Fyra dagar "floating"

Har haft fyra dagar med ledighet som tyvärr inte kunde åtnjutas helt eller användas effektivt på grund av att jag varit sjuk. På måndagen hade jag en träff med två andra kvinnor på fiket utanför kommunhuset eftersom vi skulle prata valberedning för Rädda barnen. På eftermiddagen började jag känna av en molande värk i ryggen kring njurtrakten. Vi hade våra goda vänner Peter och Fia på middag och då tilltog värken.

Tisdagen häckade jag hemma och hade 38 graders feber. Pappa Clive tittade över, jag kände verkligen medlidande, han har gått ner åtta kilo. Det behövs men det är oroväckande om det inte kommer sig av enträget arbete utan av total avsaknad av matlust. han såg lite sliten ut men var på gott humör. Vi drack kaffe och pratade om ditt och datt.

Onsdagen kände jag mig fortfarande inte bra men ringde för sent till vårdcentralen så läkartiderna var slut. Pratade med en vänlig distriktssköterska som sa att jag borde ringa åtta nästa morgon. Emilie ville ha över sina Timberlandstövlar så jag tog en tur bort till Kärrtorp och tog med mig en lampa, Emis och Sassas stövlar, ett antal tallrikar och några djupa fat. Emilie visade Saras rum som såg ut som ett bombnedslag. Emilie är mycket bekymrad över tanken att flytta till Solna med Sara som är väldigt jobbig att leva med. Ringde Olle och pratade med honom om detta på vägen hem och hann precis vända för att åka till Gamla Stan och Papa Sisto där ledarskapsutvecklingsgruppen skulle träffas.

Vi hade bokat in det för väldigt länge sedan och även om jag hade feber så ville jag inte banga, det är inte så ofta vi hinner träffas. Gruppen består av åtta olika kvinnor från olika kommuner i länet som gått en utbildning i ledarskap tillsammans. Vi började tidigt i våras och ledaren var samtidigt vår coach i individuella coachningar. Det har varit helt suveränt och jag har utvecklats enormt rent personligen på grund av detta.

Vi träffades på Papa Sisto där jag hade bokat bord. Vi började prata om hur partiet framstår när Carl B är vår energitalesman och när Camilla tycker att vi ska ta bort rökstoppet från krogarna och Barbro med dödshjälp och Birgitta med vägran om sprutbyten i Stockholm. Och Jan som kommer med uttalanden som verkar helt verklighetsfrånvända...

Dödshjälp är en mycket komplex sak som jag är beredd att både försvara och förkasta. Ur det perspektiv som jag själv lever efter så är det självklart att jag ska få bestämma över mitt eget liv och då också min egen död. De aspekter som skam- och skuldbelägger självmord, inom till exempel religioner, tar jag bestämt avstånd från. Mitt eget liv bärs upp av tanken på att jag kan lämna det när jag själv vill. Allt i livet blir möjligt att stå ut med om man vet att man lämna det när man vill, så också själva levandet.

Så har jag också tänkt mig att jag inte vill vara ett kolli när jag blir gammal eller om jag drabbas av en olycka. Då ska jag kunna få dö om jag vill det. Men sedan har det hänt saker under livets gång som gjort att jag har luckrat upp denna totalt tvärsäkra inställning. En händelse med en äldre närstående som alltid sagt samma sak som jag och som fick en annan yngre närstående att ge ett löfte om att hjälpa med detta har förändrat mig. När denna äldre närstående blev mycket dålig så ville personen inte dö längre utan lyfte löftet från den yngre närstående. Jag blev mycket tagen av detta.

Man kan vara tvärsäker om hur man vill ha det när man är frisk och har alla rörelseförmågor och all frihet att göra vad som helst. Då kan man inte föreställa sig att livsgnistan skulle kunna finnas kvar om man förlorar kroppslemmar eller talförmåga eller syn eller vilka sinnen det nu kan vara. Viljan att leva är uppenbarligen mycket starkare än man någonsin kan ana. Så hur ska man säkra ett etiskt försvarbart agerande när det gäller dödshjälp? Hur kan den som ska ge hjälpen vara säker på att detta verkligen är vad den hjälptagande vill? Att anhöriga skulle få bestämma finner jag helt uteslutet, det är som att ge alla i en familj behörighet till mord.

Nej, eutanasi är komplicerat. Aktiv dödshjälp. I Sverige används passiv dödshjälp, det vill säga att man avslutar livsuppehållande åtgärder när någon redan är döende och koncentrerar sig på att döden ska vara smärtfri och värdig.

Jag har också ändrat mig därför att min mamma dog i mina armar av leukemi och hon ville leva ända in i det sista. Jag ville att hon skulle slippa smärta. Det fick hon inte helt. När hon låg medvetslös och jämrade sig när de hade ringt och sagt att det snart skulle vara över så frågade jag om hon inte kunde få mer smärtstillande. Då svarade de att det var upp till oss (min syster, min far och mig) att bestämma eftersom det definitivt skulle vara slut fortare då. Vi skulle alltså bestämma om min döende mamma skulle få slippa smärta eller inte. Jag tycker att det är fullständigt barockt av sjukpersonal att bete sig så. Än idag känns det som att jag/vi tog beslut som förkortade hennes liv snarare än att vi gjorde så att hon slapp lida. Jag tycker att det borde vara all hospis- och sjukvårdspersonals uppgift att ge döende människor ett smärtfritt och värdigt slut. Det är inte anhöriga som besitter kunskapen om hur detta ska ske.

Min lilla mamma fick dö hemma med sin familj omkring sig. Snart nio år senare är det svåraste av allt insikten att hon verkligen inte ville dö, hon var inte färdig med livet på långa vägar. Och då var hennes kropp som ett enda blåmärke. Därför finns det inget rätt eller fel med dödshjälp. Och eftersom det är oåterkallerligt så är det också vanskligt att lagföra om det. Det faktum att det bara är Holland, Belgien och delstaten Oregon i USA som tillåter det borde också visa att det är en oerhört svår fråga att ta ställning i. En sista orsak till att jag har ändrat min benhårda inställning är därför att jag gått kurs i palliativ vård där många människor, läkare och vårdpersonal berättade om hur de såg på detta. En professor höll utbildningen och det var mycket intressant.

Vi pratade också om sprutbyten som jag alltid tyckt är ett vettig sätt att arbeta på. Birgitta R är emot till tvåhundra procent. Jag förstår inte detta. Det är totalt oliberalt att vara EMOT. Vi ska skriva en motion. Sedan ska vi nog skriva om energikonsulting av något slag.

Vi pratade om en hel massa saker. Tyvärr var vi bara fem, tre hade fått förhinder. Men denna grupp är källa för mycket stöd och inspiration och jag är oerhört glad att få tillhöra den.

Vi åt gott även om min favoriträtt, och orsaken till att jag släpat dit gruppen, hade tagits bort från menyn. Det är pasta med päron och ost i, med en ljuvlig sås, den är att dö för, om jag får skämta till det efter det allvarsamma ämnet ovan. Febern kändes mer och mer och jag insåg att jag måste åka hem, men först tryckte jag i mig en pannacotta på vit choklad med kanel. Mmmmmm.

Imorse så ringde jag till vårdcentralen och fick en läkartid till tio. Mådde uselt. 38,5 på morgonen. Läkaren tittade i halsen och kände på min rygg och min mage. Jag låg ner och han nöp tag i magfettet och höll förstrött kvar en stund, gud så pinsamt! Själv var han spenslig, i fyrtioårsåldern och inte en gnutta fett någonstans, såg seg ut, säkert långdistanslöpare. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska vara lika stolt som alla indiskor över min mage, så what can I say? PROUD!

Det togs snabbsänka och urinprov och det var inget fel på njurarna, tack- och lov! Viruset har satt sig i musklerna. Vila och vätska. What a drag! Jag har varit sjuk den mesta av min lediga tid denna semester och det suger verkligen, jag hade så mycket att göra som jag aldrig hinner annars. Nu skjuts det upp - som vanligt! What's new, ey? Nu ska jag verkligen ta det lugnt så att jag blir frisk till på måndag för då sätter allt igång igen, riktigt ordentligt. Ska nu maila riksdagsledamoten Ulf Nilsson (fp förstås) som har varit väldigt snäll mot mig under alla år som jag varit aktiv i politiken, han är för sprutbyten och kan nog ge mig lite tips på skrivning till motionen.

Ett tecken

Har glömt att jag fick syn på en majestätisk syn när vi alla hade hummerbrunchen på nyårsafton - en havsörn kom flygande från Erstaviken rakt mot vårt hus och förbi. Vi fick se denna tillsammans, hela familjen på årets sista dag och efter att ha bott här i tjugofem år. Jag har sett örn förut här. Men detta var som ett tecken. Ett tecken som kan läsas som det naturliga att det blir fler havsörnar och de söker sig nya territorium. Men också att vi kanske alla kan få excellera i det som vi är bra på och sväva fritt allihopa hädanefter...

Familjen.
Nya konstellationer.
Nya grupperingar.
Nya tillhörigheter.

Ett nytt liv.

En helg utan några barn i huset - den första

Årets första dag flöt förbi utan dramatik. Röjning efter minglet kvällen/natten innan, kurande vid brasan, ett glas vin och god mat. Nästa morgon var jag otroligt trött och jag fick väcka Sofia som jag skulle köra till Umeåbussen som avgår från centralstationen i stan. Trafiken flöt bra så Sofia fick gott om tid att ta sig till gaten och jag slapp oroa mig för att vi inte skulle hinna. När jag kom hem igen lade jag mig och slumrade en kvart innan Nomi skulle komma över. Vi hade planerat att gå igenom hur man jobbar med folkpartiets hemsida eftersom även Nomi ska börja göra det också. Vid kvart i två började Emilie bli färdig för hemfärd så snart var vi på väg till Kärrtorp.

När jag kom hem började jag så sakteliga göra klart för kvällen då vi skulle ha lite folk på ost och vin. Tände ett ton ljus och ställde fram och dukade. Vid åtta började alla komma. Jag upptäckte att jag räknat med att vi skulle bli totalt fjorton men hade räknat fel så vi blev tolv. En otroligt trevlig afton följde. Ett av paren hade med sig sin lilla hund som är en blandning mellan chihuahaua och bichon frissé och den var bedårande, med vit fluffig päls och stora mörka ögon. Vi fick massor med fina blommor och vin och en tjej som är proffs inom krogbranschen hade med sig fikonmarmelad, små exklusiva dessertchokladbitar, en flaska vin och en liten burk honung med tryffelsmak i en förpackning av cellofan. Just marmeladen och honungen gjorde att ostarna blev helt fantastiska smaksensationer. Vi provade fyra olika sorters viner där det billigaste kostade 129:- och det dyraste 259:-. Slutligen fick alla testa en flaska Café som någon tagit med sig på nyårsafton, ett vin som smakar kaffe och choklad. De viner vi provade var Crozes-Hermitage Guigal, Finca el Puig, Tommasi Amarone, Bonterra Chardonnay. Jag tycker att det skulle vara kul om vi gör detta till en återkommande event, det blir så lättsamt och gott.

Därpå följde en ganska bra natt vad gäller sömn men vi kom ju inte i säng förrän tre-tiden och jag gick upp med hundarna vid åtta och sedan gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän efter 12 på dagen. Jag pratade med Eva och undrade om hon och Nisse kunde komma och äta middag. Borde ha pratat med henne mycket tidigare men som vanligt rusar tiden iväg och plötsligt är det ett nytt år. Efter en stund ringde Eva tillbaka och tackade ja. Jag bad Olle göra det där goda lammet med sås och potatis. Vi hade en mysig kväll och fick komma ifatt lite med vad som hänt sedan vi sågs sist ute på Rödlöga där Nisse och Eva har sitt sommarställe och där Nisses familj äger mycket mark på ön. De håller precis på att färdigställa ett nytt fint hus med utsikt över inloppet till Rödlöga. Vi satt och pratade om ditt och datt tills klockan var över ett.

Inatt var en jobbig natt, Soleil har ont och kom och väckte mig. Jag gick omkring och höll henne och sedan gick vi ut i den iskalla natten så att hon och Shi-Mi kunde få kissa. Sedan fick de lite mat. Jag låg en stund på golvet vid Soleil. Sedan lyfte jag upp henne till min säng och Shi-Mi kröp in under täcket bredvid mig. Olle och jag vaknar för andra morgonen i rad till ett tomt hus. Ett nytt liv har börjat.

Nyårsafton på Violstigen

Vädret var fint den sista dagen på året, klart och soligt och rimfrost på allt, det var vackert. Sofia har blivit förkyld också nu och jag är så ledsen för hennes skull. Hon säger att det säkert är var som helst ifrån, inte från mig. Men det är klart att det är jag som smittat henne. Själv har jag börjat få ont i bröstet och hostan är så jobbig så jag måste knipa samtidigt som jag hostar för att annars...

Började ordna för vår hummerbrunch. Olle ringde till tjejerna för att kolla när han skulle hämta dem. Jag kom på att jag skulle be Emilie ta med sig sin symaskin så att jag skulle kunna sy på spetsen på en klänning jag köpt som jag tycker är för kort. Jag gjorde slingor på utväxten i mitt hår och duschade och klädde mig och sedan dukade vi och ställde fram humrarna. Tjejerna kom och när alla tre är hemma är det fantastiskt. Och Emilie och Sara var på gott humör.

Sofia är den som räddat min sinnesstämning mången gång. I juli 2004 kom jag på att jag skulle åka med tjejerna på semester. Vi hade inga hundar för första gången på sjutton år och ingenting planerat så på kort varsel bestämde jag mig för att ta med tjejerna på en roadtrip till Mont Saint Michel som jag alltid drömt om att få se. Olle var tvungen att jobba så det skulle bara bli vi kvinnor i familjen. Sara och Enilie var inne i otroligt bitchiga humör och jag tänkte att det skulle göra dem lite gladare. Jag tog Volvon och hade inte ett enda hotellrum bokat. Körde rakt ner via bron från Malmö och ner på kontinenten. Sedan var vi på vägarna i två veckor och jag körde och körde och körde. Vi kom till St Malo och jag fick se Mont Saint Michel och det var väldigt kul. Sedan fick jag ett infall och vi tog världens dyraste färja till södra England och hälsade på min favoritkusin Debbie som bodde i Brighton. Där sov vi över en natt innan vi tog oss till andra delar av England. Debbie hade diffus smärta i magen och jag sa att hon måste gå till doktorn. När hon väl gjorde det visade det sig att hon hade magcancer. Hon dog i april 2005, jag saknar henne så.

Men tjejerna fick träffa henne hemma hos sig vilket de inte hade gjort förut, hon hade bara varit på besök hos oss i Sverige. Jag undrar ibland över de inklinationer som kommer över oss människor, vad de beror på och vad som händer när man inte följer dem. Jag är så tacksam över att jag tog med mig mina döttrar till min älskade Deborah.

Vi var med om en del äventyr under de två veckor vi gjorde vår roadtrip och vi shoppade loss ordentligt. Volvo stationsvagnen var bra packad med fri sikt bakåt när vi åkte från Violstigen. När vi åkte hem från Göteborg efter färja från Felixstowe så kunde jag inte se ut bakåt, det var bystfullt i bagageutrymmet och i vartenda skrymsle i bilen där man kunde pula in prylar. Vad jag skulle komma fram till var att Emsi och Sassa hade varit på ganska uselt humör under hela resan. Sassa kunde ta sina långa ben och trycka knäna in i framsätet när hon satt bak. Tjejerna turades om att sitta fram med mig och vara kartläsare. Det visade sig snabbt att Emilie var absolut bäst på att läsa kartan och ge vägintruktioner. Under två veckor så var de två yngsta jag fött fram ur min kropp stingsliga, tjuriga och allmänt ganska hopplösa. Jag kände mig som instängd i en liten yta med två små bomber färdiga att explodera eller kanske implodera, beroende på valt tillfälle. Men då hade jag ljuva Sofia, min lilla förstfödda svan. Hon sade kloka saker och hon tröstade mig och var en solstråle i den tunga atmosfären som skapades titt som tätt.

Väl hemkommen fick jag ryggskott efter att ha suttit och kört bil åtta timmar per dag fjorton dagar i sträck. Sofia satte ihop ett helt fantastiskt bildspel åtföljt av hennes anteckningar som hon suttit och plitat på under resans gång. Små extrakt ur dagarna som hjälper oss att minnas händelser som att Volvon blev påkörd av en kvinna bakifrån när vi stod och väntade på att ta oss in i en av alla de otaliga rondeller som finns i England. Eller att Sara hade feber när vi var i Stratford upon Avon. Och hur vi njöt av alla crepes vi tryckte i oss i St Malo... Mina fina döttrar.

Vi gav oss i kast med humrarna som inte var de bästa jag fått. Olle har skämt bort oss under flera år med färska, många gånger, svenska humrar. Nu hade vi tinade men det gick bra. Vi hade äkta champagne i lass och alla var på gott humör. Planen hade från början varit att Sofia skulle till Josefin och fira nyår och Emilie och Sara till Lucy. Men Sofia hade alltså blivit dålig och Emilie var inte kry ännu. Så Sara visade sin fantastiska klänning från Oasis för oss, hon var så snygg. Det var en svart nederdel slimmad i pennkjolsmodell och överdelen en ärmlös krämfärgad del med en stor dramatiskt vriden draperad lite rosettaktig feature. Hon är så snygg så att man inte kan fatta det. Tänk att hon är så lik mig som ung och tänk att jag kan ha sett ut något som hon... Fast inte så lång och tjusig.

Sara susade iväg och hennes äldre systrar stannade hemma och vi gjorde oss i ordning, Olle fixade middag. Bosse bus skulle komma på middag och vid 21 skulle granngänget dyka upp, var det bestämt. Stekt lammfilé och kokt potatis och sås, det smakade himmelskt. Ett gott rött vin. Mådde så bra. Sedan ordnade jag igång soppkokaren som är en mycket praktisk sak som jag köpt på Martin Ohlson som Olle fick för några födelsedagar sedan. Den rymmer 10 liter soppa som hålls varm i ett vattenbad och så är det ett lock med en slev i. Man ser dem oftast på sushibarer där misosoppan brukar vara. Bosse som är stark som en oxe fick uppdraget att öppna de enorma gulaschsoppsburkarna. Sedan flera timmar började man kunna se fyrverkier över hela regionen och smällare (dessa jävla smällare som borde förbjudas) hördes kontinuerligt.

De två nioarmade ljusstakarna med böhmiska kristaller (mycket bling bling) stod tända och allt var mysigt. Grannarna började dyka upp och alla satt och pratade och minglade och drack och livet kändes gott. Staffan hade som planerat med sig en stor fyrverkerilåda och sedan hade även Mikko med sig en. Vi samlades några minuter innan tolvslaget på altanen, jag delade ut plastchampagenglas till alla och alla korkade upp sina flaskor. Inne i stan, i hela grannskapet, över hela Värmdölandet och utåt mot havsbandet, överallt syntes och hördes fyrverkier. Emilie med otroligt snyggt målade ögon och Sofia med sin rosenhy, båda så vackra så jag kan inte fatta att jag och Olle har skapat dem, stod på vår sovrumbalkong ovanför oss alla. Kaj kunde inte låta bli, han gick upp till dem och jag vill ju inte att någon utomstående ska gå upp till vårt sovrum för det är totalt kaos med tusen klädesplagg, Olles dataprylar och miljoner böcker. Det skiter ju han i så det var väl OK då. Det ÄR en ännu mer enastående utsikt därifrån också.

Gubbarna (Mikko och Staffan) eller grabbarna (Mikko och Staffan) satte igång de två lådorna efter varandra och det var helt magnifikt, vi stod som mitt inne i fyrverkerierna, det var fantastiskt! Vi tjöt och oade och aade och stojade. Alla kramades och önskade varandra gott nytt och vi skålade och drack. Sedan drog vi oss inomhus igen och vi började äta av soppan som verkligen gjorde succé. Creme fraiche och ost, bröd och vin eller öl till. Alla var toppennöjda. Och flera ville låna soppvärmaren vid tillfälle. Vi kom i säng vid 03.00. Bosse fick inte tag i någon taxi så han sov över.

Så blev det då 2009. Ett år jag ser fram emot med stor förväntan och förundran. Happy New Year!

Allergisk mot att vara frisk

En väldigt trevlig person som jag känner påpekade att jag verkar vara allergisk mot att vara frisk denna höst. Jag tycker att det var ganska fiffigt hävdat.

Låg i två dagar och försökte "läka". Idag hade jag fått nog. Sofia och jag åkte först till Nationalmuseum och såg Lura ögat - Trompe l'oeile. Det var ungefär som förväntat. Sedan gick vi till Moderna och åt lunch. Utställningen med Max Ernst alster var imponerande. Han bytte kvinnor ett antal gånger genom livet och han målade verkligen häftigt.

Hemvägen tog vi via Sickla för att kolla mellandagsrean. Jag lyckades få med mig tre klänningar. En Odd Molly - jipppeeee.

Vi var rätt trötta vid det laget så någon bio blev det inte. Jag är som han i reklamen med nässpray, jag snyter upp ett ton papper hela tiden, skitjobbigt.

Ska inte gnälla, jag känner mig ganska harmonisk. Jag ser framför mig ett år när jag verkligen rensar upp och röjer och möblerar om och fräschar till och älskar Olle på alla möjliga sätt och ger bort böcker och tar bort oanvända kläder och ger tjejerna smycken som jag inte använder osv. Förberedelser till ett nytt liv.

Inte nyårslöften, detta kommer sig helt naturligt av att döttrarna försvinner med alla klädhögar och skaparalster. Kanske vi ska skaffa badkar efter alla år som goda miljövänliga duschmänniskor? Vi får ju kommunalt VA så småningom...

Ja, 2009 blir spännande. Jobba hårt, älska hårt, leva hårt, WONDERFUL! Imorgon ska vi ha hummerbrunch med champagne, hela familjen samlad. Sedan ska tjejerna fira på annat håll och vi har granngänget på supé och raketer.

I will be back.

Episk film

Australia var helt underbar - episk, storslagen, estetisk och romantisk. Alla individer var klart definierade - skurken var skurk, hunken hunk och det magiska magiskt samt kärleken stor. Vi njöt alla åtta, min syster, diverse av barnens kusiner, en dotter, en make och jag själv. Hugh Jackman I love you!

På eftermiddagen började jag känna av förkylningen som börjat spira sedan morgonen och natten blev fruktansvärd med feber, nysattacker, hostningar, otroligt ont i halsen, svullna ögon, värkande huvud, körtlar och öron. Jag gick upp tre och gjorde tre koppar mintte med honung efter varandra samtidigt om jag började läsa Sue Graftons senaste. Jag mådde verkligen pyton och det var mycket svårt att sova. Vid femtiden gick jag i alla fall tillbaka och lade mig. Idag har jag legat mest hela dagen och försökt låta det hela bara passera men det är inte lätt. Jag blir nästan aldrig förkyld.

Soleil är fortsatt stoisk och Shi-Mi uppspelt, de gillar att vara nyklippta tror jag. Emilie ringde och var frustrerad över sin syster som inte är drömlik att bo med. Det kommer inte att bli lätt för dem att fortsätta på detta vis. Det handlar om massor med olika saker som städning, ekonomi och hushållets gemensamma kyl där maten inte är gemensam. Jag tror inte att det är så bra att Sara hänger med till Solna, jag tycker att Emilie ska flytta dit själv.

Svärfar Gunnar ringde och tackade för grönkålen och skinkan och sa att det hade smakat gott. Man kan köpa en hel stor låda med grönkål och när man repar den och kokar den så blir det bara pyttlite kvar, det formligen smälter bort. Jag gör det varje år för att det är tradition på Olles sida av familjen och svärmor Barbro gjorde det alltid förr innan hon fick sin stroke. Maria gör det tydligen inte. Kanske är det bara Olle av de tre som verkligen gillar denna halländska sed?

Jag vill hinna gå på mer bio innan ledigheten är slut och jag vill hinna gå på Tromp d´Oeil på Nationalmuseum "lura ögat". Lena säger att det finns även bra utställningar på Kulturhuset. Tänkte att tjejerna vill komma till IKEA en sväng också. Hoppas att mitt eländiga tillstånd går över fort, har fått en massa goda råd från FB-vänner som jag ska använda. De flesta har jag hört förut utom värme och omtanke. Det var gulligt.

Tilltäppt. :-(

Julafton - juldagen - annandagen - så blev de!

Julaftonens morgon gick jag ut som vanligt med hundarna. Satte sedan en färs för att göra köttbullar. Satte en deg för att göra fler lussekatter eftersom Emilie älskar dem så mycket.

Jag har utvecklat bakandet av lussekatter till perfektion. Alltid extra smör i spadet och en deciliter extra socker samt ett ägg. Därefter ska degen vara väldigt kladdig när den ska jäsa. Mjölet som behövs för att göra en blank, klibbfri och fin deg ska tillsättas när den första jäsningen är klar! Sedan är det bara att baka ut två plåtar katter (ska jäsa en liten stund till innan de åker in i ugnen) som blir perfekta, lätta, fluffiga och inte alls torra. I am so good! DE är så goda! :-)

Jag kollade med tjejerna vilken tid jag skulle hämta dem och sedan åkte jag till Kärrtorp som vi bestämt. Fick sitta och vänta på att de skulle komma ut till bilen i tio minuter. Tänkte att vi skulle stanna till på NU Hemköp för att handla in sådant som de kunde vara sugna på eller om de kom på att jag glömt något. Emilie satt kvar i bilen på parkeringen medan jag och Sara gick in. Hon ville ha glass och youghurt för sin nyopererade hals . Hon lät fortfarande tjock i halsen och sa att hon hade ont. Vi lyckades samla ihop till två kassar blandat innan vi gick tillbaka till bilen. Väl hemma så gjorde jag klar grönkålen (Olles favorit), köttbullarna, skinkan, sillen, potatisen, ost osv. Tjejerna hjälpte till lite halvhjärtat att duka. Väl vid bordet så säger Emilie: Var är julvörten? Oj, den har jag inte kommit ihåg att köpa i år, den brukar ingen vilja ha... Emilie gjorde en sur snipmunsmin och sa: Det enda jag vill ha är skinka och julvört!

Jag kände hur trött och ledsen och uppgiven jag blev. Det stod mig upp i halsen, detta med individer omkring mig som bara ska ha och ha och bli vårdade hela jävla tiden. Vem frågar mig vad JAG vill ha? Det vällde liksom fram inom mig, och jag gissar att vi är många kvinnor vid alla Sveriges julbord som tyvärr får samma känsla genom kropp och själ. Kanske även män, där sådana anammar rollen av att fixa och ordna inför helgerna. Nå, jag vände mig till Olle och sa: Nästa år ska vi nog fira jul någon annanstans...

Emilie skärpte till sig och resten av kvällen var lugn och trevlig, vi kollade Arn som Olle hade köpt. Sara och Emilie ville åka hem till Kärrtorp så de tog bussen sent. På tidig morgon ringde sedan Emilie och berättade att Sara blött ymnigt ur halsen och att de ringt efter ambulans. Jag kunde inte somna om utan ringde efter en stund för att kolla läget. De gav Sara dropp och skulle behålla henne inne på observation ett dygn. (Andra personen i denna familj som får dropp inom en månad efter varandra, hm)

Juldagens morgon tog jag mig några lussekatter och en kopp kaffe och kollade ut över den vackra Erstaviken. Tog fram kalkonen ur kylen och preparerade den. In i ugnen och började ta tid. Rensade brysselkålen och städade undan. Pappa Clive hade inte ändrat sig, han skulle inte komma på någon kalkonmiddag utan häcka hemma. Det övergår mitt förstånd hur han tänker och fungerar. Hur kan det komma sig at tman inte förstår sitt eget kött och blod?

Tände ljus och dukade och donade. Emilie åkte hem från Karolinska där Sara hamnat och ville inte heller komma eftersom hon inte heller är riktigt kry, genomförkyld. Slutligen kom Karin med Daniel och Jakob och sin man Lasse. Vi drack en pava franskt för 200:- som var himla gott. Männen drack något urstarkt öl vilket verkade glädja dem.

Jag höll på och brottades lite med kalkonen och till sist hade jag silat och gjort sås och kalkonen var trancherad och vi satte oss till bords. Vi hade väldigt trevligt, pojkarna var lugna och glada och allt var gott. Sedan åt vi godis, drack kaffe och ingen ville ha Marängsuissen som jag hade planerat, så mätta var vi. Vi lekte charader och Daniel och Jakob fick hitta på olika saker. Ett ord som Daniel absolut ville att jag skulle skriva på en lapp var "huligan". Var han nu hade fått det ifrån... Allt som allt så var det en mycket trevlig dag trots att jag oroade mig både för lilla Sara och gamle pappa Clive.

Annandagen gick jag upp tidigt som vanligt med hundarna och sedan en liten frukost varefter jag stöp i säng igen. Det är härligt att gosa med Olle utan stress. Jag var iskall och han fick värma mig på fler än ett sätt.

Jag vaknade igen med ett ryck kvart över tio. Jag hade stämt träff med Lena på Tyresö kyrka där det skulle vara konsert och mässa. Jag går aldrig i kyrkan eftersom jag inte är troende, men kultur av alla slag passar så bra i kyrkorummet så jag ville gärna gå på detta. Kastade mig upp och klädde på mig i rasande fart och Sofia och jag gick med hundarna i sällskap till kyrkan och sedan skulle hon gå vidare hem med dem själv. Jag kom in i kyrkan fem i elva och det skulle börja elva. Kyrkan var bystfull. Jag gick nästan ända fram till främsta bänkraderna innan jag fick syn på Lena och hennes mamma. De hade tacknämligt hållit en plats åt mig. Sedan satt jag och njöt en timme av Tyresö kammarkör och solosång av Viktoria Palmer och trumpetspelande av Stig Persson. Mathias Kjellgren var dirigent och spelade orgel och piano. Det var massor av fina julsånger. Bland andra sjöng Viktoria en underbar och för hennes mezzo passande engelsk sång som hette Lullay the little tiny child. Den fick mig att börja tänka på negro spirituals och vemodiga och sorgsna sjungande kvinnor med svåra livsöden.

Lena och hennes mor åkte åt sitt håll och jag vandrade hem via kyrkogården och mammas grav. Där rafsade jag bort lite torra löv och tänkte att det är märkligt hur det sitter så djupt rotat att: Jag måste slå en signal till mamma och berätta för henne... nej visst, hon finns inte sedan åtta år tillbaka, snart nio. Märkligt.

Väl hemma mötte mig Sofia i dörren och berättade att det hade kommit en bil och hundarna hade trasslat och Sofia hade taget ett felsteg och trampat på Soleil och nu kunde Soleil inte stödja sig på foten. Jag kände efter och det var rejält svullet samt - av! Jag blev så trött. Men jag tog med mig Soleil till Bagarmossens djursjukhus och hon var så stoisk. Hon kräktes i bilen, tur nog på handuken jag lagt henne på. Hon viftade på svansen åt alla människor och djur hon såg. När vi vägde in henne visade det sig att hon vägde hela 3,65 kilo! Hon borde väga lite mindre, shouldn't we all? På tal om vikt så har pappa gått ner fem kilo vilket oroar honom. Men han skulle kunna gå ner trettio utan att det märktes...

Medan vi väntade på att få komma in för behandling kom det in ett par med en varg. Tyckte jag. Det var en mycket vacker hund som jag hade kunnat svära på hade vargblod. Så jag frågade förstås. Mycket riktigt, hon var hälften varg. De hade med sig en vuxen dotter också och alla vill gärna berätta om denna enastående varelse som inte skällde, väldigt sällan visade tillgivenhet och som inte hade revirkänsla alls. Dessutom stack den aldrig från hemmet. Den hade järnkoll på månen och allt som rör sig på skyn. De tyckte att Soleil var söt trots att hon var så oklippt och påpekade att vi var lite lika varandra, jag och Soleil. Hm, hur skulle man tolka det? :-)

Soleil blev röntgad och det visade sig att två ben i foten var av. Jag hade bett om råd vad gäller Soleil och hennes avsaknad av rumsrenhet. Det verkade inte som att veterinären kunde tänka sig alls att det har med något fysiskt att göra. Det är snarare hennes bakgrund, att hon kommer från kanske nerviga gener och Hundstallet. Men Soleil är rent kynnesmässigt den trevligaste hund vi någonsin haft. Hon är helcool, alltid glad, skäller inte utom när Shi-Mi skäller och hetsar, inte hoppig, inte spattig, bara cool och genomsnäll. Jag kan inte förmå mig att tänka tanken att behöva avliva henne bara för att hon inte kan lära sig att kissa ute... men det är ju äckligt och det förstör golven.

Hon fick sin fot omlagd och sedan ska vi tillbaka om två veckor för en ny röntgen. Det gick på 3600:-!!! Jag blir galen!

Jag skulle hälsa på när alla skulle samlas för att fira Barbros födelsedag på Björkbacken. Svärmor är så gullig men det är tungt för henne att sitta uppe länge. Jag ville bara ta vägen förbi eftersom alla skulle ses vid fyra. Jag åkte in till parkeringshuset vid ICA eftersom jag var tidig och köpte nio damtidningar på grund av ren deppighet för allt elände som verkar hända hela tiden nu. Sedan gick jag med lilla Soleil till Björkbacken där det inte fanns en själ. Tvärtomt. Sofia kom efter några minuter och Olle släntrade efter. Jag blev så dyster till sinnes att det rann över och jag sa att jag inte tänkte vänta, speciellt om de inte visste om någon pizza hade beställts till mig! (Jag var glupande hungrig eftersom jag inte hunnit äta lunch på grund av snabb resa med Soleil till djursjukhuset.)

Jag gick därifrån och åkte hem. Lilla Soleil och jag och Shi-Mi gosade hemma. Jag gjorde te och tog några köttbullar, satte på TV:n och började beta av lasset med damtidningar. Jag vet inte varför denna inklination kommer över mig ibland att jag måste läsa en damtidning... De är så ytliga och man bläddrar igenom dem på en sekund, känns det som. Men det var horoskopen för 2009 och bling-bling och kläder som lockade denna gång. Mitt sinnelag var milt uttyckt inte det gladaste. Alla horoskopen visade att jag kommer göra ett kanonår rent arbetsmässigt (Skorpionerna) men resten var det inte så mycket bevänt med. I juni kommer jag att ha en svacka (no kidding, är det semestertider då eller?) annars rullar det på. Sista tidningen jag läste var Damernas Värld. På sidan tjugofyra var den: Emilies illustration för vinterkollektionen av Lars Wallins make-up. Helt fantastiskt vacker. Hennes andra illustration för honom. So proud!

Började klippa av Soleil allt hår. Det bildades ett stort berg av hår på golvet. Hon blev jätte söt! Sedan kom Olle hem. Sofia skulle umgås med kusin Josefin och sova över hos henne. Jag började klippa Shi-Mi. Hon blev också jätte söt! Och det bildades ett lika stort berg av hår på golvet av hennes hår också. Tur att dessa hundar inte fäller, det är verkligen en välsignelse!

Kvällen flöt på. Soleil var lugn och vi hjälpte henne upp och ner ur fåtöljerna och våra knän. Sent började en film som hette Snowcake med Sigorney Weaver och Allan Rickman. Den var suveränt bra. Den slutade halvtre på natten.

I morse läste jag att Ålidhem i Umeå brunnit så jag messade till Sofia eftersom hennes studentbostad är där. Hon kollade på nätet och tack- och lov så var det inte hennes hus utan det bredvid, men det var bra nära. Läskigt.

För en stund sedan fick jag ett utbrott för Olle ställde vänligt fram en kopp kaffe till mig och jag skulle flytta på alla tidningar för att han skulle kunna sätta sig och äta och då välte kaffet över hela bordet och över min blå yllekappa som hängde på en stol bredvid bordet. Utbrottet kom inte då utan efter en stund när Olle var dum och sa att jag skyllde på honom för att jag var klumpig. Min teori var att han kunde frågat om jag verkligen vill ha kaffet just där och då. Så jag kastade resten av kaffet i koppen med koppen i en båge genom rummet vilket fick till sin konsekvens att jag stänkte ner min fina fårskinnsmockakappa från Glasgow med kaffe och koppjäveln gick inte sönder vilket jag planerat eftersom det är ljuvligt med krossat porslin för att lugna ner nerverna och ilskan. Kan Paul som jag reste till Indien ha läst av mig så rätt när han kallade mig för dramaqueen? Skulle jag? Va?

Detta är min julhelg. Jag känner att det är mycket som håller på att förändras i mitt liv. De närmaste åren kommer inte jularna se ut så här. Först om eller när vi får barnbarn kanske de där julejularna komma tillbaka. Jag tycker att allt är en smula hysteriskt. Kan man inte få vara ifred lite? Tomten ter sig nästan pervers ibland i mina ögon. I synnerhet i dessa kristider. Bort med fanstyget, märker han inte hur jobbigt alla har det för att få ihop till hans förbaskade förmenta paket att fylla säcken med? Vi har inte det problemet, tjejerna får lite klappar men vi vuxna ger inte till varandra i familjerna.

Om någon timme ska vi gå ett gäng och se Australia. Så jag kanske borde hoppa in i duschen...
Himlen över Erstaviken är rosa så jag hoppas på en vacker dag imorgon.