Att slakta djur för att vi ska äta dem

Sedan urminnes tider har människan dödat djur för att äta dem för att överleva. Detta har skett med allehanda metoder. När det gäller jakt finns alla möjliga sätt att jaga och fånga djur varav en del är förbjudna i Sverige (fick jag lära mig när jag tog jägarexamen). När det gäller tamdjur så slaktas de på slakthus på olika sätt beroende på kategori av djur. Men skäktning förekommer inte längre.

Förr var det säkerligen det vanligaste sättet att slakta sina djur. Det sägs att det är ett skonsamt sätt att dö på. Varifrån kommer uttrycket "skrek som en stucken gris" tror ni? Om det vore så skonsamt så skulle inte grisen skrika. Grisar är intelligenta djur. Skulle vi gå med på att skäkta våra husdjur? Vår lilla huskatt och vår trogna hund? Vår gamle häst som slitit så med oss på sin rygg eller framför plogen? Om det nu är så skonsamt som det sägs vara...

Ingen levande varelse mår bra av att veta att den ska dö. Alla levande varelser kämpar in i det sista att få behålla livet. Hur många sekunders medvetenhet har man när ens blod rinner ut ur kroppen innan man förlorar medvetandet?

Med tanke på att jag varit med om två nära anhörigas bortgångar inom kort tid så är döden (och livet) mycket närvarande just nu. (Jag finner inte att man förminskar skillnaden mellan människa och djur genom att jämföra dessa.) Jag tänker på alla djur jag haft och vilket ansvar man har som djurägare. Vi äter kött. Vi föder upp olika djur för att äta dem. Vi låter dem leva under ganska hemska förhållanden om man jämför under vilka förhållanden de borde få leva. Dessbättre i sammanhanget föds de upp snabbt och behöver inte leva i sina helveten i oändlighet. Men sedan dödar vi dem alltså för att kunna äta dem. Kan vi inte visa redbarhet nog för att ge dessa djur en död som är så smärtfri och ångestfri som möjligt? Hur beter vi oss inför naturen? Borde vi inte visa mer tacksamhet och respekt inför det vi skördar?

Nu låter jag faktiskt nästan lite religiös. Men om jag har någon tro
(förutom liberalismen :-) så är det att vi ska leva i samklang med naturen och varelserna omkring oss. Såg en film om jorden där det sades att "Jorden klarar sig, återhämtningen må vara tusen eller en miljon år, men den klarar sig. Det gör däremot inte människan".

Jag har svårt att se det försvarbart med olika slaktmetoder på grund religion. Som det nu är måste man importera kött där allt gjorts på sedvanligt sätt. Why not? I Sverige använder vi inte denna slaktmetod längre. Varför slutade man med den? Tänk efter.

Den enda credon vi alla borde följa medan vi lever jämsides under vår tid på jorden är: Respekt för allt levande.

Jag vill inte dö genom att få halsen avskuren. Vilken normal levande varelse vill det?

När jag ändå är inne på levande varelser så måste jag säga att jag tycker att yrkesfiskare är en märkligt verklighetsfrånvänd yrkesgrupp. Att förbjuda sportfiske av vissa arter tycker de är en bra idé för att motverka utfiskning. Sportfisket står för en bråkdel av det fiske som pågår. "Så länge vi har vår utkomst, om så bara till morgondagen, det blir som Gud vill" tycks vara drivkraften i yrkesfiskarnas värld.

Ett vidare perspektiv är något jag önskar väldigt många.

Bio i ruskväder

Det passar bra att gå på bio när det regnar på sommaren. Stämde träff med Olle om mat och bio. Sedan köpte jag biljetter på nätet till Terminator Salvation som jag visste att Olle ville se. Valde 18.10 föreställningen på Sergel Filmstaden och så åkte vi in till city för att äta lite först. Hamnade på Sawadee som jag tyckte var mycket sympatiskt, jag åt vårrullar och Olle kyckling. Under tiden kom en hel piketbuss med poliser in och åt samtidigt. Skyltarna med varning för ficktjuvar kändes plötsligt överflödiga och det var tryggt att sitta där.

Filmen var som väntat full med spektakulära actionscener, nedtonad i färgerna och en ganska pessimistisk framtidssyn. Bitvis rolig och häftig, maskinerna som vill ta över kan te sig oerhört oövervinnerliga men samtidigt löjeväckande - de är ju trots allt bara maskiner och kan alltid överlistas av människan. Sam Worthington är en godbit som föll på målstrecket till Daniel Craigs fördel i kampen om den nye Bond. Personligen hade jag gillat Sam mer i den rollen, Craig är helt enkelt inte en Bond så som jag vill se Bond.

Jag hade hellre gått och sett någon av komedierna som nu rullar på salongerna (följde Olles val denna gång). Men en film som Terminator är onekligen en film som gör sig bäst på bio. Vänta dig inte en djup handling eller intellektuellt stimulerande dialog. Då ska man inte se en sådan här film om man har sådana förväntningar. Det är ren actionunderhållning en stund. Jag är nöjd.

Idag ska jag åter in till kommunhuset för att som ordförande skriva på. Sedan in till kansliet för att hämta möbler som ska målas för inredning i HBT-liberalers Pridetält. Senare ska jag och LM Stockholms ordförande arbeta ihop några timmar. Väntar på och längtar efter solen.

Rosendal i duggregn

Vi bestämde oss för att ses på Rosendal trots det ostadiga vädret. Min väninnas man hade aldrig varit där och det är så fint. Jag tog vägen via kommunhuset för att skriva på en del papper och prata lite om nämndkonferensen som ska gå av stapeln i augusti. Sedan in genom stan till Nordiska museet som vi skulle ha som mötesplats. Till sist kom de och vi åkte i kolonn till parkeringsplatsen på Rosendal. Väl framme åt vi lunch och småpratade. Jag berättade om hur de säljer blommor på vikt lite senare på sensommaren/hösten som man får gå och klippa ner själv.

Vi tittade i butiken och väninnan valde exakt de små ödlorna och grodorna i smide som jag precis köpt en månad tidigare. Vi har upptäckt att vi har väldigt liknande smak i princip allt. Kläder, skor, gillar parfymer och smycken, konst, böcker, gamla möbler. Men det kusligaste är att vi verkligen har likadana kläder, inte bara ett plagg utan flera... Tur som är så har vi inte haft dem på oss samtidigt...

Vi tog turen förbi Brommaplan där en butik skulle läggas ner och där vi fick väldigt bra rabatter. Sedan ut till väninnans hus där jag aldrig varit och det var väldigt roligt att få se. Fantastisk samling med gamla vackra ekmöbler, underbara kläder och skor, små gulliga katter och en otroligt vacker tomt. Åskan började mullra och precis när jag kört några minuter hemåt kom regnet en masse! Det höll i sig hela vägen till Tyresö. Olle och jag är lite skaviga. Snart fyller vårt äktenskap tjugofem år.

Michael Jacksons minnesstund visades direkt på TV4. Hans kista var i guld översållad med röda rosor. Det fanns enorma blomsteruppsättningar med blandade blommor i alla färger vid scenen på The Staples där ceremonin hölls och det såg ganska smaklöst ut. Den enda som verkade uppriktigt rörd när hon höll sitt tal var Brooke Shields, annars kändes det rätt kyligt. Dock var publiken mycket emotionell. Orkade inte se till slutet då tydligen Jacksons dotter Paris pratade vilket måste ha varit fint. En ikon är borta.

Idag ska vi måla trädgårdsmöblerna till Pridetältet. Det måste vara väder för det dock. Håller tummarna. Annars går jag mest och grubblar över allt annat som borde göras. Vädret är inte tillräckligt bra för att bara ligga och slappa, dessvärre. Plikten kallar!

Solen styr

Hade det varit gassande sol idag hade jag lagt mig som en padda på altanen och sugit i mig solljus, det som vi svenskar får så lite av och så sällan. Men nu är det molnigt och då kommer hela "to do" listan fram i mitt huvud och jag blir trött. För ledigheten ställer också krav. På att man ska hinna allt som man aldrig hinner annars. Och det är ju för drygt! Denna känsla lockar stundom till ännu mer paddighet. Men man måste få tid att tänka också. Så det finns positiva effekter av gråväder också. Hm, få se nu vad jag ska ta itu med först...

Njut av blommorna

Någon jag tycker mycket om uppmanade mig att njuta av blommorna. Gick runt huset som är det enda stället på vår stora bergstomt som man kan kalla trädgård och se: Det formligen flödar över av blommor överallt! Vresrosbuskarna har nått enorma proportioner med stora mörkrosa rosor, honungsrosorna väller över och har vuxit sig höga med hundratals små ljusgula, väldoftande blomster i olika stadier av knoppande och utslaget, irisarna kommer att bli "huge" i år och jasminan har äntligen tagit sig och är stor, stark och översållad av blommor. Alla lavendelplantor jag satt flera år i rad har nu blivit stora och lutar sig över den lilla stenlagda gången jag skapade för fyra år sedan och tar över helt med väldoftande rivierapåminnelser. Jag har inte tänkt på att det är så i år.

Hur detta kan komma sig har jag ingen aning om. Perfekt kombination av kyla och värme och lagom fuktigt väder måste ju vara svaret. I alla fall tar jag till mig uppmaningen och njuter för fullt. Och vidarebefordrar den också härmed. Men varmare kunde det verkligen få vara!

Almedalen - något att vara stolta över

Man skulle kunna dela in Sverige i två läger: En grupp som hyser en lätt avoghet eller avmätthet inför tankar om att besöka Almedalen (ett fascinerande faktum är att denna grupp oftast inte har varit där förut och alltså inte egentligen vet vad de dissar) och en grupp som formligen dyrkar hela konceptet. Naturligtvis hör jag till den senare skaran! Jag har lobbat för Almedalen i tre års tid nu. Det verkar som om min lobbying börjar få genomslag. ;-) Hjälp mig att animerat berätta vad konceptet går ut på är du snäll! Almedalen och hela dess existens är något vi som bor i Sverige ska vara stolta över. Det finns säkert de som faktiskt HAR varit på Almedalsveckan och ändå inte gör volter utan är allmänt ljumma. Men så låt dem göra något annat då...

Kombinationen av att det hela sker i en av mina absoluta favoritorter på en av mina favoritöar gör det inte sämre. Det är klart att valet av ort är essentiellt. Kan faktiskt inte se var någonstans man annars skulle kunna göra något liknande. Det krävs en plats som är båda lockande, inte gängse, och som har lagom antal lokaliteter för att svälja den anstormning av människor som ska vistas där samtidigt på detta enorma antal seminarier som det nu blev i år.

Från morgon till kväll har jag och mina vänner gått från seminarium till seminarium, vi har träffat massor av människor, mer eller mindre namnkuniga, alla intressanta. Vi har lyssnat på idéer, åsikter, samlade erfarenheter och evidensbaserade kunskaper, diskussioner och skvaller. Vi har minglat och vimlat med alla åldersgrupper, alla partier och allt annat löst folk som flockats i Visby. Jag höll en liten dragning om vårt äldreboende Krusmyntan på Caremas seminarium på fredagen. Mitt under det att jag presenterade powerpointen formligen ÖSTE regnet ner och överröstade allt jag sa. Jag tittade vädjande på Hanne Kjöller som var moderator som i sin tur bara rått sa: Det är bara att prata högre! Nå, det gick bra trots vädrets makter. Seminariet om Hatbrott med partivän Nyamko Sabuni var bra och även det med partivän Karin Pilsäter och Jan Björklund om ungdomsarbetslöshet. Där berättade Jan om lärlingutbildningar som jag tycker är lysande och så behövligt. På det seminariet satt vi många folkpartister och det är så kul att tillsammans samlas och lyssna på sina "medarbetare" som jag är så stolt över nästan jämt :-)

Under veckan "bondade" vi. Jag fick äran att bo tillsammans med fantastiska Maria och hennes fine son samt hennes förtjusande särbo. Vi bodde tillsammans i en liten källarvåning i ett enfamiljshus på St:Göransgatan. Perfekt läge vid lasarettet, underbar promenad längs stranden tio minuter från Almedalsparken. Vi gick från att knappt ha känt varandra till att formera "familj" under denna vecka och vi har haft väldigt trevligt och roligt. Det kunde ha gått mycket värre om vi haft otur med varandras vanor och kynnen.

Det enda smolket i bägaren denna vecka är att jag har lyckats göra något som jag inte trodde var möjligt, nämligen få en skavsårsblåsa på ett ställe på foten där skon inte skavt. Redan första dagen (söndagen) så gick jag med väl ingångna öppna sandaletter. Kände att det skavde lite under ena foten längst ut på sidan. Detta lilla skav reslulterade i en enorm blåsa som letade sig upp på utsidan av foten, som en enorm böld. Jag fick rådet att INTE punktera den och har faktiskt känt mig lite som ett missfoster. Nu har jag googlat och nu ska det ske, jag ska ta ett fotbad och rengöra noggrant, sedan skall blåsan dö. Ja, lite fysisk måste jag ju vara. Alltid är det något med kroppen.

Almedalen var härligt även 2009 och jag längtar redan till nästa år. Kanske stöter jag även då på Staffan Dopping som liksom jag gillar detta event väldigt mycket. Han har också bloggat om det...

Almedalen förnekar sig inte

Efter en intensiv vecka på Almedalen så är jag tillbaka hemma. Lämnade datorn hemma för ett välbehövligt avbrott i min annars ständigt uppkopplade tillvaro. Det har varit väldigt roligt, jag har varit på mängder av seminarier och mingel och även träffat massor av människor, både som jag känner sedan tidigare och nya bekantskaper. Klockan är snart ett på natten så jag skriver mer imorgon om alltihop.