Trött

Har tyckt att det är så roligt att skriva på bloggen. Det bloggas så mycket av så många och länkas fram och tillbaka så att jag börjar tycka att det är för mycket. Hur hinner folk läsa?

Det handlar om att känna inspiration och att inte vara trött. Denna känsla går nog över, behöver bara sol och ljus och lite vila.

Nu har ytterligare en vecka susat förbi med intressanta möten, bilprovning där bilen gick igenom utan anmärkningar och Sofia som åkte in akut till sjukhuset i Umeå för magsmärtor som sedan visade sig vara blindtarmsinflammation.

Vårbudgeten är lagd.

Polens politiska ledning har tragiskt förolyckats i en flygplansolycka.

Valkampanjen är igång.

Chago och övergreppet mot ett folk

Satt och bläddrade bland kanalerna så här på långfredagen och hamnade på BBC-news. Där berättades om ö-gruppen Chago i Indiska oceanen där den brittiska regeringen på sextiotalet flyttade bort hela befolkningen främst till Mauritius för att kunna låta amerikanarna anlägga en militärbas.

Många gånger är det kul att ha brittiskt påbrå och jag är för det mesta stolt över att vara brittisk medborgare. Men ofta poppar det upp händelser i historien som får mig att få en otrolig aversion mot kolonialismen och vad den har fört med sig under århundraden. Precis som nu sker med Chago. Jag måste ha hört talas om detta ställe förut, där världens största och friskaste korallrev ligger i sitt extremt rena vatten och opåverkad av klimatförändringar, men glömt det.

Framförallt var jag inte medveten om det övergrepp som skedde mot de människor som levde där. De vill tillbaka men tillåts inte. Många lever nu i fattigdom och misär.

Hur kan med rent samvete genomdriva något så fruktansvärt? Denis Healey är visst den brittiske försvarsminister som var ansvarig på den tiden... Nu finns förslag att man ska omvandla hela territoriet till skyddat område vilket förstås gläder naturvänner. Men detta omöjliggör än mer chagossianernas chanser att få flytta tillbaka.

Övergreppen tar aldrig slut, vare sig mot individer eller hela folk.

Road rage livsfarligt

Finns det någon som inte upprörs över det faktum att den sjuttioåttaåriga kvinnan som blev misshandlad på en parkeringsplats i södra Sverige dog av sina skador? Hur kunde det hända? Vad drev förövaren? Jag tänkte genast att det var någon som hade tagit anabola steroider... Men hur kan man drabbas av sådan ilska bara på grund av att någon tutat på en i sin bil? Ofattbart!

I USA händer sådana här saker ofta, det är en nation med ett extremt bilburet folk och där många dessutom har vapen i sina bilar helt lagligt. Där skulle nog inte jag överleva länge om jag hade fortsatt som jag var i trafiken för ett antal år sedan. Jag gav fingret emellanåt, skäms jag för att erkänna. Det hade inte hållit länge på andra sidan Atlanten...

Alla anser ju att just de kör absolut bäst och mest logiskt. Jag tycker ändå att personligheten alltid slår igenom i körningen. Splittrade människor som inte kan hantera mer än en situation åt gången, typ att prata i mobilen OCH köra, kör splittrat, veligt och blir en fara för alla medtrafikanter. Människor som tar hänsyn i vanliga fall gör det också i trafiken. Tvärt emot vad som borde kunna förväntas så är långt ifrån alla yrkeschaufförer bra bilförare. Precis som hos alla yrkesgrupper finns det även här personer som överhuvudtaget inte borde få vara på vägarna omgivna av de mordvapen som en bil faktiskt utgör, oavsett storlek på bilen.

Jag hoppas att man lyckas få tag på gärningsmannen och att vittnen som inte berättat allt till sist ändå gör det.

Förbifarten och oppositionen

Som Stockholm stadigt utvecklas måste det till en förbifart. Miljöpartiet vill istället höja biltullarna kraftigt. Vänsterpartiet vill inte heller ha förbifarten. Samtidigt säger socialdemokraterna i Stockholm stad att den måste byggas. När man lyssnar på oppositionen så blir man helt förvirrad - vad vill de egentligen? Vad blir det av en lösning för Stockholmsregionens trafik när man röstar på något av de rödgröna partierna?

Frågan har ältats i decennier, gått i stå och tagits upp igen. Här behövs ett resolut styre där det inte svajas för en lösning måste till snarast.

Miljödomstolen säger nej till hamn i Norvik. Det är inte lätt att vara framsynta politiker när beslut från myndigheter utfaller till sådan nackdel för hela regionen.

Enligt DN idag har bilder av de döda kvinnor som utlöste bomberna i Moskvas tunnelbana lagts ut på nätet av rysk media. Man spekulerar i att de kommer från Kaukasus. I tio år har det funnits många kvinnliga självmordsbombare som antas ha förlorat sina män i Tjetjenienkriget och därför kallas "svarta änkor". Denna gång miste trettionio människor livet. Det är svårt att förstå hur en sådan desperation kan födas så att man är beredd att döda helt oskyldiga människor för att uppmärksamma sin sak genom terrorattacker.

När händer det igen? För inte kan man tro och hoppas på att detta problem kommer att försvinna?

Lärarnas arbetstider diskuteras nu. I åratal är dessa lärare våra barns viktigaste förebilder näst efter familj och andra nära vuxna. För några år sedan läste jag en lärares svar på en enkät som gjordes om hur man såg på sitt arbete där denna lärare med stolthet berättade att hon aldrig var anträffbar efter 16.00. Hon undanbad sig all kontakt med både elever och föräldrar efter det klockslaget och kände sig därför nöjd och glad.

Jag tycker att den attityden suger! Visserligen har vi alla rätt till privatliv och ledighet och fritid. Men att arbeta med levande materia handlar också om att kunna ställa upp, ibland kanske lite efter schemalagd tid. Annars så ser man till att inrätta stunder där man faktiskt är nåbar som också kommuniceras till eventuella änglsiga föräldrar eller elever som vill fråga om läxan till imorgon. Den läraren var stolt. Jag skämdes!

Lärare är så viktiga och borde ha bra löner som kopplas till resultat. Givetvis borde en bra lärare ha bättre betalt än en dålig? Dåliga lärare borde inte fortsätta som lärare, de påverkar barns och ungas framtid för alltid. Likväl som det faktum att bra lärare kan få elever att excellera.

Nå, diskussionerna om lärarnas arbetstid har bara börjat. Man kommer inte att landa i förändringar denna gång.

Vecka 12

Efter en vecka med socialutskott, förbundsstyrelsemöte (missade alliansgruppen därför)Vårljus styrelsemöte, Södertörns rådslag på Södertörns högskola där jag fick vända tillbaka till Tyresö därför att det inte fanns någonstans att parkera och kommunfullmäktigemöte så avslutades veckan med mitt sista partistyrelsemöte som adjungerad på grund av mitt ordförandeskap i Liberal mångfalds förbundstyrelse. Jag kandiderade ju inte igen. Anders Borg kom och talade om det ekonomiska läget i världen och Sverige och det är en sakta uppåtvändande konjunktur.

På lördagen hade vi årsmöte för Liberal Mångfald där vi hade säkerhetskontroll vid vakten för att komma in. Årsmötet gick över tiden med två timmar och tjugo minuter. Årsmötesordförande Gunnar Andrén höll mötet med bravur och hade järnkoll. Hadar Cars inledde suveränt trevligt och bra som årsmötestalare och Sara Mohammad var också bra. Hon skulle ha avslutat men vi tog in henne på den tid hon skulle ha talat och sedan fortsatte vi tills vi var klara tjugo över sex på kvällen.

Maria Halkiewicz blir ny ordförande och jag önskar henne all lycka till.

På söndagen hade vi valkick-offkonferens där alla på kommunfullmäktigelistan var inbjudna. Det blev en bra konferens och det kom fram många bra idéer.

På vår frågepanel har jag sedan en tid blivit personligt ansatt av en medborgare, förstår inte anledningen men det känns mycket trist. "Det är synd om människorna"...

Under tiden har det hänt mycket i media, bland annat kom Ask med ett uttalande om lila kuvert till personer som köpt sex (hmmm -what???), det kom en mycket bra artikel om att främlingsfientlighet måste motarbetas på kommunal nivå (bravo) och att pensionärerna ska få mer pengar (förvånad?)

Snart är det påsk och det blir några sammanhängande dagar där jag inte har möten inbokade och inte natt-och helgjour, underbart!

Känner mig glad och lugn.

USA och sjukförsäkringssystemet

Äntligen gick förslaget igenom, det om sjukförsäkringssystemet i USA, som sägs vara det mest omvälvande sedan mitten på sextiotalet. De historier och vittnesmål som jag fått ta del av hur det fungerar i nuläget är hemska, sorgliga och ibland hårresande. I en regelrätt demokrati är alla inbegripna i de basala delar av offentlig sektor som behöver finnas. Jag är glad att Obama och alla hans fränder lyckades till sist.

Slut på trettiotvåårig bojkott

I torsdags bröts min trettiotvååriga bojkott mot Turkiet i och med att jag reste till Istanbul. En femtioårspresent till Olle och mig från vårt kompisgäng varav de flesta reste med. Det var förstås fantastiskt.

Bojkotten kom sig när jag som artonåring åkte taxi med en turkisk chaufför då jag precis läst "Låt tistlarna brinna" av Yasar Kamal. Jag var så upprörd över hur man behandlade minoriteter i Turkiet och den där chauffören ville inte tillstå att det fanns problem. Där och då bestämde jag mig för att inte någonsin åka till Turkiet förrän dessa probelm rättats till.

Det har inte blivit så mycket bättre. Men jag kunde inte tacka nej till gåvan.

Jag har åkt båt på Bosporen, blivit tvagad på Hamambadhus, gått i bazarer och moskéer, rökt vattenpipa och druckit riktigt turkiskt kaffe, ätit Turkish delight, hört böneutroparna och ätit heta kastanjer och sesambröd som säljs på gatorna, varit på sultanens palats och sett otroliga juveler, sett den underjordiska vattencisternen med Medusas huvuden, ätit frukostar, luncher och middagar med vängänget och promenerat massor. Istanbul är en enorm stad och vi har bara rört oss i en bråkdel av staden. Det jag faktiskt inte har gjort, vilket är ovanligt för mig, är att jag inte har shoppat alls.

Jo, jag lyckades plocka med mig en ny parfym från Estee Lauder på Ataturk airport. Annars var det skralt. Men upplevelser i mängder och minnen för livet.