteborg. Engagerad personal och ledning, fantastiskt fint situerat och vädret var strålande. Det var ett mycket minnesvärt besök.

Almedalen
Som vanligt var det massor med människor i Visby och återigen rekord på antal seminarier. Jag hade flera inbjudningar till panelsamtal som jag var tvungen att tacka nej till därför att jag redan var inbokad ungefär samma tider. Nästa år är Visby fullbokat vad gäller hotellrum – jag står på väntelista så här långt i förväg! 2014 slår nog rekord vad gäller närvaro av aktörer och olika föreningar. Flera som inte var med i år aviserar att nästa år, ja, då måste man ju vara på plats.

Att flytta ihop
Två färdiga hushåll i två hus som ska knökas in i ett hus: Rekommenderas ej. Åtminstone inte om båda hushållen har innehafts av ”hoarders”/samlare. Jag har förvisso rensat säckvis under de trettio år jag bott på samma ställe, men det är ändå väldigt mycket grejor i vartenda utrymme. Henrik fick rensa vid flytten från sitt hus eftersom det var han som flyttade in. Samtidigt tömde jag tre Billy bokhyllor samt några hyllmetrar andra vägghyllor på mina älskade böcker för att göra plats åt Henriks ena sons inredning. Alla dessa böcker står nu i kartonger som ska förpassas till vinden. Det sved lite i hjärtat att inte ha direkt tillgång till dem längre.

Samtidigt tar de en ohygglig massa plats, alla dessa böcker. Har redan skänkt bort ett helt bibliotek i antal böcker under åren som mina föräldrars och morbrors och moster ärvda böcker skulle tas om hand. Det osinnliga i att googla, istället för att långsamt leta i böcker efter information, sinnligheten med denna långsamhet, doften av boken, bilder och texter som man kan försjunka i – ja, det är något som finns i verkligheten närvarande och vinsten är tid, och det tycker vi visst är värt något.

Jag har många klänningar har jag fått höra… Roligt därför när Henrik trots detta faktum lade bud på en av Birgitta Ohlssons klänningar som hon skänkt i välgörenhetssyfte – och lyckades lägga högsta budet! En klänning till i den digra samlingen – och det var inte på grund av mig. Det är mycket svårt för mig att säga att jag inte har något att sätta på mig. I alla fall så känns det gott att vara på samma ställe varje vecka efter några år med varannan veckas boende.

Att sluta röka
När min far gav mig och min syster beskedet att han hade fått diagnosen magcancer för drygt tre år sedan så hade jag inte rökt på tio år. Det första jag gjorde var att gå och köpa ett paket cigaretter! Han gick bort efter bara tre månader. De senaste åren har jag rökt ett paket om dagen. Jag tycker att rökare har dålig självdisciplin och att det är äckligt, stinkigt och rent korkat att utsätta sig för något så hälsovådligt med vilje.

Den nionde juli slutade jag röka. Jag betraktar mig nu officiellt som nikotinist, vilket betyder att jag aldrig kan ta ett enda bloss igen utan att riskera att åter börja röka på fullt allvar. Känner mig inte piggare. Tycker att det är lite tråkigt utan rökningen, saknar själva ritualen och kontemplationen som följer, märkligt nog. Men lukten – så himla skönt att slippa lukten i håret, andedräkten och kläderna. Några år extra i livet borde man väl kunna få om man inte ständigt blossar hejdlöst? Femtio sparade kronor om dagen är ju inte heller något att fnysa åt.:-) 

England
Förutom mina tre döttrar så är min syster och hennes familj den enda släkt jag har kvar i livet här i Sverige. I England har jag alla mina kusiner, en frånskild faster och en farbror med hustru. Henrik har längtat efter att få träffa dem så vi åkte till England i juli och körde runt i hela landet i nästan två veckor. Resan började snöpligt på Gatwick med att jag glömt ta med mig mitt körkort, vilken flopp! Här skulle vi vara ute på vägarna i flera veckor och jag missar att ta med mig det enda lilla bevis jag behövde för att vi skulle kunna byta av varandra på dessa långkörningar. Tur som var kunde jag be äldsta dottern om hjälp. Hemma i Sverige lyckades hon lokalisera min plånbok, ta ur körkortet, kuvertera, adressera, portera och posta det till min kusin i Bath. Där kunde vi hämta det lite senare på resan. Puh!

Sedan blev det bland annat Brighton, Eden Project, Isle of Wight, Dartmoor, Cornwall, Devon, Bath, Wales, Lake District, Skottland ända upp till nordöstligaste kusten, York och Lincoln. Inga hotell bokade i förväg. Det var en härlig vistelse.

Vi hamnade på de mest skilda boenden: I djupaste Dartmoor, där djuren inte stängslas in utan strövar fritt över och vid vägarna, främst mängder med får men också hästar, hamnade vi på ett B&B som var beläget vid en fors i en brant skogsklädd sluttning. Där fanns massor av olika djur som minihästar, getter, höns och pärlhöns och ankor. Där fanns också påfåglar som gick fritt på området. En ensam kvinna tog emot, hon verkade ganska utarbetad. Vi kom dit efter nio på kvällen och chansade på att finna logi. Hon var vänlig och fixade Ploughman’s lunch och en flaska rött vin åt oss trots den sena timmen. När jag sa att jag tyckte att hon levde ett drömliv i mina ögon så svarade hon med ett trött småleende att det var mycket arbete.

Ett annat tillfälle bodde vi på en bondgård i Cornwall med hänförande utsikt över böljande ängar och hagar och bortom dem dramatiska klippor och stup vid det skimrande havet med obruten horisont. Oändligt fridfullt med betande kor och kalvar och massor med får. Där fanns en gammal fårhund som hette Bob som var en så kallad arbetande hund.

Vi bodde på ett slott i Skottland. En natt bodde vi i ett nyöppnat B&B i ett vanligt hus på Isle of Wight. Innehavaren var en entusiastisk ung kvinna som hade fått sina rum inredda i olika färger där formligen varenda pryl var ton i ton med varandra, in till minsta detaljer på tavlorna på väggarna. En prestation i vanliga fall och än mer så i vårt rum där det handlade om den där märkliga turkosgrönblåa färgen som kallas diesel. Allt var i den färgen vad gäller detaljer som mattor, kuddar, doftljus, hårtork, potpurri, you name it, allt! Vi bodde på alla möjliga ställen.

Överallt där vi bodde luktade det mögel. Varför har engelsmännen inte kommit längre när det gäller detta med heltäckningsmattor? Kära landsmän, för ert eget bästa, för era barns bästa: Riv ut alla äckliga heltäckningsmattor! De är en styggelse! Och HUR kan man komma på tanken att ha heltäckningsmattor i sina badrum? Eeeeuuuuww!

Vi har följt en TV-serie på Netflix här hemma som heter Doc Martin. Den handlar om en jäkligt grinig man som får en tjänst som distriktsläkare i en gudsförgäten liten håla, en liten fiskeby (faaantastiskt vacker) på Cornwall-kusten. Han har noll social kompetens och är stingslig och taggarna utåt som en igelkotte samt saknar empatisk förmåga. Egentligen skulle jag tycka att det är en helt osannolik person som läkare. Men så kommer jag på att de ju faktiskt existerar, de där människorna, som mot alla odds och av orsaker jag för min vildaste fantasi inte kan förstå, de som ändå blir läkare. I vilket fall så efterforskade jag lite innan vi åkte, och fann att platsen där de hade spelat in serien i verkligheten heter Port Isaac. Dit åkte vi!

Det var så roligt att vara ”groupie” för en plats, något sådant har jag aldrig gjort förut vad jag minns. Det var verkligen precis lika vackert på riktigt, allt såg exakt ut som på TV – och det var fler än vi som vallfärdat dit! Nu kom jag på att jag hade lite känslan av den där beundran och storögdheten också när jag kom till New York för första gången, när jag stod på Fifth Avenue och glodde uppåt på skyskraporna. Det var lite samma känsla: Tänk att få seeee detta PÅ RIKTIGT! Lite som när man ser en kändis.:-)

Wales var så väldigt vackert, vi vill tillbaka dit.

I nordligaste Skottland besökte vi hamnen i Scrabster där det fanns en väldigt fin och välutrustad sjöräddningsbåt som behövde bemannas med sex man. Det fanns en informationstavla som berättade om hur många räddningsaktioner båten är med om och det är inte svårt att förstå att i de farvattnen behövs det verkligen rejäla don, det är många fiskebåtar ute för jämnan och inte precis lugna vatten, ”the mercyless sea”…. Innan vi lämnade hamnen i Scrabster så ville vi ta en fika. Vi promenerade bort till caféet som jag lagt märke till när vi åkte för att parkera i hamnen.

Väl inne möttes vi av en överraskande och malplacerad syn: Alla väggar var målade i olika kitschiga pastellfärger, där fanns en glasmonter med de sliskigaste tårtmodeller man kan tänka sig, till exempel en stor nalle. Bakom disken fanns hyllor upp till taket med allehanda sirliga koppar och annat porslin med blommönster och gulddekorer. Massor med cupcakes och andra mäktigt sirapiga kakor fanns att välja på. Ett ställe som man inte skulle kunna tro skulle finnas i en ”rugged” hamn där fiskare går i galon och storstövlar, väderbitna och regnpiskade. Vi tog in te och några mäktiga kakor och trivdes, det var en mysig atmosfär. Det kom in lite olika "gubbar" som tydligen lagt beställningar på pajer eller annat. Vi kom i samspråk med innehavaren som förstås hade blont lockigt hår och blommigt förkläde. Hon hade haft sitt ställe i ett år och det började bära sig. Hon levde sin dröm sade hon :-)

Vi besökte också drottningmoderns sommarslott Castle of May i Skottland och senare slottet Dunrobin. Om Disney har haft en förebild för sitt sagoslott som finns med i inledningarna till alla deras filmer så måtte det vara Dunrobin. Med massor av smäckra tinnar och torn och fantastiskt vacker inredning samt en park som var helt enastående. Där fick vi se på falkenering vilket var så häftigt. En berguv som hette Cedar blev kallad på massor av gånger och flög lågt över våra huvuden, där vi som publik satt på låga träbänkar. Cedar ”swoopade” ner över oss och landade därefter alltid på falkenerarens läderhandske. Han matade Cedar bland annat med små döda kycklingar som berguven svalde hela i ett gulp varje gång.

Sista natten bodde vi i den helt bedårande staden Lincoln med en mäktig domkyrka som hade mycket vackra enorma blyinfattade fönster. Det var en händelserik resa som avslutades med en minst sagt nervkittlande vistelse i stillastående köer på motorvägarna som går i ring runt London på väg till flygplatsen Gatwick. Det var fredag vilket i sig är värsta dagen i veckan vad gäller rusningstrafik. Dessutom var det skolavslutningsveckan så ALLA skulle någonstans och antagligen inte hem. Vi trodde på allvar att vi skulle missa planet.

Inombords bet jag på naglarna och slet i mitt hår. Utåt sett försökte jag behålla lugnet när Henrik blev stressad i en av de där mastodontrondellerna som finns i hela Londonområdet, ”the mother of all roundabouts” hädanefter kallad TMOAR. Det är hela städer av rondeller. Så här kunde det gå till: Bilen på väg in i TMOAR: -Höger eller vänster? frågade Henrik i normalt tonläge. – Mot Heathrow! svarade kartläserskan (moi) och pekar åt vänster. Inne i TMOAR: -Höger eller vänster?? Henriks röst lät något mer stressad och aningen högre.
-Mot Heathrow!! svarade jag med en stressad också något högre röst. Ännu längre in i TMOAR: -HÖGER ELLER VÄNSTER??? formligen dånade Henrik uppfodrande.
-VÄNSTER! gapade jag så äntligen. Bilen måste därmed gira snabbt ut ur TMOAR. Jag blev svettig. Fråga mig inte varför jag i den där stunden av allvar inte kunde ge ett svar som frågeställaren bad om. I en efteranalys verkar det som att jag tycker att det är tydligare att ge orten på skylten vid den utfart vi ska ta snarare än att ge riktningen.

Hur det nu var så använde vi GPS:en och såg att vi borde åka av tidigare från motorvägen än vägbeskrivningen gav för handen. Det visade rött på vägen i GPS:en vilket betydde tvärstopp, inte ens 10 kilometer i timmen på den föreslagna vägen. Vi smet av tidigare och krånglade oss på bakvägar fram till Gatwick, återlämnade bilen och hann köpa två nya bagar till alla vår nyinhandlade persedlar därför att vi hade övervikt, packade om allt, checkade in och tog oss igenom security med god marginal. Innan dess i bilen hade vi börjat ringa flygbolaget och kollat andra senare flighter och eventuell hemfärd nästa dag istället. Anpassning till situationen för stunden, det är vårt motto! Oh my, oh my!

Det är en fin sak att få vara med om. Den där enastående känslan av att vistas med en person som har ett kynne och perspektiv på tillvaron som överensstämmer så väl med hur jag är. Konflikterna under alla dessa dygn blev få och smärre. Det är något nytt för mig. Resorna är de stora testerna på hur väl man fungerar ihop, tycker jag. Jag tycker så väldigt mycket om att vara med Henrik. Det känns så fridfullt.

Liberala Kvinnor
I Almedalen hade vi styrelsemöte. Vi hade också med oss våra nya vykort formade som ett mynt med en tårtbit utskuren symboliserande den lön som kvinnor går miste om bara på grund av sitt kön. Dessa delade vi ut lite under själva folkpartidagen, som i år var på fredagen. Till detta hade också vårt ombud Hide Spahija bakat muffins som hon och någon till skurit ut en bit ur, för att förmedla samma symbolik. Det var väldigt populära kakor och vårt kära ombud hamnade på bild med vår partiledare och korgen med muffins i tidningen NU. Vi hade paneldebatt eller snarare ett panelsamtal som handlade om ”Män och jämställdhet” med Svend Dahl som är utredare i ämnet och mig. Den var ordnad av vår förbundssekreterare Jessica Bagge som också modererade. Allt blev mycket lyckat. Nästa år lär det bli svårt att få tag på boende men vi ska förstås vara på plats då också.

Kvinnors företagande hotas nu starkt av att hela oppositionen tagit avstånd mot vinster i välfärden. I en marknadsekonomi framstår det överhuvudtaget som befängt att vara emot vinster. När det gäller företag inom vård och omsorg så är det en stor andel företag som drivs av just kvinnor. Det är bara att konstatera att varken socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister är partier som värnar om jämställdhet. Ställningstagandet som oppositionspartierna tagit är inte bara befängt, det är ett hot mot en ökad andel kvinnliga företagare och ett hot mot tillväxten. Det här är något som vi i Liberala Kvinnor kommer att återkomma till så ofta vi kan fram till valet 2014.

Presstödskommittén
Jag har fått vara med i en statlig utredning, i detta fall om presstödet. Den har pågått i ett- och ett halvt år och det har varit en ganska märklig erfarenhet om än otroligt intressant. Gruppen har bestått av ledamöter från alla partier. Dessutom har det varit ett antal olika experter inom branschen samt sakkunnig om EU. Det har också varit med företrädare för Finansdepartementet. Betänkandet lämnas till departementet i september. Innan dess kommer förhoppningsvis snart en artikel i DN.

Folkpartiet Liberalernas landsmöte
Om ett tag är det dags för partiets landsmöte där ett helt nytt partiprogram ska tas fram. Det har pågått så långa förberedelser där samordningsansvarige för partiprogrammets arbete, Christer Nylander, och alla kring honom i de olika områdesgrupperna/programrådsgrupperna arbetat stenhårt. Detta har skett tillsammans med resten av folkpartisveriges engagerade medlemmar som uttryckt åsikter men dessutom har man tagit in massor med synpunkter från icke-medlemmar. Till det kommer fantastiska tjänstemän som med programrådsgrupperna tagit fram svar till cirka tusen motioner. Jag är djupt imponerad och stolt över det. Nu återstår partistyrelsens arbete med att befästa alla svaren. Jag är adjungerad dit och det är fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång. Fick vara med som adjungerad även inför förra landsmötet och det är helt otroligt med vilken disciplin partistyrelsen jobbar. Här måste jag förstås också nämna det häftiga med arbetet PÅ själva landsmötet, ett stort och ansvarsfyllt arbete. De som är ordförande och vice samt sekreterare på alla passen, det är obegripligt hur de lyckas hålla ordnig på allt! Imponerad även över det! Ett nytt liberalt partiprogram inför 2014, yyeeeeeyyy!

Att hinna med måsten och nöjen
Sommarveckorna ska inrymma så mycket. Det ska vara tid för vila, resor, umgänge med familj och vänner. Tid för att exempelvis röja ur garaget, pust, för att rensa ur källaren, stånk, och för att hinna läsa de där böckerna som inte hinns med annars. Jag har hunnit måla och fixa utomhus men rensning och röjning har inte blivit av. Jag hann istället läsa en del, något som jag uppskattar mycket. En bok jag inte hade planerat att läsa men som jag ändå tog mig an är Dan Browns senaste bok ”Inferno”. Den handlar bland annat om Dantes Inferno, om transhumanism och därmed förstås om hur jordens befolkning ökar lavinartat för varje år. Det är en intressant aspekt och relevant.

Jag har ofta funderat över fenomenet de senaste åren. Om vi lyckas bota alla sjukdomar och stoppa alla epidemier samt ha varningssystem inför alla naturkatastrofer så att fler människor hinner rädda sig, är det verkligen till väl för jorden totalt sett? Dantes Inferno läste jag när jag var i slutet på tonåren, en tid när jag var fascinerad av medeltiden, pesten, inkvisitionen, häxförföljelserna och annat som tilltalade en ung Annas något morbida böjelser. Det var den delen som åsyftas i Dan Browns bok som jag läste för trettiofem år sedan, den om helvetet. Det är en fantastisk historia och smart: Dante delade upp helvetet i olika nivåer och synderna i olika grader eller värdeskalor, ju värre synd desto hemskare straff i helvetet. Det smarta tycker jag var att han 1.Valde att skriva folkligt, på italienska istället för latin, vilket ledde till att han nådde en mycket större läsekrets. 2. Han skrev in sina meningsmotståndare på ställen i helvetet där han tyckte att de borde höra hemma. Vilken magnifik hämnd!

Dan Brown skriver ytligt som ett filmmanus, ett sätt att skriva som jag inte gillar och därför har jag bara läst DaVincikoden men skippat hans andra böcker. Jag klarar nästan inte av att läsa när det är skrivet så, oavsett hur spännande själva storyn är. Det verkar som om jag är ganska ensam om att känna så här. Folk gillar verkligen hans böcker. En annan bok som jag dock läste med stort välbehag är deckaren ”The Cucko’s calling” av J.K.Rowlings pseudonym. Jag har inte läst någon Harry Potter. Däremot har döttrarna läst alla eller fått dem höglästa av sin storasyster, oftast på originalspråket. Jag har sett filmerna men inte lockats av att läsa.

När jag läste denna nya deckare, och för J.K. Rowling nya genre, kunde jag inte låta bli att se min älskade födelsestad London i scenarios som om de vore gjorda för Harry Potter-filmerna. Vindlande mystiska smala gator och magisk musik. Hjälten i ”The Cucko’s calling” är en storvuxen, hårig före detta Afghanistan-veteran med benprotes på ena benet som nu arbetar som privatdetektiv. Sympatiskt och spännande och förvånande nog längtar jag till nästa! Det var otippat.

Nu har jag börjat på ”Lean In” av Sheryl Sandberg som arbetar på Facebook och som skriver om feminism på amerikanska villkor. Det finns många liknelser med Sverige i hur kvinnor har det och uppfattar sig själva samt vilka yrkesval som görs av just kvinnor. Samtidigt har vi tack och lov en fungerande barnomsorg här! Ja, det finns för övrigt mycket som fungerar väl i detta land. Glad att vara hemma i Sverige, glad att få verka i Riksdagen och politiken och glad att alla sammanlagt sju barn i vår nya familjekonstellation verkar må bra.

"Kärlekens pris"

Man vet aldrig riktigt vad som ska hända i livet. Jag har tre vuxna döttrar som är utflugna. Numera är jag dessutom extramamma till fyra söner varav två bor med oss varannan vecka. Totalt otippat att jag skulle bli ”förälder med barn hemma” igen. Jag funderar över deras olika möjligheter i livet, mina döttrars respektive dessa extrasöners. Ingen har väl det här laget kunnat undgå att kvinnor under en livslön tjänar 3,6 miljoner mindre än män i genomsnitt? Eller kunnat missa det faktum att femtio procent av alla kvinnor nu lever på garantipension? Är det ett jämställt samhälle? Är det ett rättvist samhälle?

Det sägs handla om livsvalen, denna stora löneskillnad. Kvinnor väljer att arbeta deltid i stor utsträckning för att kunna arbeta obetalt med hemarbete sju veckor mer om året än vad män gör.
Tror ni på fullt allvar att kvinnor ”väljer” för att ”kunna”? Är det verkligen frivilliga livsval, detta som pågår varje dag hela tiden i vårt samhälle?

Deltidsarbete gör att det blir lättare att bland annat vara hemma när barnens skoldag är slut eller att ta hand om gamla släktingar som behöver hjälp men gärna vill bo kvar hemma men som ändå vägrar ta emot hemtjänst, bara några exempel.

Kvinnor tjänar mindre därför att det väljer att göra det – sägs det. Mannen gör karriär utanför familj och hem, kvinnan gör det möjligt för mannen att agera så. Eftersom nästan femtio procent av alla äktenskap dessutom slutar med skilsmässa så är det inte en särskilt lönsam affär för kvinnorna. Före detta ordförande för Liberala Kvinnor Bonnie Bernström kallar det för ”kärlekens pris”.

I den offentliga sektorn har konkurrensutsättningen av vård och omsorg gjort att många kvinnor trots allt har kunnat börja bestämma mer över sin ekonomi genom att de har startat eget. Engagerat och med kvalitet tar de hand om hemtjänst, äldreomsorg och sjukvård.

Miljöpartiets senaste kongressbeslut att förbjuda vinst i väldfärdsföretag är ett slag direkt mot kvinnligt företagande! Manligt företagande som också finansieras med skattemedel som exempelvis byggsektorn berördes inte på sagda kongress. Miljöpartiets påstådda företagarvänlighet var en chimär, nu sällar sig partiet än mer till vänsterblockets planekonomiska inställning.

Där inkluderas även en annan könsdiskriminerande attityd, nämligen att RUT är dåligt men ROT är bra. RUT ger skatteavdrag i en sfär där många kvinnor arbetar. Jag tycker att det är fullständigt obegripligt att man avfärdar en möjlighet att omvandla en svart marknad till en vit, som då också blir med pensionsgrundande löner. Det är OK att få fönstren målade men inte OK att få dem tvättade!

Nyhetsförmedlingen om oron i våra förorter har spritt sig ut över hela världen. Åtminstone Storbritanniens och USA:s utrikesdepartement varnade sina medborgare från att resa till Sverige.

Själv fick jag ta emot några mail i samma klass som ”beklagar sorgen”, bland annat från Indiens förre ambassadör. Så många unga arga och lättpåverkade män har förstört privat och allmän egendom för miljoner samtidigt som civilsamhället gått samman mer än någonsin för att visa att detta inte är acceptabelt.

Jag tycker att man ska stärka kvinnorna i områden där det råder en känsla av utanförskap. Jämställdhetsminister Maria Arnholm har redan satt tummen på det faktum att pojkar i hela nationen halkar efter i skolan rent allmänt och att något måste göras. Även i utanförskapsområden går det bättre för tjejerna, de har en vilja att komma vidare och pluggar med goda resultat. Det fanns väl inte en enda tjej involverad i gatstenskastning eller anläggning av bränder.

Jag tvivlar på att det varit så lätt för systrar och mödrar att göra sina stämmor hörda för att försöka stoppa när killarna via sms och annat lockats ut för att bråka.

När kvinnorna lär sig företagande, får egen utkomst och förmåga att klara sig själva så stärks hela familjer och därmed hela områden.

I det sammanhanget vill jag påpeka att vårdnadsbidraget är en styggelse och borde tas bort genast. Det åstadkommer inte bara en inlåsningseffekt för kvinnorna i det att bidraget fördröjer deras möjlighet att komma ut i arbetslivet. Det gör också att barnen vars mammor (det är nästan bara kvinnor som nyttjar vårdnadsbidraget) är hemma med dem blir avsevärt sena i sin svenska språkutveckling. Även det faktum att det är pedagogiskt positivt för barn att träffa andra barn och socialisera sig tas bort från vårdnadsbidragsfamiljer.

Att kvinnor tjänar lika för lika arbete kunde man ju tro är en självklarhet. Så är dock absolut inte fallet. En kvinnlig ekonom har efter tio år i yrket fallit efter i lönebildning med i snitt 100.000:- om året jämfört med en manlig ekonom med samma meriter och ålder. Det finns mer inom samma ämne som får vem som helst att bli uppbragt. Maria Hemström på JA-delegationen säger rakt ut när hon håller föredrag om fakta, statistik och siffror: Sanningen om världens mest jämställda land – vi är lurade! Det finns massor att göra för att vi ändå ska komma dit en dag. Börja med att gå med i Liberala Kvinnor! 

Konst och signalvärden

Efter ett extremt långt uppehåll vad gäller bloggandet så griper jag ånyo tangentbordet för att försöka förmedla ”Anna i livet och politiken” igen. Denna gång med en regelbundenhet som åtminstone sker varannan vecka, hoppas jag. Livet och politiken tog tydligen över helt här ett tag…

Det finns ett starkt signalvärde i konst och kultur vilket inte är något nytt alls. Kulturutövandet ska vara fritt och ocensurerat eftersom den många gånger skapas för att provocera och väcka tanken. Däremot måste det finnas eftertanke i var man placerar konsten, åtminstone i den offentliga miljön. Här följer några tankar om en skulptur som finns mitt inne i Stockholm citys gatumiljö, precis vid ingången till en central shoppinggalleria:

Den offentliga miljön skapar en bild av hur samhället ser ut i historia och nutid. Det kan konstateras att många skulpturer och statyer runt om i landet oftast porträtterar namngivna påklädda män medan kvinnorna som regel är nakna och namnlösa. Detta kan i sig starkt ifrågasättas.

Gallerian MOOD mitt i Stockholm city har valt att ha en skulptur av en anorektiskt mager ung kvinna vid en av sina entréer, ”Pretty vacant” av Cajsa von Zeipel. Zeipel har själv ägnat sig åt pro-ana (en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil snarare än som en sjukdom) men vi hoppas att hon har tillfrisknat.

Liberala Kvinnor anser att det är en förfärlig kvinnobild som förmedlas med en sådan skulptur på den platsen. Det är många unga människor som idag kämpar med ätstörningar och förvrängda kroppsuppfattningar. Liberala Kvinnor erfar att skaparen av ”Pretty vacant” glorifierar anorexia och självsvält och i förlängning så gör även gallerian MOOD detsamma.

Gallerian beskriver sin konst bland annat som provocerande. I fallet med skulpturen ”Pretty vacant” går utsmyckningen över gränsen och blir smaklös och kränkande, på ett synnerligen påträngande sätt i den offentliga miljön. Detta på grund av placeringen.

Unga människor som redan ständigt matas av kroppsideal omöjliga att leva upp till rör sig här. Vore skulpturen inne i gallerian – så vore den en del av flera alster som förmodligen syns där och då snarare en konstupplevelse. Utan att ha synpunkter på konstnären eller hennes intentioner så är det en felplacering som vi önskar att gallerian borde åtgärda.

I helgen är det distriktsordförandekonferens med Liberala Kvinnor. Vi samlas alla för en helg med fullspäckat program som inleds av bästa Maria Arnholm. Som ordförande för Liberala Kvinnor sedan hösten förra året så har jag hunnit med att besöka fjorton distrikt. Hoppas att få boka upp flera nu när vi alla samlas. Härliga, taggade jämställdhetsivrare, underbart.

Bara en vecka kvar för inlämning av motioner till Folkpartiets landsmöte som går av stapeln i höst. Då ska partiprogrammet stötas och blötas och det ska bli väldigt roligt!

Speedad uppdatering

Sommaren inleddes med en lugn midsommarafton med familjen. Sedan var det Almedalsveckan som en kär återkommande företeelse. Som vanligt var det med massor av intressanta personliga möten, panelsamtal och diskussioner. Reste direkt från Visby till Dalsland och Norrbodagarna med spelemän och panel om en hållbar politik i glesbygd.

Hemma en natt och sedan vidare till Skåne med bil där jag fick vara med om en helt fantastisk fest då en nära vän fyllde fyrtio. Festen hölls på ett slott och det var magiskt, men underbart god mat, flödande viner och andra drycker, lekar, dans, fyrverkerier och en enorm discokula som vägde 70 kilo upphängd i en av slottsparkens gigantiska blodbokar. Den bestrålades med superstora strålkastare och resultatet var helt förtrollande, hela parken gnistrade av discoglitter i mörkret …

Henrik och jag åkte till Provence, främst för att träffa några nära vänner där, men också för att få en liten semesterresa. Vi åt underbart goda ostar, drack gott vin och körde vår hyrbil längs med kusten och såg fantastiska ställen. Vi körde upp i Gorges De Verdun på makalösa höjder där jag satt ynkligt jämrandes i passagerarsätet medan vi kom högre och högre. Det var spektakulär natur och hisnande vyer, enormt vackert! Vi fick en härlig resa. När vi kom hem hade Top Gear på TV (BBC) tagit bilen samma väg och sa att det var en av Europas mest utmanande körningar.

Hann bara vara hemma ett litet tag. Sedan fick jag äran att representera Sveriges riksdag och talmannens nätverk för jämställdhet i Vietnam på en tvådagars workshop. Där var jag och en före detta kvinnlig minister från Kanada de enda från väst, resten av deltagarna kom från Asiatiska länder, Vietnam inkluderat. Det var ministrar och politiker från olika nivåer och det var en fantastisk upplevelse att ta del av hur deras jämställdhetsarbete ser ut. De har så mycket emot sig, både religiöst och kulturellt. Det var UNDP, United Nations Development Programme som anordnade det hela. Väldigt kompetenta och engagerade kvinnor som arbetar i ständigt motlut. Jag var tagen. En fin sammanhållning kändes också.

Det ingen förberett mig inför var att man älskar karaoke och sång över huvud taget. På galamiddagen, som hölls av den vietnamesiska ministern och värdinnan för vår vistelse, så var alla höga dignitärer uppe och sjöng den ena mer smäktande balladen än den andra. De hade fantastiska sångröster och hade alla kunnat delta i Idol! Till slut blev jag tvungen att gå upp eftersom ingen av de andra västerländska närvarande antog inbjudan, det fanns en del tjänstemän från väst. Den före detta ministern från Kanada ville inte heller. Jag sjöng en nubbevisa som jag först förklarade varför man sjöng i Sverige, till allas munterhet. Efteråt kom jag på att ”Vem kan segla förutan vind” hade passat perfekt! Enkel sorglig melodi och jag minns till och med texten. Den hade gjort succé. Men det gick bra med ”Det var en gång en flicka” också…

På workshopens andra dag, sen kväll, så ringde Henrik och berättade att min lilla yorkshireterrier, Soleil, hade dött. Veterinären kunde inte ge någon orsak. Soleil kom från Hundstallet. Hon föddes av en av de 153 hundar som omhändertogs 2006 när polisen gick in i ett hus på Värmdö där en så kallad uppfödare vanvårdat sina djur å det grövsta. Det var fler hundar därinne men många var så illa däran att de genast fick avlivas. Några dog på vägen från Värmdöhuset till Hundstallet där de som överlevde fick all omvårdnad och undersöktes och sköttes om. De hade många dräktiga tikar. Ingen visste vilka blodsband som fanns och om det var syskon som parat sig med varandra. Risken för inavel var stor. Vi kommer aldrig få veta vad som var fel på Soleil som bara blev sex år. Hon gick aldrig att få rumsren trots massor av olika råd som jag omsatte i praktik. Hon var den mest soliga och fina i humöret av alla hundar vi haft. Det är så svårt att mista sina djurvänner och det går aldrig att vänja sig. De är så speciella, var och en.

Prideveckan var åter på Tantolunden och alla verkade lättade. HBT-liberaler ordnade och donade, för första gången på sex år var jag inte inblandad i tältets inredning eller forslande av saker, kändes konstigt. Var med i en panel på Kulturhuset om asylsökande homosexuella och deras utsatthet. Prideparaden var lika rolig som alltid.

Sommaren rullade på med flera vigslar, bland annat i slottsparken, på Dalarö skans och på Valdemarsudde. Lyckades hinna med att röja ur lillstugan och vedboden som jag inte varit inne i, förutom att ställa in fler prylar, på tio år. Det är smärtsamt att gå igenom arvegods men betydligt lättare när det gått ett tag. Där fanns lådor från fyra dödsbon, mammas, morbrors, mosters och pappas. Det tog sin tid och blev massor att skänka bort och massor att kasta och massor till grovsophämtning. Under tiden var det en kall sommar, det blev få varma kvällar att sitta ute och njuta, tyvärr.

Ett besök på en av Sveriges två hästpoloklubbar blev minnesvärt och intressant. Ska försöka vara med på ”prova på” i vår då man kan få testa att rida polo och slå efter bollen. Hästarna gör minst sjuttio procent av jobbet, tydligen. Och de tröttnar om man är dålig på att få fatt på bollen, då vill de inte ”leka” längre!

Blev uppringd av Nyamko Sabuni som frågade om jag kunde visa ryska gäster till 1,6 miljonerklubben runt på Riksdagen. Det var mycket trevligt att få göra det och vi skildes åt i största förnöjsamhet. Besöket resulterade sedermera också i en motion som jag lagt om skilda rum för kvinnor och män i vården.

Åkte till Australien med Skatteutskottet, en resa som var otroligt intressant och minnesvärd. Det tar ett dygn ena vägen, vi flög via Bankok. Hela nordöstra delen av Australiens kontinent kunde ses under oss när vi flög ner till Sydney och vi landade när solen gått ner på en brinnande himmel. Ett mycket intensivt besöks-/mötesprogram tog vid och det var så givande att träffa olika företrädare på institutioner och departement. Framför allt så fanns det en dimension under den resan som jag inte reflekterat så noga över i jämförelse med de jag gjort tidigare under året: Språket! Att ständigt kommunicera med tolkar är ett faktum som gör att det blir mer betraktande än så stor delaktighet. Det här är mycket förenklat men det finns faktiskt något väldigt positivt i att kunna samtala med människor utan tredje part, så att säga. Dimensionen med kommunikation gör att jag rankar Australien som nummer ett av resmålen detta år, förutom Frankrike med Provence och Cote d´Azur som jag gjorde med Henrik och som ju var en semesterresa.

Vi vistades några dagar i Canberra och det var en stor kontrast till det urbana, världsvana, havsnära och mysiga Sydney. Staden började byggas efter en arkitekttävling 1913. Den skulle ha sju olika stadskärnor. Resultatet blev att det inte finns någon stadskärna överhuvudtaget. Den är istället otroligt utspridd, inte särskilt mysig, med mastodontbyggnader a la Ryssland överallt. Den svenska ambassadören är en sådan fin person, han hade med sina medarbetare ordnat alla intressanta möten och var också med på ett flertal av dem, både i Sydney och i Canberra. Flera möten förlades på den svenska ambassaden. Oförglömligt. Var vi än kom så tog vi upp en önskan om förnyelse av dubbelbeskattningsavtalet, vi nämnde hela tiden koldioxidskatten som vi haft i två decennier och menar inte är några problem alls (till deras förvåning, de himlade ofta med ögonen, lite chockade) och jag frågade om jämställdhet vid olika tillfällen. Landet är fortfarande fruktansvärt ojämställt.

I Canberra fick vi besöka parlamentet där vi fick sitta på åhörarläktarna till både House of Senate och House of Representatives. Det var ett jäkla liv först inne på House of Senate där talmannen (som vi fick träffa senare) hade allt sjå i världen att få ordning på de sjuttiosex senatorerna. En man skrek idiot till en av ministrarna som försökte svara på en fråga (alltmedan både hans egna alliansvänner bakom honom och oppositionen på andra sidan gjorde oväsen) och talmannen beordrade att mannen skulle ta tillbaka, ”retract”. -I retract, sade mannen. (Jag tar tillbaka) Men skadan var ju redan skedd. Jag satt helt förstummad. Det var så respektlöst och gapigt så det var som att vara i värsta klassen på skolan. I House of Representatives var det inte mycket bättre, där är de flera som gapar, till och med en ledande minister skrek till en gång för att göra sig hörd. Men där kan i alla fall talmannen visa ut dem som är värst till korridoren. Stämningen var inte lika hätsk som jag uppfattat den bland senatorerna.

I vilket fall som helst var vi ju bara på rundvisning och kunde inte stanna och lyssna så länge på vardera delar av parlamentet. De olika talmännen hann dock presentera oss för sin församling innan vi vandrade vidare. I senaten så hade talmannen inte så svårt att få en syl i vädret och vi reste på oss och bugade. I representanthuset fick talmannen ryta till som en utmattad lärare och säga: Jag tänkte försöka presentera ärade gäster från Sveriges parlament men ni för ett sådant oväsen! Varpå cirka hundrafemtio ögonpar tittade upp mot oss, en del lite perplext. Det blev lugnare men inte så länge. Vi reste oss även där och bugade högtidligt. Efter en stund gick vi vidare på vår rundvisning. Detta ledde till att ögonblicket förevigades i tidningen Australian Financial Times där det nästa dag stod en rubrik med betydelsen att det var för mycket till och med för svenskarna ”Even too much for the Swedes. Med slutsatsen att det höga tonläget hade lett till att vi upprört troppat av. Ganska kul men helt lögnaktigt. Jag hade gärna stannat resten av dagen och lyssnat, det var helt fascinerande, i synnerhet i House of Representatives.

Vi fick träffa flera politiker från olika distrikt i Australien och de berättade om sitt arbete och vi fick ställa frågor. Detta var i en förhållandevis formell ordning. Men senare följde vi med en man som satt i House of representatives från Queensland till en restaurang som var en mötesplats för de flesta i parlamentet. Där mötte jag många politiker som pratade otvunget om allt möjligt. Det finns en stor positiv känsla för Sverige bland ”aussies”. Jag delade frikostigt ut mina visitkort och fick förstås massor av visitkort tillbaka. Det är en del av att nätverka och representera Sverige tänker jag. Jag delade ut mina visitkort på varje möte vi var samtidigt som jag bjöd in till Sverige och tackade för att de tagit emot oss Men det är inte alla som tänker så och jag blev lite retad av en av moderaterna i delegationerna. ”Ska du inte ge väktaren där ett av dina visitkort” sa han vid ett av sina retningstillfällen spefullt. Man är olika. Jag har i alla fall massor av kontaktnamn. Det tycker jag är bra.

Vi hade ett makalöst tempo med alla möten. Dagen innan vi skulle åka hem blev det en stund över och då passade jag på att träffa yngsta dottern som helt oförhappandes, veckan innan min avresa deklarerade att hon skulle åka till – Sydney. Wow, var min reaktion. Bara en sådan sak! Ska du också till Australien i år? Ja, jag kommer vara där samtidigt som en del av tiden du är där, mami! Hur stor är chansen att man befinner sig på andra sidan jorden, oberoende av varandra, samtidigt som sitt barn/sin förälder? Ett mindre mirakel. Kan dock konstatera att den relationen man har med sin dotter/mor hemma, den är exakt likadan i sin dynamik även på andra sidan jordklotet. Läs själva in vad jag menar, kan hjälpa med att vi är väldigt lika men att yngsta dottern är ännu mer envis och stursk än vad jag någonsin varit. Hon är en av mina tre ögonstenar.

Att Riksdagen ”öppnar” betyder inte att riksdagsledamöterna inte arbetar under sommaren. Vi är ju alltid i tjänst. Med vid detta års öppnande var min syster. Tyvärr var jag så jetlagad efter Australien så jag höll på att svimma på eftermiddagen och var tvungen att åka hem och lägga mig istället för att närvara på konserthuset, där min lillasyster också skulle ha varit med. Hon var nog besviken. Själv somnade jag vid halvsju på kvällen och sov till nästa morgon.

På grund av resa till Oz missade jag ett kommunbesök som gick till Tyresö där Barbro Westerholm höll ett föredrag bland andra aktiviteter som planerats. Vi har hållit en av Sveriges mest förvirrade folkomröstningar, enligt tidningen Mitt i Tyresö. Det var en omröstning som aldrig borde ha hållits men som drevs fram av oppositionen. Uselt att använda sig av folkomröstning när kommunfullmäktige beslutat i frågan. Det är inte meningen att det ska användas på det sättet eller med det syftet. Därför har jag skrivit en motion om det.

I början av sommaren blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att kandidera som ny ordförande för Liberala Kvinnor. Funderade lite men tackade sedan ja, jämställdhetsfrågor är ju frågor som omger oss ständigt och som jag också ständigt blir upprörd över. Jag fick träffa valberedningen. Knappt en vecka senare fick jag telefonsamtal där man beslutat sig för att nominera mig. Jag blev väldigt glad! Och taggad! Det dröjde inte länge förrän Fatima Svanå, nuvarande viceordförande, också kandiderade till posten. Efter ett litet tag till sällade sig även Anna Mårtensson från Jönköping till vår skara.

Vi är alltså tre som är med i upploppet varav en ska väljas fram på landsmötet. Spännande för medlemmarna och intressant. Jag är verkligen inte segerviss och önskar de andra två lycka till. Om det blir jag som blir ordförande kommer jag att kasta mig in i rollen med all min kraft. Som jag uppfattar det behöver det läggas mycket tid på uppgiften som ordförande. Min bild av vad som behöver göras med syftning på det interna jämställdhetsarbetet i partiet är också att det är bra om ordförande har goda kontakter med partiledning, partistyrelse och partigruppen.

Liberala Kvinnor behövs för att gå i bräschen för liberal feminism; liberala feminister har alltid varit i framkant och vi ska fortsätta med det. Vem som än blir ordförande har vi en organisation som gör skillnad.

Sammanfattning av sommaren: Kall, mycket resande, känslomässig turbulens i relationen (lugnt och fint nu) sorg över förlorat husdjur, stressfaktor om motioner. Kängurur är lite scary, de stora kan döda en människa genom att de sitter på sina svansar och sparkar. Nu är det höst, ny verklighet. Motionerna lagda, jag har kommit in i Näringsutskottet. Ska ”vakta fyren” på Stora Karlsö. Henrik och jag försöker planera bröllopsdatum och letar vigselförrättare. Snart är det jul. En rejält speedad blogguppdatering, jag vet!

Mitt i livet och politiken

Så rusar tiden fram och uppdateringar på bloggen blir färre och färre. Så som jag älskar att dela med mig av allt som händer så är det ju väldigt trist att orken och tiden tryter. Även om jag är helt säker på att jag inte har mer att göra än de flesta människor så är detta sannerligen inget nio till fem jobb! Och det är fantastiskt roligt att man arbetar både kvällar och helger och plötsligt får en dag här och var obokad. Fast då jobbar man också, med att komma ifatt i mailskörden, hinna telefonera och ta samtal, med mera. Jag gillar att det inte är fasta tider eller ens dagar. Det som dock hände när jag blev aktiv i politiken för tolv år sedan var att det inte gick att gå kurser med fasta veckodagar. Det är nästan helt omöjligt att gå på kurs på kvällstid en viss dag i veckan under en specifierad period och få behållning av det då hälften av dessa kurstimmar går förlorade genom arbetet. Kanske något för de olika studieförbunden att ta fasta på? Alternativa datum för samma tema under kursens gång? För oss "mitt i livet" som även har ett privatliv som vi värnar om men som också satsar helhjärtat och entusiastiskt på sitt arbete?

Tröttheten består nog av en blandning av för lite sömn, snabba puckar, försök till långsiktigt tänkande inför framtid som snabbt förändras till att verkligheten är här och nu och planer på att samboskapet slutligen ska ske i endast ett av två hus med de konsekvenser som kommer av ett sådant beslut. Samt för lite (nej, OBEFINTLIG) träning. :-) New life, new Anna!

Nåväl, det har varit mycket som har hänt på sistone.

I slutet på maj åkte jag till Umeå för att titta på Kreativt campus som byggs upp där. Byggnader i karaktäristiskt lärkträ som ligger vid älven med otroligt vacker utsikt. De har byggts i samklang med de redan förut befintliga huskropparna, Designhögskolan och Konsthögskolan. Jag blev visad runt och det var mycket vackra lösningar med själva utställningsdelarna som i skal där inte dagsljuset kan störa eller förstöra.Samtidigt har man tagit tillvara på läget med den mäktiga älven utanför och därför också låtit stora fönsterytor finnas med. Varje våningsplan var väldigt snygga och utställningarna fint gjorda. Umeå är en fin stad. I en av konsthallarna hade utexaminerade elever från konsthögskolan sin utställning och det var en salig blandning av keramik, videoinstallationer, fotokonst, målningar och installationer samt skulpturer.

När jag kom blev jag inbjuden att vara delaktig i en stor installation som ska rulla som en neverending film i höst på en av de enorma väggarna/fönstren som man ser i entrén. Jag fick som många andra stå stilla framför en kamera i fem minuter tror jag att det var. Filmaren/kreatören av detta verk är italienare. Vilket otrolig idé? var får de allt ifrån...

Imponerande och vackert och det formligen sjuder av kreativitet och skapande över hela området. Ett lyckat projekt! En sak bara: Inga öppningsbara fönster eller möjligheter att få upp större konstverk på utsidan av Bildmuseet! Trots fokusgrupper som fått säga sitt så verkar det som arkitekter på något sätt får vara totalt dumma i huvudet när det gäller estetik på bekostnad - STOR bekostnad - av funktionalitet. Golvet: Mycket vackert och dessutom återanvänt från förra Bildmuseet. Men - de laserades TROTS att personalen ville att de skulle såpas på grund av mycket bättre hållbarhet. De fungerade utmärkt och strapatståliga (till och med självläkande) när de såpades. Nu klarar de inte minsta hack! Tack till arkitekterna! Jag tycker extremt illa om detta fenomen och har gjort sedan jag första gången kom i kontakt med det som nittonåring på SJ Resebyrå Garnisonen i Stockholm. Allt skulle renoveras och byggas om och tänka sig: Arkitekten gav högaktningsfullt blanka fan om diskarna han designat knappt var människovänliga, typ, att vi som skulle arbeta vid dem på resebyrån skulle kunna göra det på ett ergonomiskt och bekvämt sätt!

Dagen efter mitt intressanta besök i Umeå så gick jag och min Henrik samt hans son Isak med i Tillgänglighetsmarschen. Flera andra trägna folkpartister var också med. En viktig manifestation. Samhället är otillgängligt! Det kommer att fortsätta behöva anpassas för framkomlighet på massor av ställen överallt i Sveriges städer. Ofta räcker det med enkla medel som en avfasning av trottoarkanten eller ljudanvisningar för övergångsställen eller knappar med Braille-tecken i hissen. Men en hel del gånger behövs större anpassningar även på många offentliga ställen som kommer att kosta pengar och man måste planera mycket mer i nya byggnationer. Vi får en ökande äldre population som trots rullatorer eller rörelsehinder som kräver rullstol kommer att vilja vara aktiva och ute ändå. Jag vet hur jobbigt det var bara att ta sig fram överallt bara med barnvagn efter mina tre döttrar. En liten övning till vem det än vara må som läser detta: Börja med ditt hem. Hur går det att ta sig fram? Är det breda nog dörrar för en rullstol eller liknande? Kan du bo kvar när du är äldre? Fortsätt ut genom din ytterdörr: Finns det trappor? Är det svårt underlag att gå på? Hur ser gatan ut? Är det lätt att ta sig fram om du skulle ha svårt att se? Finns det saker i vägen på trottoaren som man skulle kunna ramla över eller som blockerar för rullatorn? Och så vidare...

Vi har haft besök på riksdagen av en tjeckisk delegation politiker som var mycket intresserade av mediefrågor framförallt Public Service och hur vi arbetar med dessa i Sverige. Hur granskas SVT? Hur bestämmer man vad som ska sändas? Hur ser systemet ut? Det var intressant att höra att vi har ganska liknande diskussioner och att de olika motpolerna har ungefär samma åsikter, det vill säga, i de olika politiska lägren.

Vi har haft seminarium om Förtryck i hederns namn i förstakammarsalen. Hur ska skolan hantera hederskulturproblematik?

Jag har varit på UR på studiebesök i TV-huset och fått se hur man arbetar med dessa otroligt mångdiversifierade program och utbildningar. Vilken skatt! Och allt finns på nätet och massor är tillgängligt för vem som helst! Förutom att svenska skolor har detta stora smörgåsbord som man måste koda sig in för att använda i undervisningen så finns alltså mycket även för oss alla andra att kolla. Jag är så imponerad (igen) och hoppas bara att man lyckas marknadsföra denna enorma kunskapskälla på allra bästa sätt så att den kommer så många till del som möjligt.

Kulturutskottet åkte på en halvdags studiebesök till de olika studieförbunden och det var väldigt roligt och givande. I Botkyrka fick vi en kulturguidning hos Sensus och jag fick vara modell när man visade hur man gör en turban på Shiitiskt vis av en mycket duktig kvinna som berättade om de olika symbolerna i de olika religionerna. En av oss fick ta på sig prästskjorta och prästkrage och blev genast förvandlad till någon man fick stor tillit till, märkligt! Jag som inte är troende. Men prästerskap medför en pondus som inte går att förringa. En ledamot fick ta på sig männens judiska huvudbonad, en annan fick slöja. Sedan stod vi där, förvandlade. Vilken perception, vi blev helt nya individer som man då ska förhålla sig till på ett helt annat sätt. Lärdomen var ju att vi alla är som vi är men våra kulturella attiraljer förändrar hur vi tar emot varje människa vi möter. Bland annat. Aha-upplevelse royale!

Riksdagen stängde förra veckan för sommaren. Istället för att slappna av blev jag ännu mer stressad och tänker nu på allt jag måste hinna med som jag annars inte hinner. Ond cirkel som måste brytas, helt klart.

I Almedalen så är jag "vid sidan av" när vi har seminarium som ordnas av Talmannens nätverk för jämställdhet (där jag ingår) på måndagen. På tisdagen är det "vid sidan av" på några seminarier också, några andra nätverk på riksdagen där jag är med i som ordnar. Men på onsdagen är jag medverkande i ett seminarium om den svenska spelmarknader och i ett om kulturarvet på nätet. På torsdagen är det massor "vid sidan av" eftersom det är Folkpartiets dag. Detta vid sidan av menar jag är de seminarier som anordnas av en styrelse eller ett nätverk jag sitter i. Eftersom jag är med i styrelsen till Liberala Företagare, HBT-liberaler och Kulturliberaler så är det mycket den dagen. Är medverkande i en diskussion om kultur i Folkpartitältet. Det ska bli så roligt men hektiskt. Låt oss hoppas på sol, på Gotland och i hela Sverige, åtminstone nästa vecka!

Japan - reseskildring. Långt.

Resa med Svensk-Japanska parlamentariska vänföreningen maj 2012
Japan har alltid framstått som väldigt långt bort för mig, ja, faktiskt så långt bort så att det verkade osannolikt att jag någonsin skulle åka dit. Men i maj detta år 2012 blev det i alla fall av. Tillsammans med andra riksdagsledamöter och medlemmar av Svenska-Japanska parlamentariska vänföreningen ordnades ett program som för mig är oförglömligt.

Dag 1 till 2, 11-12/5. Vi åkte från Sverige mitt på dagen på fredag dag ett för att landa på lördagsmorgonen dag två på Tokyos flygplats Narita. Tidzonen är sju timmar plus. CIA world factbook berättar bland annat att det finns 127 miljoner invånare i Japan varav cirka 35 miljoner bor i Tokyo med omnejd. Man har 1500 jordskalv per år vilket blir fyra om dagen. På bussresan in till city slås jag av hur rent det är överallt. Hotellet ligger nära Svenska ambassaden.

På sängen i rummet ligger en nattsärk (unisex) och i badrummet finns rakgrejor och andra hygienartiklar för engångsbruk. Jag får höra att de japanska affärsmännen reser utan bagage och endast har med sin portfölj där det på sin höjd finns med en ren skjorta.

Jag märkte snart att japaner gärna finner sätt att motverka obehagliga dofter och generande ljud som kan råka åstadkommas vid toalettbesök. Toaletten var först ett mysterium, kunde inte förstå hur man skulle spola. Det fanns märkliga små knappar märkta med bidé och dusch och annat, en hel instrumentpanel. Toasitsen var behagligt uppvärmd och för att toabesökaren och eventuella andra ”åhörare” utanför toaletten inte skulle behöva bli generade kom ett inspelat spolningsljud igång när man satte sig. Funderade mycket på hur man kunde ha värme i toasitsarna i ett land som för det första just i denna del av landet har tempererat klimat och för det andra lider av energibrist!

På skrivbordet i rummet fanns en liten skylt där det stod: ”Welcome to our hotel. Resech is a fabric refreshener with green tea to remove unpleasant odors from your room and clothes. Please feel free to use it.” Bakom skylten stod en illgrön sprayflaska! Nu var klockan mitt i natten hemma så det gällde att hålla igång för att försöka vända på dygnet snabbt. Vi blev ett gäng som promenerade genom staden bort till det kända shoppingområdet Ginza (som betyder Den gyllene stolen) Gatorna såg nyspolade ut och kantades av träd här och var. Där jorden var bar nere vid marken vid träden hade folk skapat egna små odlingar. Där fanns blommor, sallad, tomatplantor och andra grönsaker. Jag var mycket förvånad över den småstadskänsla som jag tycker var påtaglig. Höghusen fanns visserligen runt omkring men det var inte särskilt tätt bebyggt utan bröts upp av olika lägre hus och gatorna kunde varit gator i en mindre stad. Vi befann oss i en världsmetropol utan en enda skräpbit någonstans och med mycket grönska.

I Ginza började det se mer ut som det Tokyo jag sett på bilder. Alla statusmärken hade sina butiker där och de stora neonskyltarna fanns där och helt galna övergångsställen där tusentals går över samtidigt för man kan gå både rakt över och i ett kryss. Vi gick och glodde och tittade in lite i varuhusen och sedan var det dags för återsamling och middag. Den var traditionsenlig med allt från sushi till tempura, sashimi och småplock och tofu. Det är mycket vanligt att man värmer individuella grytor på gasol direkt på bordet och så får var och en sjuda eller steka sin egen mat där och då. Där fanns fräscha grönsaker, svamp och kycklingbitar som vi fick fiska upp ur den sjudande buljongen. Där fanns också rispåsar som gjorts med hjälp av ägg och inuti fanns en slags risgröt som jag tyckte såg ut som tapetklister och smakade ungefär lika gott. Det var nog det enda jag inte gillade på just den middagen. Kunde inte fatta att jag var i Tokyo!

Dag 2, söndag 13/5. Sov nästan tolv timmar! Detta trots madrass hård som en planka och kudde som en stenhård limpa. Efter lunch begav vi oss till tågstationen, beledsagade av en representant från svenska ambassaden, för att få våra Railpass utskrivna samt få våra sittplatsbiljetter till de tåg vi skulle resa med. (Man kan åka billigare på Shinkansen som turist men man måste köpa Railpass innan man kommer till Japan! De går nämligen inte att köpa på plats.) Detta tog oss närmare tre timmar! Tyvärr blev konsekvensen att vi missade ett studiebesök på ett youth centre, ett ungdomscenter. Istället stannade vi i Shibuya och tittade för här var nu verkligen det Tokyo man får se på foton och i film.

Det var massor med folk i rörelse på trottoarerna varav väldigt många unga människor. Här fanns fullt med affärer och matställen och modebutiker med ungt mode. På ett stort torg mitt bland strömmarna av människor och den flödande trafiken stod en tågvagn uppställd. Bredvid den stod en staty med hunden Hachiko. Hachiko var av Akita-ras och levde mellan 1923 och 1935. Han följde sin husse, som var professor på ett universitet i Tokyo, till stationen varje dag och mötte honom när han kom hem från arbetet. En dag kom inte husse hem för han fick en stroke och dog. Men Hachiko fortsatte att vänta på honom varje dag i nio år. Hunden är känd i hela Japan och står för en eftersträvansvärd lojalitet. Han finns som staty även vid Odate järnvägsstation, den station där allt hände då för länge sedan. Jag bloggade om den här hunden för flera år sedan. Jag tyckte att historien var så rörande när jag fick höra talas om Hachiko därför att Lasse Hallström höll på att göra film om honom med Richard Gere som ”husse”. Trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få se Hachikos staty på riktigt!

På kvällen åt vi gemensam middag med en annan representant från Svenska Ambassaden. Jag blev helt begiestrad: Restaurangen är interiör i den andra av ”Kill Bill”-filmerna, regisserade av Tarantino. Det är ett vackert enormt rum med mycket bambuträ som har trappor upp till balustrader eller gångar som omgärdar alla väggarna. Jag har alltid trott att det var en kuliss. I scenen strider Uma Thurman, som spelar huvudrollen, med massor av krigiska personer som kommer från alla håll och hon slåss, sparkas och hugger så blodet sprutar och kroppsdelar flyger. Typisk Tarantino-scen kan man säga. Väl tillbaka på hotellet vågar jag mig på att prova de olika knapparna på toaletten och tänker att det borde vara något att importera till Sverige.

Dag 3, måndag 14 maj. Efter tidig frukost promenerade vi till Svenska Ambassaden. Där fick vi en briefing om läget i Japan av ambassadören. Man har köpt upp ett gasfält i Australien för att klara en del av elkraftsbortfallet när nu alla kärnkraftverk inte är i bruk. Men det kommer inte att räcka. Klockan 15.45 den 11 Mars 2011 skedde jordbävningen. Hela landet rörde sig en halv fotbollsplan! Ingen dog just på grund av jordbävningen. Japan har en fenomenal byggnadskonst. ”Säkert byggande” är en kunskap som exporteras. Efter en halvtimme kom tsunamin. Det finns mycket säkerhetstänk även inför sådana, man har exempelvis sensorer i vattnet. Larmen gick då och då den dagen. Till sist blev det lite av ”vargen kommer” syndrom. Det har visat sig att hela fyrtio procent väntade lite med att sätta sig i säkerhet. Man har helt enkelt tappat kontakten med havet.

Tsunamin drabbade en 500 kilometer lång sträcka av kusten och 37 kommuner. Man måste ta hand om 28 miljoner kubikmeter bråte efter katastrofen. Problemet är att man inte klarar av att hantera det själva i regionen och det är många kommuner som säger sig inte kunna ta emot delar av bråten och bränna den. Det finns en ”Garbage pack”, en bråtesmassa som flutit iväg som en stor ö och den har nästan nått Kanada! Några företrädare för näringsliv och forskning både från Sverige och Japan berättade om utbyte av teknologi och innovation och om den Japanska marknaden som är ett växande affärsområde för Sverige.

Efter det åkte vi till Tokyo Metropolitan Traffic control centre. Innanför glas för att besökare skulle kunna se in fanns ett enormt rum med en vägg som var fem meter hög och tjugofem meter lång. Den bestod av 144 TV-monitorer. Vi fick se hur man hela tiden kollade trafiken via tvåtusen kameror och fordonsdetektorer som finns utplacerade med jämna mellanrum längs med alla gator. Till sin hjälp har man också helikoptrar, polisen, vägradiosystem, informationstavlor och så förlitar man sig mycket på att allmänheten ringer in tips om något hänt. Det var häftigt att se hur hela stadens vägnät sträckte ut sig på den jättelika väggen och hur systemet visade var det fanns köer genom rödmarkeringar. De vägar och gator där allt flöt på var gröna.

Sedan var det dags för möte med Japanska parlamentets motsvarighet till den svensk-japanska vänföreningen. Vi fick besöka vice talmannens hus där det bjöds på tal, utväxlingar av gåvor samt utsökt lunch med sushi av Tokyos främste sushikock. Japans järnvägsbolag besöktes när alla artigheter var överstökade och gruppfoto tagits med vänföreningen. Central Japan Railway company gav oss först muntlig information. Det går 324 tåg per dag, snitthastigheten är 270 km i timmen. 380.000 passagerare per dag, 70 tåg går i rusningstrafik och då är det 15 sekunder mellan tågen. Enligt broschyren som vi också fick så har man 515 millioner passagerare på ett år. Vi fick även där se hur man kollar att allt fungerar via en stor tavla på väggen i kontrollcentret. Senare var det mingel på ambassaden.

Dag 4, tisdag 15 maj. Nästa morgon tog vi oss till Tokyo station för att åka med Shinkansen till Fukushima prefecturet. Vid det här laget hade vi hunnit åka en del tunnelbana och ett mönster skönjdes som gjorde det betydligt enklare att åka. Som på alla tunnelbanor i olika städer så finns det ett antal olika linjer. Dessa har alla ett namn. En linje heter exempelvis Ginza line. Då har den bokstaven G. Varje station har ett namn på linjen men också ett nummer. Man kan följa linjen via nummer istället så är det lättare att veta att man åker åt rätt håll eftersom siffrorna är stigande åt ena hållet och fallande åt det andra. Smart! G8 till G5 istället för Shimbashi till Akasaka-Mitsuke. Men nu skulle vi alltså åka Shinkansen.

De har också namn och vårt tåg hette Hitari eller Ljuset som det blev översatt för mig. Dessa tåg som går med sådan precision ser ut som spårbundna ålar när de glider in på stationen. Resan gick fort och från Fukushima station åkte vi buss till en byggnad där man temporärt hade omstationerat den kommunala administrationen för byn Iitate vars borgmästare vi skulle få träffa. Borgmästaren talade ganska faktamässigt och lugnt om läget. Någon rörelse märktes inte förrän på slutet av hans berättelse. ”Samhället hade 6000 invånare. Vi hade börjat arbeta efter en slogan som kunde översättas till ”att göra saker med omsorg, helhjärtat”. Vi var trötta på slit och släng och ville leva mer vårdande om varandra och med solidaritet samt eget ansvar. Det var en tioårsplan och vi hade kommit till det sjätte året när trippelkatastrofen (jordbävningen, tsunamin och kärnkraftverksolyckan) slog till 15 mars 2011. Innan dess hade vi 1700 hushåll men efteråt blev det 2600 hushåll - splittrade familjer.

Min uppgift som borgmästare i ett litet samhälle som Iitate har blivit att återuppbygga bybornas liv. Trots att alla evakuerats så finns sex fabriker kvar samt ett äldreboende. Inomhus är strålningen mindre. För att undvika plundring så bevakar vi byn hela tiden. Vi försöker minska risker och säkra försörjningen för alla. Många pendlar och det brukar vara inom en timmes pendlingstid. Det gör att även om familjen är splittrad så kan man ändå träffas. Det är svårt att leva som evakuerad. Man kan ha mist sitt jobb och förlorat allt engagemang. Man måste vårda byborna fysiskt och psykiskt, bygga upp byn och sanera marken. Det finns ingen synlig skada på byn, bara förhöjd strålning. Vi är vana vid att hantera stora, konkreta skador som kommer efter jordbävningar, tsunamis och tyfoner. Men detta är osynligt, allt ser ut som vanligt. Andra katastrofer kan man bygga upp och börja om. Radioaktivitet är så försåtligt och kommer att finnas kvar i länge, kanske i generationer, vi vet inte. Det känns svårt att känna att man kan hjälpas åt och arbeta för framtiden när skadorna inte syns. Man blir splittrade både i det kommunala arbetet och i familjerna.

Vi försöker konfrontera staten och föreslå staten vad som kan göras. Staten bestämmer hur saneringen ska gå till. Vi vet inte hur effektiv saneringen kan bli. Man sanerar bostadsområden inom två år. Sedan ska man kolla hur det slagit ut, det kan ta tre år. Vi har delat in området i tre zoner för att kunna odla någonstans. Man tar bort ytlagret men detta material måste behållas kvar inom kommunen. Vi vet inte vad vi ska göra av det som man skrapat av men ett förslag har varit att lägga det i skogen. Man menar att lera inte släpper igenom radioaktivitet så därför kan inte grundvattnet bli påverkat. Vi odlar ris och grönsaker med hjälp av vatten som kommer från bergen. Så vitt man vet är strålningen högre utomhus och därför sanerar man utanför husen, tar bort träd, tvättar husen med mera. Eftersom områdets huvudnäring var produktion av mejerivaror så fanns tretusen kor i området som vi fick avliva. Vi försöker finna alternativa utkomster, till exempel odling i vatten.”

Detta talar borgmästaren om med liten sinnesrörelse. När vi har ställt frågor och det är dags att ta avsked märks det dock att han blir rörd. Han tackar Sverige och oss för allt stöd och ser tårögd ut. Jag känner mig tagen. Vi åker buss igen och nu ska vi in i evakuerat område, det vill säga, det område där inga människor bor utom de gamla som finns kvar på ett äldreboende. De bedömdes som för sköra att flytta på så de får vara kvar. Det stod strålningsmätare här och var. Vi såg en som mätte 1,135 millisievert per timme. På en åker gick fyra män i vita skyddsdräkter och gasmasker och stack instrument i jorden för att läsa av radioaktiviteten. I luften längre ut över fältet svävade en stor strålmätningsballong. Bussen stannade och alla gick av och fotograferade i det dystra regnet. Då kom ytterligare skyddsklädda figurer gående förbi. De glodde på oss, en av dem sa något till de andra och sedan skrattade de. Jag kunde inte låta bli att undra om de sa något om: ”Vad är det för idioter, det är ju livsfarligt att vara utomhus här…” Efter rundturen fick vi träffa vice guvernören för Fukushima som också berättade en del om saneringarna. Hela Fukushima har evakuerat 160.000 människor. Nästan 2.400 människor dog på grund av tsunamin. Det saknas 45 personer. 20 blev svårt skadade och 160 fick lättare skador. Över 20.000 hus blev helt utplånade. Över 67.000 hus skadades till hälften och över 154.000 hus fick partiella skador. Han talade mycket sakligt. På slutet tackade han oss för att vi kommit dit och så sa han att alla japaner gärna vill möblera sina hem med IKEA och klä sig i kläder från H&M.

Vi åkte Shinkansen ”Snabb som vinden” Yamabiko tillbaka till Tokyo. Några av oss fick åka med i förarhytten mellan två stationer. Ambassaden hade ordnat specialtillstånd. Tågen går mycket mjukt även i höga farter. Efter en stund kom vi in i en tunnel som vi befann oss i under flera minuter. Där inne var det beckmörkt. Det var lite obehagligt tyckte vi.En av riksdagsledamöterna som var med är lokförare till yrket på Statens Järnvägar. Han berättade att i Sverige har man belysning för att kunna upptäcka om något är på spåret. Även om man inte hinner stanna så kan man åtminstone tuta varnande. Det var spännande att få se hur det går till att köra ett Shinkansentåg. Kanske något många ”trainspotters” drömmer om? På kvällen var det middag på ambassaden med inbjudna svenska gäster som är aktiva i det japanska näringslivet.

Dag 5, onsdag 16 maj. Denna morgon checkade vi ut från hotellet för att åter ta oss till stationen och Shinkansen Hitari (Ljuset) till Kyoto. Innan en konduktör lämnar en vagn för att gå in i nästa vänder han eller hon sig om inåt vagnen och bugar sig! Över huvud taget så bugar alla hela tiden. Jag har fallit in i det väldigt snabbt. Efter tre timmars färd genom ett vackert böljande landskap med risfältens vatten som utspridda speglar är vi framme. Vid vår buss står en geishaklädd kvinna som ska guida oss vid vårt besök till Kiyomizu templet. Bredvid henne står en liten kvinna som visar sig vara vår värdinna från Ryokan (Japanska värdshus) där vi ska bo över natten. Kyoto var Japans huvudstad från 700-talet fram till senare delen av 1800-talet. Shogun som var ledare över alla samurajer lämnade tillbaka sitt ledarskap till Japans kejsare 1868 som samma år flyttade till det som då hette Edo men som bytte namn till Tokyo. Shintoism är landets största religion och därefter kommer buddhism.

I staden finns hundratals tempel. Det bor 1,7 miljoner människor i Kyoto. Staden är känd för sina kvinnliga artister, Geiko-girls, som framför traditionsenliga uppträdanden på privata banketter och fester. Vår buss parkerar på en stor turistbussparkering och vi går de myllrande gatorna upp mot templet. Här kryllar det av turistbutiker och myllrar det av skolbarn i alla åldrar. De är klädda i skoluniformer i Japan. Väl inne på tempelområdet som ligger med storslagen utsikt över staden och ett skogsklätt berg ser vi den typiska Shinto-porten, Torii, och andra olika helgedomarna med de gudar som hör till shintoismen. Olika fina byggnader avlöser varandra på området och många besökare överallt. Här och där ser vi kvinnor uppklädda till geishor med alla tillbehör. En mamma har två små döttrar med sig och alla tre är klädda som geishor. Vid lunchen får vi träffa tre svenska utbytesstudenter som berättar om hur det kom sig att de hamnade i Kyoto. Alla verkar mycket nöjda med sina val.

Sedan besöker vi Kyoto universitet och får även där träffa en utbytesstudent samt får en föredragning om universitetets historia. Det grundades 1897 och har producerat flera Nobelpristagare. Där finns 22.000 studenter. Vi går även runt i universitetsmuseet som är intressant. Efter en lång dag tar vi oss till värdshuset. Här få vi sova i dubbelrum på golven (sköna madrasser). Först badar vi varmbad i badhus för kvinnor respektive män och sedan klär vi oss alla i Yukata, bomullskimonos, för att sedan sätta oss till bords och få en fantastisk middag. Vår lilla värdinna, som såg ut att vara i samma ålder som den tjugotreåriga dotter hon hade och som hon använde som tolk, tog hand om oss på bästa sätt.

Ryokan har en del av byggnaden som är mycket gammal. Taket är flätat för några hundra år sedan och det finns ingen levande varelse som klarar denna svåra konst nu för tiden. Man hade sådana innertak för att stävja samurajerna från att slita upp sina svärd och därmed skära sönder taket och förmodligen då bli ersättningsskyldiga. Jag frågade om man kunde få köpa en yukata och strax kom en bunt olika sådana fram på tatamimattorna (stråmattor som man också använder som storleksmått på sina hus) Alla började välja och vraka och det blev fyra för min del. Packningen började sakta bli tyngre och tyngre. Dag 6, torsdag 17 maj. Vaknar utvilad och får en fin frukost. Vi drar våra väskor bort till Kyoto tågstation medan vår värdinna står och vinkar utanför sitt värdshus. Jag gör slängkyssar till henne som hon genast besvarar. Kyoto station är en otroligt spektakulär byggnad i svart sten med stora öppna ytor och svindlande högt till taket med motsvarande svindlande utsikt över staden när man åker upp med alla rulltrapporna. Jag konstaterar att det till och med finns en ”Spottkopp” liknande den på Stockholms central, ett hål i golvet där man kan se ner till underliggande våning. Denna är dock oval, inte rund. Vi åker Shinkansen näst sista gången, vi ska till Hiroshima. När vi kommit fram lassar vi av oss vår packning i receptionen på hotellet eftersom rummen inte finns tillgängliga och sedan får vi en liten stund att kolla runt lite innan vi ska återsamlas för att gå bort till Hiroshima Peace Memorial museum.

Där tas vi emot för att få en genomgång av hur det gick till när bomben föll kl.08.15 den 6 augusti 1945. 14.000 människor dog genast, i december samma år hade totalt cirka 140.000 dött. Siffrorna har fortsatt att stiga år efter år eftersom utveckling av cancer tog olika lång tid beroende på hur mycket strålning människor hade utsatts för. Efter genomgången får vi alla gå runt i museet. Här finns fotografier som täcker hela väggar som visar hur förödande bomben varit för all bebyggelse i staden som praktiskt taget jämnats med marken. Det fanns fotografier på personer med olika kroppsskador och cancer, det fanns montrar med olika vardagsting som matlådor, kläder med mera som var sargade och sönderbrända. Det kunde stå: ”Skoluniform tillhörande 12-årig pojke” eller ”Nattsärk tillhörande 17-årig flicka som hon hade sytt själv”. Det var hjärtskärande och sorgligt att gå igenom utställningen och mina ögon fylldes med tårar gång på gång.

Efter museibesöket samlades vi utanför utgången för att promenera bort i Hiroshima Peace Memorial park där Memorial Monument for Hiroshima finns i mitten. Vänföreningens ordförande och en ledamot ska nedlägga en krans där. Vi går sakta bort till monumentet och säkert har vi alla med oss känslorna från det vi bevittnat på museet. När vi kommit fram säger ordföranden några ord och lägger kransen på plats. Det blir en fin ceremoni.

Efteråt får vi sätta oss i en liten hörsal för att lyssna till en 81-årig gammal dam som ska berätta om sina upplevelser dagen när bomben föll. Hon var fjorton år gammal och arbetade på en propellerfabrik. Hon berättar och vi får det översatt. Det är en fruktansvärd berättelse i sin fulla ofattbarhet. Hon ser sin stad i rök och lågor. Människor skriker, gråter och klagar av outhärdliga smärtor. Hon vandrar genom ett inferno. Den gamla damen har fått hjälp med illustrationer till sina olika upplevelser av konststuderanden så emellanåt håller hon upp bilder.

Själv demonstrerar hon genom att ta fram en sjal. Så sträcker hon ut armarna rakt framför sig och håller sjalen hängande rätt ner från handen. Så såg människor ut som hon mötte, det såg ut som de hade tygsjok som hängde ner från händerna. Det dröjde ett tag tills hon förstod att det var köttet från deras armar som smält bort från själva benet. Hon hade svårt att ta sig fram för att det var så kladdigt och halt att gå. Det visade sig vara människokött som låg på marken överallt. Efter två dagar fann hennes far henne och de omfamnade varandra, han hade trott att hon var död. Han dog efter två år på grund av strålning. Han hade gått in till staden för att söka efter sin dotter där epicentrum var och där var ju strålningen som högst. Hon berättade och berättade och jag grät.

Under sitt liv hade hon sett de flesta hon känt dö bort av cancer. Själv hade hon opererats några år tidigare för magcancer. Precis som de föregående berättelser om mycket svåra saker som vi fått höra framfördes även denna utan större sinnesrörelse. Damen sa att det var viktigt att berätta så att det aldrig händer igen. En minnesvärd dag avslutades med middag med traditionsenlig japansk mat.

På vägen tillbaka från restaurangen är en gathörna helt uppgrävd, den hade varit intakt när vi gick till matstället, och man borrar och gräver så det ryker, flera män är upptagna med detta klockan halv elva på kvällen. Jag tar kort på det hela och en av männen, kanske arbetsledaren, flinar glatt. Nästa dag är allt färdigt och asfalterat och det märks knappt att man har gjort något med gatan. Effektivt och med minst påverkan på trafikflödet. Helt i min smak. När ska man börja arbeta så i Stockholm?

Dag 8, fredag 18 maj. Denna morgon åkte vi till Hiroshimas borgmästare för att hälsa på. Vi fick sätta oss i rad i stora fåtöljer i ett enormt rum med hans medarbetare och vänta. Efter en stund kom han in och höll ett tal. Vänföreningens ordförande höll ett tal. Sedan utväxlades gåvor. Därefter blev det gruppfotografering. Så var mötet/audiensen slut. Nästa stopp var på Hiroshima Nakajima Elementary School. Vi fick byta våra skor till plasttofflor som var one size vilket inte var så bekvämt för männen i sällskapet eftersom de var rätt så små.

Först fick vi en dragning av rektorn och skolledningen. Efter det så gick vi runt i flera olika klassrum där vi fick stå och lyssna på de pågående lektionerna. Barnen stod upp när de gav sina svar. Alla verkade väldigt glada. Sedan skulle vi ha nummer som funnits på våra platser vid dragningen och dem skulle vi visa upp i korridoren. Då kom en liten elev till var och en av oss och tog oss genom skolan till sina respektive klassrum. Jag fick en liten gosse som tog min hand och ledde mig resolut. Väl framme så visade han var jag skulle sitta. Nu var det lunchdags och den intogs av alla i varje klassrum.

Lunchen bestod av en skål kallt ris, en skål med en rökt bit fisk och någon slags surkålssallad. Till det fick alla barnen varsin liten tetra med mjölk. Jag tyckte inte det var så gott men alla barnen åt med god aptit allt som fanns i de små kärlen. Min guide sa något gutturalt. Jag förstod inte. Vvrrlvlu? Eh? En annan liten pojke gjorde rattrörelser och då äntligen förstod jag att de frågat om vilken bil jag körde. Toyota, svarade jag. I love my Toyota! Alla log. Sedan slog det mig vad min lille guide försökt säga: Vvrrlvlu var ju Volvo! Jaaaa. Någon berättade senare att Volvo - det tycker man är fina grejor i Japan. En liten flicka gick förbi mig och snuddade vid mig. Hon kom tillbaka och snuddade igen, som av en händelse. Jag kittlade henne i veka livet. Sedan hade jag en hel klase med barn efter mig när vi skulle återsamlas för avslutning av besöket. Det var en fantastisk upplevelse att få se denna skola och få träffa japanska barn, lärare och skolledning. När vi skulle gå kom alla barnen och bad oss om visitkort och kallade mig för Anna-San. Det var så rörande.

Efter detta härliga besök åkte vi till hamnen där båtarna till ön Miyajima och världsarvet Itsukushima shrine avgick. Vi färjades över bukten med en underskön vy över ön och Toriin, Shintoporten, som byggts år 593. Nu var det ebb så den stod inte i vatten. Tyvärr håller den på att renoveras och är klädd med byggställningar och byggduk så man skymtade den bara. Ön är otroligt vacker. På gatorna på väg från färjeplatsen på ön strövar små tama hjortar överallt bland människorna, eller ligger och vilar. De ville gärna tigga. Gatan som ledde bort till de olika urgamla tempelbyggnaderna var omgärdad av olika restauranger och souveniraffärer samt godis- och kakbutiker.

De gamla heliga byggnationerna är mycket fina och det pågår en religiös ceremoni i en av de öppna salarna. En mängd unga män sitter på knä vända mot en ledare och böjer sina huvuden medan han talar. På ett ställe hänger gamla sakedunkar som stora rislyktor i rader ovanför varandra. På grund av ebben så kan folk vandra till fots ut till Toriin. Vi spankulerar omkring och tittar, det är extremt rofyllt och estetiskt behagligt. Det här är vår resas sista punkt på programmet. Det har varit oförglömliga möten. Det har varit massor av intryck, bildliga, kulinariska och känslomässiga. I solnedgången tar vi färjan tillbaka och sedan tunnelbana till hotellet.

Dag 9, lördag 19 maj. Vi åker Shinkansen en sista gång från Hiroshima till Tokyo med byte på vägen. Detta tar i princip hela lördagen. Sedan flygexpressen ut till Narita där vårt hotell ligger så att vi har nära till flygplatsen när flygen går nästa morgon. Toaletten var till min besvikelse en helt vanlig toalett utan olika duschningar, jag har hunnit vänja mig. Vi är sena och det är fullt på alla matställen. Slutligen blir det McDonalds för min del.

Dag 10, söndag 20 maj. På morgonen börjar hela gruppen splittras så sakta, en del ska till Köpenhamn och hem därifrån med olika flighter. Vi är i alla fall ett gäng som ska till Arlanda via Kastrup. När jag kommit hem så räknar jag ut att jag varit igång tjugosex timmar. Hela resan känns redan overklig. Jag kommer behöva ett tag för att smälta allt. Japan är något alldeles speciellt!