Dagen startade som alltid lugnt, datorn på, tidningarna, frukost. Sedan rusade jag iväg till bilen och körde till kommunhuset eftersom vi skulle intervjua en potentiell politisk sekreterare. Nästan framme ringde Berits assistent Ami och berättade att killen som skulle komma från Göteborg sänt ett mail och tackat för intresset men han var inte längre intresserad!
Jag haffade Mats Fält, som hade börjat gå hem igen, per telefon så att vi kunde göra lite praktiska saker som att fixa presentkort till alla gästerna på ungdomskonferensen. Han skulle komma tillbaka inom en timme så jag satt och jobbade med datorn. Pratade med tekniske chefen om han kunde visa upp presentförrådet så att jag kunde få med mig något till Indien och de indiska kvinnliga politikerna. Det fanns inte så himla mycket men jag fick pennor som är pekare också, reflexer med "Tyresö kommun" på och pyttesmå radioapparater samt en slips till Olle och ett glöggset till mig.
Jag måste fråga Paul på Sala Ida om de gillar glas och hur mycket jag kan ta med mig, vet ju inte riktigt hur många jag kommer träffa.
Glömde att Emilie hade med sig otroliga mängder med tyger med fantastiska egenhändigt designade mönster som hon fått köpa i Borås. Där har man alltså matat in hennes mönster för att sedan låta maskinerna mata ut på olika trikåer och stickade tyger. Det är så himla maffigt och se torn och kupoler och änglafriser i kopparturkos och andra färger samt läckra stickmönster som sedan ska bli Emilies kollektion.
Resten av dagen gick i ett, fick en fin bok av Mats F trots att jag protesterade å det grövsta. Toys for girls. Emilie gillar den mycket, den är som en tegelsten med massor med mode, bling bling och design av alla de slag.
Brottsförebyggande rådet hade möte idag. Det visar sig äntligen att Kronobergsmodellen varit gynnsam för antalet misshandelsfall med ungdomar tjugo år och neråt. Dessa har minskat i september och oktober. Var hemma en snabb sväng och sedan till partilokalen där vi mest pratade budgetfullmäktige och vem som ska säga vad och vad som ska sägas.
Hemma igen och har sippat lite sherry och ätit cookies. Känns bra.
måndag 10 november 2008
söndag 9 november 2008
Söndagstankar
Fann i min hårddisk en skrivning jag gjorde med inledningen: "Lördagen 25 feb-06 Erstaviken ligger strålande vit i skarp vintersol..." Nästan 2 A4 med en beskrivning av hur jag kände om det mesta. Härledde till det fruktansvärda "smärtans år" 2005 då jag till sist blev opererad för mitt diskbråck och där jag hoppades att 2006 skulle bli "det stora rensningarnas år".
Stycket om politiken då jag hade varit med i den sfären i fem år lät så här: "Det är både fantastiskt och skrämmande. Det är både rena strategier och spekulationer, korten på bordet och dolda agendor. Det är hårda fakta och människor, siffror och kalkyler men också känslor och flum. Det är stimulerande och tröttande. Det är tacksamt gensvar och hotfullhet. Det är tävlan och kamratskap, både mellan egna partivänner och andra partier och dess engagerade. Politik är en enorm mix av totalt motsägelsefulla ingredienser."
Jag skriver fortfarande under på allt detta. Men jag kan också säga att det känns som att ha sugits in i en kärleksrelation som man inte har någon kontroll över men som man absolut inte vill vara utan. Varken relationen eller själva upplevelsen känslomässigt - det är så otroligt roligt! Inklusive tårarna, smärtan och allt som är så fantastiskt njutningsfyllt och kul.
Igår började jag skriva på de olika inledningstexter som är nödvändiga att ha inför budgetfullmäktige. Det blev bara ett halvt A4 vad gäller socialnämnden än så länge. Idag gick det lättare med Folkpartiets gruppledarinledning. Väntar på synpunkter från KF-gruppen.
I fredags innan jag gick på företagarnas cocktailparty skrev jag en öppen inbjudan till alla riksdagsledamöter, partiledaren och partisekreteraren om att vara med på nästa års Prideparad. Hade bifogat ett foto på mig från årets parad som Seved hade tagit med sin mobiltelefon. Genast kom det ett svar från Seved att jag är hans hjältinna! Han gjorde mig så glad!
Cocktailpartyt hos företagarna har jag redan skrivit om på grund av små retfulla incidenter. Men jag glömde berätta om hur trevliga och fina hela styrelsen är och hur roligt vi alltid har det. Eftersom jag helst inte vill peka ut individer med namn (bara Mats Fält) när jag är lite kritisk så blev det "arabmannen". Men jag tycker att det låter ganska vanvördigt egentligen. Han och hans fru är otroligt rara och roliga och gör ett fantastiskt jobb.
Synd bara att jag är den jag är när det gäller toleransen inför dold rasism. Jag kommer inte att ändra mig på den punkten. I am who I am until I die.
Detta är en mycket grå och trist dag rent vädermässigt. Jag måste fixa en lay-out till vår tidning som vi hoppas få ut innan jul. Alltid saker som måste bli gjorda, yeah!
Stycket om politiken då jag hade varit med i den sfären i fem år lät så här: "Det är både fantastiskt och skrämmande. Det är både rena strategier och spekulationer, korten på bordet och dolda agendor. Det är hårda fakta och människor, siffror och kalkyler men också känslor och flum. Det är stimulerande och tröttande. Det är tacksamt gensvar och hotfullhet. Det är tävlan och kamratskap, både mellan egna partivänner och andra partier och dess engagerade. Politik är en enorm mix av totalt motsägelsefulla ingredienser."
Jag skriver fortfarande under på allt detta. Men jag kan också säga att det känns som att ha sugits in i en kärleksrelation som man inte har någon kontroll över men som man absolut inte vill vara utan. Varken relationen eller själva upplevelsen känslomässigt - det är så otroligt roligt! Inklusive tårarna, smärtan och allt som är så fantastiskt njutningsfyllt och kul.
Igår började jag skriva på de olika inledningstexter som är nödvändiga att ha inför budgetfullmäktige. Det blev bara ett halvt A4 vad gäller socialnämnden än så länge. Idag gick det lättare med Folkpartiets gruppledarinledning. Väntar på synpunkter från KF-gruppen.
I fredags innan jag gick på företagarnas cocktailparty skrev jag en öppen inbjudan till alla riksdagsledamöter, partiledaren och partisekreteraren om att vara med på nästa års Prideparad. Hade bifogat ett foto på mig från årets parad som Seved hade tagit med sin mobiltelefon. Genast kom det ett svar från Seved att jag är hans hjältinna! Han gjorde mig så glad!
Cocktailpartyt hos företagarna har jag redan skrivit om på grund av små retfulla incidenter. Men jag glömde berätta om hur trevliga och fina hela styrelsen är och hur roligt vi alltid har det. Eftersom jag helst inte vill peka ut individer med namn (bara Mats Fält) när jag är lite kritisk så blev det "arabmannen". Men jag tycker att det låter ganska vanvördigt egentligen. Han och hans fru är otroligt rara och roliga och gör ett fantastiskt jobb.
Synd bara att jag är den jag är när det gäller toleransen inför dold rasism. Jag kommer inte att ändra mig på den punkten. I am who I am until I die.
Detta är en mycket grå och trist dag rent vädermässigt. Jag måste fixa en lay-out till vår tidning som vi hoppas få ut innan jul. Alltid saker som måste bli gjorda, yeah!
fredag 7 november 2008
Friday at Rosendal and Företagarnas hus
Det finns en tro från min sida att jag ska kunna ha en enda dag ibland där jag inte arbetar alls. Men den tron kullkastas varje morgon då jag slår på datorn. Oftast gör jag det redan när jag går upp för att gå ut med hundarna och det brukar vara ganska tidigt. Sedan sitter jag vid datorn i flera timmar och besvarar mail och mailar till förvaltningen i olika frågor eller till allians- och/eller partivänner. Detta känns inte alls betungande utan jag gör det med glädje. Men det betyder att det alltid finns arbete på min agenda. Om jag som igår då säger till en tjänsteman som ringer mig för att få en påskrift för att en omplacering är på gång att "jag hade tänkt vara ledig idag" så är det ju i praktiken en lögn. Då har jag redan arbetat i flera timmar. Det låter som att jag lever ett slapparliv i tjänstemannens ögon. Men de som är inne i politiken vet ju att veckorna och månaderna rullar på med ganska mastiga scheman som kan börja från 08.00 på morgonen för att sluta så att man är hemma först 23.30. Då lämnade man alltså hemmet för att vara inne i stan på ett möte 08.00. Det kan vara otroligt långa dagar ibland. Många kvällsmöten och möten med "håltimmar" emellan (då man ju arbetar antingen hemma eller på tjänsterummet) är politikens vanligaste upplägg. Jag stormtrivs men jag kan ju inte gå några kurser med en viss veckodag uppbokad för det håller inte. Närvarofrekvensen skulle i ett gynnsamt scenario kanske uppnås till femtio procent.
Nåväl, igår skulle Inger E och jag åka på vårt varje höst återkommande besök till Rosendal för att äta lunch ihop och titta lite och kanske shoppa i växthusen och butiken där. Jag hade lovat att plocka upp Inger 12.00. Straxt efter 11.00 ringde en tjänsteman som behövde en påskrift så jag lovade köra förbi centrum innan vår utflykt så att hon fick sin den i tid så att den kunde faxas iväg för att omplaceringen av en ungdom skulle kunna ske. Hämtar upp Inger, kör förbi OK och Mac Donalds - och rakt ut på motorvägen. Vi kör snabbt till Rosendal och pratar hela tiden. Vi kommer till lunchrestaurangen där och förser oss med deras fantastiska lunchbuffé. Och pratar. Äter. Dricker kaffe. Och äter otroliga jordnöts- och chokladcookies som kostar tjugofem kronor stycket men som är gudomligt goda. Och pratar.
Då hör jag att min gamla telefon ringer. Ser ett missat samtal - och kommer på att jag glömde att åka och skriva på! Jag ringer genast upp Pia som är måttligt road. Jag ber förstås om ursäkt. Men det kommer inga ursäkter från hennes sida om att: "Jamen, jag förstår väl det, du behöver ju vara ledig någon gång och har mycket omkring dig... " Jag undrar om man kan ana en viss avsaknad av empati eller är jag väldigt orättvis då? Jag lovade att vi skulle vara tillbaka så snart det bara gick och Inger sa att det var OK att vänta i bilen medan jag rusade upp och skrev på. Vi tog en lov till Rosendals butik där jag köpte en ljuvlig liten ansiktsborste att massera in tvål i ansiktet med och en rund kroppsborste för att ha i duschen. Växthusen var tyvärr stängda under november. Vi körde tillbaka till Tyresö och jag skrev på och sedan körde jag hem Inger.
Inger frågade mig om jag hade lust att åka med henne till Thailand, där hennes familj har en bungalow, i cirka tio dagar i september nästa år. Jag tycker att det låter helt ljuvligt så det är klart att jag tackade ja! Samtidigt fick jag en gnagande känsla av att "bara jag kommer hem ordentligt från Indienresan". Jag ser framför mig hur Inger och jag tar långa frukostar och sedan bara promenerar på stranden, sitter och tittar på havet utan att nästan orka öppna en bok, kanske hyr en bil endag för en liten åktur, men annars bara total avkoppling och ro i ett underbart klimat.
Om det skulle bli verklighet så har jag i så fall en resa med systrami till London då reorna börjar efter jul, en resa till vitryssland, en eventuell resa till Italien som Inger pratade om också som handlar om Reggio Emilia metodik, en resa till Visby, en eventuell mor-dotter eller döttrar resa till Rom som det pratades lite om igår kväll på företagarnas hus och en resa till Thailand. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få råd med alla de resorna även om en av dem är för kommunens räkning. Tror att jag får se hur det blev i slutet på nästa år eftersom vi även fyller femtio, både Olle och jag samt firar att vi varit gifta i tjugofem år. Fester kostar en del, de också.
Det är i alla fall väldigt roligt att ha lite sådant att se fram emot, även om jag egentligen är ett riktigt hemmadjur. Det är så härligt att gå hemma och hasa i bara morgonrocken och man har allt man behöver och man får vara ifred en stund och sig själv en stund. Det är min återhämtningsmetod, annars skulle jag förmodligen bli galen. Eftersom jag är så social och "intensiv" som det kallas ibland, så måste jag få balans och dra mig tillbaka. Mitt hem är verkligen min borg.
Väl hemma så satt jag naturligtvis vid datorn en stund för att sedan byta om en kvart innan bussen gick för att ta mig till Radiovägen och företagarnas hus. Där bjöds på mitt livs starkaste dry martini (den tog mig en- och en halv timme att suga i mig) och otroligt god pyttipanna. Jag vimlade runt samtidigt som Gustav, Olles brorson, spelade piano och sjöng tillsammans med en kompis till honom, Jesper Hellgren. Det pratas så mycket så att det är makalöst. Naturligtvis säger en gubbe att bara man har en hund som skäller hemma så behöver man inte ha ett larm "för ryssar och balter är livrädda för hundar och det är bara de som vill in i ens hus". Jag förstod först inte vad han menade, det var ju ett påstående som var så förbålt idiotiskt och fördomsfullt så att jag först trodde att det var ett smaklöst försök till skämt. Nejdå, han menade detta och trodde på det på fullt allvar. Jag sa precis det jag skrev här ovan och gick därifrån. Sa jag något i ett tidigare inlägg om hur många patetiska människor kan det finnas i den här världen?
Senare säger en annan, i mitt tycke, trodde jag, gullig och trevlig kille, att "Araberna!" "Ja?" frågade jag. "Ja, araberna!" Samma visa igen, jag får bli avståndstagande och rätt så otrevlig och nu börjar jag undra om man gör så här för att se hur olika individer reagerar eller om folk som dricker i detta land i allmänhet förvandlas till rasister och fördomsfulla idioter per automatik. Ska det ta mig nästan femtio år för att inse detta? Kommer jag att dö ensam därför min verklighet och min övertygelse är en sådan avart jämfört med andra runt omkring mig i samhället så att ingen kommer att förstå vad jag menar? Nej, självklart inte. De flesta känner ju som jag...Ju.
Vi fick skjuts hem av son till arabkillen. Vi tryckte in oss sju personer i volvon, två vuxna låg intryckta i bagageutrymmet. Det var kul. Arabkillen fyllde år vid tolvslaget så enligt Olle har vi blivit bjudna till fyrtiofemårs-fest ikväll. Vi kom hem halv tre på natten. Jag hade väldigt trevligt trots de små främlingsfientliga incidenterna. Tyvärr så färgar de min bild av individerna omkring mig.
Jag vaknade med hosta och förkylning, rinnande näsa. Och idag ska jag försöka skriva ihop anföranden till budgetfullmäktige. Skulle gått på långpromenad nu vid tio med Lena, min älskade vän Lena. Men jag håller mig inomhus för jag vill ju absolut inte vara sjuk i veckan eller vid avresa. Riktigt trist väder idag, Erstaviken ligger grå i duggdis.
Nåväl, igår skulle Inger E och jag åka på vårt varje höst återkommande besök till Rosendal för att äta lunch ihop och titta lite och kanske shoppa i växthusen och butiken där. Jag hade lovat att plocka upp Inger 12.00. Straxt efter 11.00 ringde en tjänsteman som behövde en påskrift så jag lovade köra förbi centrum innan vår utflykt så att hon fick sin den i tid så att den kunde faxas iväg för att omplaceringen av en ungdom skulle kunna ske. Hämtar upp Inger, kör förbi OK och Mac Donalds - och rakt ut på motorvägen. Vi kör snabbt till Rosendal och pratar hela tiden. Vi kommer till lunchrestaurangen där och förser oss med deras fantastiska lunchbuffé. Och pratar. Äter. Dricker kaffe. Och äter otroliga jordnöts- och chokladcookies som kostar tjugofem kronor stycket men som är gudomligt goda. Och pratar.
Då hör jag att min gamla telefon ringer. Ser ett missat samtal - och kommer på att jag glömde att åka och skriva på! Jag ringer genast upp Pia som är måttligt road. Jag ber förstås om ursäkt. Men det kommer inga ursäkter från hennes sida om att: "Jamen, jag förstår väl det, du behöver ju vara ledig någon gång och har mycket omkring dig... " Jag undrar om man kan ana en viss avsaknad av empati eller är jag väldigt orättvis då? Jag lovade att vi skulle vara tillbaka så snart det bara gick och Inger sa att det var OK att vänta i bilen medan jag rusade upp och skrev på. Vi tog en lov till Rosendals butik där jag köpte en ljuvlig liten ansiktsborste att massera in tvål i ansiktet med och en rund kroppsborste för att ha i duschen. Växthusen var tyvärr stängda under november. Vi körde tillbaka till Tyresö och jag skrev på och sedan körde jag hem Inger.
Inger frågade mig om jag hade lust att åka med henne till Thailand, där hennes familj har en bungalow, i cirka tio dagar i september nästa år. Jag tycker att det låter helt ljuvligt så det är klart att jag tackade ja! Samtidigt fick jag en gnagande känsla av att "bara jag kommer hem ordentligt från Indienresan". Jag ser framför mig hur Inger och jag tar långa frukostar och sedan bara promenerar på stranden, sitter och tittar på havet utan att nästan orka öppna en bok, kanske hyr en bil endag för en liten åktur, men annars bara total avkoppling och ro i ett underbart klimat.
Om det skulle bli verklighet så har jag i så fall en resa med systrami till London då reorna börjar efter jul, en resa till vitryssland, en eventuell resa till Italien som Inger pratade om också som handlar om Reggio Emilia metodik, en resa till Visby, en eventuell mor-dotter eller döttrar resa till Rom som det pratades lite om igår kväll på företagarnas hus och en resa till Thailand. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få råd med alla de resorna även om en av dem är för kommunens räkning. Tror att jag får se hur det blev i slutet på nästa år eftersom vi även fyller femtio, både Olle och jag samt firar att vi varit gifta i tjugofem år. Fester kostar en del, de också.
Det är i alla fall väldigt roligt att ha lite sådant att se fram emot, även om jag egentligen är ett riktigt hemmadjur. Det är så härligt att gå hemma och hasa i bara morgonrocken och man har allt man behöver och man får vara ifred en stund och sig själv en stund. Det är min återhämtningsmetod, annars skulle jag förmodligen bli galen. Eftersom jag är så social och "intensiv" som det kallas ibland, så måste jag få balans och dra mig tillbaka. Mitt hem är verkligen min borg.
Väl hemma så satt jag naturligtvis vid datorn en stund för att sedan byta om en kvart innan bussen gick för att ta mig till Radiovägen och företagarnas hus. Där bjöds på mitt livs starkaste dry martini (den tog mig en- och en halv timme att suga i mig) och otroligt god pyttipanna. Jag vimlade runt samtidigt som Gustav, Olles brorson, spelade piano och sjöng tillsammans med en kompis till honom, Jesper Hellgren. Det pratas så mycket så att det är makalöst. Naturligtvis säger en gubbe att bara man har en hund som skäller hemma så behöver man inte ha ett larm "för ryssar och balter är livrädda för hundar och det är bara de som vill in i ens hus". Jag förstod först inte vad han menade, det var ju ett påstående som var så förbålt idiotiskt och fördomsfullt så att jag först trodde att det var ett smaklöst försök till skämt. Nejdå, han menade detta och trodde på det på fullt allvar. Jag sa precis det jag skrev här ovan och gick därifrån. Sa jag något i ett tidigare inlägg om hur många patetiska människor kan det finnas i den här världen?
Senare säger en annan, i mitt tycke, trodde jag, gullig och trevlig kille, att "Araberna!" "Ja?" frågade jag. "Ja, araberna!" Samma visa igen, jag får bli avståndstagande och rätt så otrevlig och nu börjar jag undra om man gör så här för att se hur olika individer reagerar eller om folk som dricker i detta land i allmänhet förvandlas till rasister och fördomsfulla idioter per automatik. Ska det ta mig nästan femtio år för att inse detta? Kommer jag att dö ensam därför min verklighet och min övertygelse är en sådan avart jämfört med andra runt omkring mig i samhället så att ingen kommer att förstå vad jag menar? Nej, självklart inte. De flesta känner ju som jag...Ju.
Vi fick skjuts hem av son till arabkillen. Vi tryckte in oss sju personer i volvon, två vuxna låg intryckta i bagageutrymmet. Det var kul. Arabkillen fyllde år vid tolvslaget så enligt Olle har vi blivit bjudna till fyrtiofemårs-fest ikväll. Vi kom hem halv tre på natten. Jag hade väldigt trevligt trots de små främlingsfientliga incidenterna. Tyvärr så färgar de min bild av individerna omkring mig.
Jag vaknade med hosta och förkylning, rinnande näsa. Och idag ska jag försöka skriva ihop anföranden till budgetfullmäktige. Skulle gått på långpromenad nu vid tio med Lena, min älskade vän Lena. Men jag håller mig inomhus för jag vill ju absolut inte vara sjuk i veckan eller vid avresa. Riktigt trist väder idag, Erstaviken ligger grå i duggdis.
torsdag 6 november 2008
Diskmaskinsängel
I maj brakade vår diskmaskin som endast är två år gammal. Jag har liksom lyckats skjuta upp att ringa och boka in en tid med någon som skulle kunnat komma ut och titta på den - hela sommaren! Jag är prokrastinerarens mästarinna. I alla fall så ringde jag Stockholms hushållsservice och de kom ut i morse. Rättare sagt, Krister kom ut. Han hade besvär med att hitta, hans GPS ville skicka ut honom på Brakmarsvägen. Jag hade sagt till när jag bokade att det är problem med vägen just nu, man måste åka en helt annan väg för att komma upp till oss. Det hade inte förmedlats till Krister.
Han kom in, tittade in i maskinen och undrade vilket program vi brukade köra och om vi någonsin använde kalkmedel och avsaltning? Eller om vi någonsin läste manualen? (Riktigt så tydligt elak var han inte, men det framgick utan tvekan att vi nog inte gjort allt som man borde göra för att vår diskmaskin skulle må bra.) Jag talade om att vi brukade ha det kortaste programmet vilket inte är bra alls. Jag blev också tvungen att tillstå att jag aldrig någonsin använt avsaltning eller avkalkning eller läst manualen. Han tog fram filtren som var totalt och vidrigt ihopgeggade men tvärtorra som fnöske eftersom maskinen stått oanvänd i ett halvår. "Det brukar vara en stor slemmig gegga där, och en bakteriehärd utan like" sa Krister. "Det är i alla fall den enda trösten, detta är bara en torr ihoptäppt filterkatatrof, men inte en så väldans farlig bakteriehärd". Jag började jobba med blötläggning och stålboll för att få bort de igenslammade torra och, som jag såg det, de oåterkallerliga filtren. Men det gick att få rent. Själva sensorfiltret var tvärkört men den bytte ängeln Krister. Diskmaskinsängeln.
Jag kan inte fatta att jag ska slippa handdiska mer. Jag har vant mig vid enorma disktravar eftersom det har varit ytterst sällan som någon annan har diskat under denna tid. RTFM, brukar Olle säga rått i sin datavärld. (Read The Fucking Manual). Men vi är så vansinnigt otekniska med allt. Olle är expert på datorer men inte på annat tekniskt. Inte heller bilar är vi så bra på att sköta. Tack, Krister!
Han kom in, tittade in i maskinen och undrade vilket program vi brukade köra och om vi någonsin använde kalkmedel och avsaltning? Eller om vi någonsin läste manualen? (Riktigt så tydligt elak var han inte, men det framgick utan tvekan att vi nog inte gjort allt som man borde göra för att vår diskmaskin skulle må bra.) Jag talade om att vi brukade ha det kortaste programmet vilket inte är bra alls. Jag blev också tvungen att tillstå att jag aldrig någonsin använt avsaltning eller avkalkning eller läst manualen. Han tog fram filtren som var totalt och vidrigt ihopgeggade men tvärtorra som fnöske eftersom maskinen stått oanvänd i ett halvår. "Det brukar vara en stor slemmig gegga där, och en bakteriehärd utan like" sa Krister. "Det är i alla fall den enda trösten, detta är bara en torr ihoptäppt filterkatatrof, men inte en så väldans farlig bakteriehärd". Jag började jobba med blötläggning och stålboll för att få bort de igenslammade torra och, som jag såg det, de oåterkallerliga filtren. Men det gick att få rent. Själva sensorfiltret var tvärkört men den bytte ängeln Krister. Diskmaskinsängeln.
Jag kan inte fatta att jag ska slippa handdiska mer. Jag har vant mig vid enorma disktravar eftersom det har varit ytterst sällan som någon annan har diskat under denna tid. RTFM, brukar Olle säga rått i sin datavärld. (Read The Fucking Manual). Men vi är så vansinnigt otekniska med allt. Olle är expert på datorer men inte på annat tekniskt. Inte heller bilar är vi så bra på att sköta. Tack, Krister!
Ungdomskonferensen
Det är tre-fyra år sedan vi hade den senaste ungdomskonferensen. Jag har lobbat för att vi ska ha en sådan varje år men det har inte varit populärt hos Mats Fält så det har varit ett ganska gediget motstånd. Nu i våras fick jag ändå gehör när den nya demokratiberedningen bildats med nya ledamöter. Jag tycker att det är oerhört viktigt att ungdomarna får komma till tals och känna att de kan vara delaktiga. Dessutom behöver vi politiker vara aktiva och lyssnande.
Idag hade vi alltså den efterlängtade konferensen. Det var väldigt roligt. C3L blev platsen där vi höll till eftersom gymnnasiets aula blivit dubbelbokad. Gäster var brottsoffersamordnaren, Swebus, Nattvandrarna, Centralköket, brottsförebyggande och polisen. Jag sprang omkring med en mikrofon och höll koll på vilka som ville ställa frågor. Det var så kul att höra allas frågor, vissa hade förberett sig så fint och alla var mycket engagerade. Nu ska vi ha det som återkommande punkt varje år, hoppas jag. Det blir nog uppdelat med en på gymnasiet och en för högstadierna. Hjärtefråga.
Idag hade vi alltså den efterlängtade konferensen. Det var väldigt roligt. C3L blev platsen där vi höll till eftersom gymnnasiets aula blivit dubbelbokad. Gäster var brottsoffersamordnaren, Swebus, Nattvandrarna, Centralköket, brottsförebyggande och polisen. Jag sprang omkring med en mikrofon och höll koll på vilka som ville ställa frågor. Det var så kul att höra allas frågor, vissa hade förberett sig så fint och alla var mycket engagerade. Nu ska vi ha det som återkommande punkt varje år, hoppas jag. Det blir nog uppdelat med en på gymnasiet och en för högstadierna. Hjärtefråga.
Bilkörning
Vi flyttade ut till Violstigen i mars 1984. Då hade vi varit tillsammans sedan oktober 1983 och förlovat oss i januari 1984. Snabba puckar! Vi gifte oss 1984 och ett år och fjorton dagar senare föddes Sofia. Jag hade inget körkort och vi bodde på landet. Jag jobbade inne på Karlavägen. Promenaderna till bussen på morgnarna var spännande. Efter att ha bott inne i stan i flera år där man ju kan trippa fram i fina skor och tunna stövlar till och från tunnelbanan så klafsade jag fram i gummiströvlar i lera och sörja (det är bättre att gå på isen och ha det glatt) och pälskappa till bussen som gick sparsamt. Tjusigt värre.
Nå, för att inte brodera ut för mycket vilket jag redan klagat på att man inte ska hålla på med så hade jag alltså inget körkort förrän tio år senare. Jag åkte därför kommunalt med tre barn, hund och tusen matkassar med en mördande backe hem hur länge som helst. I efterhand har jag fått höra att folk tyckte synd om mig där jag slet med detta. Men jag visste ju inget annat och höll mig säkert i form på grund av detta. Så en vacker dag året 1995 tog jag körkort. "Min" bil blev den jag övningskört en hel del i, en Toyota Landcruiser 1984. Den var som en traktor, jag älskade den bilen och har sedan dess en stor kärlek till Toyota i alla former.
Nu till detta med bilkörning. Jag älskar att köra bil. (OBS! Det ska EJ vara automatväxel! EJ! Det ska vara växelspak.) Det är så kul att hålla koll på alla trafikanter runt omkring och planera körningen och köra i rätta filer och köra fort och köra långt och allt som har med körningen att göra. Någon gång ska jag låna, hyra eller köpa en cabbad bil. Någon gång ska jag lära mig att köra lastbil, det är faktiskt en annan dröm som jag har. Fram tills dess så kör jag ganska fort där det går. Jag har också ofta väldigt hög musik från kanal NRJ på. Jag hade en lång period när jag bara lyssnade på P1 och var väldigt insatt i alla möjliga debattfrågor. Nu är jag helt insnöad på musik och det är den kontrasten jag har funnit att jag behöver till det formalistiska ältandet i styrelserummen.
Jag har också fått ett rykte om mig att köra som en biltjuv men också att jag vet snikvägar och hur man tar sig fram i city i högtrafik. Jag tänker ibland att jag kanske kommer att köra ihjäl mig. Jag kör inte vårdslöst när jag har passagerare, vill jag poängtera! I alla fall så är det nog så att jag kör så mycket bil så att det är det som är skälet till min mages alltmer förändrade storlek. Miljömässigt och sundhetsmässigt bör jag ställa bilen lite oftare. Mitt nya liv "nästa år".
Nå, för att inte brodera ut för mycket vilket jag redan klagat på att man inte ska hålla på med så hade jag alltså inget körkort förrän tio år senare. Jag åkte därför kommunalt med tre barn, hund och tusen matkassar med en mördande backe hem hur länge som helst. I efterhand har jag fått höra att folk tyckte synd om mig där jag slet med detta. Men jag visste ju inget annat och höll mig säkert i form på grund av detta. Så en vacker dag året 1995 tog jag körkort. "Min" bil blev den jag övningskört en hel del i, en Toyota Landcruiser 1984. Den var som en traktor, jag älskade den bilen och har sedan dess en stor kärlek till Toyota i alla former.
Nu till detta med bilkörning. Jag älskar att köra bil. (OBS! Det ska EJ vara automatväxel! EJ! Det ska vara växelspak.) Det är så kul att hålla koll på alla trafikanter runt omkring och planera körningen och köra i rätta filer och köra fort och köra långt och allt som har med körningen att göra. Någon gång ska jag låna, hyra eller köpa en cabbad bil. Någon gång ska jag lära mig att köra lastbil, det är faktiskt en annan dröm som jag har. Fram tills dess så kör jag ganska fort där det går. Jag har också ofta väldigt hög musik från kanal NRJ på. Jag hade en lång period när jag bara lyssnade på P1 och var väldigt insatt i alla möjliga debattfrågor. Nu är jag helt insnöad på musik och det är den kontrasten jag har funnit att jag behöver till det formalistiska ältandet i styrelserummen.
Jag har också fått ett rykte om mig att köra som en biltjuv men också att jag vet snikvägar och hur man tar sig fram i city i högtrafik. Jag tänker ibland att jag kanske kommer att köra ihjäl mig. Jag kör inte vårdslöst när jag har passagerare, vill jag poängtera! I alla fall så är det nog så att jag kör så mycket bil så att det är det som är skälet till min mages alltmer förändrade storlek. Miljömässigt och sundhetsmässigt bör jag ställa bilen lite oftare. Mitt nya liv "nästa år".
onsdag 5 november 2008
Lång dag
Dagen började med att jag slog på TV:n igen och Barack Obama höll sitt tal. Otroligt faktiskt. Satt vid datorn en lång stund, läste tidningarna, frukost, sedan till kommunhuset. Vi intervjuade den andra kandidaten för pol.sekr.tjänsten. Hon var trevlig och hon var folkpartist vilket jag förstås fann enormt sympatiskt.
Sedan åt Mats Fält, Berit och jag lunch och vi passade på att prata om budgetfullmäktige och hur vi ska lägga upp våra inlägg med mera. Därefter körde Helen D, Mats F och jag till Märsta och på vägen dit satt vi fast i köer på Essingeleden fram till Norrtull i mer än tjugo minuter. Vi skulle dit på uppdrag av Demokratiberedningen för att lyssna på en dragning om deras rådslag som de har haft igång sedan 2005.
Tillbaka till Gamla stan där jag släppte av mina medresenärer och så körde jag som vanligt och parkerade på Riddarholmen. Jag rusade till riksdagens ingång vid Mynttorget där Samuel väntade på mig för att släppa in. Liberal mångfald skulle ha styrelsemöte. Mikael Trolin var gullig och sa att han tyckte att jag borde bli partiledare. Jag var otroligt oartig och svarade att det var det värsta jag hört. Men jag menade det ju inte på det viset. Jag är inte partiledarämne. Jag är bara ledarämne :-) "Anna the boss".
Sedan sprang jag därifrån innan mötet var slut eftersom jag skulle träffa ledarskapsutvecklingsgruppen. Jag har haft en sådan där dag när varje sak har liksom runnit i varandra. Det var i en av luckorna i tid där under dagen som Paul från Sala Ida ringde och frågade hur jag ville resa hem, ensam från Bangalore eller med honom och Hans från New Dehli? Jag kände mig lite förvirrad en stund för jag vill liksom inte bli ett påhäng. Men det är klart att det vore toppen att få se lite mer om jag ändå är där.
Visumansökan kräver en ordentlig påskrift i originalform så jag lämnade den i Annas postlåda på väg hem från staden. Då hade jag fått sällskap av Sara som kom från sitt nya jobb. Hon letade upp mig med ledarskapsgruppen på restaurang Paganini på Västerlånggatan i Gamla stan. När vi kom hem hade Olle gjort mat så hon formligen vräkte i sig. Jag formligen kastade mig på datorn :-) för att skapa en ny stängd grupp på FaceBook eftersom jag lovat ledarskapsgruppen att jag skulle göra det. Sara hade i bilen hem sagt att hon var "dödstrött och vrålhungrig". Nå, ätit har hon gjort.
Men plötsligt förkunnade hon: "Jag åker in till Spybar!"
"Men du var ju dödstrött?" protesterade jag lamt.
"Inte nu längre!" svarade hon medan hon snabbt provade ut tre olika kreationer.
"Är du beroende av något?" frågade jag odiplomatiskt.
"Ja, absolut! Nej, vilken kränkande fråga, mamma!" sa hon då och bestämde sig för en fjärde outfit och kastade på sig kappan. Ut genom dörren och borta.
Här sitter jag vid datorn som en klump. Kan det vara något med levern? Jag känner mig så stor, magen blir bara större och större och jag vet att det inte går att skylla på graviditet, så vad kan det vara? Martin N, vårt oppositionsråd och jag har slagit vad om en flaska Champagne att den som går mer mest i procent av sin kroppsvikt fram till 10/12 ska få flaskan. Än så länge ligger jag pyrt till. Jag måste montera upp boxningssäcken, den gör ju noll nytta liggandes på golvet. Kanske borde sluta köra bil?
Sedan åt Mats Fält, Berit och jag lunch och vi passade på att prata om budgetfullmäktige och hur vi ska lägga upp våra inlägg med mera. Därefter körde Helen D, Mats F och jag till Märsta och på vägen dit satt vi fast i köer på Essingeleden fram till Norrtull i mer än tjugo minuter. Vi skulle dit på uppdrag av Demokratiberedningen för att lyssna på en dragning om deras rådslag som de har haft igång sedan 2005.
Tillbaka till Gamla stan där jag släppte av mina medresenärer och så körde jag som vanligt och parkerade på Riddarholmen. Jag rusade till riksdagens ingång vid Mynttorget där Samuel väntade på mig för att släppa in. Liberal mångfald skulle ha styrelsemöte. Mikael Trolin var gullig och sa att han tyckte att jag borde bli partiledare. Jag var otroligt oartig och svarade att det var det värsta jag hört. Men jag menade det ju inte på det viset. Jag är inte partiledarämne. Jag är bara ledarämne :-) "Anna the boss".
Sedan sprang jag därifrån innan mötet var slut eftersom jag skulle träffa ledarskapsutvecklingsgruppen. Jag har haft en sådan där dag när varje sak har liksom runnit i varandra. Det var i en av luckorna i tid där under dagen som Paul från Sala Ida ringde och frågade hur jag ville resa hem, ensam från Bangalore eller med honom och Hans från New Dehli? Jag kände mig lite förvirrad en stund för jag vill liksom inte bli ett påhäng. Men det är klart att det vore toppen att få se lite mer om jag ändå är där.
Visumansökan kräver en ordentlig påskrift i originalform så jag lämnade den i Annas postlåda på väg hem från staden. Då hade jag fått sällskap av Sara som kom från sitt nya jobb. Hon letade upp mig med ledarskapsgruppen på restaurang Paganini på Västerlånggatan i Gamla stan. När vi kom hem hade Olle gjort mat så hon formligen vräkte i sig. Jag formligen kastade mig på datorn :-) för att skapa en ny stängd grupp på FaceBook eftersom jag lovat ledarskapsgruppen att jag skulle göra det. Sara hade i bilen hem sagt att hon var "dödstrött och vrålhungrig". Nå, ätit har hon gjort.
Men plötsligt förkunnade hon: "Jag åker in till Spybar!"
"Men du var ju dödstrött?" protesterade jag lamt.
"Inte nu längre!" svarade hon medan hon snabbt provade ut tre olika kreationer.
"Är du beroende av något?" frågade jag odiplomatiskt.
"Ja, absolut! Nej, vilken kränkande fråga, mamma!" sa hon då och bestämde sig för en fjärde outfit och kastade på sig kappan. Ut genom dörren och borta.
Här sitter jag vid datorn som en klump. Kan det vara något med levern? Jag känner mig så stor, magen blir bara större och större och jag vet att det inte går att skylla på graviditet, så vad kan det vara? Martin N, vårt oppositionsråd och jag har slagit vad om en flaska Champagne att den som går mer mest i procent av sin kroppsvikt fram till 10/12 ska få flaskan. Än så länge ligger jag pyrt till. Jag måste montera upp boxningssäcken, den gör ju noll nytta liggandes på golvet. Kanske borde sluta köra bil?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)