"Dina ord är som musik i mina öron" är ett uttryck som sägs ibland. Igår pratade jag med en vän som berättade att han brukar läsa min blogg och han sa att jag skriver så bra och nästan som dikter... Det var så fint sagt så jag närapå blev stum. Jag har en kluven inställning till poesi. Ibland är den så krystad, svårförståelig och lite otillgänglig. Ibland är den hisnande vacker, går rakt in i ens innersta och orden vävs ihop så vackert. Jag kan få samma känsla med musik eller konst.
I november 2007 skrev jag en dikt som kom direkt ur hjärtat. Den härstammade lite diffust från en sorg inför mina barns verklighet, min mans verklighet, min egen och världens verklighet. Reaktionerna från min omgivning var otroligt diversibla. Min man sa: Men vad är du går och bär på, Anna? En anhörig kunde inte ta den till sig: "Jag känner ingenting". En väninna frågade om jag tagit abort, en annan tyckte att det var fantastiskt att jag hade så nära till mina känslor.
Hur som helst så vill jag ge dikten till min vän som sa så vänliga ord om mitt bloggande. Jag vet inte hur länge jag kommer att hålla på med skrivandet i detta forum. Jag vet bara att det är väldigt roligt, intressant och lite katarsis att nedteckna tankar och känslor till en ganska obskyr läsekrets. Obskyr därför jag inte har en aning om vilka som egentligen läser, med vilken regelbundenhet de läser och inte heller hur pass stötande en del eventuellt tas emot.
Min sorg
Min sorg är en svart pärla
som jag polerar varje dag
Inne i dess mörka djup
finns ett bräckligt sandkorn
Som kan blåsas bort
av den lättaste vindpust
Tillintetgöras
av vilken klack som helst
Min svarta pärla
kan inte ses av någon
Jag döljer den
i mitt medvetandes skrymslen
Likt en gåva från en hemlig älskare
som man bär innanför blusens veck
Den ligger mot blotta halsen
och dess sköra hud
Min sorg som skaver
i mitt kött
Likt sandkornet i musslan
mitt hårda skal
har jag krupit in i
Det krävs en kniv
i handen på en van ostronöppnare
för att bända upp
Och nå in
i mitt sårbara kött
Min svarta pärla putsas
dess lyster bländar mig
I ljuset ser jag inget
min livsstig ligger mörk
Utan ögon vacklar jag
vid brantens stora djup
Vill kasta pärletrasans tunna tyg
men den fastnar på min kofta
Min svarta sorg
min lysande pärla
Som ingen kan se
och ingen kan nå
som sliter i mitt inre
Min hemliga skam
en värkande skatt
som poleras varje dag
Till dig, A.
måndag 19 januari 2009
fredag 16 januari 2009
TGIF
So - another week has come to an end! I onsdags åkte jag och hämtade den äldre dam som vunnit första pris på Demokratidagen vi hade 24 oktober. Det har tagit sin tid att få till ett datum eftersom Indien och magsjuka kom emellan. Sedan var det julhelgerna. Priset var att få äta lunch eller middag med två av politikerna. Damen ifråga valde mig och oppostionsrådet Martin Nilsson (s). Vi åkte och lunchade på Kumla Herrgård. Sedan susade jag till Nacka polishus för att lyssna på en uppföljning av Barncentrum och läget idag. Därefter in till riksdagshuset där Liberal Mångfald Stockholm skulle ha styrelsemöte. Natten till torsdagen blev skitjobbig eftersom stödbandaget på Soleils brutna fot åkte av innan vi skulle gå lägga oss och sedan åkte det av tre gånger till. Jag var helt slut på torsdagsmorgonen eftersom jag sov ytligt eftersom jag var orolig för Soleil hela tiden. På morgonen ringde jag genast Bagarmossens Djursjukhus och där sa man att jag måste komma på akuttid. Jag blev involverad i en kort diskussion som gick ut på att jag ju inte är försvarare av försäkringsbolagen men det är ju svindyrt! - och att det här inte var mitt fel. Svaret jag fick var att det var väl inte deras fel heller... Men sedan tystnade kvinnan jag talade med och sa tvärt: Kom 10.50 då! Tack snälla! svarade jag. Jag spenderade tre timmar av torsdagen med att träffa en veterinär och en sköterska och de lade om stödbandaget igen och jag behövde inte betala. När jag kom hem satt det kvar 10 minuter! Jag tror att jag blir galen!
Soleil är den mest stoiska person jag känner :-) Ja, inte hund, utan person. Ingen jag träffat på har varit så tålmodig och vid gott mod som hon med två brutna ben i kroppen där stödet för att det ska läka konstant försvinner. Hon ler mot mig, ibland gråter hon helt tyst när hon tror att jag inte ser, ibland ser hon sorgset på mig men hon litar ändå på mig.
Lyckats boka in olika människor som ska vara med på HBT-liberalers medlemsmöten under våren. Liberatimöte i april är på gång, temat är den nya svensken/svenskheten.
Åkte till IKEA för att köpa ben till mitt planerade hemmagjorda bord. På tillbakavägen stannade jag till på kommunhuset för att skriva på ett LVU. Sedan hem för att vänta in en väninna som jag inte sett på länge. Vi drack te och åt rostat bröd. Det är intressant att prata med vänner om saker ur olika perspektiv. Jag träffar så oerhört många olika personligheter hela tiden. Men det är inte så tätt mellan egna stunder med nära vänner, oftast träffas man i skock, så att säga. Det bästa jag vet är kontrasten mellan att träffa massor av folk och att få vara totalt ifred och ensam. Det är en överlevnadsstrategi för mig.
Olle kom hem senare på kvällen och hjälpte mig upp med den tunga ekbrädan som skulle bli bord. Jag skruvade på benen och den verkade rank. Olle var inte happy. Han menade att det var för smalt. Jag argumenterade att det skulle komma ett till lika smalt som i vanliga fall ska stå jämte detta. När vi har mycket folk drar man bara isär dem och sätter ihop dem på längden till ett långbord som kan rymma dryga tjugo pers. Jag tycker att det är lysande. Nej, Olle gillar mitt bord som moster räddade från Alfort & Cronholm, ett enormt direktörsbord som är 95 cm i ena änden och 165 cm i andra änden samt 240 cm långt. Jag tycker också att det är läckert men det tar verkligen upp hela rummet och det är otroligt svårt att duka så att man känner att man sitter nära varandra när man inte är många. Jag har verkligen kommit in i förändringsådran nu för här möbleras om och tas bort prylar och hängs om tavlor etc. Natten var nästan lika jobbig som föregående för jag vill inte att Soleil ska hoppa från sängen men det är så kallt på nederrvåningen så att hundarna måste få vara varma ett tag. Imorse vid sju gick jag ut med hundarna (efter att ha fått lägga nytt stödbandage igen) och sedan fick Soleil vara i hundbur, ett råd jag fick av denna tredje veterinär jag fått träffa. Soleil ska inte vara så aktiv som hon har varit, hon hoppar och rör sig alldeles för mycket. Så fick jag slumra en liten stund på morgonen men jag är helt slut.
Vi pratade energiskt om bordet innan Olle åkte iväg till jobbet. Han gillar inte ranka bord, men det gör ju inte jag heller. När vi pussat adjö och han hade gått tog jag och skruvade fast benen lite till och ser man på: Det blev stabilt som en sten. Ringde genast Olle och berättade. Jaha, sa han. Det var väl bra. Min man gillar inte förändringar. Kanske är det min smala lycka.
Måste åka till IKEA igen och skaffa ytterligare en bräda och fyra ben för att "prove my point" för husband. Ikväll ska vi ha middag med vänner. Helgen med röjning, arbete med tidning, läsning av handlingar med mera, med mera väntar. Året är igång!
Soleil är den mest stoiska person jag känner :-) Ja, inte hund, utan person. Ingen jag träffat på har varit så tålmodig och vid gott mod som hon med två brutna ben i kroppen där stödet för att det ska läka konstant försvinner. Hon ler mot mig, ibland gråter hon helt tyst när hon tror att jag inte ser, ibland ser hon sorgset på mig men hon litar ändå på mig.
Lyckats boka in olika människor som ska vara med på HBT-liberalers medlemsmöten under våren. Liberatimöte i april är på gång, temat är den nya svensken/svenskheten.
Åkte till IKEA för att köpa ben till mitt planerade hemmagjorda bord. På tillbakavägen stannade jag till på kommunhuset för att skriva på ett LVU. Sedan hem för att vänta in en väninna som jag inte sett på länge. Vi drack te och åt rostat bröd. Det är intressant att prata med vänner om saker ur olika perspektiv. Jag träffar så oerhört många olika personligheter hela tiden. Men det är inte så tätt mellan egna stunder med nära vänner, oftast träffas man i skock, så att säga. Det bästa jag vet är kontrasten mellan att träffa massor av folk och att få vara totalt ifred och ensam. Det är en överlevnadsstrategi för mig.
Olle kom hem senare på kvällen och hjälpte mig upp med den tunga ekbrädan som skulle bli bord. Jag skruvade på benen och den verkade rank. Olle var inte happy. Han menade att det var för smalt. Jag argumenterade att det skulle komma ett till lika smalt som i vanliga fall ska stå jämte detta. När vi har mycket folk drar man bara isär dem och sätter ihop dem på längden till ett långbord som kan rymma dryga tjugo pers. Jag tycker att det är lysande. Nej, Olle gillar mitt bord som moster räddade från Alfort & Cronholm, ett enormt direktörsbord som är 95 cm i ena änden och 165 cm i andra änden samt 240 cm långt. Jag tycker också att det är läckert men det tar verkligen upp hela rummet och det är otroligt svårt att duka så att man känner att man sitter nära varandra när man inte är många. Jag har verkligen kommit in i förändringsådran nu för här möbleras om och tas bort prylar och hängs om tavlor etc. Natten var nästan lika jobbig som föregående för jag vill inte att Soleil ska hoppa från sängen men det är så kallt på nederrvåningen så att hundarna måste få vara varma ett tag. Imorse vid sju gick jag ut med hundarna (efter att ha fått lägga nytt stödbandage igen) och sedan fick Soleil vara i hundbur, ett råd jag fick av denna tredje veterinär jag fått träffa. Soleil ska inte vara så aktiv som hon har varit, hon hoppar och rör sig alldeles för mycket. Så fick jag slumra en liten stund på morgonen men jag är helt slut.
Vi pratade energiskt om bordet innan Olle åkte iväg till jobbet. Han gillar inte ranka bord, men det gör ju inte jag heller. När vi pussat adjö och han hade gått tog jag och skruvade fast benen lite till och ser man på: Det blev stabilt som en sten. Ringde genast Olle och berättade. Jaha, sa han. Det var väl bra. Min man gillar inte förändringar. Kanske är det min smala lycka.
Måste åka till IKEA igen och skaffa ytterligare en bräda och fyra ben för att "prove my point" för husband. Ikväll ska vi ha middag med vänner. Helgen med röjning, arbete med tidning, läsning av handlingar med mera, med mera väntar. Året är igång!
onsdag 14 januari 2009
Israel, Hamas och Gaza
Kom på att jag väl borde kommentera det hemska som händer på Gazaremsan. Alla andra gör ju det och är man politiskt aktiv så ska man ha åsikter om allt. Att ha åsikter om allt har aldrig varit ett problem för mig. Fråga Olle. Men det här är jobbigt. Det finns ett klart ställningstagande i mitt parti som jag ställer mig bakom. Det går ut på att man inte ska glömma att Hamas började. Hamas har i sitt partiprogram dekretet att Israel ska utplånas. Hamas är en terroristorganisation vilket betyder att man inte värjer sig för att involvera civilister, kvinnor och barn. Hamas får vapenstöd av Iran som även hetsar Hamas att fortsätta sitt värv. Israel har rätt att försvara sig. Sedan kan jag tycka att denna kamp är ytterst ojämn. Och att den kännetecknas av ovilja till kompromiss från båda parter. Det kännetecknas av en känsla av att den kommer att pågå i det oändliga och att ingen lösning finns. Maktlösa står vi alla och ser på...
Jag hatar krig och och jag avskyr terrorism. Allt som handlar att med våldskrafter driva sin egen fråga, tillförskansa sig land, ägodelar, territorier, förstöra mark och vatten, allt som kan inbegripas i avsaknad av förhandling är totalt förkastligt.
Ofta känns det som krigen i världen bedrivs av män och de stora förlorarna är kvinnor och barn. De konflikthärdar i världen som finns just nu visar fruktansvärda förhållanden för dessa grupper. Det jag inte förstår är den handfallenhet som numera kännetecknar FN. Hur stor roll kan EU ha i detta sammanhang? Borde vara stor i mina ögon. Så, nu har jag även haft en åsikt om detta.
Jag hatar krig och och jag avskyr terrorism. Allt som handlar att med våldskrafter driva sin egen fråga, tillförskansa sig land, ägodelar, territorier, förstöra mark och vatten, allt som kan inbegripas i avsaknad av förhandling är totalt förkastligt.
Ofta känns det som krigen i världen bedrivs av män och de stora förlorarna är kvinnor och barn. De konflikthärdar i världen som finns just nu visar fruktansvärda förhållanden för dessa grupper. Det jag inte förstår är den handfallenhet som numera kännetecknar FN. Hur stor roll kan EU ha i detta sammanhang? Borde vara stor i mina ögon. Så, nu har jag även haft en åsikt om detta.
tisdag 13 januari 2009
In action igen
Det var lite kul, jag googlade på filmen Wanted som är så häftig. Det kom bland annat upp en hel lista på grejor som har med kontinuiteten att göra, ni vet, det arbete som en scripta gör. Den personen ser till att allt ser korrekt ut från scen till scen. Det fanns visserligen glitchar men jag tyckte att de kunde få överses med eftersom helheten är så bizarrt bra. Men listan fyller ett A4-blad. Jag har ju läst filmhistoria och jag vet inte för vad denna film kommer att bli ihågkommen. Kanske mest för den fantastiska filmtekniken. Jag kan verkligen tycka att de scener där saker inte riktigt stämmer med föregående, till exempel en ändrad hårfrisyr eller andra klackar på skorna, är mycket onödiga och hafsiga misstag.
En nära vän påpekade att det kändes nästan lite "peeping Tom" att läsa min blogg. Jag blev förvånad. Jag följer inte några bloggar regelbundet men dem jag har snuddat vid är otroligt opersonliga, faktabaserade eller sakliga, och för mig tråkiga. Jag har bara skrapat på ytan i min värld med det jag förmedlar i detta forum. Ännu har jag inte gått in på masturbationsfrekvenser eller vilka jag helst skulle vilja slippa träffa någonsin igen eller vad jag tänker på i mitt innersta rum. Jag är inte en avvaktande person, det finns inte mycket som jag inte kan prata om med absolut vem som helst. Det finns få saker jag skäms över men även dem kan jag dryfta med vem som helst. Det här är vem jag är. Det skulle inte ge mig ett dugg tillfredställelse att stänga av mig eller frisera. Allt jag skriver om här skulle jag kunna ropa ut på hustaken. Min innersta kärna kommer ingen åt, inte ens de som känner mig allra bäst. Och även om jag inte planerar att offentliggöra hur ofta jag eventuellt onanerar så har jag dock planer på att skriva ett inlägg om sex och sexualitet. Det är fascinerande hur något så naturligt och basalinstinktivt ska kunna ge upphov till så mycket chock och förnumstighet. Precis som om inte alla tänker på det någon gång under sitt liv... Det kommer när jag slutat rensa och möblera om.
Igår satt jag i flera timmar och lärde mig InDesign. Jag har femton års erfarenhet av Pagemaker så det var bara att lära sig nytt. Resultatet blev ett grovt förslag på en Folkpartitidning som ska komma ut så fort det bara går.
På kvällen hade jag med mig currykyckling och Nambröd och två sarisar från Indien till partilokalen där jag höll en dragning om min resa till Indien. Det var trevligt.
Idag har allt kommit igång för fullt, vi hade beredning på morgonen och sedan lunchade Mats F och jag. Han verkar tärd.
Väl hemma blev jag uppringd av en partivän för andra gången på dagen om ett specifikt fall. Kändes lite tjatigt. Jag hade börjat släpa pianot över halva huset, det väger typ tio ton. Min rygg har fått ta en del stryk, för nu jäklar har jag börjat med förändringsprocessen här hemma. Olle kom hem efter sedvanlig badmintonmatch som han har på tisdagar och verkade måttligt road över att huset såg ut som om en tornado härjat. Han kom på att vi borde äta den gigantiska krabba han köpt häromdagen. Den var det största i krabbväg jag någonsin inmundigat, jag blev nästan spyfärdig. Jag som älskar krabba. Det är något fel på mig. Om jag får, i mitt tycke, för mycket av något eller blir beroende av någon eller något så blir jag obehaglig till mods. Det verkar som om självständighet är viktigare än självaste livet ibland. Det måste vara något som har hänt när jag var liten, rädsla för att bli övergiven, vikten av att alltid klara mig själv på grund av den rädslan och så vidare. Kvasipsykologi...
Nu är jag helt slut. Bara jag aldrig någonsin slutar att vara mig själv sann och totalt personlig. Yeah!
En nära vän påpekade att det kändes nästan lite "peeping Tom" att läsa min blogg. Jag blev förvånad. Jag följer inte några bloggar regelbundet men dem jag har snuddat vid är otroligt opersonliga, faktabaserade eller sakliga, och för mig tråkiga. Jag har bara skrapat på ytan i min värld med det jag förmedlar i detta forum. Ännu har jag inte gått in på masturbationsfrekvenser eller vilka jag helst skulle vilja slippa träffa någonsin igen eller vad jag tänker på i mitt innersta rum. Jag är inte en avvaktande person, det finns inte mycket som jag inte kan prata om med absolut vem som helst. Det finns få saker jag skäms över men även dem kan jag dryfta med vem som helst. Det här är vem jag är. Det skulle inte ge mig ett dugg tillfredställelse att stänga av mig eller frisera. Allt jag skriver om här skulle jag kunna ropa ut på hustaken. Min innersta kärna kommer ingen åt, inte ens de som känner mig allra bäst. Och även om jag inte planerar att offentliggöra hur ofta jag eventuellt onanerar så har jag dock planer på att skriva ett inlägg om sex och sexualitet. Det är fascinerande hur något så naturligt och basalinstinktivt ska kunna ge upphov till så mycket chock och förnumstighet. Precis som om inte alla tänker på det någon gång under sitt liv... Det kommer när jag slutat rensa och möblera om.
Igår satt jag i flera timmar och lärde mig InDesign. Jag har femton års erfarenhet av Pagemaker så det var bara att lära sig nytt. Resultatet blev ett grovt förslag på en Folkpartitidning som ska komma ut så fort det bara går.
På kvällen hade jag med mig currykyckling och Nambröd och två sarisar från Indien till partilokalen där jag höll en dragning om min resa till Indien. Det var trevligt.
Idag har allt kommit igång för fullt, vi hade beredning på morgonen och sedan lunchade Mats F och jag. Han verkar tärd.
Väl hemma blev jag uppringd av en partivän för andra gången på dagen om ett specifikt fall. Kändes lite tjatigt. Jag hade börjat släpa pianot över halva huset, det väger typ tio ton. Min rygg har fått ta en del stryk, för nu jäklar har jag börjat med förändringsprocessen här hemma. Olle kom hem efter sedvanlig badmintonmatch som han har på tisdagar och verkade måttligt road över att huset såg ut som om en tornado härjat. Han kom på att vi borde äta den gigantiska krabba han köpt häromdagen. Den var det största i krabbväg jag någonsin inmundigat, jag blev nästan spyfärdig. Jag som älskar krabba. Det är något fel på mig. Om jag får, i mitt tycke, för mycket av något eller blir beroende av någon eller något så blir jag obehaglig till mods. Det verkar som om självständighet är viktigare än självaste livet ibland. Det måste vara något som har hänt när jag var liten, rädsla för att bli övergiven, vikten av att alltid klara mig själv på grund av den rädslan och så vidare. Kvasipsykologi...
Nu är jag helt slut. Bara jag aldrig någonsin slutar att vara mig själv sann och totalt personlig. Yeah!
söndag 11 januari 2009
Ladda för ny termin
Igår arbetade jag med olika saker, bland annat läste jag lite olika handlingar och ringde runt till medlemmar. Rundringningen var en uppföljning av det gruppledarbrev som gick ut precis innan jul. Jag ställde frågan: Vad vill du att vi ska arbeta med i Tyresö? Jag ville också försäkra mig om att alla vet att de kan höra av sig när som helst eller komma till oss på partilokalen eller hälsa på mig på kommunhuset, också när som helst. Tidningen är lite problematisk, jag har tagit Huddinges som förebild och den är gjord i InDesign medan jag är van att arbeta med PageMaker. Nu har jag att lära mig hur man importerar text och foto in i dokumentet...
Olle arbetade med bokslut och inventering. Han arbetade med Bosse tills klockan var över 23.00. Jag hade en lugn och ensam dag där jag tänkte mycket och funderade och grubblade och fick en del praktiskt gjort. Jag håller på att ladda för morgondagen när allt sätter igång igen. Jag vet att det kommer bli en hektisk termin/säsong. Partirådet, riksmötet, allt det lokala politiska arbetet med årsmöte, EP-val och mobilisering inför valet 2010. I år fyller Olle femtio, jag fyller femtio och mitt i allt, 14 juli, så har vi varit gifta i tjugofem år.
Jag känner ett väldigt stort behov av att rensa och förändra både känslomässigt och fysiskt samtidigt som jag vill stabilisera och landa. Jag skulle vilja bli av med en massa skuldkänslor som har att göra med allt från min relation till mina föräldrar, barn och man till att få bli totalt äkta och sann mot mig själv och inte banga. Stå rak och vara stolt. Fysiskt så vill jag bli lättare i stegen, få mer syretillförsel, luft och rymd omkring mig.
Ett stort åtagande samtidigt som allt pågår as usual, same procedure, ekorrhjulet, etc.
Jag är medioker och ett geni, duktig och usel, endast en helt vanlig som alla andra, människa. Inga av mina känslor är nya för världen. Vi är alla centrum och huvudpersoner i våra egna liv. Våra individuella öden styrs av våra alldeles egoistiska behov, även om det finns de som lever med villfarelsen att: Nej, jag lever bara för mina barn, min älskade, mitt kall, mina djur, min åskådning... Men drivkraften är trots allt och alltid totalt självcentrerad eftersom det är själva alibit för livet. De flesta går igenom själsliga våndor inför olika skeenden i livet. Jag är inte en ensam person. Det finns alltid vänner när det känslan kommer över en. Jag älskar mitt eget sällskap och har ett behov av enskildhet och tillbakadragenhet. Ändå känns det ensamt. Även det är en mänsklig känsla. Som det är sagt: Vi föds ensamma och vi dör ensamma.
Trösten är att vi alla vet detta och kan enas och förenas i ett sådant faktum och finnas där, spegla vår ensamhet och vårt behov av tröst och ge tillbaka det vi får som är positivt i livet. Den sorg jag bär på är sorgen över världens tillstånd och hur oändligt grym och hård världen är och hur vidriga vi människor är mot varandra och naturen. Naturen som ger oss möjligheten att överhuvud taget överleva. Denna sorg är min drivkraft. Så vi måste skratta! Vi måste ha distans. Vi måste ha självinsikt. Alla organisationer som drivs av fina och tunga åtaganden måste börja genomsyras av lite humor. I Sverige är vi så jävla självgoda. Jag har varit aktiv inom Amnesty länge, nu ligger det nere eftersom jag är politiskt aktiv. Men maken till humorbefriad organisation får man leta efter. Man ska då jämföra med hur Amnesty arbetar i England. En helt annan kultur. Det är likadant med det politiska livet. Hur kul är det för eventuella medlemmar att bli aktiva när det alltid är så allvarstyngt och alla tar sig på så stort allvar så att vi som arbetar politiskt måste vara klonade tråkmånsar för att bli tagna på allvar?
Jag talar inte i egen sak, även om det kan tyckas så. Min drivkraft är så allvarstyngd så att mina axlar ligger mot jorden. Därför lyfter jag huvudet och försöker sprida lite glädje när jag inte morrar. Jag vet vem jag är. De som mot förmodan inte skulle ta mig på allvar får stå för det själva. Galghumor ÄR tilllåtet. Hur tror ni man orkar gå vidare efter att hela ens folk nästan blivit utraderat av koncentrationsläger? Jo, man utvecklar en väldigt specifik galghumor med självdistans. Men om man ser sig omkring: Hur kul har alla det egentligen? Kårandan, den finns inte. Den som är så stark inom sjukvården, räddningskåren, polisen och liknande, där man ständigt ser elände. Egentligen är politiken en blandning av framförhållning och ständig krishantering. Då borde det finnas kåranda.
Istället finns en obehaglig sida hos ALLA inom denna sfär. Även inom stora frivilligorganisationer. Ständig konkurrens. Eller marknadsekonomi om man ska skoja till det. Kulturen inom olika organisationer, vare sig det är politiska, ideella eller inom näringslivet är helt beroende av personligheten i styrelsen och ledningen. Just nu är jag inte imponerad av något av våra partier. Alla sju har något som inte är riktigt bra.
Från det till något helt annat: Började plötsligt tänka på hur vi i åldrandet blir mer och mer lika varandra, kvinnor och män. Det är ingen ny upptäckt, förvisso. Men det är fascinerande. Hur ska man göra för att ha kvar sin eventuella estetiska personlighet när man blir äldre? Gunilla Pontén svärtar ögonen och har sin mörka page. Ett exempel. Men de flesta försvinner in i en slags grå massa. Grått hår, kortklippt på kvinnor vilket gör det ännu svårare att urskilja könen i ett hav av grå huvuden. Ansiktsdragen? Och så börjar jag tänka på bebisar på ett BB. Det är så svårt att se skillnaden på de små bebisarna. Ja, ens EGNA barn kan man ju känna igen... Eller? Jag skriver inte detta för att jag vill säga att vi ska vara i ständig jakt på ungdom och göra allt för att inte se ut som att vi har levt. Men lite boring är det onekligen. Man måste väl få slappna av på gamla dagar? Det skulle man nog hävda, både till mans och kvinns. Men om jag hinner bli "gammal" - kommer jag att göra uppror och vara totalt galen, eller vara pietetsfull och stilig eller urtråkig och grå?
Ja, detta var en uppladdning inför säsongen som heter duga. Igår var det fullmåne och jag fick ett erbjudande av en vän om att åka långfärdskridskor under månens sken som jag missade därför att jag inte hade kollat av min ena mobilsvarare. Men jag är livrädd för isar. Så det skulle nog behöva vara en rejält frusen sjö för att jag skulle våga mig på något sådant. I mitt huvud kan jag absolut inse skönheten, mäktigheten och tystnaden som kan upplevas under en sådan tur.
Soleil har blivit rumsren av bara farten sedan hon bröt sin tass. Vad beror sådant på? Man får inte vara i närheten för hon vill inte att man ska se på henne när hon gör det hon ska göra. Men hon är i inhägnaden som var ett av råden från Hundstallet om vad man skulle kunna göra för att lösa detta ganska jobbiga problem. Soleil är trots allt två år gammal och våra golv tål inte så mycket mer... Sedan jag såg havsörnen är jag faktiskt orolig över att lämna hundarna ensamma i inhägnaden eftersom det skulle gå väldigt fort för en örn att svischa ner och gripa tag i någon av hundarna som väger i snitt tre kilo.
Nej, måste klä på mig och göra lite nytta nu.
Olle arbetade med bokslut och inventering. Han arbetade med Bosse tills klockan var över 23.00. Jag hade en lugn och ensam dag där jag tänkte mycket och funderade och grubblade och fick en del praktiskt gjort. Jag håller på att ladda för morgondagen när allt sätter igång igen. Jag vet att det kommer bli en hektisk termin/säsong. Partirådet, riksmötet, allt det lokala politiska arbetet med årsmöte, EP-val och mobilisering inför valet 2010. I år fyller Olle femtio, jag fyller femtio och mitt i allt, 14 juli, så har vi varit gifta i tjugofem år.
Jag känner ett väldigt stort behov av att rensa och förändra både känslomässigt och fysiskt samtidigt som jag vill stabilisera och landa. Jag skulle vilja bli av med en massa skuldkänslor som har att göra med allt från min relation till mina föräldrar, barn och man till att få bli totalt äkta och sann mot mig själv och inte banga. Stå rak och vara stolt. Fysiskt så vill jag bli lättare i stegen, få mer syretillförsel, luft och rymd omkring mig.
Ett stort åtagande samtidigt som allt pågår as usual, same procedure, ekorrhjulet, etc.
Jag är medioker och ett geni, duktig och usel, endast en helt vanlig som alla andra, människa. Inga av mina känslor är nya för världen. Vi är alla centrum och huvudpersoner i våra egna liv. Våra individuella öden styrs av våra alldeles egoistiska behov, även om det finns de som lever med villfarelsen att: Nej, jag lever bara för mina barn, min älskade, mitt kall, mina djur, min åskådning... Men drivkraften är trots allt och alltid totalt självcentrerad eftersom det är själva alibit för livet. De flesta går igenom själsliga våndor inför olika skeenden i livet. Jag är inte en ensam person. Det finns alltid vänner när det känslan kommer över en. Jag älskar mitt eget sällskap och har ett behov av enskildhet och tillbakadragenhet. Ändå känns det ensamt. Även det är en mänsklig känsla. Som det är sagt: Vi föds ensamma och vi dör ensamma.
Trösten är att vi alla vet detta och kan enas och förenas i ett sådant faktum och finnas där, spegla vår ensamhet och vårt behov av tröst och ge tillbaka det vi får som är positivt i livet. Den sorg jag bär på är sorgen över världens tillstånd och hur oändligt grym och hård världen är och hur vidriga vi människor är mot varandra och naturen. Naturen som ger oss möjligheten att överhuvud taget överleva. Denna sorg är min drivkraft. Så vi måste skratta! Vi måste ha distans. Vi måste ha självinsikt. Alla organisationer som drivs av fina och tunga åtaganden måste börja genomsyras av lite humor. I Sverige är vi så jävla självgoda. Jag har varit aktiv inom Amnesty länge, nu ligger det nere eftersom jag är politiskt aktiv. Men maken till humorbefriad organisation får man leta efter. Man ska då jämföra med hur Amnesty arbetar i England. En helt annan kultur. Det är likadant med det politiska livet. Hur kul är det för eventuella medlemmar att bli aktiva när det alltid är så allvarstyngt och alla tar sig på så stort allvar så att vi som arbetar politiskt måste vara klonade tråkmånsar för att bli tagna på allvar?
Jag talar inte i egen sak, även om det kan tyckas så. Min drivkraft är så allvarstyngd så att mina axlar ligger mot jorden. Därför lyfter jag huvudet och försöker sprida lite glädje när jag inte morrar. Jag vet vem jag är. De som mot förmodan inte skulle ta mig på allvar får stå för det själva. Galghumor ÄR tilllåtet. Hur tror ni man orkar gå vidare efter att hela ens folk nästan blivit utraderat av koncentrationsläger? Jo, man utvecklar en väldigt specifik galghumor med självdistans. Men om man ser sig omkring: Hur kul har alla det egentligen? Kårandan, den finns inte. Den som är så stark inom sjukvården, räddningskåren, polisen och liknande, där man ständigt ser elände. Egentligen är politiken en blandning av framförhållning och ständig krishantering. Då borde det finnas kåranda.
Istället finns en obehaglig sida hos ALLA inom denna sfär. Även inom stora frivilligorganisationer. Ständig konkurrens. Eller marknadsekonomi om man ska skoja till det. Kulturen inom olika organisationer, vare sig det är politiska, ideella eller inom näringslivet är helt beroende av personligheten i styrelsen och ledningen. Just nu är jag inte imponerad av något av våra partier. Alla sju har något som inte är riktigt bra.
Från det till något helt annat: Började plötsligt tänka på hur vi i åldrandet blir mer och mer lika varandra, kvinnor och män. Det är ingen ny upptäckt, förvisso. Men det är fascinerande. Hur ska man göra för att ha kvar sin eventuella estetiska personlighet när man blir äldre? Gunilla Pontén svärtar ögonen och har sin mörka page. Ett exempel. Men de flesta försvinner in i en slags grå massa. Grått hår, kortklippt på kvinnor vilket gör det ännu svårare att urskilja könen i ett hav av grå huvuden. Ansiktsdragen? Och så börjar jag tänka på bebisar på ett BB. Det är så svårt att se skillnaden på de små bebisarna. Ja, ens EGNA barn kan man ju känna igen... Eller? Jag skriver inte detta för att jag vill säga att vi ska vara i ständig jakt på ungdom och göra allt för att inte se ut som att vi har levt. Men lite boring är det onekligen. Man måste väl få slappna av på gamla dagar? Det skulle man nog hävda, både till mans och kvinns. Men om jag hinner bli "gammal" - kommer jag att göra uppror och vara totalt galen, eller vara pietetsfull och stilig eller urtråkig och grå?
Ja, detta var en uppladdning inför säsongen som heter duga. Igår var det fullmåne och jag fick ett erbjudande av en vän om att åka långfärdskridskor under månens sken som jag missade därför att jag inte hade kollat av min ena mobilsvarare. Men jag är livrädd för isar. Så det skulle nog behöva vara en rejält frusen sjö för att jag skulle våga mig på något sådant. I mitt huvud kan jag absolut inse skönheten, mäktigheten och tystnaden som kan upplevas under en sådan tur.
Soleil har blivit rumsren av bara farten sedan hon bröt sin tass. Vad beror sådant på? Man får inte vara i närheten för hon vill inte att man ska se på henne när hon gör det hon ska göra. Men hon är i inhägnaden som var ett av råden från Hundstallet om vad man skulle kunna göra för att lösa detta ganska jobbiga problem. Soleil är trots allt två år gammal och våra golv tål inte så mycket mer... Sedan jag såg havsörnen är jag faktiskt orolig över att lämna hundarna ensamma i inhägnaden eftersom det skulle gå väldigt fort för en örn att svischa ner och gripa tag i någon av hundarna som väger i snitt tre kilo.
Nej, måste klä på mig och göra lite nytta nu.
torsdag 8 januari 2009
Wanted
Olle och jag har precis kollat in en helt otrolig film som heter Wanted med bland andra Angelina Jolie och Morgan Freeman. Den är min nya "bästa film" för denna säsong, otroliga actionscener som får det att svindla, helt enkelt. Synopsis helt i min smak, I like! Olles införskaffande av en 46 tums HD-TV gjorde att filmen som var i Blue Ray format var helt extraordinär både bild- och ljudmässigt. Olle har förstås kopplat till en massa högtalare så det blir sådant jädra ljud...jag ska se om den här filmen flera gånger vilket är sällsynt för mig. Den är så fylld av estetik och filmteknik att jag inte hann med allt.
Den andra filmen jag aldrig tröttnar på att se om är Love Actually. Två helt kontrasterande filmer. En helt kontrastrerande Anna, så vad nytt under solen? Man måste helt enkelt se filmen Wanted!
Den andra filmen jag aldrig tröttnar på att se om är Love Actually. Två helt kontrasterande filmer. En helt kontrastrerande Anna, så vad nytt under solen? Man måste helt enkelt se filmen Wanted!
Anna som "Covergirl"
Oooops, jag glömde ju nästan vad som väntade i postlådan när jag kom hem från vårdcentralen - ett nytt nummer av vår liberala tidning NU. Med mig på omslaget! Tillsammans med en av de vackra indiskorna. Jag ser formligen ut som en elefant bredvid en skir och skör antilop. Vad som flög i redaktionen som fick dem att välja 1 att ha mig på bild på omslaget 2 just DEN bilden, det vet jag verkligen inte. Men visst är det kul, jag gapskrattade! Både åt detta att jag hamnade på omslaget men också hur man kan se ut så... Nu finns alltså en artikel med lite om Indien-resan i många medlemmars hem. Skojigt. Tack JF.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)