Vaknade imorse med huvudvärk. Upp, duschade och gjorde mig iordning efter det att jag skummat DN och SvD. Åkte till kommunhuset och väntade in en grupp från Cesis, vår vänort i Lettland. Jag och Fredrik (m)(kommunstyrelsens ordförande) välkomnade och sedan fick gruppen en dragning om hur Servicecentret fungerar.
Fredrik och jag gick iväg lite tidigare, vi skulle få ta emot diplom från Svenskt Näringsliv, kommunen har gjort ett jätteskutt upp när det gäller gott företagarklimat från sextioandra plats till tolfte. Vi blev fotograferade hållandes i varsitt hörn av det inramade diplomet. Därefter rusade jag ner till blomsterhandeln för att köpa en ros att lägga på min gamle partiväns kista. Susade till Tyresö kyrka. Det var en vacker begravning och jag grät floder. Huvudet värkte.
Det blev samling i bygdegården för minnesstund, så fint ordnat. Vi fick landgångar och det gick ett bildspel med bilder på den bortgångne. Hans favoritmusik spelades och jag grät igen.
Avvek först av alla, hemskt nog, skulle in till stan för web-utbildning. Först var jag tvungen att svänga förbi hemma och hämta min dator. Där hade en taxi 020 kört in i vår mur och fastnat framför vårt garage. Jag sprang in i huset, tog ut hundarna, sprang på toa, tog in hundarna och sprang till bilen. Hälsade först på taxichauffören som hade beställt bärgning.
Susade in till stan, alldeles för fort på motorvägen, kom ändå tio minuter för sent till partikansliet. Värken i huvudet tilltog.
En partivän som är politisk sekreterare föreslog att vi skulle ta en fika efter kursen. Vi gick till Stortorget och Frälsningsarméns café. Där pratade vi lite om ditt och datt men mest om partiet. Vi skildes åt, jag hämtade bilen på Riddarholmen och susade tillbaka till Tyresö. Bytte om från begravningskläderna, tog ut hundarna och sedan åkte jag till företagarnas hus. Där var grillarna igång och bystfullt med folk.
Nisse på Arnos livs ordnade kött med alla tillbehör, han hade fått dit en representant för Hälsingestintan. Jesse och Logna från Skärgårdsradion var där. Den företagare som äger huset där företagarklubben håller till hade fixat grillarna. Det var helt otroligt gott kött, jag som är så kinkig när det gäller just kött. Det var väldigt god stämning. Men huvudvärken hade inte avtagit så jag åkte hem, men först fick jag en näve rosor av Nisse, han hade med sig blommor till alla damerna, han är en pärla.
Opinionsmätningarna visade att oppositionen hade försprång igår, idag visade mätningarna att alliansen hade det istället. Huvudvärken blir ju inte bättre med så motsägelsefulla och snabbt förändrade fakta. Jag borde vara glad men begravningen tog på krafterna och hur mycket kan man lita på sådana mätningar när de kan förändras så drastiskt över en natt?
Vilken dag!
torsdag 6 maj 2010
onsdag 5 maj 2010
Nu brinner Aten och havet vid Amerikas kust
Ett fruktansvärt läge i Greklands huvudstad Aten. Det går inte att sia om hur det ska sluta men på nyheterna sa en politiker att antingen får man anta avtalet om lån eller gå tillbaka till drachmer. Det bådar inte gott.
Samtidigt på andra sidan Atlanten brinner havet medan BP:s tekniker försöker komma på lösningar för att stoppa flödet av olja. Vi flyger till månen men har inte utvecklat system för hur man ska kontrollera läckande borrhål i havet... Människan är i sanning en märklig varelse.
Samtidigt på andra sidan Atlanten brinner havet medan BP:s tekniker försöker komma på lösningar för att stoppa flödet av olja. Vi flyger till månen men har inte utvecklat system för hur man ska kontrollera läckande borrhål i havet... Människan är i sanning en märklig varelse.
tisdag 4 maj 2010
Att vara en offentlig person
När man ger sig in i politiken så gör man det med iver och glädje, åtminstone var det så för mig. Jag hade ingen aning om vad som väntade i form av hela den oändliga strömmen av möten med människor och alla nya kunskaper inom områden som jag överhuvud taget aldrig förut reflekterat över som icke politiskt aktiv.
Det är en fascinerande värld att möta och insikten att ALLT är politik kom snabbt. Jag har aldrig ångrat en sekund. Jag brinner för liberalismen och för de värden som jag står för.
Jag var dock helt oförberedd inför det faktum att det finns människor som trots att de inte känner mig alls skulle kunna nära ett hat eller agg mot mig som person.
Att inte gilla det som partiet står för och som man också ska företräda, det är en sak. Men att hysa en aversion mot mig personligen som är så stark att man är beredd att ljuga, smutskasta, förtala och göra allt för att sprida detta agg till så många som möjligt, det är något som jag absolut inte kan förstå.
Jag kan inte ens föreställa mig hur man tänker. Jag har försökt sätta mig in i en sådan känsla. Det finns naturligtvis personer som jag träffat under mitt liv som jag verkligen ogillat. Det finns personer som gjort mig otroligt illa. Det finns de som gjort saker mot andra eller som står för saker som gör att jag inte kan känna någon som helst sympati för dem. Men från det till att börja skicka mail till en stor skara människor eller göra allt för att skada dessa individer på de sätt man kan och bära på ett förtärande hat - nej, det övergår mitt förstånd. Jag kan inte förstå hur man fungerar då.
I det fall som är aktuellt just nu så har jag ingen aning om vad som kan ha utlöst denna avsky. Det som verkar uppenbart är att det inte handlar om vilket parti jag står för. Det är jag, Anna, som gjort något, ÄR något, som är så till den grad stötande att det inte finns några normala hämningar för hur man får bete sig, uttrycka sig, eller för hur mycket lögner man får sprida om mig.
Det blåser på toppen, det har sagts många gånger. Ja, det är förvisso sant. Och det kan jag faktiskt tåla. Mycket HAR jag fått tåla. Det hör till.
Men gränsen går när en individ har förlorat alla proportioner. Gränsen går när det inte finns någon förklaring till hatet. Gränsen går när verkligheten inte överensstämmer med individens syn på verkligheten och när hatet förvrider all existerande sanning till lögn.
Jag kan inte bemöta det här hatet eftersom jag inte kan härleda den. Jag har fått rådet att inte ha någon kontakt med sagda person för att inte "lägga ved på brasan". Det är ett sätt att arbeta med konflikter som jag inte är van vid. Jag tycker att man ska kunna sätta sig ner och prata igenom och reda ut vari problemet består. Det går inte i detta fall.
Att vara en offentlig person inrymmer en del som beskär ens liv. Dit hör att alltid vara en företrädare och att alltid vara vänlig, proper och inte bryta mot lagar.
Tänk efter - det är väl inte så svårt att alltid vara vänlig, proper och inte bryta mot lagar? Nej, egentligen inte. Jag har verkligen inte svårt att vara vänlig mot folk. Försöker vara proper, gå omålad i mjukisbyxor kan jag göra hemma. Har alltid försökt vara en laglydig medborgare, går förvisso mot rött ibland, kör lite för fort ibland...
Är alltid tillgänglig, träffar alla som vill träffa mig, svarar på alla mail som jag får in och det är många, talar med alla som vill tala med mig per telefon, är alltid nåbar för och talar med pressen om/när de vill det.
Om någon stoppar mig var jag än är så tar jag mig tid, är jag på språng till möten så ber jag folk höra av sig per telefon för att stämma träff senare. Allt detta är självklart för mig, det hör till att vara lyssnande, lätt att möta och intresserad. Detta är min vardag, många andra politikers också. Detta är att vara en offentlig person.
Det finns faktiskt människor som inte skulle klara en sekund av det livet. Jag älskar det. Det finns många som väljer bort det när de provat på det endast en kort tid. Jag har hållit på i tio år nu. Det finns de som inte saknar det alls när de slutat vara aktiva i politiken. Jag tror att jag skulle känna en oändlig saknad.
Det krävs envishet, tålamod och driv för att man ska orka arbeta politiskt. Det kan man säga om väldigt många sfärer. Men människor är väldigt olika. "För att du riktigt ska kunna förstå en annan människa måste du gå i den människans skor en dag" har det sagts. Jag försöker verkligen sätta mig in i hur andra ser på världen.
Jag står för mina åsikter, jag står för alla misstag jag gjort genom livet, jag står för att jag kan ha sårat nära och kära, jag står för allt jag har varit och är.
När hat är drivkraften finns inget att sätta emot. Det är ett bedövande sorgligt faktum.
Det är en fascinerande värld att möta och insikten att ALLT är politik kom snabbt. Jag har aldrig ångrat en sekund. Jag brinner för liberalismen och för de värden som jag står för.
Jag var dock helt oförberedd inför det faktum att det finns människor som trots att de inte känner mig alls skulle kunna nära ett hat eller agg mot mig som person.
Att inte gilla det som partiet står för och som man också ska företräda, det är en sak. Men att hysa en aversion mot mig personligen som är så stark att man är beredd att ljuga, smutskasta, förtala och göra allt för att sprida detta agg till så många som möjligt, det är något som jag absolut inte kan förstå.
Jag kan inte ens föreställa mig hur man tänker. Jag har försökt sätta mig in i en sådan känsla. Det finns naturligtvis personer som jag träffat under mitt liv som jag verkligen ogillat. Det finns personer som gjort mig otroligt illa. Det finns de som gjort saker mot andra eller som står för saker som gör att jag inte kan känna någon som helst sympati för dem. Men från det till att börja skicka mail till en stor skara människor eller göra allt för att skada dessa individer på de sätt man kan och bära på ett förtärande hat - nej, det övergår mitt förstånd. Jag kan inte förstå hur man fungerar då.
I det fall som är aktuellt just nu så har jag ingen aning om vad som kan ha utlöst denna avsky. Det som verkar uppenbart är att det inte handlar om vilket parti jag står för. Det är jag, Anna, som gjort något, ÄR något, som är så till den grad stötande att det inte finns några normala hämningar för hur man får bete sig, uttrycka sig, eller för hur mycket lögner man får sprida om mig.
Det blåser på toppen, det har sagts många gånger. Ja, det är förvisso sant. Och det kan jag faktiskt tåla. Mycket HAR jag fått tåla. Det hör till.
Men gränsen går när en individ har förlorat alla proportioner. Gränsen går när det inte finns någon förklaring till hatet. Gränsen går när verkligheten inte överensstämmer med individens syn på verkligheten och när hatet förvrider all existerande sanning till lögn.
Jag kan inte bemöta det här hatet eftersom jag inte kan härleda den. Jag har fått rådet att inte ha någon kontakt med sagda person för att inte "lägga ved på brasan". Det är ett sätt att arbeta med konflikter som jag inte är van vid. Jag tycker att man ska kunna sätta sig ner och prata igenom och reda ut vari problemet består. Det går inte i detta fall.
Att vara en offentlig person inrymmer en del som beskär ens liv. Dit hör att alltid vara en företrädare och att alltid vara vänlig, proper och inte bryta mot lagar.
Tänk efter - det är väl inte så svårt att alltid vara vänlig, proper och inte bryta mot lagar? Nej, egentligen inte. Jag har verkligen inte svårt att vara vänlig mot folk. Försöker vara proper, gå omålad i mjukisbyxor kan jag göra hemma. Har alltid försökt vara en laglydig medborgare, går förvisso mot rött ibland, kör lite för fort ibland...
Är alltid tillgänglig, träffar alla som vill träffa mig, svarar på alla mail som jag får in och det är många, talar med alla som vill tala med mig per telefon, är alltid nåbar för och talar med pressen om/när de vill det.
Om någon stoppar mig var jag än är så tar jag mig tid, är jag på språng till möten så ber jag folk höra av sig per telefon för att stämma träff senare. Allt detta är självklart för mig, det hör till att vara lyssnande, lätt att möta och intresserad. Detta är min vardag, många andra politikers också. Detta är att vara en offentlig person.
Det finns faktiskt människor som inte skulle klara en sekund av det livet. Jag älskar det. Det finns många som väljer bort det när de provat på det endast en kort tid. Jag har hållit på i tio år nu. Det finns de som inte saknar det alls när de slutat vara aktiva i politiken. Jag tror att jag skulle känna en oändlig saknad.
Det krävs envishet, tålamod och driv för att man ska orka arbeta politiskt. Det kan man säga om väldigt många sfärer. Men människor är väldigt olika. "För att du riktigt ska kunna förstå en annan människa måste du gå i den människans skor en dag" har det sagts. Jag försöker verkligen sätta mig in i hur andra ser på världen.
Jag står för mina åsikter, jag står för alla misstag jag gjort genom livet, jag står för att jag kan ha sårat nära och kära, jag står för allt jag har varit och är.
När hat är drivkraften finns inget att sätta emot. Det är ett bedövande sorgligt faktum.
Valprogrammet arbetas igenom
Sedan flera veckor har vi arbetat med vårt valprogram. Detta arbete borde ha kommit igång mycket tidigare men alla har så mycket att göra hela tiden. Det är också olika hur mycket folk kan och vill vara med i jobbet att ta fram ett valprogram.
Det finns massor med bra tankar denna gång och allt vill och ska vi driva under nästa mandatperiod. Det ska bli otroligt roligt!
Det är fantastiskt med alla som är aktiva och som kommer med så mycket bra och insiktsfullt. Det blir ett visionärt och realistiskt genomförbart program. I am proud to be liberal!
Det finns massor med bra tankar denna gång och allt vill och ska vi driva under nästa mandatperiod. Det ska bli otroligt roligt!
Det är fantastiskt med alla som är aktiva och som kommer med så mycket bra och insiktsfullt. Det blir ett visionärt och realistiskt genomförbart program. I am proud to be liberal!
måndag 3 maj 2010
Rödgrön budgetröra
Nu är alla aktiva med att kommentera oppositionens budgetförslag. Hur kan någon vara förvånad över den sillmjölkesaktiga, urvattnade vätska som de nu vill servera som god och värmande soppa? Klart att det inte går att köra rejset fullt ut och visa svenska folket vad men VERKLIGEN skulle ha velat ställa på bordet!
Fegt, försåtligt och tillrättalagt för att vinna så många som möjligt. Ta en chokladbit till, Mona.
Fegt, försåtligt och tillrättalagt för att vinna så många som möjligt. Ta en chokladbit till, Mona.
En skam att Sverige står utanför euro-samarbetet
Sverige är ett land som alltid haft åsikter om hur man ska lösa olika världsproblem. Vi tycker att vi är väldigt bra på det. Runt omkring oss händer fruktansvärda katastrofer, låt vara naturkatastrofer, krig eller ekonomiska katastrofer. Vi bara puttrar på och har det oförskämt bra. Det är fantasiskt att bo och leva i Sverige.
Vi gick med i EU för snart två decennier sedan. Ändå har vi inte, så att säga, konsummerat äktenskapet utan står utanför den ekonomiska delen av avtalet, den som handlar om att också införa euron. Jag tycker att det är skamligt.
Nu sitter vi tillbakalutade när ett av medlemsländerna behöver stöd och gör - ingenting! Eurons belackare må applådera. De må tycka att vi vinner på att inte behöva vara med.
Vi ska tycka så mycket om så många företeelser, vi vet bäst. Ändå bangar vi och fullföljer inte våra åtaganden. De som verkligen tycker att det är något positivt och något att vara stolta över, de står inte för rekorderlighet eller hederlighet i mina ögon!
Jag vet att det är fullständigt omöjligt men jag skulle önska att man kunde besluta om samarbetet utan att folkomrösta. Det var ett av de uslaste beslut som någonsin gjorts, det om att det skulle folkomröstas i frågan.
Vi gick med i EU för snart två decennier sedan. Ändå har vi inte, så att säga, konsummerat äktenskapet utan står utanför den ekonomiska delen av avtalet, den som handlar om att också införa euron. Jag tycker att det är skamligt.
Nu sitter vi tillbakalutade när ett av medlemsländerna behöver stöd och gör - ingenting! Eurons belackare må applådera. De må tycka att vi vinner på att inte behöva vara med.
Vi ska tycka så mycket om så många företeelser, vi vet bäst. Ändå bangar vi och fullföljer inte våra åtaganden. De som verkligen tycker att det är något positivt och något att vara stolta över, de står inte för rekorderlighet eller hederlighet i mina ögon!
Jag vet att det är fullständigt omöjligt men jag skulle önska att man kunde besluta om samarbetet utan att folkomrösta. Det var ett av de uslaste beslut som någonsin gjorts, det om att det skulle folkomröstas i frågan.
lördag 1 maj 2010
Basala behov
Så länge jag kan minnas har jag alltid förundrats över par som jag besökt som varit tillsammans länge. Ofta har de haft skilda sovrum. Så tråkigt de måtte ha det, har jag tänkt. Under årens lopp så har jag sovit med min Olle som snarkar och som väcker mig varje natt. Jag har köpt olika snarkdämpande preparat från apoteket som han inte velat använda. Jag har blivit allt mer utmattad och sliten för varje månad som gått.
För någon vecka sedan började jag sova i äldsta dotterns gamla sovrum. Plötsligt kan jag tänka och jag vaknar utsövd och glad varje morgon. Vi har hamnat där jag aldrig trodde att vi skulle hamna, med skilda SOVrum. Och nu förstår jag!
Människan har ett fåtal basala behov, vi behöver dryck, mat, sömn och sex. Det sista verkar vara extremt individuellt. Men de tre första behoven går inte att förneka. Forskning visar att brist på sömn är mycket farligt. Jag fattar inte att jag har fungerat överhuvudtaget de senaste åren! Jag är samtidigt ledsen. Olle och jag har varit tillsammans mer än halva våra liv. När Olle bortrest har jag svårt att sova, det blir en vana att ha varandra nära. Nu har det stadiet passerat, verkar det. Nu är behovet av sömn det allomgivande.
Jag menar verkligen inte att jag INTE snarkar. Men det är nog ganska stor skillnad på ljudnivån.
I fredags var det meningen att jag skulle elda. Men sedan gick planerna i stöpet, de ringde från socialtjänsten och behövde en påskrift för en polisanmälan under dagen och jag åkte till kommunhuset och kom liksom av mig i eldningsplanerna. Men igår kunde jag skrida till verket. Jag har helg- och nattjour denna vecka men tänkte att det skulle ordna sig om någon påskrift behövdes, jag får väl helt enkelt släcka elden! (Skulle aldrig lämna en brasa obevakad och Olle var på jobbet med Bosse och arbetade med deklarationerna)
Att elda är extremt roligt. Stora saker som man vill bli av med, typ trasiga gamla korgstolar och annat, försvinner snabbt och man slipper transportera till uppsamlingscentralen. Men det är prekärt också. Det blåste kastvindar igår, det blåste åt alla håll och det var ingen ordning på vartåt röken kom. Jag blev totalt inpyrd. Vattenslangen låg beredd på marken bredvid mig. Samtidigt är jag fullt medveten om hur eld kan sprida sig och ta sig oerhört snabbt. En liten stråle från en vanlig trädgårdsslang skulle faktiskt inte förslå om det ville sig riktigt illa. Den basala instinkten som människan har för att elda, och som jag har å det starkaste, följs av försiktighet. Faktiskt rentav en känsla av att elden är opålitlig.
Samma känsla som man kan hysa för en extremt karismatisk person som man älskar att titta och lyssna på men som man innerst inne vet inte är att lita på och därför bär man samtidigt på en viss skepsis och misstro...
Att stirra in i elden är nog något som de flesta gärna gör. Att sova vid en öppen eld är härligt. Men man måste ha brasvakt. Både för att hålla igång den och för att hålla koll på att elden inte plötsligt sprider sig utanför det utrymme där den har satts att hållas.
På något sätt så kan det liknas vid mycket här i livet. Ideologier. Forskning.
Äktenskap.
Hålla elden vid liv, hålla igång brasan, inte blåsa ut lågan.
Så har jag alltså kommit till den punkt i livet då jag prioriterar sömn framför närhet. Rätt så sorgligt egentligen...
För någon vecka sedan började jag sova i äldsta dotterns gamla sovrum. Plötsligt kan jag tänka och jag vaknar utsövd och glad varje morgon. Vi har hamnat där jag aldrig trodde att vi skulle hamna, med skilda SOVrum. Och nu förstår jag!
Människan har ett fåtal basala behov, vi behöver dryck, mat, sömn och sex. Det sista verkar vara extremt individuellt. Men de tre första behoven går inte att förneka. Forskning visar att brist på sömn är mycket farligt. Jag fattar inte att jag har fungerat överhuvudtaget de senaste åren! Jag är samtidigt ledsen. Olle och jag har varit tillsammans mer än halva våra liv. När Olle bortrest har jag svårt att sova, det blir en vana att ha varandra nära. Nu har det stadiet passerat, verkar det. Nu är behovet av sömn det allomgivande.
Jag menar verkligen inte att jag INTE snarkar. Men det är nog ganska stor skillnad på ljudnivån.
I fredags var det meningen att jag skulle elda. Men sedan gick planerna i stöpet, de ringde från socialtjänsten och behövde en påskrift för en polisanmälan under dagen och jag åkte till kommunhuset och kom liksom av mig i eldningsplanerna. Men igår kunde jag skrida till verket. Jag har helg- och nattjour denna vecka men tänkte att det skulle ordna sig om någon påskrift behövdes, jag får väl helt enkelt släcka elden! (Skulle aldrig lämna en brasa obevakad och Olle var på jobbet med Bosse och arbetade med deklarationerna)
Att elda är extremt roligt. Stora saker som man vill bli av med, typ trasiga gamla korgstolar och annat, försvinner snabbt och man slipper transportera till uppsamlingscentralen. Men det är prekärt också. Det blåste kastvindar igår, det blåste åt alla håll och det var ingen ordning på vartåt röken kom. Jag blev totalt inpyrd. Vattenslangen låg beredd på marken bredvid mig. Samtidigt är jag fullt medveten om hur eld kan sprida sig och ta sig oerhört snabbt. En liten stråle från en vanlig trädgårdsslang skulle faktiskt inte förslå om det ville sig riktigt illa. Den basala instinkten som människan har för att elda, och som jag har å det starkaste, följs av försiktighet. Faktiskt rentav en känsla av att elden är opålitlig.
Samma känsla som man kan hysa för en extremt karismatisk person som man älskar att titta och lyssna på men som man innerst inne vet inte är att lita på och därför bär man samtidigt på en viss skepsis och misstro...
Att stirra in i elden är nog något som de flesta gärna gör. Att sova vid en öppen eld är härligt. Men man måste ha brasvakt. Både för att hålla igång den och för att hålla koll på att elden inte plötsligt sprider sig utanför det utrymme där den har satts att hållas.
På något sätt så kan det liknas vid mycket här i livet. Ideologier. Forskning.
Äktenskap.
Hålla elden vid liv, hålla igång brasan, inte blåsa ut lågan.
Så har jag alltså kommit till den punkt i livet då jag prioriterar sömn framför närhet. Rätt så sorgligt egentligen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)