Igår arbetade jag med olika saker, bland annat läste jag lite olika handlingar och ringde runt till medlemmar. Rundringningen var en uppföljning av det gruppledarbrev som gick ut precis innan jul. Jag ställde frågan: Vad vill du att vi ska arbeta med i Tyresö? Jag ville också försäkra mig om att alla vet att de kan höra av sig när som helst eller komma till oss på partilokalen eller hälsa på mig på kommunhuset, också när som helst. Tidningen är lite problematisk, jag har tagit Huddinges som förebild och den är gjord i InDesign medan jag är van att arbeta med PageMaker. Nu har jag att lära mig hur man importerar text och foto in i dokumentet...
Olle arbetade med bokslut och inventering. Han arbetade med Bosse tills klockan var över 23.00. Jag hade en lugn och ensam dag där jag tänkte mycket och funderade och grubblade och fick en del praktiskt gjort. Jag håller på att ladda för morgondagen när allt sätter igång igen. Jag vet att det kommer bli en hektisk termin/säsong. Partirådet, riksmötet, allt det lokala politiska arbetet med årsmöte, EP-val och mobilisering inför valet 2010. I år fyller Olle femtio, jag fyller femtio och mitt i allt, 14 juli, så har vi varit gifta i tjugofem år.
Jag känner ett väldigt stort behov av att rensa och förändra både känslomässigt och fysiskt samtidigt som jag vill stabilisera och landa. Jag skulle vilja bli av med en massa skuldkänslor som har att göra med allt från min relation till mina föräldrar, barn och man till att få bli totalt äkta och sann mot mig själv och inte banga. Stå rak och vara stolt. Fysiskt så vill jag bli lättare i stegen, få mer syretillförsel, luft och rymd omkring mig.
Ett stort åtagande samtidigt som allt pågår as usual, same procedure, ekorrhjulet, etc.
Jag är medioker och ett geni, duktig och usel, endast en helt vanlig som alla andra, människa. Inga av mina känslor är nya för världen. Vi är alla centrum och huvudpersoner i våra egna liv. Våra individuella öden styrs av våra alldeles egoistiska behov, även om det finns de som lever med villfarelsen att: Nej, jag lever bara för mina barn, min älskade, mitt kall, mina djur, min åskådning... Men drivkraften är trots allt och alltid totalt självcentrerad eftersom det är själva alibit för livet. De flesta går igenom själsliga våndor inför olika skeenden i livet. Jag är inte en ensam person. Det finns alltid vänner när det känslan kommer över en. Jag älskar mitt eget sällskap och har ett behov av enskildhet och tillbakadragenhet. Ändå känns det ensamt. Även det är en mänsklig känsla. Som det är sagt: Vi föds ensamma och vi dör ensamma.
Trösten är att vi alla vet detta och kan enas och förenas i ett sådant faktum och finnas där, spegla vår ensamhet och vårt behov av tröst och ge tillbaka det vi får som är positivt i livet. Den sorg jag bär på är sorgen över världens tillstånd och hur oändligt grym och hård världen är och hur vidriga vi människor är mot varandra och naturen. Naturen som ger oss möjligheten att överhuvud taget överleva. Denna sorg är min drivkraft. Så vi måste skratta! Vi måste ha distans. Vi måste ha självinsikt. Alla organisationer som drivs av fina och tunga åtaganden måste börja genomsyras av lite humor. I Sverige är vi så jävla självgoda. Jag har varit aktiv inom Amnesty länge, nu ligger det nere eftersom jag är politiskt aktiv. Men maken till humorbefriad organisation får man leta efter. Man ska då jämföra med hur Amnesty arbetar i England. En helt annan kultur. Det är likadant med det politiska livet. Hur kul är det för eventuella medlemmar att bli aktiva när det alltid är så allvarstyngt och alla tar sig på så stort allvar så att vi som arbetar politiskt måste vara klonade tråkmånsar för att bli tagna på allvar?
Jag talar inte i egen sak, även om det kan tyckas så. Min drivkraft är så allvarstyngd så att mina axlar ligger mot jorden. Därför lyfter jag huvudet och försöker sprida lite glädje när jag inte morrar. Jag vet vem jag är. De som mot förmodan inte skulle ta mig på allvar får stå för det själva. Galghumor ÄR tilllåtet. Hur tror ni man orkar gå vidare efter att hela ens folk nästan blivit utraderat av koncentrationsläger? Jo, man utvecklar en väldigt specifik galghumor med självdistans. Men om man ser sig omkring: Hur kul har alla det egentligen? Kårandan, den finns inte. Den som är så stark inom sjukvården, räddningskåren, polisen och liknande, där man ständigt ser elände. Egentligen är politiken en blandning av framförhållning och ständig krishantering. Då borde det finnas kåranda.
Istället finns en obehaglig sida hos ALLA inom denna sfär. Även inom stora frivilligorganisationer. Ständig konkurrens. Eller marknadsekonomi om man ska skoja till det. Kulturen inom olika organisationer, vare sig det är politiska, ideella eller inom näringslivet är helt beroende av personligheten i styrelsen och ledningen. Just nu är jag inte imponerad av något av våra partier. Alla sju har något som inte är riktigt bra.
Från det till något helt annat: Började plötsligt tänka på hur vi i åldrandet blir mer och mer lika varandra, kvinnor och män. Det är ingen ny upptäckt, förvisso. Men det är fascinerande. Hur ska man göra för att ha kvar sin eventuella estetiska personlighet när man blir äldre? Gunilla Pontén svärtar ögonen och har sin mörka page. Ett exempel. Men de flesta försvinner in i en slags grå massa. Grått hår, kortklippt på kvinnor vilket gör det ännu svårare att urskilja könen i ett hav av grå huvuden. Ansiktsdragen? Och så börjar jag tänka på bebisar på ett BB. Det är så svårt att se skillnaden på de små bebisarna. Ja, ens EGNA barn kan man ju känna igen... Eller? Jag skriver inte detta för att jag vill säga att vi ska vara i ständig jakt på ungdom och göra allt för att inte se ut som att vi har levt. Men lite boring är det onekligen. Man måste väl få slappna av på gamla dagar? Det skulle man nog hävda, både till mans och kvinns. Men om jag hinner bli "gammal" - kommer jag att göra uppror och vara totalt galen, eller vara pietetsfull och stilig eller urtråkig och grå?
Ja, detta var en uppladdning inför säsongen som heter duga. Igår var det fullmåne och jag fick ett erbjudande av en vän om att åka långfärdskridskor under månens sken som jag missade därför att jag inte hade kollat av min ena mobilsvarare. Men jag är livrädd för isar. Så det skulle nog behöva vara en rejält frusen sjö för att jag skulle våga mig på något sådant. I mitt huvud kan jag absolut inse skönheten, mäktigheten och tystnaden som kan upplevas under en sådan tur.
Soleil har blivit rumsren av bara farten sedan hon bröt sin tass. Vad beror sådant på? Man får inte vara i närheten för hon vill inte att man ska se på henne när hon gör det hon ska göra. Men hon är i inhägnaden som var ett av råden från Hundstallet om vad man skulle kunna göra för att lösa detta ganska jobbiga problem. Soleil är trots allt två år gammal och våra golv tål inte så mycket mer... Sedan jag såg havsörnen är jag faktiskt orolig över att lämna hundarna ensamma i inhägnaden eftersom det skulle gå väldigt fort för en örn att svischa ner och gripa tag i någon av hundarna som väger i snitt tre kilo.
Nej, måste klä på mig och göra lite nytta nu.
söndag 11 januari 2009
torsdag 8 januari 2009
Wanted
Olle och jag har precis kollat in en helt otrolig film som heter Wanted med bland andra Angelina Jolie och Morgan Freeman. Den är min nya "bästa film" för denna säsong, otroliga actionscener som får det att svindla, helt enkelt. Synopsis helt i min smak, I like! Olles införskaffande av en 46 tums HD-TV gjorde att filmen som var i Blue Ray format var helt extraordinär både bild- och ljudmässigt. Olle har förstås kopplat till en massa högtalare så det blir sådant jädra ljud...jag ska se om den här filmen flera gånger vilket är sällsynt för mig. Den är så fylld av estetik och filmteknik att jag inte hann med allt.
Den andra filmen jag aldrig tröttnar på att se om är Love Actually. Två helt kontrasterande filmer. En helt kontrastrerande Anna, så vad nytt under solen? Man måste helt enkelt se filmen Wanted!
Den andra filmen jag aldrig tröttnar på att se om är Love Actually. Två helt kontrasterande filmer. En helt kontrastrerande Anna, så vad nytt under solen? Man måste helt enkelt se filmen Wanted!
Anna som "Covergirl"
Oooops, jag glömde ju nästan vad som väntade i postlådan när jag kom hem från vårdcentralen - ett nytt nummer av vår liberala tidning NU. Med mig på omslaget! Tillsammans med en av de vackra indiskorna. Jag ser formligen ut som en elefant bredvid en skir och skör antilop. Vad som flög i redaktionen som fick dem att välja 1 att ha mig på bild på omslaget 2 just DEN bilden, det vet jag verkligen inte. Men visst är det kul, jag gapskrattade! Både åt detta att jag hamnade på omslaget men också hur man kan se ut så... Nu finns alltså en artikel med lite om Indien-resan i många medlemmars hem. Skojigt. Tack JF.
Fyra dagar "floating"
Har haft fyra dagar med ledighet som tyvärr inte kunde åtnjutas helt eller användas effektivt på grund av att jag varit sjuk. På måndagen hade jag en träff med två andra kvinnor på fiket utanför kommunhuset eftersom vi skulle prata valberedning för Rädda barnen. På eftermiddagen började jag känna av en molande värk i ryggen kring njurtrakten. Vi hade våra goda vänner Peter och Fia på middag och då tilltog värken.
Tisdagen häckade jag hemma och hade 38 graders feber. Pappa Clive tittade över, jag kände verkligen medlidande, han har gått ner åtta kilo. Det behövs men det är oroväckande om det inte kommer sig av enträget arbete utan av total avsaknad av matlust. han såg lite sliten ut men var på gott humör. Vi drack kaffe och pratade om ditt och datt.
Onsdagen kände jag mig fortfarande inte bra men ringde för sent till vårdcentralen så läkartiderna var slut. Pratade med en vänlig distriktssköterska som sa att jag borde ringa åtta nästa morgon. Emilie ville ha över sina Timberlandstövlar så jag tog en tur bort till Kärrtorp och tog med mig en lampa, Emis och Sassas stövlar, ett antal tallrikar och några djupa fat. Emilie visade Saras rum som såg ut som ett bombnedslag. Emilie är mycket bekymrad över tanken att flytta till Solna med Sara som är väldigt jobbig att leva med. Ringde Olle och pratade med honom om detta på vägen hem och hann precis vända för att åka till Gamla Stan och Papa Sisto där ledarskapsutvecklingsgruppen skulle träffas.
Vi hade bokat in det för väldigt länge sedan och även om jag hade feber så ville jag inte banga, det är inte så ofta vi hinner träffas. Gruppen består av åtta olika kvinnor från olika kommuner i länet som gått en utbildning i ledarskap tillsammans. Vi började tidigt i våras och ledaren var samtidigt vår coach i individuella coachningar. Det har varit helt suveränt och jag har utvecklats enormt rent personligen på grund av detta.
Vi träffades på Papa Sisto där jag hade bokat bord. Vi började prata om hur partiet framstår när Carl B är vår energitalesman och när Camilla tycker att vi ska ta bort rökstoppet från krogarna och Barbro med dödshjälp och Birgitta med vägran om sprutbyten i Stockholm. Och Jan som kommer med uttalanden som verkar helt verklighetsfrånvända...
Dödshjälp är en mycket komplex sak som jag är beredd att både försvara och förkasta. Ur det perspektiv som jag själv lever efter så är det självklart att jag ska få bestämma över mitt eget liv och då också min egen död. De aspekter som skam- och skuldbelägger självmord, inom till exempel religioner, tar jag bestämt avstånd från. Mitt eget liv bärs upp av tanken på att jag kan lämna det när jag själv vill. Allt i livet blir möjligt att stå ut med om man vet att man lämna det när man vill, så också själva levandet.
Så har jag också tänkt mig att jag inte vill vara ett kolli när jag blir gammal eller om jag drabbas av en olycka. Då ska jag kunna få dö om jag vill det. Men sedan har det hänt saker under livets gång som gjort att jag har luckrat upp denna totalt tvärsäkra inställning. En händelse med en äldre närstående som alltid sagt samma sak som jag och som fick en annan yngre närstående att ge ett löfte om att hjälpa med detta har förändrat mig. När denna äldre närstående blev mycket dålig så ville personen inte dö längre utan lyfte löftet från den yngre närstående. Jag blev mycket tagen av detta.
Man kan vara tvärsäker om hur man vill ha det när man är frisk och har alla rörelseförmågor och all frihet att göra vad som helst. Då kan man inte föreställa sig att livsgnistan skulle kunna finnas kvar om man förlorar kroppslemmar eller talförmåga eller syn eller vilka sinnen det nu kan vara. Viljan att leva är uppenbarligen mycket starkare än man någonsin kan ana. Så hur ska man säkra ett etiskt försvarbart agerande när det gäller dödshjälp? Hur kan den som ska ge hjälpen vara säker på att detta verkligen är vad den hjälptagande vill? Att anhöriga skulle få bestämma finner jag helt uteslutet, det är som att ge alla i en familj behörighet till mord.
Nej, eutanasi är komplicerat. Aktiv dödshjälp. I Sverige används passiv dödshjälp, det vill säga att man avslutar livsuppehållande åtgärder när någon redan är döende och koncentrerar sig på att döden ska vara smärtfri och värdig.
Jag har också ändrat mig därför att min mamma dog i mina armar av leukemi och hon ville leva ända in i det sista. Jag ville att hon skulle slippa smärta. Det fick hon inte helt. När hon låg medvetslös och jämrade sig när de hade ringt och sagt att det snart skulle vara över så frågade jag om hon inte kunde få mer smärtstillande. Då svarade de att det var upp till oss (min syster, min far och mig) att bestämma eftersom det definitivt skulle vara slut fortare då. Vi skulle alltså bestämma om min döende mamma skulle få slippa smärta eller inte. Jag tycker att det är fullständigt barockt av sjukpersonal att bete sig så. Än idag känns det som att jag/vi tog beslut som förkortade hennes liv snarare än att vi gjorde så att hon slapp lida. Jag tycker att det borde vara all hospis- och sjukvårdspersonals uppgift att ge döende människor ett smärtfritt och värdigt slut. Det är inte anhöriga som besitter kunskapen om hur detta ska ske.
Min lilla mamma fick dö hemma med sin familj omkring sig. Snart nio år senare är det svåraste av allt insikten att hon verkligen inte ville dö, hon var inte färdig med livet på långa vägar. Och då var hennes kropp som ett enda blåmärke. Därför finns det inget rätt eller fel med dödshjälp. Och eftersom det är oåterkallerligt så är det också vanskligt att lagföra om det. Det faktum att det bara är Holland, Belgien och delstaten Oregon i USA som tillåter det borde också visa att det är en oerhört svår fråga att ta ställning i. En sista orsak till att jag har ändrat min benhårda inställning är därför att jag gått kurs i palliativ vård där många människor, läkare och vårdpersonal berättade om hur de såg på detta. En professor höll utbildningen och det var mycket intressant.
Vi pratade också om sprutbyten som jag alltid tyckt är ett vettig sätt att arbeta på. Birgitta R är emot till tvåhundra procent. Jag förstår inte detta. Det är totalt oliberalt att vara EMOT. Vi ska skriva en motion. Sedan ska vi nog skriva om energikonsulting av något slag.
Vi pratade om en hel massa saker. Tyvärr var vi bara fem, tre hade fått förhinder. Men denna grupp är källa för mycket stöd och inspiration och jag är oerhört glad att få tillhöra den.
Vi åt gott även om min favoriträtt, och orsaken till att jag släpat dit gruppen, hade tagits bort från menyn. Det är pasta med päron och ost i, med en ljuvlig sås, den är att dö för, om jag får skämta till det efter det allvarsamma ämnet ovan. Febern kändes mer och mer och jag insåg att jag måste åka hem, men först tryckte jag i mig en pannacotta på vit choklad med kanel. Mmmmmm.
Imorse så ringde jag till vårdcentralen och fick en läkartid till tio. Mådde uselt. 38,5 på morgonen. Läkaren tittade i halsen och kände på min rygg och min mage. Jag låg ner och han nöp tag i magfettet och höll förstrött kvar en stund, gud så pinsamt! Själv var han spenslig, i fyrtioårsåldern och inte en gnutta fett någonstans, såg seg ut, säkert långdistanslöpare. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska vara lika stolt som alla indiskor över min mage, så what can I say? PROUD!
Det togs snabbsänka och urinprov och det var inget fel på njurarna, tack- och lov! Viruset har satt sig i musklerna. Vila och vätska. What a drag! Jag har varit sjuk den mesta av min lediga tid denna semester och det suger verkligen, jag hade så mycket att göra som jag aldrig hinner annars. Nu skjuts det upp - som vanligt! What's new, ey? Nu ska jag verkligen ta det lugnt så att jag blir frisk till på måndag för då sätter allt igång igen, riktigt ordentligt. Ska nu maila riksdagsledamoten Ulf Nilsson (fp förstås) som har varit väldigt snäll mot mig under alla år som jag varit aktiv i politiken, han är för sprutbyten och kan nog ge mig lite tips på skrivning till motionen.
Tisdagen häckade jag hemma och hade 38 graders feber. Pappa Clive tittade över, jag kände verkligen medlidande, han har gått ner åtta kilo. Det behövs men det är oroväckande om det inte kommer sig av enträget arbete utan av total avsaknad av matlust. han såg lite sliten ut men var på gott humör. Vi drack kaffe och pratade om ditt och datt.
Onsdagen kände jag mig fortfarande inte bra men ringde för sent till vårdcentralen så läkartiderna var slut. Pratade med en vänlig distriktssköterska som sa att jag borde ringa åtta nästa morgon. Emilie ville ha över sina Timberlandstövlar så jag tog en tur bort till Kärrtorp och tog med mig en lampa, Emis och Sassas stövlar, ett antal tallrikar och några djupa fat. Emilie visade Saras rum som såg ut som ett bombnedslag. Emilie är mycket bekymrad över tanken att flytta till Solna med Sara som är väldigt jobbig att leva med. Ringde Olle och pratade med honom om detta på vägen hem och hann precis vända för att åka till Gamla Stan och Papa Sisto där ledarskapsutvecklingsgruppen skulle träffas.
Vi hade bokat in det för väldigt länge sedan och även om jag hade feber så ville jag inte banga, det är inte så ofta vi hinner träffas. Gruppen består av åtta olika kvinnor från olika kommuner i länet som gått en utbildning i ledarskap tillsammans. Vi började tidigt i våras och ledaren var samtidigt vår coach i individuella coachningar. Det har varit helt suveränt och jag har utvecklats enormt rent personligen på grund av detta.
Vi träffades på Papa Sisto där jag hade bokat bord. Vi började prata om hur partiet framstår när Carl B är vår energitalesman och när Camilla tycker att vi ska ta bort rökstoppet från krogarna och Barbro med dödshjälp och Birgitta med vägran om sprutbyten i Stockholm. Och Jan som kommer med uttalanden som verkar helt verklighetsfrånvända...
Dödshjälp är en mycket komplex sak som jag är beredd att både försvara och förkasta. Ur det perspektiv som jag själv lever efter så är det självklart att jag ska få bestämma över mitt eget liv och då också min egen död. De aspekter som skam- och skuldbelägger självmord, inom till exempel religioner, tar jag bestämt avstånd från. Mitt eget liv bärs upp av tanken på att jag kan lämna det när jag själv vill. Allt i livet blir möjligt att stå ut med om man vet att man lämna det när man vill, så också själva levandet.
Så har jag också tänkt mig att jag inte vill vara ett kolli när jag blir gammal eller om jag drabbas av en olycka. Då ska jag kunna få dö om jag vill det. Men sedan har det hänt saker under livets gång som gjort att jag har luckrat upp denna totalt tvärsäkra inställning. En händelse med en äldre närstående som alltid sagt samma sak som jag och som fick en annan yngre närstående att ge ett löfte om att hjälpa med detta har förändrat mig. När denna äldre närstående blev mycket dålig så ville personen inte dö längre utan lyfte löftet från den yngre närstående. Jag blev mycket tagen av detta.
Man kan vara tvärsäker om hur man vill ha det när man är frisk och har alla rörelseförmågor och all frihet att göra vad som helst. Då kan man inte föreställa sig att livsgnistan skulle kunna finnas kvar om man förlorar kroppslemmar eller talförmåga eller syn eller vilka sinnen det nu kan vara. Viljan att leva är uppenbarligen mycket starkare än man någonsin kan ana. Så hur ska man säkra ett etiskt försvarbart agerande när det gäller dödshjälp? Hur kan den som ska ge hjälpen vara säker på att detta verkligen är vad den hjälptagande vill? Att anhöriga skulle få bestämma finner jag helt uteslutet, det är som att ge alla i en familj behörighet till mord.
Nej, eutanasi är komplicerat. Aktiv dödshjälp. I Sverige används passiv dödshjälp, det vill säga att man avslutar livsuppehållande åtgärder när någon redan är döende och koncentrerar sig på att döden ska vara smärtfri och värdig.
Jag har också ändrat mig därför att min mamma dog i mina armar av leukemi och hon ville leva ända in i det sista. Jag ville att hon skulle slippa smärta. Det fick hon inte helt. När hon låg medvetslös och jämrade sig när de hade ringt och sagt att det snart skulle vara över så frågade jag om hon inte kunde få mer smärtstillande. Då svarade de att det var upp till oss (min syster, min far och mig) att bestämma eftersom det definitivt skulle vara slut fortare då. Vi skulle alltså bestämma om min döende mamma skulle få slippa smärta eller inte. Jag tycker att det är fullständigt barockt av sjukpersonal att bete sig så. Än idag känns det som att jag/vi tog beslut som förkortade hennes liv snarare än att vi gjorde så att hon slapp lida. Jag tycker att det borde vara all hospis- och sjukvårdspersonals uppgift att ge döende människor ett smärtfritt och värdigt slut. Det är inte anhöriga som besitter kunskapen om hur detta ska ske.
Min lilla mamma fick dö hemma med sin familj omkring sig. Snart nio år senare är det svåraste av allt insikten att hon verkligen inte ville dö, hon var inte färdig med livet på långa vägar. Och då var hennes kropp som ett enda blåmärke. Därför finns det inget rätt eller fel med dödshjälp. Och eftersom det är oåterkallerligt så är det också vanskligt att lagföra om det. Det faktum att det bara är Holland, Belgien och delstaten Oregon i USA som tillåter det borde också visa att det är en oerhört svår fråga att ta ställning i. En sista orsak till att jag har ändrat min benhårda inställning är därför att jag gått kurs i palliativ vård där många människor, läkare och vårdpersonal berättade om hur de såg på detta. En professor höll utbildningen och det var mycket intressant.
Vi pratade också om sprutbyten som jag alltid tyckt är ett vettig sätt att arbeta på. Birgitta R är emot till tvåhundra procent. Jag förstår inte detta. Det är totalt oliberalt att vara EMOT. Vi ska skriva en motion. Sedan ska vi nog skriva om energikonsulting av något slag.
Vi pratade om en hel massa saker. Tyvärr var vi bara fem, tre hade fått förhinder. Men denna grupp är källa för mycket stöd och inspiration och jag är oerhört glad att få tillhöra den.
Vi åt gott även om min favoriträtt, och orsaken till att jag släpat dit gruppen, hade tagits bort från menyn. Det är pasta med päron och ost i, med en ljuvlig sås, den är att dö för, om jag får skämta till det efter det allvarsamma ämnet ovan. Febern kändes mer och mer och jag insåg att jag måste åka hem, men först tryckte jag i mig en pannacotta på vit choklad med kanel. Mmmmmm.
Imorse så ringde jag till vårdcentralen och fick en läkartid till tio. Mådde uselt. 38,5 på morgonen. Läkaren tittade i halsen och kände på min rygg och min mage. Jag låg ner och han nöp tag i magfettet och höll förstrött kvar en stund, gud så pinsamt! Själv var han spenslig, i fyrtioårsåldern och inte en gnutta fett någonstans, såg seg ut, säkert långdistanslöpare. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska vara lika stolt som alla indiskor över min mage, så what can I say? PROUD!
Det togs snabbsänka och urinprov och det var inget fel på njurarna, tack- och lov! Viruset har satt sig i musklerna. Vila och vätska. What a drag! Jag har varit sjuk den mesta av min lediga tid denna semester och det suger verkligen, jag hade så mycket att göra som jag aldrig hinner annars. Nu skjuts det upp - som vanligt! What's new, ey? Nu ska jag verkligen ta det lugnt så att jag blir frisk till på måndag för då sätter allt igång igen, riktigt ordentligt. Ska nu maila riksdagsledamoten Ulf Nilsson (fp förstås) som har varit väldigt snäll mot mig under alla år som jag varit aktiv i politiken, han är för sprutbyten och kan nog ge mig lite tips på skrivning till motionen.
söndag 4 januari 2009
Ett tecken
Har glömt att jag fick syn på en majestätisk syn när vi alla hade hummerbrunchen på nyårsafton - en havsörn kom flygande från Erstaviken rakt mot vårt hus och förbi. Vi fick se denna tillsammans, hela familjen på årets sista dag och efter att ha bott här i tjugofem år. Jag har sett örn förut här. Men detta var som ett tecken. Ett tecken som kan läsas som det naturliga att det blir fler havsörnar och de söker sig nya territorium. Men också att vi kanske alla kan få excellera i det som vi är bra på och sväva fritt allihopa hädanefter...
Familjen.
Nya konstellationer.
Nya grupperingar.
Nya tillhörigheter.
Ett nytt liv.
Familjen.
Nya konstellationer.
Nya grupperingar.
Nya tillhörigheter.
Ett nytt liv.
En helg utan några barn i huset - den första
Årets första dag flöt förbi utan dramatik. Röjning efter minglet kvällen/natten innan, kurande vid brasan, ett glas vin och god mat. Nästa morgon var jag otroligt trött och jag fick väcka Sofia som jag skulle köra till Umeåbussen som avgår från centralstationen i stan. Trafiken flöt bra så Sofia fick gott om tid att ta sig till gaten och jag slapp oroa mig för att vi inte skulle hinna. När jag kom hem igen lade jag mig och slumrade en kvart innan Nomi skulle komma över. Vi hade planerat att gå igenom hur man jobbar med folkpartiets hemsida eftersom även Nomi ska börja göra det också. Vid kvart i två började Emilie bli färdig för hemfärd så snart var vi på väg till Kärrtorp.
När jag kom hem började jag så sakteliga göra klart för kvällen då vi skulle ha lite folk på ost och vin. Tände ett ton ljus och ställde fram och dukade. Vid åtta började alla komma. Jag upptäckte att jag räknat med att vi skulle bli totalt fjorton men hade räknat fel så vi blev tolv. En otroligt trevlig afton följde. Ett av paren hade med sig sin lilla hund som är en blandning mellan chihuahaua och bichon frissé och den var bedårande, med vit fluffig päls och stora mörka ögon. Vi fick massor med fina blommor och vin och en tjej som är proffs inom krogbranschen hade med sig fikonmarmelad, små exklusiva dessertchokladbitar, en flaska vin och en liten burk honung med tryffelsmak i en förpackning av cellofan. Just marmeladen och honungen gjorde att ostarna blev helt fantastiska smaksensationer. Vi provade fyra olika sorters viner där det billigaste kostade 129:- och det dyraste 259:-. Slutligen fick alla testa en flaska Café som någon tagit med sig på nyårsafton, ett vin som smakar kaffe och choklad. De viner vi provade var Crozes-Hermitage Guigal, Finca el Puig, Tommasi Amarone, Bonterra Chardonnay. Jag tycker att det skulle vara kul om vi gör detta till en återkommande event, det blir så lättsamt och gott.
Därpå följde en ganska bra natt vad gäller sömn men vi kom ju inte i säng förrän tre-tiden och jag gick upp med hundarna vid åtta och sedan gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän efter 12 på dagen. Jag pratade med Eva och undrade om hon och Nisse kunde komma och äta middag. Borde ha pratat med henne mycket tidigare men som vanligt rusar tiden iväg och plötsligt är det ett nytt år. Efter en stund ringde Eva tillbaka och tackade ja. Jag bad Olle göra det där goda lammet med sås och potatis. Vi hade en mysig kväll och fick komma ifatt lite med vad som hänt sedan vi sågs sist ute på Rödlöga där Nisse och Eva har sitt sommarställe och där Nisses familj äger mycket mark på ön. De håller precis på att färdigställa ett nytt fint hus med utsikt över inloppet till Rödlöga. Vi satt och pratade om ditt och datt tills klockan var över ett.
Inatt var en jobbig natt, Soleil har ont och kom och väckte mig. Jag gick omkring och höll henne och sedan gick vi ut i den iskalla natten så att hon och Shi-Mi kunde få kissa. Sedan fick de lite mat. Jag låg en stund på golvet vid Soleil. Sedan lyfte jag upp henne till min säng och Shi-Mi kröp in under täcket bredvid mig. Olle och jag vaknar för andra morgonen i rad till ett tomt hus. Ett nytt liv har börjat.
När jag kom hem började jag så sakteliga göra klart för kvällen då vi skulle ha lite folk på ost och vin. Tände ett ton ljus och ställde fram och dukade. Vid åtta började alla komma. Jag upptäckte att jag räknat med att vi skulle bli totalt fjorton men hade räknat fel så vi blev tolv. En otroligt trevlig afton följde. Ett av paren hade med sig sin lilla hund som är en blandning mellan chihuahaua och bichon frissé och den var bedårande, med vit fluffig päls och stora mörka ögon. Vi fick massor med fina blommor och vin och en tjej som är proffs inom krogbranschen hade med sig fikonmarmelad, små exklusiva dessertchokladbitar, en flaska vin och en liten burk honung med tryffelsmak i en förpackning av cellofan. Just marmeladen och honungen gjorde att ostarna blev helt fantastiska smaksensationer. Vi provade fyra olika sorters viner där det billigaste kostade 129:- och det dyraste 259:-. Slutligen fick alla testa en flaska Café som någon tagit med sig på nyårsafton, ett vin som smakar kaffe och choklad. De viner vi provade var Crozes-Hermitage Guigal, Finca el Puig, Tommasi Amarone, Bonterra Chardonnay. Jag tycker att det skulle vara kul om vi gör detta till en återkommande event, det blir så lättsamt och gott.
Därpå följde en ganska bra natt vad gäller sömn men vi kom ju inte i säng förrän tre-tiden och jag gick upp med hundarna vid åtta och sedan gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän efter 12 på dagen. Jag pratade med Eva och undrade om hon och Nisse kunde komma och äta middag. Borde ha pratat med henne mycket tidigare men som vanligt rusar tiden iväg och plötsligt är det ett nytt år. Efter en stund ringde Eva tillbaka och tackade ja. Jag bad Olle göra det där goda lammet med sås och potatis. Vi hade en mysig kväll och fick komma ifatt lite med vad som hänt sedan vi sågs sist ute på Rödlöga där Nisse och Eva har sitt sommarställe och där Nisses familj äger mycket mark på ön. De håller precis på att färdigställa ett nytt fint hus med utsikt över inloppet till Rödlöga. Vi satt och pratade om ditt och datt tills klockan var över ett.
Inatt var en jobbig natt, Soleil har ont och kom och väckte mig. Jag gick omkring och höll henne och sedan gick vi ut i den iskalla natten så att hon och Shi-Mi kunde få kissa. Sedan fick de lite mat. Jag låg en stund på golvet vid Soleil. Sedan lyfte jag upp henne till min säng och Shi-Mi kröp in under täcket bredvid mig. Olle och jag vaknar för andra morgonen i rad till ett tomt hus. Ett nytt liv har börjat.
torsdag 1 januari 2009
Nyårsafton på Violstigen
Vädret var fint den sista dagen på året, klart och soligt och rimfrost på allt, det var vackert. Sofia har blivit förkyld också nu och jag är så ledsen för hennes skull. Hon säger att det säkert är var som helst ifrån, inte från mig. Men det är klart att det är jag som smittat henne. Själv har jag börjat få ont i bröstet och hostan är så jobbig så jag måste knipa samtidigt som jag hostar för att annars...
Började ordna för vår hummerbrunch. Olle ringde till tjejerna för att kolla när han skulle hämta dem. Jag kom på att jag skulle be Emilie ta med sig sin symaskin så att jag skulle kunna sy på spetsen på en klänning jag köpt som jag tycker är för kort. Jag gjorde slingor på utväxten i mitt hår och duschade och klädde mig och sedan dukade vi och ställde fram humrarna. Tjejerna kom och när alla tre är hemma är det fantastiskt. Och Emilie och Sara var på gott humör.
Sofia är den som räddat min sinnesstämning mången gång. I juli 2004 kom jag på att jag skulle åka med tjejerna på semester. Vi hade inga hundar för första gången på sjutton år och ingenting planerat så på kort varsel bestämde jag mig för att ta med tjejerna på en roadtrip till Mont Saint Michel som jag alltid drömt om att få se. Olle var tvungen att jobba så det skulle bara bli vi kvinnor i familjen. Sara och Enilie var inne i otroligt bitchiga humör och jag tänkte att det skulle göra dem lite gladare. Jag tog Volvon och hade inte ett enda hotellrum bokat. Körde rakt ner via bron från Malmö och ner på kontinenten. Sedan var vi på vägarna i två veckor och jag körde och körde och körde. Vi kom till St Malo och jag fick se Mont Saint Michel och det var väldigt kul. Sedan fick jag ett infall och vi tog världens dyraste färja till södra England och hälsade på min favoritkusin Debbie som bodde i Brighton. Där sov vi över en natt innan vi tog oss till andra delar av England. Debbie hade diffus smärta i magen och jag sa att hon måste gå till doktorn. När hon väl gjorde det visade det sig att hon hade magcancer. Hon dog i april 2005, jag saknar henne så.
Men tjejerna fick träffa henne hemma hos sig vilket de inte hade gjort förut, hon hade bara varit på besök hos oss i Sverige. Jag undrar ibland över de inklinationer som kommer över oss människor, vad de beror på och vad som händer när man inte följer dem. Jag är så tacksam över att jag tog med mig mina döttrar till min älskade Deborah.
Vi var med om en del äventyr under de två veckor vi gjorde vår roadtrip och vi shoppade loss ordentligt. Volvo stationsvagnen var bra packad med fri sikt bakåt när vi åkte från Violstigen. När vi åkte hem från Göteborg efter färja från Felixstowe så kunde jag inte se ut bakåt, det var bystfullt i bagageutrymmet och i vartenda skrymsle i bilen där man kunde pula in prylar. Vad jag skulle komma fram till var att Emsi och Sassa hade varit på ganska uselt humör under hela resan. Sassa kunde ta sina långa ben och trycka knäna in i framsätet när hon satt bak. Tjejerna turades om att sitta fram med mig och vara kartläsare. Det visade sig snabbt att Emilie var absolut bäst på att läsa kartan och ge vägintruktioner. Under två veckor så var de två yngsta jag fött fram ur min kropp stingsliga, tjuriga och allmänt ganska hopplösa. Jag kände mig som instängd i en liten yta med två små bomber färdiga att explodera eller kanske implodera, beroende på valt tillfälle. Men då hade jag ljuva Sofia, min lilla förstfödda svan. Hon sade kloka saker och hon tröstade mig och var en solstråle i den tunga atmosfären som skapades titt som tätt.
Väl hemkommen fick jag ryggskott efter att ha suttit och kört bil åtta timmar per dag fjorton dagar i sträck. Sofia satte ihop ett helt fantastiskt bildspel åtföljt av hennes anteckningar som hon suttit och plitat på under resans gång. Små extrakt ur dagarna som hjälper oss att minnas händelser som att Volvon blev påkörd av en kvinna bakifrån när vi stod och väntade på att ta oss in i en av alla de otaliga rondeller som finns i England. Eller att Sara hade feber när vi var i Stratford upon Avon. Och hur vi njöt av alla crepes vi tryckte i oss i St Malo... Mina fina döttrar.
Vi gav oss i kast med humrarna som inte var de bästa jag fått. Olle har skämt bort oss under flera år med färska, många gånger, svenska humrar. Nu hade vi tinade men det gick bra. Vi hade äkta champagne i lass och alla var på gott humör. Planen hade från början varit att Sofia skulle till Josefin och fira nyår och Emilie och Sara till Lucy. Men Sofia hade alltså blivit dålig och Emilie var inte kry ännu. Så Sara visade sin fantastiska klänning från Oasis för oss, hon var så snygg. Det var en svart nederdel slimmad i pennkjolsmodell och överdelen en ärmlös krämfärgad del med en stor dramatiskt vriden draperad lite rosettaktig feature. Hon är så snygg så att man inte kan fatta det. Tänk att hon är så lik mig som ung och tänk att jag kan ha sett ut något som hon... Fast inte så lång och tjusig.
Sara susade iväg och hennes äldre systrar stannade hemma och vi gjorde oss i ordning, Olle fixade middag. Bosse bus skulle komma på middag och vid 21 skulle granngänget dyka upp, var det bestämt. Stekt lammfilé och kokt potatis och sås, det smakade himmelskt. Ett gott rött vin. Mådde så bra. Sedan ordnade jag igång soppkokaren som är en mycket praktisk sak som jag köpt på Martin Ohlson som Olle fick för några födelsedagar sedan. Den rymmer 10 liter soppa som hålls varm i ett vattenbad och så är det ett lock med en slev i. Man ser dem oftast på sushibarer där misosoppan brukar vara. Bosse som är stark som en oxe fick uppdraget att öppna de enorma gulaschsoppsburkarna. Sedan flera timmar började man kunna se fyrverkier över hela regionen och smällare (dessa jävla smällare som borde förbjudas) hördes kontinuerligt.
De två nioarmade ljusstakarna med böhmiska kristaller (mycket bling bling) stod tända och allt var mysigt. Grannarna började dyka upp och alla satt och pratade och minglade och drack och livet kändes gott. Staffan hade som planerat med sig en stor fyrverkerilåda och sedan hade även Mikko med sig en. Vi samlades några minuter innan tolvslaget på altanen, jag delade ut plastchampagenglas till alla och alla korkade upp sina flaskor. Inne i stan, i hela grannskapet, över hela Värmdölandet och utåt mot havsbandet, överallt syntes och hördes fyrverkier. Emilie med otroligt snyggt målade ögon och Sofia med sin rosenhy, båda så vackra så jag kan inte fatta att jag och Olle har skapat dem, stod på vår sovrumbalkong ovanför oss alla. Kaj kunde inte låta bli, han gick upp till dem och jag vill ju inte att någon utomstående ska gå upp till vårt sovrum för det är totalt kaos med tusen klädesplagg, Olles dataprylar och miljoner böcker. Det skiter ju han i så det var väl OK då. Det ÄR en ännu mer enastående utsikt därifrån också.
Gubbarna (Mikko och Staffan) eller grabbarna (Mikko och Staffan) satte igång de två lådorna efter varandra och det var helt magnifikt, vi stod som mitt inne i fyrverkerierna, det var fantastiskt! Vi tjöt och oade och aade och stojade. Alla kramades och önskade varandra gott nytt och vi skålade och drack. Sedan drog vi oss inomhus igen och vi började äta av soppan som verkligen gjorde succé. Creme fraiche och ost, bröd och vin eller öl till. Alla var toppennöjda. Och flera ville låna soppvärmaren vid tillfälle. Vi kom i säng vid 03.00. Bosse fick inte tag i någon taxi så han sov över.
Så blev det då 2009. Ett år jag ser fram emot med stor förväntan och förundran. Happy New Year!
Började ordna för vår hummerbrunch. Olle ringde till tjejerna för att kolla när han skulle hämta dem. Jag kom på att jag skulle be Emilie ta med sig sin symaskin så att jag skulle kunna sy på spetsen på en klänning jag köpt som jag tycker är för kort. Jag gjorde slingor på utväxten i mitt hår och duschade och klädde mig och sedan dukade vi och ställde fram humrarna. Tjejerna kom och när alla tre är hemma är det fantastiskt. Och Emilie och Sara var på gott humör.
Sofia är den som räddat min sinnesstämning mången gång. I juli 2004 kom jag på att jag skulle åka med tjejerna på semester. Vi hade inga hundar för första gången på sjutton år och ingenting planerat så på kort varsel bestämde jag mig för att ta med tjejerna på en roadtrip till Mont Saint Michel som jag alltid drömt om att få se. Olle var tvungen att jobba så det skulle bara bli vi kvinnor i familjen. Sara och Enilie var inne i otroligt bitchiga humör och jag tänkte att det skulle göra dem lite gladare. Jag tog Volvon och hade inte ett enda hotellrum bokat. Körde rakt ner via bron från Malmö och ner på kontinenten. Sedan var vi på vägarna i två veckor och jag körde och körde och körde. Vi kom till St Malo och jag fick se Mont Saint Michel och det var väldigt kul. Sedan fick jag ett infall och vi tog världens dyraste färja till södra England och hälsade på min favoritkusin Debbie som bodde i Brighton. Där sov vi över en natt innan vi tog oss till andra delar av England. Debbie hade diffus smärta i magen och jag sa att hon måste gå till doktorn. När hon väl gjorde det visade det sig att hon hade magcancer. Hon dog i april 2005, jag saknar henne så.
Men tjejerna fick träffa henne hemma hos sig vilket de inte hade gjort förut, hon hade bara varit på besök hos oss i Sverige. Jag undrar ibland över de inklinationer som kommer över oss människor, vad de beror på och vad som händer när man inte följer dem. Jag är så tacksam över att jag tog med mig mina döttrar till min älskade Deborah.
Vi var med om en del äventyr under de två veckor vi gjorde vår roadtrip och vi shoppade loss ordentligt. Volvo stationsvagnen var bra packad med fri sikt bakåt när vi åkte från Violstigen. När vi åkte hem från Göteborg efter färja från Felixstowe så kunde jag inte se ut bakåt, det var bystfullt i bagageutrymmet och i vartenda skrymsle i bilen där man kunde pula in prylar. Vad jag skulle komma fram till var att Emsi och Sassa hade varit på ganska uselt humör under hela resan. Sassa kunde ta sina långa ben och trycka knäna in i framsätet när hon satt bak. Tjejerna turades om att sitta fram med mig och vara kartläsare. Det visade sig snabbt att Emilie var absolut bäst på att läsa kartan och ge vägintruktioner. Under två veckor så var de två yngsta jag fött fram ur min kropp stingsliga, tjuriga och allmänt ganska hopplösa. Jag kände mig som instängd i en liten yta med två små bomber färdiga att explodera eller kanske implodera, beroende på valt tillfälle. Men då hade jag ljuva Sofia, min lilla förstfödda svan. Hon sade kloka saker och hon tröstade mig och var en solstråle i den tunga atmosfären som skapades titt som tätt.
Väl hemkommen fick jag ryggskott efter att ha suttit och kört bil åtta timmar per dag fjorton dagar i sträck. Sofia satte ihop ett helt fantastiskt bildspel åtföljt av hennes anteckningar som hon suttit och plitat på under resans gång. Små extrakt ur dagarna som hjälper oss att minnas händelser som att Volvon blev påkörd av en kvinna bakifrån när vi stod och väntade på att ta oss in i en av alla de otaliga rondeller som finns i England. Eller att Sara hade feber när vi var i Stratford upon Avon. Och hur vi njöt av alla crepes vi tryckte i oss i St Malo... Mina fina döttrar.
Vi gav oss i kast med humrarna som inte var de bästa jag fått. Olle har skämt bort oss under flera år med färska, många gånger, svenska humrar. Nu hade vi tinade men det gick bra. Vi hade äkta champagne i lass och alla var på gott humör. Planen hade från början varit att Sofia skulle till Josefin och fira nyår och Emilie och Sara till Lucy. Men Sofia hade alltså blivit dålig och Emilie var inte kry ännu. Så Sara visade sin fantastiska klänning från Oasis för oss, hon var så snygg. Det var en svart nederdel slimmad i pennkjolsmodell och överdelen en ärmlös krämfärgad del med en stor dramatiskt vriden draperad lite rosettaktig feature. Hon är så snygg så att man inte kan fatta det. Tänk att hon är så lik mig som ung och tänk att jag kan ha sett ut något som hon... Fast inte så lång och tjusig.
Sara susade iväg och hennes äldre systrar stannade hemma och vi gjorde oss i ordning, Olle fixade middag. Bosse bus skulle komma på middag och vid 21 skulle granngänget dyka upp, var det bestämt. Stekt lammfilé och kokt potatis och sås, det smakade himmelskt. Ett gott rött vin. Mådde så bra. Sedan ordnade jag igång soppkokaren som är en mycket praktisk sak som jag köpt på Martin Ohlson som Olle fick för några födelsedagar sedan. Den rymmer 10 liter soppa som hålls varm i ett vattenbad och så är det ett lock med en slev i. Man ser dem oftast på sushibarer där misosoppan brukar vara. Bosse som är stark som en oxe fick uppdraget att öppna de enorma gulaschsoppsburkarna. Sedan flera timmar började man kunna se fyrverkier över hela regionen och smällare (dessa jävla smällare som borde förbjudas) hördes kontinuerligt.
De två nioarmade ljusstakarna med böhmiska kristaller (mycket bling bling) stod tända och allt var mysigt. Grannarna började dyka upp och alla satt och pratade och minglade och drack och livet kändes gott. Staffan hade som planerat med sig en stor fyrverkerilåda och sedan hade även Mikko med sig en. Vi samlades några minuter innan tolvslaget på altanen, jag delade ut plastchampagenglas till alla och alla korkade upp sina flaskor. Inne i stan, i hela grannskapet, över hela Värmdölandet och utåt mot havsbandet, överallt syntes och hördes fyrverkier. Emilie med otroligt snyggt målade ögon och Sofia med sin rosenhy, båda så vackra så jag kan inte fatta att jag och Olle har skapat dem, stod på vår sovrumbalkong ovanför oss alla. Kaj kunde inte låta bli, han gick upp till dem och jag vill ju inte att någon utomstående ska gå upp till vårt sovrum för det är totalt kaos med tusen klädesplagg, Olles dataprylar och miljoner böcker. Det skiter ju han i så det var väl OK då. Det ÄR en ännu mer enastående utsikt därifrån också.
Gubbarna (Mikko och Staffan) eller grabbarna (Mikko och Staffan) satte igång de två lådorna efter varandra och det var helt magnifikt, vi stod som mitt inne i fyrverkerierna, det var fantastiskt! Vi tjöt och oade och aade och stojade. Alla kramades och önskade varandra gott nytt och vi skålade och drack. Sedan drog vi oss inomhus igen och vi började äta av soppan som verkligen gjorde succé. Creme fraiche och ost, bröd och vin eller öl till. Alla var toppennöjda. Och flera ville låna soppvärmaren vid tillfälle. Vi kom i säng vid 03.00. Bosse fick inte tag i någon taxi så han sov över.
Så blev det då 2009. Ett år jag ser fram emot med stor förväntan och förundran. Happy New Year!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)