Kontakten med "medborgarna"

Lunchade med coachen igår på Grodan, försökte få tag på älskade väninna Iréne som ju arbetar i andra Hötorgsskarapan men som dessvärre inte var anträffbar. Sedan stressigt till lokalen för att hämta pumptermos och kaffebägare för att ha vårt Liberala Café vid inomhustorget i centrum där vi hade planerat att bjuda på glögg och pepparkakor. I kommunhuset används inga kokplattor utan man ställer oftast diskstället över de två som eventuellt kunde brukats. På plan tre såg jag att plattorna var fria men där fanns inga kastruller. Svetten rann nerför ryggen på mig där jag sprang mellan våningarna för att hitta kärl att värma glögg i och plattor som kunde nyttjas. Sedan kom Mats Larsson och vi vandrade ner med mitt campingbord som jag aldrig använt fastän jag måste köpt det för fem år sedan - bra att ha grej - och så ställde vi oss på vår anvisade plats.

Det kom inte fram så många under den en och en halva timme vi stod där, men det var trevligt. En pappa till en tjej som gick i Saras klass som är brandman i Tyresö sedan trettiotre år kom fram. Jag frågade om hjärt-lungräddning som ändrats två gånger under de två gånger jag gått och lärt mig. Det skulle vara två inblåsningar och femton kompressioner fram tills nyligen. Nu är det ändrat till två inblåsningar och trettio kompressioner! Tur att jag frågade. Han berättade om det projekt jag hört talas om redan tidigare där man har utrustning även i de mindre brandbilarna för att hjälpa till vid hjärtsvikt och infarkter. Men han sa också att chansen att man hinner bli räddad är mycket liten. Han berättade om sin egen begynnande trötthet i yrket och om de unga män som nu börjar på brandstationen som är heltaggade och tända och vill att det ska hända saker hela tiden.

Sedan kom Ulla Hoffman, tidigare partiledare för vänsterpartiet, och vi småpratade en stund.

Därefter kom Ann Näfver, vår fantastiska och oerhört begåvade metodutvecklare. Ann berättade att vi med spänning väntar besked från Sala Ida om ett projekt i samarbete med Sydafrika. Hela hennes paket om unga lagöverträdare som får göra samhällstjänst har ju blivit lag där hela nationen uppmanas att arbeta efter detta koncept. Vår ärade statsminister kom på besök till Tyresö enkom för att få höra om detta. Ann är en fantastisk tillgång till kommunen, inspirerande, enormt kompetent och totalt skitsnygg! Dessutom har hon en väldigt trevlig dragspelande make som också är mycket duktig inom sitt gebit.

Slutligen dök Nomi upp och hon berättade om hur en ung judisk man i hennes församling ställt sig upp när Fredrik Malm hållit föredrag om Sverigedemokraterna och då förkunnat att han (den unge judiske mannen, inte Fredrik Malm) var Sverigedemokrat! Nomi var förstås med rätta väldigt upprörd. Hur fungerar hjärnorna på sådanan individer? Det är samma fenomen som Arklöv som är nationaldemokrat, what???

Klockan arton stängde vi butiken och bar upp allt till mitt rum för att sedan kasta oss iväg ut till bygdegården där det rådde en ganska munter stämning.
Årets sista kommunstyrelsemöte skulle hållas där och sedan avslutade vi med julbord. Alla fick ett paket med det kryptiska budskapet att "om det går bra senare så kan man ha nytta av denna". Det visade sig vara ett litet piffigt hopfällbart paraply. Förstår inte riktigt kopplingen...

Jag började fundera på detta med kontakten med olika individer som jag hela tiden har kontakt med på grund av mina förtroendeupprag. Det är en av de absolut viktigaste uppgifter en politiker har, den att lyssna på människor. Vare sig det handlar om personal, chefer, partivänner eller medlemmar i andra partier samt medborgarna, så måste man lyssna med koncentration, empati och intresse. Igår kväll pratade jag med en kvinna som arbetar inom en verksamhet inom socialförvaltningen där hon var mycket missnöjd med ledningen.

Jag kom på hur mycket jag lyssnar och pratar och lyssnar och pratar... Och kommer att fortsätta göra.

Det är själva essensen i politiken. Kommunikation. Har man ingen lust att lyssna så ska man inte vara i denna sfär. Verklighetsförankringen går förlorad och man kan inte arbeta konstruktivt.

Jag tror inte det finns något obehagligare än att försöka föra fram ett budskap eller tankar till någon som ideligen svarar i telefon eller flackar med blicken eller inte tittar på en utan hela tiden spanar, eller som verkar totalt ointresserad. Det är min åsikt. Därför kommer jag att göra allt som står i min makt för att inte utsätta någon för de sätten att bete sig. Ett löfte jag ger här och nu och den dagen jag inte kan hålla det så är det dags att gå...

Gymnasiet i Tyresö

Kom rusande till gymnasiet imorse för att vara med på en lektion kl. 08.15. Det visade sig att den var inställd så Martin och jag gick och fikade i väntan på lektionen efter. Jag ringde och bokade för säkerhets skull tio enkelrum på SAS Radisson i Linköping till riksmötet i mars.

Sedan betade vi av lektion efter lektion med de olika klasserna och det var väldigt kul och intressant. Lunchen blev en stressig variant på Lilla Italien eftersom köerna på gymnasiet till matsalen var milslånga. Verkligen något som man borde göra något åt...

Alla klasserna var trevliga att träffa. Vi slutade vid 16.00. På vägen hem till Sofia så handlade jag lite. Köpte filmen Kung-Fu panda som rullar medan jag skriver. Vi har precis ätit lax och kokt potatis. Olle ställde in repet ikväll, han känner sig inte riktigt kry.

Snart kommer Emilie hem en sväng och imorgon blir Sara opererad, hon ska ta bort sina halsmandlar.

Jag är väldigt trött.

Julbord, julbord och - julbord!

Nu har jag ätit julbord tre dagar i rad! I fredags hade vi vårt kommunledningsmöte förlagt till Van der Notska på St:Paulsgatan. Vi avslutade med det julbord de serverade som väl var rätt hyfsat. Jag fixade inga varmrätter och fick banga på en del av de efterrätter jag plockat åt mig.

På kvällen gick Lena och jag på Riche och hade ganska trevligt men det var ett gäng elektriker som väldigt fulla och de höll på och bjöd hejvilt på drinkar och slängde med sina Eurocards så att slutligen en av snubbarnas kort var borttappat. Träffade ledarskaputbildningens coach där och vi ska ju äta lunch ihop på tisdag. Riche är ett bra ställe för det är blandad publik och trevlig miljö. Anna skulle också komma dit men det dröjde ända till staxt före tolv innan hon dök upp från fyrtioårsskivan hon hade varit på och då gick vi till Sturekompaniet där jag plötsligt kände mig hundra år gammal, det var bara brats. Dansade lite techno en stund men sedan tröttnade Lena och jag och lämnade Anna där dansandes med en ung hunk. Var hemma vid halv tre på natten och då hade Olle dragit med sig ett gäng från båtklubben hem till oss när de hade varit på Slottet och ätit julbord. De hade nyss gått när jag kom hem.

Igår var vi en liten klick HBT-liberaler som åkte ut till Fjäderholmarnas julbord som var helt suveränt! Innan dess var jag och kollade Beckmans julmarknad där Emilie var med och sålde sina olika bilder. Det var otroligt kul att se Beckmansstudenternas fantastiska kreativitet. Jag handlade lite roliga saker. Sedan var det nära till Nybrokajen där båtarna gick ut till holmarna.

Idag hade företagarna julbord på slottet. Jag åt mindre denna gång och kände mig inte sprängfärdig efteråt. Jag har sagt att vi ska ha vin och ost med ett gäng från styrelsen dagarna efter nyår. Nyss kom jag hem med Sofia som jag hämtade vid centralen dit hon kom med bussen från Umeå. Skönt att få träffa henne en stund.

Kommande vecka blir hektisk, imorgon ska Martin och jag vara på gymnasiet hela dagen, fem lektioner.

Tisdag är det kommunstyrelse. På onsdag är det min nämnd, socialnämnden, och gissa var vi ska vara? På slottet och äta - julbord!

Tyresö Gymnasium - om demokrati och påverkan

Idag har Martin (socialdemokraternas opp.råd) och jag varit och pratat i två klasser på Tyresö Gymnasium. Det är väldigt roligt men i den senaste klassen vi var i så blev en kille så upprörd när jag pratade om vad jag tyckte om odemokratiska partier så att han kastade sig upp för att lämna klasrummet. Jag bad honom stanna och berätta varför så att jag kunde få lära mig något. Men han gick.

Annars var det lugna diskussioner och mycket intresserade elever. Tror vi. När vi började avsluta med den första klassen var det en tjej som sa att hon tyckte att det varit urtråkigt och gulle-gull och hon hade trott att vi skulle debattera! Hennes lärare hade sagt att det kommer politiker... Inte så mycket till introduktion faktiskt. Och så kommer vi och pratar om att vi vill att de ska vara med och påverka! Och det blir mottaget som tråkigt... Vad har vi för självbild egentligen? Jag trodde att vi gjorde något bra här. Illusioner är det tydligen lätt att bära på.

Ikväll har vi kommunfullmäktige. Känner mig lite sliten och trött. En vecka kvar till julledighet, ska bli ljuvligt!

Martin gav mig en champagneflaska, jag vann vårt vad om vem som gått ner mest procentuellt i förhållande till kroppsvikten som vi gjorde upp om för några månader sedan. Ingen av oss visste förstås att jag skulle bli magsjuk. Har gått ner nästan tre kilo sedan invägningen, men mer än fem kilo sedan jag blev sjuk för jag var på väg upp i vikt istället innan jag åkte till Indien. Har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv. Måste montera upp boxningssäcken och börja jobba med musklerna!

Mina yngsta döttrar

Tänk så fort det gick - de gick mig på nerverna - och sedan flyttade de! Ja, det är sant. De fann en andrahandslägenhet i Kärrtorp. De har lämnat det mesta av sina prylar. Men det är så ovanligt tomt och tyst och jag måste hem till hundarna hela tiden och jag känner mig oförklarligt ledsen. Kommer de hem till jul, månne?

Tjugotre år med barn omkring oss. Nu ska vi hitta varandra igen - Olle och jag.

Alltihopa är ofattbart. Flyttfåglarna. Deras sommarläger är fullt av skräp och dun och äggskal. Men borta är de.

Indien

Resan tog nitton timmar! När vi bytte plan i New Dehli så fick jag den första känslan av att vara i en totalt annan del av världen. Doften som slog emot oss när vi skulle ta oss från ena terminalen till den för inrikesflyget var en blandning av våt jord och avgaser och värme. Solen lyste som en neonfärgad apelsin genom smoggen som var tät som dimma. Bussen vi skulle åka med hade ett minimalt bagageutrymme och det var bara första gången under resan som jag höjde på ögonbrynen. Hur tänker de? var min fundering.

Går händelserna lite snabbt i förväg. På planet till Köpenhamn såg jag plötsligt ett bekant ansikte i ett säte några rader framför mig. Jag sprang fram till Olle Schmidt, min partivän och väldigt duktige EU-parlamentariker. Vi småpratade lite, han pendlar hem till Skåne hela tiden, det torde vara rätt så tufft på familjen. När vi skulle gå av i Köpenhamn för att gå till nästa gate stod han och väntade utanför utgången till planet och vi fick en gemensam promenad en stund innan vi skildes åt. Han hann berätta att han skulle på uppdrag till Papa Guinea kommande helg. Jag hoppas att han kan fortsätta få förtroendet att arbeta med EU-frågor.

Tillbaka till Dehli. Vi skvalpade fram i cirka tio minuter, en kvart, runt hela flygplatsområdet. Vid ett tillfälle åkte vi jämte ett plan som skulle till någon startbana, vilket av säkerhetsskäl skulle varit helt otänkbart hemma i Sverige. Jag påpekade det för min reskamrat Paul som genast tog en diskussion om detta. Överhuvudtaget så färgades resan av våra diskussioner om i princip allt. Jag vill inte påstå att man skulle kalla det för grälsjuka. Snarare ett ifrågasättande av vad jag än tyckte eller sade. Vi var väldigt öppenhjärtiga och efter bara en liten stund hade vi övergivit det som kännetecknar främlingars försiktighet och betedde oss snarare som vi känt varandra tämligen länge. Speciellt grälen blev lite väl närgångna/hårda med tanke på det faktum att vi inte känt varandra mer än några timmar.

Jag slogs av att det cirklade rovfåglar överallt på himlen över flygplatsen och staden överhuvudtaget. Nästa terminal var ganska skruttig och incheckningsdiskarna primitiva. Man satte buntband runt om våra väskor och det var essentiellt att vi hade luggagetags även på vårt handbagage som absolut måste stämplas när vi gått igenom security.

Vi åkte med King Fisher som ägs av någon indisk tycoon som presenterade sig på de små skärmarna alla hade på sätesryggarna. Man kunde välja mellan vegetariskt indisk mat och nonveg, som de kallar det.

Väl framme i Bangalore väntade en halvtimmes bilfärd med en ung man som Paul träffat förut. Trafiken i Indien är en historia för sig. Backspeglar används i princip inte utan man tutar konstant. Man tutar för att varna att man kommer upp bakom eller jämte en annan bil, man tutar när man ska ta sig förbi, man tutar när någon försöker ta sig förbi, man tutar på människor som försöker ta sig över vägarna eller gatorna.

Där finns en slags mopedbil med plats för tre små vuxna under ett litet halvtak. Framme sitter den som för fram fordonet. Detta är helt öppna, rangliga små saker som är otroligt utsatta i denna helt vansinniga trafik med avgaser som vi inte ens kan fatta nivån på. Många körde mopeder och om man hade med sig kvinnliga passagerare bakpå så åkte de "damsadel". Det finns inget filsystem som man följer, även om det finns filmarkeringar målade på vägen så gäller de inte, precis som detta att ingen bryr sig om rödljus eller ens nästan att poliser dirigerar. Överhuvudtaget kan man säga att med våra mått mätt så skulle varenda en av alla dessa trafikanter åka dit för en eller annan förseelse i Sverige genast! För att inte tala om hur slitna en del bilar var. Och bussarna såg ut att vara kvarlevor från en avlägsen forntid.

Vi kom fram till hotellet som var trevligt och där skulle vi alltså tillbringa fem dagar. Vi träffade representanter från den NGO:n (non-governemental organisation) som i huvudsak håller i projektet på plats. Två av kvinnorna hade jag fått träffa i Tyresö i februari tidigare detta år. Hans hade redan anlänt tidigare, han har arbetat med Paul och Sala Ida och detta projektet från början.

Vi skulle ta oss ut för att äta middag. Genast ville folk utanför hotellet att vi skulle ta en sådan där ranglig mopedbil. Två välvuxna svenska män och så jag som inte är den smalaste om baken? Vi trodde inte att det skulle gå... Men hur det nu var så trängde vi ihop oss. Därpå följde missförstånd om vilket ställe vi skulle till. Den ganska tandlöse mannen som körde tog oss först till ett ställe. Där gick vi av och tänkte att vi går bort dit vi trodde att vi skulle. Mannen kom rusande och sa att han plötsligt förstått vart vi skulle... Sedan kom vi till en bar där vi satte oss för att ta en öl medan vi väntade på att restaurangen skulle öppna. Och mannen som kört oss väntade på oss! Det skulle bli ständigt återkommande, detta att chaufförerna väntade tålmodigt, timme ut och timme in, varje ställe där vi skulle göra något, oavsett hur lång tid vi tog på oss...

Vi arbetade/konfererade i tre dagar. Det var mycket intensivt och lärorikt att se Paul och Hans med fingertoppskänsla styra och leda dessa människor till något som kanske en dag blir Indiens första kvinnoförbund! De kvinnliga politikerna från sina respektive distrikt eller Taluks var klädda i färgstarka och vackra saris. Som Paul påpekat innan vi kom fram så skylde de hela benen och brösten men magen fick välla fram precis som den ville. Det var riktigt befriande att se. Jag har inte sedan resan känt annat än glädje över min buk som jag gnällt en hel del på innan.

Dessa kvinnor var så gulliga och nyfikna, de ville kolla mina smycken som de inte var så imponerade av. Jag hade lämnat ganska mycket hemma för jag hade trott att jag skulle locka till mig rånare om jag hade de smycken jag vanligtvis brukar bära hemma på mig. De frågade allvarligt vad guldet kostar i Sverige vilket jag inte kunde svara på och det kändes dumt, det var uppenbarligen väldigt viktigt för dem. De ville bli fotograferade med mig och fnissade "black and white". Alla var kramiga och goa. De sa att de tyckte att jag var stark och hade ett vackert leende. De var så fina. Våra världar är så väsensskilda. Det går inte ens att föreställa sig deras verklighet. En av kvinnorna såg ut att vara bara barnet. Hon sa att hon hade en tjugoettårig dotter som hon hade fått när hon gifte sig vid fjorton års ålder.

Den dagen jag skulle berätta om min roll som kvinnlig politiker i Sverige hade jag börjat få magkramper på morgonen. Jag frågade Rinky om hon tyckte att jag kunde ta en tablett som jag fått av min indiske vän. Till sist tog jag den men jag trodde att jag skulle kräkas, jag mådde inte alls bra. Och ont i magen hade jag. I alla fall så hade jag en urtråkig powerpoint. Paul hade förmedlat att det kanske inte skulle vara lämpligt med en sådan presentation. Jag hade ändå förberett en men den hade inga bilder. Jag kom på att jag måste göra något åt det. Så jag ritade en älg på whiteboard-tavlan och berättade att jag tagit jägarexamen för att bryta mansdominansen bland jägarna och då lärt mig hur farliga älgar kan vara. Det väckte stort intresse, det kom frågor om vilken färg detta djur hade och om det var tillhörande släktet hjortfamilj...

Det blev mycket diskussioner om patriarkatet och hur män även i Sverige använder härskarteknik, den svenska historian om rösträtt och jämställdhet och partiernas roller med kvinnoförbund. Hur ser det ut idag och vad gör jag personligen för att arbeta för jämställdhet?

På slutet hade jag en osorterad bibba med fotografier i usb-minnet som jag lät visa några av samt några i utskriven form på döttrarna och Olle och sådant som fick gå runt. På det hela taget var det roligt och blev en bra diskussion. Men jag kunde gjort det bättre förstod jag i efterhand.

Man lär sig.

Även i Bangalore cirklar rovfåglar över hela staden, som gamar som väntar, väntar... Under hela resan var jag väldigt noga med att bara dricka flaskvatten. Åt ingen frukt och inga råa grönsaker. Borstade även tänderna i flaskvatten. Maten var väldigt god. Hela tiden.

Jag fick sällskap för lite shopping i början av vistelsen i Bangalore. Handlade traditionsenlig dräkt med tunika eller kurta, byxor som är så långa att de lägger sig i veck på smalbenen och sjal som man bär med flikarna över vardera axel och sjalen i ett u över bröstet just för att dölja bysten. Detta bar jag dagen efter min presentation vilket var lite kul. Väldigt bekvämt också.

Någonstans där mitt i vistelsen i Bangalore fick jag ett sms från en person som absolut ville att jag skulle ta bort en obetänksam skrivning från min blogg. Jag kom på hur klumpigt jag betett mig, hur självupptagen jag varit och hur onödigt det var. Det fanns dock några problem. Jag hade ingen dator vilket inte borde ha varit det svåraste att fixa, någon fanns det ju på hotellet, eller så kunde jag ha lånat från Paul. Men det största problemet var att personen var så stressad så att jag blev så stressad så att jag glömde mitt lösenord helt! Så jag kunde inte ens per telefon till Olle få någon hjälp. Det är bara ren tur att min dator hemma hade kvar sin direktinloggningsfunktion. Olle åkte hem från jobbet och raderade det förargliga stycket. Och jag hade fått mig en riktig näsbränna. Ack, vad jag skämdes! Jag blev helt avtänd på bloggandet.

Vi flög tillbaka till Dehli efter avsked där jag sa att jag hoppas få se dem i alla i Sverige om de kommer på besök i början på nästa år. I New Dehli åkte vi till svenska ambassaden där vi skulle träffa Sidas chef för Indien. Charlotte från Sida var med och henne känner Paul sedan tidigare. Jag fick vara med på ett hörn och berätta lite om hur jag ser på det arbete som Sala Ida startat och hur viktigt jag tycker att det är. Claes var lite loj på något sätt, han hade visserligen bara varit i Indien någon månad. Men med tanke på att Sida är med i detta projekt så kunde man kanske förväntat sig en något högre nivå av entusiasm? Men å andra sidan är detta med Sida och projekt och utlandsarbete en helt ny värld för mig. Vad vet väl jag?

Efter mötet med Sida skulle Paul spela tennis med Charlottes man och Hans och jag visste inte riktigt vad vi skulle göra. Lotta erbjöd oss att komma hem till henne på ett glas vin medan vi väntade. Vi förflyttade oss på ambassadområdet som är byggt som en gated community. Påfåglar släntrade i en liten flock över gräsmattan, ambassad- och sidabarnen, som alla tycktes vara ungefär samma ålder, typ pyttesmå till lite större tultare, lekte i sandlådan och med uteleksaker övervakade av sina indiska nannies. Vi satt vilsamt och småpratade. Utanför ambassadens murar och stängsel brusade den stora staden på avstånd. Typiskt nog fanns även här en folkpartist som passade på att vara föräldraledig tillsammans med frun som arbetade på Ericson. Han arbetar i vanliga fall med Cecilia Malmström och kände flera som även jag känner. Jag frågade honom om Bildt som tydligen är ganska trevlig men inte särskilt bra ledare, eller rättare sagt, inte särskilt bra på att handha personal.

När Paul var klar och duschad skulle vi träffa några av de andra för att äta middag. Vi kom lite tidigt till stället där vi skulle äta så vi hamnade på ett riktigt lokalhak som låg bredvid, helt i den stil som man kan förvänta sig av ett indiskt ställe med kolonialismen i väggarna. Ljuset var hårt ljusrörssken men ändå lite dämpat, det fanns fläktar som snurrade i taket som var högt. Det var inte tjusigt alls men ändå väldigt trivsamt. Och de som serverade var klädda i vita kläder och det såg ut som att de alla hade arbetat där sedan innan engelsmännen lämnat juvelen i kronan.

Jag hade velat åka till Agra nästa dag som jag skulle tillbringa själv. Taj Mahal sa alla att man bara måste se. Men jag blev varnad för att det var en heldagsutflykt och att om något fallerade på hemvägen skulle jag missa planet till Frankfurt och vidare hem.

Så jag åkte med en chaufför till ett av de otaliga hantverksvaruhusen som finns i stora städer. Vi bestämde att han skulle hämta mig vid 15-tiden. Det fanns massor med fantastiska sjalar, kläder smycken och möbler. Jag vandrade från hylla till hylla och tog på alla sjalar, estimerade priser, tänkte och kom ibland i samspråk med någon annan kvinnlig turist som kanske ville ha smakråd eller bara som jag få säga hur otroligt vackert allt var. Jag köpte sjalar till tjejerna och mig och Karin. Pashmina och silke var en som jag köpte som är helt magnifik, så mjuk och skimrande i en ganska dov rosa med dragning mot vinrött eller lingon och mjölk. En annan var blå med broderade blommor. jag köpte sidenkurtas åt oss alla fyra och en enastående vacker broderad svart kappa. Jag gjorde av med mängder med pengar, ändå var det ju billigt. Jag hade handlat skjortor av helt outstanding kvalitet till Olle och två sarisar. Dem kommer jag kanske aldrig att använda men tyget är så vackert, kanske kan man ha det till gardin eller duk?

Jag funderade. Jag var törstig och ganska trött. Jag hade två timmar innan chauffören skulle hämta mig. På varuhuset hade de en lite sunkig inrättning. Jag tog en kopp te och kollade kartan. Till sist bestämde jag mig för att promenera till National museum. Det var bara två kilometer dit. Vad jag inte hade tänkt på var hur smutsigt det var överallt, hur trafikerat och hur ovanligt det var att en vit kvinna promenerade ensam, eller överhuvudtaget promenerade! Det var väl inte den roligaste vandring jag gjort. Det var svårt att hitta. Jag frågade en kader poliser, där en kvinnlig polis genast brast ut: Take a car! Nej! Se det tänkte jag inte göra!

Nåväl, framme på museet så var det massor med statyer, statyer och - statyer! Det som jag fick mig tillförskansat var att Indien är en mycket gammal civilisation. Det visste jag ju förstås innan. Men museet i sig var inte särskilt upphetsande ändå. Det var massor att se men lite tråkigt presenterat. Och det luktade unket och mögligt. Jag gick ut för att vänta på "min" chaufför. När vi åkte så sprang makaker över gatan, en hel familj, med småttingar som hängde på ryggen på sina föräldrar och tonåringarna sprang runt benen på sina föräldrar. Jag fick en förnimmelse av att skillnaden mellan denna apfamilj och de stackars fattiga små barn som hängde och tiggde kring våra bilar överallt inte var särskilt stor. Väl på väg så ringde Paul och han sa att en bil skulle hämta mig vid vårt boende och köra mig till det ställe där de satt och konfererade så att vi skulle gå ut shoppa på en marknad och äta sedan. Jag hann bara slänga in kassarna på rummet, gå på toa och blaska av mig snabbt, ingen dusch eller något ombyte.

Jag blev körd till det ställe där organisationen som Sala Ida arbetar tillsammans med har sitt kontor. Jag fick träffa "drottningmodern", en äldre högkastig kvinna som driver allt med järnhand. Hon sa hej på svenska till mig, hon var klädd i svart och vitt och mönstrade mig uppifrån och ner. Jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag inte hade hunnit annat än snabbt fräscha till mig innan jag blev hämtad, och jag blev också väldigt medveten om mina bara fötter i silversandaletterna som jag brukar ha i Almedalen. Hon verkade uppriktigt intresserad av mina fötter!

Vi shoppade loss i butikerna i gränderna på marknaden. Paul skulle köpa julklappar. Anna ville att vi skulle gå till ett hotell som de bott på förut där det fanns en butik med sjalar. Hans lade ut åt henne. Vi köpte några böcker, jag köpte "The argumentative indian" som jag sett att Paul höll på att läsa.

Sedan ville Paul ha smakråd och tog mig till en helt fantastisk butik där han hade sett ut presenter till sin syster och mamma. Jag fick hålla dem framför mig och också säga om jag tyckte att de var fina. Det var de verkligen! Jag rafsade snabbt åt mig två klänningar och två blusar som jag köpte utan att prova. Det var ursnyggt, fräscht och urbilligt. Vi gick till restaurangen som vi sett ut. På gatan kom en man med en lång grov käpp, det hördes ynklig gråt och så såg jag en liten, liten smutsig gosse med kortbyxor som mannen slog med påken. Jag stod som förstenad. De andra (eller kanske det bara var Hans, det är möjligt att Paul inte var där just då) verkade inte märka något. Jag tänkte först att det var någon familjegrej, en pappa som straffade sitt barn. Men sedan när pojken sprang förbi, gnylandes, endast en tvärhand hög, lite småhaltande, så insåg jag att mannen varit i färd med att jaga bort gossebarnet som man på sin höjd kanske skulle kunna göra med en hund... Det gjorde ont i mig, den sidan av Indien fick jag bara se en spottstyver av.

På restaurangen hände det som inte fick hända, jag började få rejäla magkramper. Jag gick på toa och detta var alltså bara början. Jag vågade inte äta något annat än ris. Några long-drinks fick jag i mig för att det var happy hour.

Vi hade väldigt trevligt och sedan skulle vi stråla samman med Sida Lotta och hennes man på något tjusigt hotell och ta en drink med dem. Paul sa till chauffören att vi skulle vara där max en timme. Lotta med man satt ute vid pool-delen där man hade soffor och filtar och det var ganska mysigt men rätt så kallt. Jag drack bara vatten. Jag bad om flaskvatten men de sade att de hade "filtered" water vilket jag dumt nog godtog. Jag drack tre glas av det vattnet som de hade i en tillbringare. Jag tog Imodium. Om fem timmar skulle vi sitta på ett plan och flyga genom natten till Frankfurt. Jag mådde inte så bra. Det gick två timmar. Jag tänkte på chauffören som väntade på oss. Max en timme hade Paul sagt. Vi var tvungna att bege oss. I bilen så sa jag till Paul att det är fascinerande hur man kan säga till en person en viss tid och sedan låta dem vänta ytterligare en timme. Har de inga liv? frågade jag. Paul påpekade att de bara blir glada om de får tjäna mer pengar.

Vi åkte till hotellet, duschade och packade klart och åkte sedan till flygplatsen. Där blev jag sämre. Jag fick frossa och det bara rann ur mig. Men det var inte så illa att jag inte kunde hålla tätt, tack och lov! Jag mådde så uselt när vi väntade på att få boarda planet, vi väntade i iskall luftkonditionering i flera timmar och det tog en jädrans tid att få komma igenom till gaten och planet. När vi väl kommit ombord så var det så ljuvligt varmt och skönt och jag drack te och kunde slumra mig genom natten.

Bredvid mig hade jag en Indier som skulle till Venezuela, han arbetade på något stort bolag. Jag sade att jag tyckte att han hade en vacker ring. Oss emellan så var den inte en ring som man i Sverige skulle förvänta sig att en man skulle bära. Men den var i rött guld och hade ett antal olikfärgade ädelstenar och halvädelstenar infattade i en ganska stor klackringsmodell där den mittersta stenen var röd och de runtomkring, nio till antal, var andra färger. Han berättade för mig att de symboliserade de nio planeterna och solen. Paul skrattade och väste: Solen är ju ingen planet! Nej, det var inte det indiern hade sagt heller. Jag orkade inte diskutera, jag var rätt så matt. Som sagt, vår dynamik hade tröttat ut mig en del, jag kan fortfarande inte sätta fingret på det. Paul är en varm, omtänksam och mycket tänkande person som har en son som han dyrkar. Jag tycker att det var fantastiskt att få ta del av detta. Kommer aldrig att glömma honom.

Indien har 1,1 miljarder invånare. Enligt världsbanken finns det 1,4 miljarder människor som lever på under tio kronor om dagen i världen. Av dessa finns en tredjedel, 456 miljoner människor som lever på under tio kronor om dagen, i Indien. Femtiotvå procent av kvinnorna och tjugofem procent av männen är analfabeter. Barnslaveri och kastväsende är förbjudet. Det existerar dock ändå i allra högsta grad. Jämställdheten är obefintlig. Ändå anses detta vara en av världens största demokratier. När man har gjort enkäter för att mäta hur lyckliga ungdomar runt om i världen är så är det de indiska ungsomarna som toppar listan. Hur går det ihop?

Jag kände mig oförklarligt tillfreds under min vistelse. Trots misären som lurar överallt där människors tid inte är värd någonting därför alla måste få arbeta så det är bättre med handkraft än maskinkraft, trots att det finns massor som jag bara snuddat vid och massor som jag inte förstår. Tillfreds.

Jag klarade resan och det hade snöat i Sverige. Jag var väldigt sjuk när jag kom hem till de mina. Låg hela helgen. Åkte till vårdcentralen på måndagen där de tog blodprover och odlingar. Underbar kvinnlig läkare, så söt och duktig och väldigt snäll. På torsdagen rann det fortfarande rakt igenom. Läkaren på vårdcentralen ringde för att ge besked om provsvaren. Campylobakter! Mitt kalium var lågt redan på måndagen och läkaren hade redan då tyckt att jag borde åka in och få dropp. Nu blev jag beordrad att åka in! Får jag åka imorgon bitti? frågade jag. Ja, du är inte döende, svarade hon roat. Men du kommer inte att bli bättre och du är redan uttorkad. Du skulle inte klara av att äta den mängd bananer du skulle behöva få i dig för att höja kaliumvärdet, fortsatte hon. Olle och jag bestämde att vi skulle åka på fredagens morgon. På Sös var de helt enastående. Jag fick antibiotika och droppet gav de utan prut. De tyckte tvärtom att det var bra att jag kom in i tid när jag försökte säga att jag inte velat belasta systemet.

Jag missade en massa saker under veckan jag var sjuk. Tråkigt nog. Samtidigt kan man ju säga att det är bra att kunna få krya på sig ordentligt. Väl tillbaka i kommunhuset så har alla varit så rara och frågat hur jag mår och det verkar som om alla vetat att jag blev sjuk.

Resan var värd varenda tjurrusning till toaletten - let me tell you! Indien i mitt hjärta!

Long time no see

Oj, vilken tid det tog att ta mig in på denna blogg igen! Det har förstås hänt massor. Resan till Indien, magsjuka och de två yngsta har flyttat hemifrån!

Eftersom jag precis nyss lyckades ordna lösenord därför att jag förstås glömt bort det och inte skrivit ner det någonstans (fullkomligt korkat) så har det tagit en stund att återställa det. Men innan dess berodde tystnaden på att jag reste till Indien en vecka och jag tog inte med mig dator samt en veckas magsjuka. Dessutom hände en incident gällande bloggen som fick mig att tända av lite.

Just nu måste jag göra mig iordning för att ta mig till SKL på Hornsgatan så jag måste återkomma ikväll för att redogöra för allt detta som jag nämner ovan. Men det är kul att vara igång igen. Har skrivit ner de uppgifter jag behöver för att ta mig in till min egen blogg, otroligt smart, eller hur. Demens?