Almedalen 2011

Jag anlände till Visby på måndagen under Almedalsveckan. Massor av människor var redan på plats. Jag lassade av packningen på mitt boende och gick sedan direkt till det seminarium som vi i talmannens nätverk för jämställdhet kommit överens om skulle hållas. Talmannens tjänstemän på riksdagskansliet hade gjort ett fantastiskt arbete med att ordna lokal (Lindgården på Strandgatan) och boka in de olika intressanta deltagarna: Ingvar Carlsson, Lars Leijonborg, Jenny Madestam (fil. Dr.)och Erik Fichtelius. Temat var: Partiets ledare – en fråga om jämställdhet? Per Westerberg inledde förstås, vi som hade kommit till Visby från gruppen satt vid ett eget bord bredvid panelen.

Det blev en väldigt bra diskussion med intressanta infallsvinklar och efter det att vi i gruppen startade upp med några frågor så kom publiken in också. En eloge till talmannens duktiga medarbetare, stort tack!

Senare hade jag ett möte inbokat med representanter för Standard Life Investment, en från Sverige och en från Edinburgh. Detta som ett led inför studieresan till Skottland och England i september. Ordet intressant är ett för mig återkommande ord när det gäller Almedalen eftersom det är så mycket roligt som händer där, så många olika områden som man kan ta in kunskap om och så många människor som är villiga att berätta om sina verksamheter. Mötet med SLI var intressant och trevligt.

På tisdagen fanns det tid på förmiddagen att ta det lite lugnt, träffa vänner och titta lite i affärer. Vid tolv infann jag mig i hamnen där Vestas hade ett seminarium om något som kallas Windmade och som handlar om certifiering av olika företag som använder sig av el från vindkraft och i och med certifieringen ska man kunna ha en symbol som visar konsumenter att man de facto gör så. Det ligger ett gediget förarbete i detta och det kommer igång först vid årsskiftet men jag tycker att det är mycket positivt, som svanenmärkningen eller fair trade och liknande.

Direkt efter seminariet fick jag köra en Tesla, en elbil, och det var otroligt roligt och fascinerande. Bilen såg ut som en häftig sportbil med skålade stolar och ingen plats för handväskan, den fick VD:n för Vestas hålla i knäet eftersom han skulle guida min körning. Vi tog oss försiktigt ut från hamnområdet och Skeppsbron där det alltid myllrar av folk och finns en hel del trafik. Känslan att köra en bil som inte hörs alls var lite skrämmande, gångtrafikanter kliver rätt ut och jag visste inte genast hur broms och allt fungerade. Det är en automatväxlad bil som laddas upp med el och då kan köras 40 mil på en laddning. Sedan kom vi förbi Gotlandsbåtarna och efter en rondell blev jag uppmanad att trycka gasen i botten. Med viss tvekan och stor förtjusning gjorde jag så och vi formligen lyfte och speedade fram snabbt (men lagligt) en kort sträcka innan jag tog ner på farten. Det var hisnande kul att köra en bil som reagerar så snabbt och jag gjorde om det efter en liten stund innan jag vände tillbaka till hamnen. Detta borde vara den optimala stadsbilen miljömässigt förutom att man inte kan ta med barnen om man har några sådana. Det finns fler tillverkare och jag hoppas att priserna går ner. Istället för biltullar borde vi ha något slags statligt stöd för denna typ av bil, min egen personliga reflektion.

Sedan var det dags för mig att ta plats i en panel som skulle diskutera upphovsrätt i Tonsättarnas hus som anordnades av nätverket Kulturskaparna. Jag tycker att detta är ett knepigt område där vi måste titta över upphovsrättslagen så att den bli anpassad för nutidens teknik och spridning av olika verk.

Efter denna mycket intressanta diskussion (vad var det jag sa, intressant kommer att återkomma) gick jag tillbaka till Vestas som hade ett trevligt mingel med en underbar buffé.

Man träffar många människor hela tiden, överallt stöter man ihop med bekanta och vänner och personer man träffat i olika sammanhang. Det är som att arbeta flera dagar på en mässa, det är kul men man blir helt färdig! Det är Almedalen.

Onsdagen bjöd på en lugn förmiddag, dimman som tagit Visby i ett märkligt till och från grepp sedan lördagen, böljade in och böljade ut. Jag fick träffa representanter för Svensk basindustri och hade ett mycket bra samtal som nog kommer att leda till flera studiebesök ute i landet. Vid två var det dags för det seminarium som var ursprungsorsaken till att jag över huvudtaget befann mig i Visby i år, hade nämligen tänkt skippa Almedalen denna sommar för första gången på sex år. Men si, det gick inte. Jag blev inbjuden av Stockholms hantverkarförening att prata om lärlingsutbildningar på folkpartiets dag. Sedan fylldes agendan på med andra förfrågningar så till sist blev vistelsen i Visby planerad till fem dagar, istället för noll :-)

Vår diskussion handlade om lärlingsutbildningarnas framtid och hur det har gått hitintills. Ingela Nylund Watz var med från socialdemokraterna. Efteråt fick jag veta att allt spelats in och skulle läggas ut på nätet. Hua.

Mingel på Westanders resulterade i en enorm skörd av visitkort med små vidhängande ”speed-dejtingssamtal”, mycket trevligt, givande och – intressant! Min väninna som var med var mäkta imponerad över hur jag betade mig igenom horden av människor som alla stod i grupper och mest höll sig för sig själva, en helt naturlig instinkt. Men jag tänkte att det finns en vits med mingel och den ska nyttjas! Sedan lyssnade vi på Björklund som var ovanligt bra. Då menar jag verkligen ur ett objektivt perspektiv!

På torsdagen infann jag mig på Folkpartiets lokaler i Visby där vi skulle prata Liberal kulturpolitik. Det blev OCKSÅ intressant, bland annat fanns där en ung man som tyckte att yttrandefriheten borde sträcka sig till att tillåta att svastikan får bäras på allmän plats av den som vill…

Efter lunchen satt flera av oss från kulturutskottet i en panel i en trädgård för att prata om Konstfrämjandet och REKO-rapporten. En sammanställning har gjorts två år i rad nu där man visar hur olika museer behandlar sina utställare, konstnärerna, och hur man ger ersättningar med mera. Det var en mycket fin trädgård och ett mycket fint ordnat seminarium. Men solen gassade och vi satt där i närmare två timmar. Jag kände hur jag formligen brann i pannan och i urringningen. Jag sitter aldrig så länge i solen utan solskydd med min rödmosiga, fräkniga hy. Jag tror att alla var nöjda med utkomsten av svaren på de frågor som ställdes till oss politiker. Jag var själv nöjd. Men jag sved i huden när jag gick därifrån.

Varje kväll talar olika partiledare. Deras tal recenserar jag inte, utom min egen partiledares som tidigare nämnts. Media följer dessa och har också många olika åsikter. Det som är intressant nu är att Almedalens själva tillkomst med tal från först några och sedan alla partiledare nu har förändrats. Det är min åsikt att talen faktiskt har blivit ganska perifera, inte lika viktiga som de måtte ha varit förr. Allt annat runtomkring verkar vara betydligt mer fokus för, åtminstone för oss som är på plats.

Nästa morgon var det dags att städa ut på boendet och lämna tillbaka nyckeln. Jag skulle träffa SIDA på morgonen. Lunchen och eftermiddagen spenderades med möten med släktingar och besök på Krusmyntagården innan avfärd till flygplatsen. Ytterligare en Almedalsvecka avverkad, denna gång som riksdagsledamot.

Stolpskott

Chockhöjd boendeparkering i Stockholm, det känns inte OK. Förslaget är mer ett stolpskott. Som om det inte redan är dyrt nog bara att äga en bil. För "vanliga" familjer i innerstaden är det här verkligen inte ett schysst förslag. Det känns helt enkelt väldigt "moderat".

I DN idag står att elever "kan" få hjälp tillbaka till skolan. Vad då "kan"??! SKA borde väl ändå vara ordet?. Alla som inte dyker upp efter en dags frånvaro utan anmälan ska väl kontaktas, alltid? Det är något som inte stämmer om det kan gå så långt så att barn kan vara borta vecka ut och vecka in utan att skolan reagerar, eller reagerar för långsamt, med resultat att barnet inte kommer tillbaka. Det borde väl vara självklart att skola och socialtjänst samarbetar, alltid, hela tiden. Goda förvaltningschefer måste tillsammans med politiken driva detta i hela vårt land. Bort med dikena mellan förvaltningarna, barnen är hela kommunens angelägenhet, de kan inte, SKA inte delas in i förvaltningstillhörigheter.

Nu ska jag inte blogga förrän Almedalen. Ha det så skönt, det verkar komma lite sommar nu :-)

Juholts yviga gester, Vitrysslands situation och gaybröllop i NYC

I dagens DN skriver Wolodarski om Juholts fladdrande som jag anser är direkt skadligt för vårt land. Det är en otroligt ansvarslös hållning och dessutom ohederligt. Det är som när man har handslag på överenskommelser eller när man i olika sportsliga sammanhang har tysta överenskommelser om att spela rent och inte fuska. Mitt i allt så bryter man överenskommelsen eller ändrar man spelreglerna och spelar ohederligt. Jag har ingen respekt för sådant, har aldrig haft, kommer aldrig att ha.

Det visar på en svaghet hos S som jag inte kan tro att partiet egentligen vill förmedla.

Underbart med frivilliga livräddare som kan få sms om de befinner sig i närheten av akutfall. Skulle gärna anmäla mig om jag visste att jag var på samma plats mesta arbetstiden.

Turerna kring SAAB kontinuerar att försätta alla i nagelbitarställning. Väldigt oroligt när så många människor under så lång tid aldrig riktigt får slappna av och veta att framtiden är någorlunda trygg.

Belarus: Mitt hjärtas Belarus. Jag tänker på mina vänner i oppositionen där som faktiskt hoppats på sanktioner så att det sätts tryck på Lukashenko. Men vill västvärlden verkligen se denna stat köras rätt i knäet på Ryssland? Jag är tacksam till DN som skriver om situationen, det borde DN och andra tidningar göra mycket oftare eftersom alla svenskar borde påminnas om hur nära oss det existerar en diktatur. Hur nära oss ett land ligger där människor verkar under helt andra förutsättningar än dem vi lever under.

Kanske än färre skulle rösta på ett parti som Sverigedemokraterna som vill se vårt land ha stängda gränser och inget samarbete med omvärlden vad gäller miljö- och klimatfrågor, brottsbekämpning och säkerhetsfrågor om fler rapporter kom från ett land som Vitryssland? Sverigedemokraterna vill dessutom inte att vi alla ska få vara oss själva utan vurmar för något de kallar "det äkta svenska" som jag aldrig riktigt kunna klura ut vad det egentligen är.

Hoppas att folket orkar stå emot Lukashenko, hur hårdhänt han än blir mot sina medborgare. Och det är ju lätt för mig att säga...

New York har röstat igenom en ny äktenskapslag, nu får gaypar gifta sig, äntligen! Hurra för New York!

Själv lade jag för en stund sedan ut bilder på Erstaviken 1. Igår i ösregn och hagel 2. Idag i solsken. Under tiden så började det nu ösregna igen. Raskt ut och slita in dynor, tidningar och böcker ur vätan. Det går inte att lita på vare sig vädret eller socialdemokraterna i dessa tider. Not good at all!

Snart midsommarafton - vart tog juni vägen?

I tisdags var det som vanligt partigrupp på eftermiddagen och sedan susade jag ut till Villa Bonnier där en delegation Indier skulle få äta middag med representanter för alla partier. Vi samlades i nedervåningen där gästboken ligger. Magnifik konst på väggarna och vackra möbler ger en Inbjudande atmosfär. Bubbel serverades medan alla inbjudna droppade in och hälsningsfraser sades. Sedan var det dags att gå till bords.

Jag hade en indisk parlamentariker till vänster och Indiens ambassadör till höger. Snett emot mig satt en annan indisk parlamentariker som var klädd mer traditionsenligt, de flesta andra hade kostym. Precis när Per Westerberg skulle börja välkomsttala rapade den traditionsenlige ganska ljudligt och lite makligt. Hans bordsdam från moderaterna och jag tittade över bordet på varandra och bet oss i läpparna för att inte börja fnissa.

Den kvinnliga indiske talmannen ställde sig upp i sin fantastiska sari, sitt vackra mörka hår i en uppsättning i nacken och sin röda prick i pannan och med ett litet block i handen. Sedan började hon tala till oss med mycket mild stämma, samtidigt som hon vände blad i sitt lilla manuskript, om vilken ära det var att få komma till oss och hur tacksamma delegationen var och så vidare med alla de krusiduller som man kan förknippa med diplomatins språk. Jag slogs av denna mildhet och tänkte att: Hur får hon pondus genom detta försynta sätt? Det skulle aldrig fungera här i Sverige.

Sedan fick vi förrätt och jag konverserade och ställde frågor, först till min bordsherre men sedan mest med ambassadören som var en äldre herre (bara lite äldre än jag, får medges, man får helt enkelt acceptera fakta, jag ÄR inte purung längre) och som var ytterst älskvärd. Jag frågade om alla möjliga saker om Indien men också om hur han och hans familj upplever Sverige, han har bara varit här i nio månader. Han berättade om hur han rest land och rike runt, hur han redan hade varit i gruvorna i Kiruna och i södra Sverige på denna korta tid.

Middagen avslutades med bland annat jordgubbar till efterrätt och min bordsherre sa att man exporterar jordgubbar från hans del av Indien. Jag sa: ”But you have many other exotic fruits in your country” precis i en sådan stund när ALLA vid bordet slutade sorla. Det verkade uppstå en förbluffad tystnad vid detta mitt konstaterande men sedan började alla genast prata igen. Märkligt.

Vi fick kaffe i mottagningssalen och sedan gick jag därifrån efter att ha tagit farväl med dem som hör kutymen till. Utanför stod flera polisbilar, två säkerhetspoliser stod och småpratade vid Villa Bonniers grindar. Jag sa: ”Och här står ni och skvallrar! De kommer snart.” Jahapp, svarade de och log.
Längre bort sa jag till en polisman som satt i sista polisbilen: ”Vilket uppbåd!” Han svarade: ”Det kallas eskort” med ett snett leende.
Det var lite trafik på Strandvägen så jag var hemma snabbt.

I onsdags var det partiledardebatt. Juholt är inte kul. Jag kan inte förstå vad det ska bli av detta för socialdemokraterna.

Sedan hade Barngruppen och Gruppen mot hedersvåld och förtryck, där jag är med i båda, tillsammans med Rädda barnen ett seminarium om tvångsgifte mellan ett och halvfyra. Efter dragningar av en kvinna från Nyamkos departement som var superduktig, en väldigt bra man från Ungdomsstyrelsen och en kvinna som nu arbetar på Stockholms kvinnojourer med stor erfarenhet satt vi i en panel och skulle berätta vad vi tyckte. Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna var representerade. Det blev ett bra seminarium. Samma dag fanns en artikel om ämnet i DN och dagen innan hade Sabuni och Bildt en artikel i Aftonbladet om hur ambassaderna ska hantera personer som behöver hjälp i frågan utomlands. Tajmingen kunde inte ha varit bättre.

På kvällen kom ett gäng alliansen i kulturutskottet ut och hälsade på hos mig på Tyresö. Vi åt och drack och en av killarna som är så duktig på att spela gitarr (som jag hade tagit fram) och sjunga underhöll oss där vi satt på altanen med filtar på oss eftersom det var ganska kallt. Det blev en trevlig afton.

På onsdagen var det också en artikel i Svenska dagbladet: SD:s språkbruk har spritt sig till riksdagen. En stor bild från plenum där jag skymtar (så fet jag såg ut) och en listning på namn på ledamöter och eventuella ministrar som ”anammat” Sverigedemokraternas språkbruk. Jag blir faktisk ganska upprörd. Jag har aldrig i hela mitt liv brukat ordet massinvandring. Jag tycker inte att det förekommer massinvandring till Sverige. Men om någon i plenum säger att det existerar så måste man bemöta det. Man kan väl inte åsyfta något och argumentera emot det om man inte använder det ord som beskriver en företeelse som motparten hävdar finns i samhället? Jag sade vid något tillfälle att skolor som har problem med att elever inte når målen inte beror på någon ”massinvandring”. För det är vad som påstods av Sverigedemokraterna en stund innan. Ska man säga: ”Jag anser inte att problemen med svensk skola beror på xxx, har ingen lust att ta m-ordet i min mun”? Vad ville Svenska Dagbladet egentligen uppnå med artikeln? Hur menar tidningen att vi ska argumentera?
Så om en företeelse som Norrbotniabanan kommit in i riksdagens språkbruk (döööh) så är det ett utslag av att Norrlänningarnas språkbruk kommit in i riksdagen? Eller sexköpslagen, är det feministernas språkbruk? Ja, bevare oss väl för att vi har ord över huvudtaget att kommunicera med.

På torsdagen var det kaffe och tårta på kulturutskottets kansli eftersom det var sista utskottet inför sommaren.
På kvällen var det budgetfullmäktige i Tyresö. Det gick bra men det är väldigt mycket barnfattigdom just nu enligt oppositionen…

På fredagen var det debatt om Libyeninsatsen och sedan votering. Efter lunch träffades fem av åtta av oss kvinnor som gick ledarskapsutvecklingskurs 2008. Vi försöker hålla kontakten och varandra ajour så gott det går med allas bystfulla scheman.

I lördags fick jag äran att viga en klasskamrat från nittiotalets mediestudier, det skedde vid stora eken i slottsparken. Paret var så vackert och deras tre barn så söta.

I söndags öste regnet när jag körde min älskade Sofia till sin Umeå-bussen. Sedan träffade jag en partivän och hans lilla tre-åriga dotter på Kulturhuset och lunchade. Han skulle ha kommit ut och hälsat på hos mig på Tyresö med hela sin familj men vi sköt upp det till en dag med bättre väder.

Igår visade jag en partivän och hennes tre väninnor runt på riksdagen. På kvällen hade vi avslutning inför sommaren hos Tyresö kommunförenings ordförande och hans fru. De bor så vackert med utsikt över Erstaviken, precis som jag, men deras hus är otroligt välplanerat och fint. Det var en mycket trevlig afton och värdparet hade gjort jättegod mat och min favorittårta som görs av lite sega tunna marängbottnar och så har man bär och grädde: MUMS!

Fattar inte att det snart är midsommarafton, hur gick det till?

Falun och Köpenhamn - musik på olika sätt.

Vitryssland har problem med att betala sina elskulder. Den 19 juni ska återbetalning ske. Om det inte händer kommer det att bli ett större tryck på Lukashenkos styre. Frågan är vad konsekvenserna för landets invånare blir. Kommer medborgarna i högre utsträckning visa sitt missnöje och kommer Lukashenko i så fall att bli ännu mer uppbunden mot Ryssland?

På P1 igår kommenterade en brittisk kriminolog och före detta brottsutredare den svenska uppklarningsstatistiken för inbrott som ju är på blott fyra procent. Han skrattade misstroget i radioutsändningen och sa att det var en helt oacceptabel siffra (i Storbritannien är siffran drygt 16 procent) och att en polischefs jobb skulle hänga mycket löst om man uppvisade sådana siffror i hans land. I programmet jämförde man hur arbetet utförs i England och Sverige och det kändes som att vi har en poliskår med ett arbetssätt som är synnerligen oprofessionellt. Det ÄR helt enkelt inte acceptabelt.

Förra helgen var jag i Falun för att bevista ESTA-konferensen. Det är en kongress som sker i olika länder med stråkpedagoger och stråkmusiker från hela Europa. I år hade turen kommit till Sverige som värdland. Jag skulle få äran att sitta med i det för konferensen avslutande panelsamtalet, som företrädare för alliansen i Kulturutskottet. Med var också en socialdemokrat från samma utskott. I panelen fanns kunniga personer från olika sfärer inom musik och vårt samtal skulle handla om kulturskolans framtid i Sverige. Det blev ett mycket trevligt utbyte mellan panelen och publiken. Trots att det finns en stor oro för hur verkligheten har utvecklats och ser ut just nu så avslutades det hela med hoppingivande tankar inför framtiden. En öppen kommunikation med oss politiker uppskattades och förväntades hädanefter.

På partigruppen på tisdagen ställde jag frågan om hur vi ska ställa oss från partiets sida inför Tysklands avveckling av sin kärnkraft. Det blev en diskussion som kommer att fortsätta. På onsdagen höll jag ett anförande om kulturarvet i debatten om samma ämne.

På kvällen var vi på Carlhälls gård på Långholmen och hade avslutande vårfest för riksdagsgruppen och personal. Det var suveränt god mat och trevligt. Eftersom jag skulle upp sex nästa morgon för att jag skulle vara på talmannens referensgrupp om jämställdhet redan klockan åtta på riksdagen så gick jag hem bland de första.

Efter mötet med talmansgruppen så hade vi Öppen utfrågning om barns rätt till kultur i 1:a kammarssalen. Det var intressant med olika företrädare med olika infallsvinklar och blev bra frågor. Fredrik Malm och jag hade ansvar för frågestunden med ministrarna samma dag klockan två. Jag ställde en fråga om våldsutsatta kvinnor till Nyamko eftersom det är ett lagförändringsförslag på gång. Sedan hade Pridegruppen möte och vi planerade allt som har med Prideveckan att göra, utsmyckning av lastbilen, budskap på banderoller, parken, seminarier med mera. Jag lämnade gruppen innan vi var klara eftersom jag skulle till min väninnas dotters studentfest.

Nästa dag åkte jag med Henrik till Köpenhamn. Jag skulle få se Turandot på den fina operan där. Vädret var fantastiskt, vi hann med stadens finaste sushiställe, flanerande på Ströget, smörrebrödsinmundigande, operan och Glyptoteket. Tryckte i mig olika smörrebröd vid sen lunch och dessutom några snapsar som var lokalens eget kryddade.

Operahuset är mycket spektakulärt och personligen tycker jag att det är snyggare än Oslooperan. Man kan åka dit med skyttelfärjor från andra sidan vattnet som tar cirka tre minuter. Föreställningen var underbar.
När det gäller finansiering av viktiga kulturella byggnader så har Maersk byggt operahuset. Carlsberg håller tydligen igång Glyptoteket som har en otroligt fin samling skulpturer. (Just nu pågår också en utställning om Kleopatra.) Vad är det med oss här i Sverige? Det borde vara OK att privata näringslivet stöder kulturen på olika sätt. Och nog borde det kunna vara avdragsgillt i någon mån? Precis som stöd till ideella sektorn… Det lär vara mer vanligt i framtiden i takt med att det blir mindre resurser i den offentliga sektorn.

Imorgon kommer Sofialej på väg från Göteborg upp till Umeå. Jag vet inte hur länge hon stannar men det är alltid lika underbart att få ha henne hemma en stund. Emilie kom hem från sin Italienresa glad och extremt solbränd. Sara har hjälpt mig med att ta hand om hundarna hela tiden när jag reser och hon rensar dessutom massor i stenpartiet och rabatten framför huset som varit helt igengrott. Mina små, små flickor är nu vackra, kompetenta vuxna kvinnor som jag känner stor ödmjukhet inför. Jag är sååååå stolt!

Ödmjuka ministrar från Kenya

I torsdags hade riksdagen besök från Kenya, ett antal ledamöter, en vice talman och några ministrar. Vi träffades i talmannens konferensrum, jag, en kvinna från centerpartiet och en av våra kvinnliga vice talmän från socialdemokraterna. Alla presenterade sig och det var intressant att notera hur de kenyanska kvinnorna (som ingår i ett svenskt utbyte om kvinnligt ledarskap) presenterade sig som ledamöter i parlamentet men inte att de var ministrar (om de var det) eller som någon, professor. Istället fick den som satt efter i tur säga till om detta. ödmjukheten finns kvar starkare i deras system, tack och lov hade det inte hänt om det hade varit en svensk grupp av kvinnliga politiker där ministrar ingick.

På fredagen samlades kommunerna i hela länets gruppledare i kommunfullmäktiegrupperna för folkpartiet på riksdagen. Jag var och tog emot och hälsade välkomna. På söndagen tog Olle ut sin kusin och ryckte strömming som vi sedan tillagade så pinfärska så att de krökte sig när jag stekte dem. Det var mycket gott, som alltid.

På måndagen fick jag komma och hälsa på till Folkpartiet i Haninge kommunföreningsstyrelse och berätta om arbetet på riksdagen. Det var väldigt roligt och det var en mycket intresserad grupp folkpartister som ställde frågor och kom med synpunkter.

På tisdagen hade den tvärpolitiska gruppen för Vitryssland sitt första möte denna mandatperiod efter att det varit årsmöte. Vi enades om att försöka få hit svenske ambassadören från Minsk om några veckor för ett frukostseminarium. Situationen i Belarus är prekär, ekonomin i landet usel. Sanktioner från EU är att vänta. Frågan är varthän sådana sanktioner leder. Det finns en lista på vitryssar som inte får resa in i EU, bland andra vitryska valnämndens ordförande som tydligen inte är en särskilt trevlig person. Listan har blivit längre med tiden, från att först bara inbegripit Lukashenko och hans närmaste medarbetare till fler andra i demokratisammanhang nyckelpersoner. Min alliansvän i moderaterna har nu blivit stoppad två gånger från att resa in i Belarus på bara några månaders tid så det är uppenbart att det även existerar en Vitrysk lista på "busar" från EU-länder också.

Andrew Mitchell, brittiske ambassadören i Sverige, hade farvälparty i tisdags och öppet hus. Han ska börja arbeta med London OS. Han är en mycket älskvärd och charmerande diplomat och jag önskar honom lycka till. Det är ett nöje att lyssna på honom och han har alla de bästa kvaliteter som en engelsk diplomat kan ha när det är som absolut bäst. Mina landsmän kan verkligen vara mycket socialt intelligenta när allt stämmer. Diplomati är en stor nypa smidighet och lyhördhet förutom förmågan att läsa politiska situationer i allmänhet.

Jag kom till ambassaden två timmar efter det att man startat open house eftersom vår partigrupp också startade 16.00. Vid det laget hade alltså ambassadören och hans fru stått vid ingången i två timmar och hälsat välkomna. Andrew själv var lika vänlig som vanligt och såg inte nämvärt sliten ut. Men hans fru såg lite mer sammanbiten ut. Jag kunde riktigt se hur hon önskade att den sista timmen skulle flyga så att hon kunde få göra något annat. Man gick fram på en röd matta till paret, jag sa mina fraser om vilken fantastisk ambassadör jag tycker att han är och önskade dem lycka till. Sedan gick jag in till eventet där det kryllade av höga potentater, bland annat Carl Bildt som jag log emot (i en naiv förhoppning om att han skulle känna igen mig från plenum) men han rynkade nästan pannan mot mig, stackarn, han trodde kanske att jag skulle vilja prata med honom...

Inga andra partivänner var där som jag kunde se, inga riksdagsledamöter heller. Det serverades en av mina älsklingsdrycker, Pimm's, som jag ju inte drack eftersom jag körde bil, och små snittar. Jag tog en snitt som inte var så god, dessvärre, och tryckte in den hel i munnen. Drack några klunkar alkoholfritt som jag inte kunde identifiera, lemonad kanske?

Gick två varv och märkte att en annan person också var lite vilsen, en ensam ung kvinna i fin grön klänning. Jag gick fram till henne och presenterade mig och frågade om hon inte heller kände någon. Hon svarade på bruten engelska att hon inte gjorde det. Jag småpratade artigt med henne och fick veta att hon arbetade på Makedoniska ambassaden och bara varit i Sverige i tre månader. Det slutade med att jag fick hennes visitkort eftersom jag förstås lämnat väska och allt i bilen, så att hon skulle kunna få komma på besök på riksdagen om hon ville. Det verkade göra henne glad. Smet ut efter bara femton minuter och hoppades att ambassadörsparet inte såg det, de var involverade i samtal med någon nykommen gäst. Jag kände mig som en proffsminglare trots allt. Alla möten som resulterar i utbyte av visitkort är lyckade!

På onsdagen hade vi frukostseminarium om Hedershus i Stockholm där bland andra Per Unckel var med. Detta gjordes genom Talmannens referensgrupp för jämställdhet som jag är med i samt Riksdagens grupp mot hedersrelaterat förtryck och våld där jag också är med plus riksdagens mansnätverk (där jag inte är med).

Voteringen på eftermiddagen där alliansen hade reservationer på två punkter i arbetsmarknadsutskottet betänkande om arbetslöshetsförsäkringen slutade med förlust med mycket små marginaler. Inte bra alls. För övrigt en ovanligt lång votering.

Nu är det helg, Sara ska komma hit och vara med mig och sedan ta hand om hundarna när jag åker till Dalarna för att vara med på ett panelsamtal om kulturskolan.

Emilie kommer hem från Italien på lördag. Sofia kommer snart hit för sommaruppehåll. Allt rullar på.

Upprymd av rymden och reflektioner om korsordens utveckling

I torsdags förra veckan var vi på studiebesök på Operan. Vi togs emot av den tekniske chefen på stället som visade runt i rasande fart. Scenen sluttar med 4 centimeter per meter och det ser man ju inte som publik. Föreställ er att dansa i ständigt motlut, vilken kondition dansarna måste ha! (Tänkte på det när jag såg Black swan, en film om balett, på bio igår, den var väldigt bra men lite läskig. Självskadebeteende och perfektionskrav som är många unga människors verklighet, det skär i mitt hjärta när jag tänker på det.)

Orsaken till denna lutning är att man byggde så för det visuella och akustiken. Allt för publiken! Operan är oerhört vacker, det vet nog de flesta. När man kommer in bakom kulisserna inser man än mer hur gammal byggnaden är och vilken svår arbetsplats att vara på. De stora fonderna som man har i varje föreställning hängandes som hör till dekoren är mycket otympliga och förvaras vid sidan av scenen i ett stort lager som sträcker sig från botten av byggnaden ända upp till husets hela höjd. Där ligger de alla ihoprullade på stora träarmar som är desamma sedan byggnaden uppfördes. Dessa tas ut med mankraft på scenen. Ett höj- och sänkbart "golv" i lagret gör att man kan nå alla "hyllplan".

Vi var många utskottsledamöter som spatserade omkring i de trånga korridorerna, trapporna och prången som finns i operan. Vi fick följa med upp till vindsvåningen där kostymtillverkningen sker, det var mycket fascinerande. Vi fick se kommande uppsättningars olika fina dräkter som hade en del klara plagg och en del höll på att sys. Vi fick se kostymer som fortfarande används som syddes till produktioner på femtiotalet, tala om kvalitet! Jag ställde frågan om hur man tvättar allt. Det finns förstås ett eget tvätteri på operan men en del dräkter tål inte tvätt. Förr lät man dem vara otvättade (usch) men nu har man ett ozonskåp som tydligen är en finländsk uppfinning och när man hänger in plaggen där så försvinner alla kroppsodörer...

Det var roligt att få höra och se hur man arbetar på operan.

Fick min nya iPhone precis en stund innan voteringen samma dag, har haft helgen på mig att försöka vänja mig vid den. Den verkar väldigt behaglig.

I tisdags hade vi ett längre partigruppsmöte än vanligt och fick en dragning från Riksidrottsförbundet om hur man hanterar sexuella trakasserier och liknande i sina verksamheter. Detta är än mer aktuellt på grund av Patrik Sjöbergs bok som nyligen givits ut.

När resten av mina vänner i riksdagsgruppen gick iväg och åt middag tillsammans i Gamla stan stannade jag kvar för att ta emot ett gäng från Rotaryföreningen på Fryshuset. De fick komma till vårt klubbrum där jag berättade om riksdagsarbetet och sedan fick de en visning av riksdagens byggnader. Det var en mycket trevlig grupp människor och det blev livliga diskussioner främst och barns och ungdomars villkor.

Igår hade vi i tvärparlamentariska gruppen mot hedersförtryck möte och pratade ihop oss om ett seminarium som ska ske i mitten på juni tillsammans med barngruppen där jag också är med. Vi talade lite om Almedalen också, kanske blir det ett seminarium även där. Viktiga frågor.

Inför arbetet med ett nytt partiprogram sitter jag med i gruppen som ska jobba med kulturfrågor. Vi hade ett första möte där vi arbetade i fyra timmar på att prata ihop oss om innehåll och ansats. Olle Wästberg var med som gäst under halva tiden. Han ska dock sedan inte ingå i gruppen.

I veckan här tidigare började jag fundera på hur korsorden måtte ha förändrats under flera decennier, de har blivit lättare och det måste ju bero på att människor blir mindre och mindre allmänbildade för varje generation. Jag tycker att man borde forska på det och jämföra "deklinationen" av korsordens utmaningsgrad under tid. Denna fundering dryftade jag i gruppen. Min viceordförande i Kulturutskottet, Christer Nylander, sa genast att det borde väl bero på att JAG, Anna, har utvecklats en del under dessa årtionden sedan jag började lösa korsord. Olle W tyckte däremot att det lät lite intressant: Skriv om det! uppmanade han.
:-) Nu gjorde jag det även om jag tror att han menade att jag skulle försöka få in mina tankar i någon tidning.

Imorse presenterades en rymdagenda på ett frukostmöte som sammanställts av företag, institut samt universitet och högskola som verkar inom den svenska rymdsektorn. Intressant! Fler borde vara insatta i vikten av att vi har en bra strategi när det gäller rymden. Satellitteknik distribuerar TV- och radiokanaler, webbsidor och annan kommunikation i enorm omfattning. Man följer förändringar i skogsbruk, miljö, naturskydd, jordbruk och bebyggelse med hjälp av satellitbilder. Man gör pålitliga väderprognoser till nytta för befolkningen och helt vitalt till exempel för flygbranschen.

Man utför medicinska experiment och man använder data från satelliter inom säkerhetsarbete, krishantering och vid naturkatastrofer. Man följer förändringar i hav som exempelvis oljeutsläpp och fiske och på land där man kan läsa av förändringar i vattendrag och sjöar för att ha koll på klimatförändringen. Man läser av atmosfären på olika sätt för att lära sig om utsläpp och miljöförstöring.

När man forskar i metallurgi som ska användas i rymden så kan man dra nytta av resultaten i framställningen av fordon på jorden.

Jag är ärligt talat helt upprymd över hur mycket rymden betyder för svensk forskning, innovation och framförhållning i klimatfrågan!

Sara har varit sjuk och åkte till akuten på Karolinska. Hur de behandlade henne där får håret att krulla sig på huvudet på mig. Hon hade så ont i magen att hon inte kunde gå. Hon satte sig på golvet i väntrummet för att det inte fanns stolar. En patient hjälpte till att få fram en stol! När hon skulle gå in till doktorn kunde hon ju knappt gå och en annan patient ropade: Va fasen håller ni på med, få fram en rullstol!

Jag brukar oftast försvara sjukvården, men det är ju inte bara mina döttrar jag fått höra hårresande historier ifrån. Av någon anledning förväntade jag mig mer av Karolinska, vet faktiskt inte varför. Men jag blev mäkta besviken när jag fick höra Saras berättelse.

Emilie är i Toscana och det hon berättar är desto trevligare: Underbar utsikt, sol, värme och hon förlänger sin vistelse i Italien tio dagar för att ta sig hem med bil istället. Wow!

Jag önskar verkligen att det kunde bli lite varmare, jag är så hjärtligt trött på kylslaget väder. Väderprognoserna vi får från dessa magnifika satelliter däruppe i den höga rymden, de verkar förutspå bättre väder till helgen. Hoppas!