Ofrånkomligt ifrågasättande av svensk närvaro i Afghanistan

Självklart uppkommer diskussionen om huruvida svenska styrkor verkligen ska skickas till Afghanistan när två personer blivit dödade.

Nyheterna igår visade en bild av hur de människor som faktiskt är på väg till detta land för att utsätta sig för livsfara känner till riskerna men ändå är fast beslutna om att åka ner och göra sina insatser.

Samtidigt satt jag och undrade över det som tidningen idag kallar för "social patroling". Detta att närma sig lokalbefolkningen till fots utan synliga vapen för att samtala. Verkar vara mycket farligt. Är det så alla länders styrkor i Afghanistan arbetar? Eller är det en typiskt svensk företeelse? Det verkar ju vara så där typiskt svenskt sympatiskt och vänligt och kanske lite naivt...

Den civila befolkningen måste känna stor maktlöshet över att talibaner och olika klaner härjar över hela deras land.

Utländska styrkor rör sig synligt i territorier där gerillakrig i oländig mark är vardagsmat. Dessutom är civilbefolkningen livrädd och deras egna är fiender som gömmer sig överallt.

Nu ifrågasätts svenska styrkors närvaro i Afghanistan. Hur skulle landet sett ut idag utan attacken från USA? Kvinnor och barns villkor där är fruktansvärda och det såg inte bättre ut för tio år sedan. Det är ett sargat och splittrat land. Man måste våga tro att det finns en framtid där som ser annorlunda ut än idag. Peter Wolodarski sa i TV4 nyss att man måste ha en återtågsplan, ett mål och en avslutning för dessa insatser.

Det borde vara det minsta man kan förvänta sig när fyrtiosju olika länder är närvarande för att stävja oron och försöka upprätthålla lugnet.

Diskussionen har bara börjat.

Döda soldater

Unga människor offrar sina liv för att människor i andra länder ska kunna vara trygga. Det finns en tanke med att Sverige och andra länder skickar soldater till Afghanistan. Men talibanerna vill härja fritt. Det finns de som då säger: Låt dem göra det!

Oroshärdar kan vara små och de kan vara gigantiska. Afghanistan är inte en liten oroshärd, är inte en enda liten tråd som lossnat i väven. Den är gigantisk och kan få hela väven att rämna. Det vi gör och inte gör får konsekvenser för hela världen.

Soldaterna som begav sig till den delen av vår jord och nu omkommit visste detta. De som befinner sig där vet detta. Vår tacksamhet bör vara oändlig att det finns modiga människor som ställer upp på de villkoren.

Ung kvinna levande begravd

Hedersvåld och hedersmord är fruktansvärt. Hur man ska kunna stoppa sådana företeelser känns oöverstigligt. Börjar man tänka på hur det sett ut i Sverige så är det inte så länge sedan som man betedde sig på ungefär samma sätt även här.

Vad är människors drivkraft till att döda? Visst har man diskuterat det vid middagar och oftast kommer man fram till samma saker: Ja, hotar någon mina barn, ja, DÅ skulle jag kunna döda! Om någon hotar min familj...

Varje dag, över hela världen, varje minut, så hotas någons familjemedlemmar på olika sätt. Barn som tvingas utföra livsfarliga sysslor eller som tvingas röra sig i farliga territorier för att till exempel hämta vatten där inte bara minor eller rovdjur existerar utan de värsta hajarna av alla, andra vuxna. Kvinnor och män som arbetar under de mest vidriga förhållanden, i gruvor eller på odlingar med kemiska bekämpningsmedel (för att vi svenskar ska få vårt kaffe och våra bananer) Människor lever i verkligheter där själva deras trossatser, vare sig religiösa eller politiska, hotar deras tillvaro och liv varje sekund.

Vi måste ALLTID passa in för att överleva! Om vi inte gör som gruppen anser att vi ska göra så finns vi inte mera.

Det är oförsvarligt med mord och våld i hederns namn och vårt samhälle och alla som mäktar med ska göra allt för att få det att upphöra. Men de som använder existensen av dessa företeelser som argument för att vi inte ska "släppa in" fler människor från andra länder glömmer att de har funnits här också.

För sextio år sedan skylde fortfarande kvinnor sina huvuden med hatt eller sjal i våra kyrkor. För sextio år sedan så blev en ogift gravid kvinna utfrusen utan pardon i de flesta svenska småsamhällen. Lägg till hundra år så fanns morden för att försvara hedern även här.

Att döda sin otrogna maka eller make, vad är väl det om inte ett hedersmord? Att förlora ansiktet, att förlora sin "plats" kan vara något av det värsta som kan hända en människa.

Själv strävar jag efter att inte skämmas över någonting överhuvudtaget. Jag inbillar mig att jag på så sätt blir oåtkomlig. Men det är ju inte sant...

Jag sörjer alla individer som inte får vara sig själva vars familjer skäms så mycket att de måste döda de sina för att känna sig återupprättade.

Jönköping och besök från Svenska folkpartiet i Finland

I onsdags åkte kommunledningen i Tyresö till Jönköping för att konferera. Vi besökte Jönköping energi vilket var mycket intressant. Mängder av sopor används för att omvandlas till energi.

Jönköpings majoritet var med oss och berättade om hur man arbetar med stadsplanering för att använda närheten till vattnet så att staden blir en plats för människorna att njuta av denna närhet och hur man styr om trafik och förbereder för spårtrafik på bästa sätt. Allt har skett i stort samarbete med näringslivet och byggföretag.

Tyresö kommuns majoritet konfererade om hur vi ska planera för hur Tyresö ska se ut framöver. Nya tankar och ideér kom fram med inspiration från hur Jönköping arbetar.

Vi åkte tåg fram och tillbaka. På perrongen i Nässjö när vi väntade på anslutningen till Stockholm kom ett godståg farande i högsta fart utan någon som helst hänsyn till att ett trettiotal människor stod där. Någon skrek och alla lyckades med nöd och näppe vända ryggarna till när tåget rusade förbi sprutandes stora mängder is och snö som slog över oss alla som en livsfarlig snötsunami. En kvinna fick sina glasögon sönderslagna. Alla var täckta med snö. Flera av oss hade fått som stenar kastade på oss, jag fick ett blåmärke på benet och ont på ryggen där en stenhård isbit kastats. De flesta var skärrade. Vi konstaterade att hade det funnits barn bland oss hade det kunnat sluta mycket illa. Den lokföraren borde inte få behålla jobbet. Helt oacceptabelt, det måste ha varit en vettvilling som körde tåget. SJ har en del skadestånd att vänta...

Idag hade vi fint besök av en stor grupp Svenska folkpartister från Finland. De blev visade riksdagen med hjälp av Gunnar Andrén och Nina Lundström, riksdagsledamöter för Folkpartiet Liberalerna i Sverige och två personer som jag tycker väldigt mycket om.

Nästa söndag har vi årsmöte i vår kommunförening och vi får besök av skolborgarrådet i Stockholm stad, folkpartisten Lotta Edholm. Årsmötet innebär en del dokumentation som jag måste prestera som gruppledare.

Även vår ordförande och vår kassör har en del att göra. På måndagen 15 februari kommer Nyamko Sabuni hit för att tala i hörsalen på biblioteket.

Allt rullar på och det händer saker hela tiden. Olle tillbringade tre timmar med att skotta bort all snö på vår veranda i torsdags, det började bli sådana massor att man kunde oroa sig för att den inte skulle hålla. När jag kom hem från Jönköping var i alla fall vårt vatten tillbaka, till min glädje. Jag hade använt duschen på plan 6 i kommunhuset och på hotellet i Jönköping. Det är skönt att det fungerar igen!

Dimma

Nere i medelhavet har tankbåtarna med salt till våra vägar bland annat i Tyresö fastnat i dimma. Så just nu kan vi bara salta väldigt restriktivt.

Fascinerande hur beroende vi är av alla möjliga förutsättningar för att vårt samhälle ska fungera på olika sätt. Vi är verkligen del i något mycket större. Tänk om alla som sägs vilja rösta på Sverigedemokraterna förstod detta?

Den tredje sektorn - och Birgitta Ohlsson ny EU-minister, jipppeee!

På www.tyreso.se under Frivilliga insatser finns nu en bild på mig med Nyamko Sabuni med citat från henne. En hjärtefråga som nu aktualiseras än mer.

Väldigt roligt att Birgitta blir ny EU-minister. Vi får en ytterligt engagerad och god folkpartist som företrädare för ännu en liberal hjärtefråga.

Pippi Långstrump - släng dig i väggen

Partiledardebatten gick väl hyfsat. Olle kände att moderatledaren var den som var tydligast och inte halkade på svaren. Jag tröttnade också efter en stund. Det här bådar inte gott.

Slötittade nyss på Comedychannel medan jag svarade på mail. Där bröt ett helt café ut i musikalsång från "Oklahoma". Jag började tänka på "Annie get your gun" som jag älskade som barn. Den filmen har jag glömt att nämna som en av mina favoritfilmer när jag listade dessa på FB när jag precis gått med där. Bland dem fanns "The wizard of Oz", "Sound of music" och "The red shoes".

Annie, Wizard och Sound har alla starka kvinnliga huvudroller som klarar motgångar men som är roliga och lite "egna". Jag har alltid kunnat relatera till det och har inte tänkt på att alla är musikaler. Red shoes är en underbart vacker dansfilm som gjorde att jag ville bli ballerina när jag var liten men hjältinnan är snarare tragisk än stark. Det kan jag också relatera till. När jag fick mina första små (röda)balettskor vid sju års ålder var jag överlycklig. Jag var så ledsen när jag vuxit ur dem. Nästa glädje var när jag fick tåskor i ljusrosa satin vid tolv års ålder. Jag ville verkligen bli balettdansös!

Idag, decennier senare, så älskar jag fortfarande att dansa och hade tyckt att det hade varit fantastiskt att få vara med i en musikal.

När man tittar på alla partiledare så kan man börja fundera på vilka av dem skulle vara vilken karaktär i The wizard of Oz. Det är en kul tanke.

Annie var så kaxig och duktig och jag älskade henne. Min pappa brukade ropa uppfordrande när han ville att jag skulle sätta fart och komma iväg: Annie get your gun! Come on!

Kan inte förstå hur jag kunnat förtränga henne, Annie. Samtidigt är det nog så att jag burit alla de uppräknade kvinnliga karaktärerna nära mitt hjärta under hela mitt liv. Visst gillade jag Pippi. Men hon sov ju med huvudet i fotändan och kunde lyfta en häst, hur realistiskt är det, for christ sake! Nej, de andra var mycket roligare, duktigare, kaxigare och bättre förebilder (borträknat den stackarn i Red shoes som var så fantastiskt vacker att se när hon dansade och så fruktansvärt passionerad. Den sorgsna och tragiska och passionerade bär jag också med mig)

Tänk att det ska till lite slötittande på en komediserie för en sådan djup insikt?
:-)

Och hur ska det gå med debatterna? Det måste bli lite sting och större skillnad och tydlighet! Håller tummarna...